Visar inlägg med etikett Hiroyuki Sanada. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hiroyuki Sanada. Visa alla inlägg

fredag 6 oktober 2023

Bullet Train (2022)



Bullet Train är en mycket underhållande actionkomedi med Brad Pitt i spetsen som en lönnmördare med en massa otur. David Leitch har regisserat på japansk förlaga.

Herr Pitt är ganska ljuvlig i denna film. Han har "true star quality" och han är inte oäven i komedisituationer. Men egentligen är filmens behållning mestadels karaktärerna runt omkring honom. Mest gillar jag duon Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry som tvillingar och smått psykopatiska mördare. Övriga njutbara skådespelare är Joey King, Michael Shannon och Sandra Bullock. Nya ansikten är Andrew Koji och Hiroyuki Sanada.

Filmen var tänkt som en hårdkokt actionfilm men under processen förvandlades filmen till en actionkomedi. Det är lockande att fantisera om hur den hade kunnat bli utan komedielementen, antagligen liknat en Tarantino-film eller kanske något av bröderna Russo. Men nu blev det bra också. Den går inte till historien som en ”tung” film som man måste återbesöka flera gånger i framtiden, men underhållning för stunden och ett gott skratt ska man inte fnysa åt. Den förlängde mitt liv några gånger. En trea!

Betyg: 3/5

fredag 2 juni 2023

John Wick: Chapter 4 (2023)



Igår skrev jag om den  finska filmen Sisu. Idag handlar det om John Wick 4. Filmerna har vissa likheter om man bortser från kända stjärnor, budget, filmserie och allt sådant. Men de är liknande då det i princip är "action utan slut" "pang på rödbetan" från filmens start till det bittra slutet. Men det som skiljer mer är dess längd. Sisu är rimliga 90 minuter medan John Wick 4 är 169 minuter. Suck. This is madness. 

Filmen är förbaskat lång. Varje enskild del är bra i sig, det finns flera intressanta och häftiga actionsekvenser men som helhet blir det på tok för mycket och jag började tröttna på filmens malande actionscener långt innan halva filmen hade passerat revy.

Action utan stakes blir inte speciellt spännande och John Wick 4 känns som befriad från stakes, trots allt. Dessutom gillar jag när karaktärer i filmer har lojalitetsband och här skaver det också. Förutom Winston, Charon och The King är alla karaktärer i filmen nya bekantskaper. Vi träffar till och med två viktiga figurer, Caine och Shimazu, som verkar vara gamla vänner till John men det är inget som jag känner i magen, det vet jag endast för att det sägs i dialogen. En massa actionsekvenser mellan John Wick och folk jag inte bryr mig om. Till slut bryr jag mig inte om John Wick heller.

Filmens "big bad" Marquis är också en ny bekantskap. Han spelas av Bill Skarsgård och han är mer creepy och ser vek ut än förlamande farlig. Lite oklart hur de tänkte där. Harbiner är desto mer imponerande, spelad av Highlanders gamle nemesis Clancy Brown.

Det jag gillar med denna film och de övriga John Wick är Johns sorg och minnen av frun och hunden samt den mystiska organisationen "The Table". Hela mytologin om alla maffiaorganisationers överordnade organ är spännande. Vi får en hel del insyn i gamla rutiner och regler från den världen men vi får aldrig riktigt se innanför dörrarna. Det är säkert bra, av samma anledning som att det är bra att vänta att visa monstren i monsterfilmer och då blir monstren otäckare. Denna organisation som vi lockas med men aldrig riktig får insikter i påminner lite om S.P.E.C.T.R.E. i Bond-filmerna.

Mina absoluta favoritscener är filmens homage till Walter Hills The Warriors från 1979. Det är den kvinnliga radiotjejen där filmen zoomar in på munnen och de spelar "Nowhere to run". Snyggt och härligt.

Mina absoluta icke-favoriter är alla scener med de tråkiga skottsäkra kostymerna vilket gör att varenda bov måste dödas tio gånger om för att de ska dö. Det blir tjatigt och enformigt.

Jag skulle kunna tänka mig att alla filmer i denna serie skulle vinna på att ses om i rask takt, och då kan jag kanske plocka russinen ur dem alla inklusive från detta fjärde kapitel. Men nu efter första titten blev jag mest uttröttad av det monotona fajtandet och ganska så rejält uttråkad. Slutet var dock bra. Landar på ett "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5 

fredag 25 augusti 2017

Life (2017)


Det var kul att råka se Life och The Andromeda strain från 1971 nära varandra. Båda handlar om hur människan kämpar mot en utomjordisk organism som hotar att ta över jorden. I The Andromeda strain sker det mesta i en underjordisk bunker och i Life tar det mesta plats på ISS. Båda filmerna har riktigt intressanta premisser men båda har också svagheter.

Life är svenske Daniel Espinosa tredje film i Hollywood. Trots några mycket kända skådespelare känns denna film dock inte helt solid. Det känns som en b-film, en av alla dessa sci-fi som slängts ihop utan genomarbetat manus och där man som åskådare förr eller senare tappar tron på historien efter något ologiskt klavertramp. Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds (som också var med i Espinosas Safe house) och Rebecca Ferguson är de kändaste namnen. Till dem har vi några för mig helt okända skådisar.



Filmen inleds spännande och själva grundkonceptet, filmens "elevator pitch" är helt ok. Javisst är det något av en upprepning av fröet som hela Alien-serien bygger på. Människor mot en mordisk liten krabat som växer sig snabb snabbt, snabbt. Sen blir det skrikande och springande i korridorer.

Tyvärr tappar filmen mig någonstans i mitten när manus blir allt för sloppigt. Det är scener där dessa experter är usla på sitt jobb vilket stör mig och gör så att jag kastas ut ur illusionen filmen byggt upp. Det finns också scener som är helt ologiska. Tänker på en scen där de hade satt ett rum i vakuum och sedan blir det rörigt; vakuum, läckage ut i rymden och blåst, allt på en gång.



Trots att jag försöker hålla uppe intresset bryts jag ner av dåligt genomförande. Några exempel på svag filmiskt berättande. Hela grundpremissen förmedlas via text i inledningen av filmen och den texten är lång och rörig. Vad som visade sig vara ett mycket enkelt upplägg kändes onödigt komplicerat. Två. En hel del exposition i dialogen från de stackars skådisarna... Efter att vi sett på en skärm hur de kan tracka monstret utbrister en av astronauterna "We can track it!" Kom igen, behandla oss inte som idioter. Senare en astronaut sitter och fryser väldigt tydlig. Ut i intet säger astronauten "I'm cold". Yeah right... Tredje exemplet är att filmen är så uselt klippt i vissa partier att det är svårt att se och få en känsla för vad som händer och när en stor twist händer känner man sig bara blåst på konfekten, allt på grund av den dåliga klippningen. Den scenen hade vunnit på att klippts ner ordentligt så hade kanske överraskningen fungerat bättre?

På tal om actionscenerna i filmen så är de ok för det mesta. Tyvärr bryts de allt som oftast av med långsamma scener där en eller annan av karaktärerna stirrar ut i rymden och uttalar några korta kvasifilosofiska funderingar. Ett försök att göra filmen djupare kanske. Resultatet blir en ryckig känsla och en film med dåligt tempo.

Jag ställer mig lite frågande till varför Gyllenhaal ställde upp på detta och ger Life två livsfarliga maneter av fem möjliga.

Betyg: 2/5