Cecil B. Demented (2000)

Vi valde denna film som companion till bröderna Coens Burn After Reading som en ren chansning. Vi tänkte kanske i banorna "komedi som komedi", eller så såg vi någon långsökt koppling mellan filmerna på internet. I vilket fall som helst så känns denna film inte alls närbesläktad Coens. Det är den allt för usel för.

Det blev ett bryskt möte med en ny regissör. Jag hade aldrig sett något från John Waters förr och jag blir inte direkt sugen på att se mer heller. Detta är något av en trashig lågbudget-satir över Hollywood. Jag kan älska satirer som är överfulla med popkulturella och filmiska referenser som i tex The Player eller L. A. Story, men det startar någonstans med att filmen måste vara bra i grunden för att referenserna ska funka.

Jag tröttnade väldigt snart då detta är extremt dåligt. Filmens regi, manus, dialog, handling, production value, ja snart allt är ett rejält bottennapp. Jag vill inte hänga ut skådespelarna och anklaga dem för debaclet för här finns några kända namn som bevisligen kan skådespela, som Maggie Gyllenhaal och Michael Shannon bland andra. Stephen Dorff i huvudrollen ger jag inte mycket för. Har aldrig fallit för honom. Han skulle fått någon slags upprättelse i True Detective säsong 3 men den säsongen var väldigt tråkig och långt från de höjder de nådde med den spektakulära första säsongen.

Däremot är jag ganska svag för Melanie Griffith. Det känns som att hon hamnade på sniskan i sin skådespelarkarriär. Hon borde ha kunnat gått längre, nu känns det som att hon försvunnit från rampljuset. I vilket fall som helst gillade jag henne mycket i Working Girl mot Harrison Ford och Sigourney Weaver.

Cecil B. Demented var inte rolig eller bra och jag har redan glömt det mesta. Jag har dock två citat jag noterade under titten.

"Death to those who support mainstream cinema!" Nåväl, tyvärr lyckades inte John Waters övertyga mig om att annan cinema är bättre...

"We are all horny, but our film comes first." Lek med orden, lätt roande, men "too little, too late" som de säger.

Det får bli en stark etta.

Betyg: 1+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

The Kindergarten Teacher (2018)

The Kindergarten Teacher blir den sista filmen från årets filmfestival som jag skriver om. Detta är ännu en film som skulle passat in på favoritsektionen American Independents, även om filmen var med i sektionen Competition istället. Indie-drottningen Maggie Gyllenhaal spelar Lisa, lärarinna på förskolan med drömmar om ett mer kreativt liv, ett liv som innehåller poesi. Hon tar poesikurs om kvällarna men hon påvisar ingen större talang. Allt detta ställs på huvudet när hon upptäcker att Jimmy, en av femåringarna i hennes klass, är en äkta poet. Lisa blir mer och mer engagerad i Jimmys liv då hon snart förstår att hon är den enda i världen som har de insikter och känslor som behövs för att kunna hjälpa Jimmy blomma ut till det geni han är ämnad att bli.

Filmen är helt klart spännande. Gyllenhaal gör en intressant tolkning som går obemärkt från mysig till galen. Hennes tolkning påminner mig om Robin Williams i festivalfilmen One Hour Photo (2002). Gael García Bernal spelar sin poesilärare med igenkännbar glöd. Han påminner lite om sig själv i den underbara tv-serien Mozart in the Jungle, vilken jag för övrigt kan rekommendera. Femårige Jimmy spelas av Parker Sevak och han gör ett bra jobb. Det blir inte skämskudde på grund av barnskådespelaren i detta fall vilket var skönt.

Även om filmen har kvalitéer och var nog så intressant under titten känner jag snabbt att filmen föll tillbaka. Den gav inget extra värde efter titten och redan en dag efter titten hade glansen falnat. Tyvärr blir den en av de svagare filmerna från årets festivalskörd.

Jag ger The Kindergarten Teacher två tveksamma beslut av fem.

Betyg: 2/5

Adaptation. (2002)

Jag hittade inte så många filmer från 2002 som jag var sugen på men Adaptation var jag i alla fall nyfiken på. Jag såg den när den var ny, antingen på bio eller på hyrvideo. Mina minnen från filmen var grumliga. Det kändes som att jag inte riktigt fattat filmen. Som jag mindes filmen är det någon slags dramakomedi med en hel del självironisk metahumor?

Vid denna titt blev jag ungefär lika förvirrad som vid första titten. Charlie Kaufman har skrivit manus till filmen där Charlie Kaufman ska skriva ett manus som bygger på en bok men han får skrivkramp och skriver istället om sig själv skrivandes manuset. Invecklade saker detta. Anledningen till mitt intresse är förutom Kaufmans galenskap också att Spike Jonze har regisserat filmen. Jonze har ju gjort favoriter som Being John Malcovich, Where the wild things are och Her.

Typ av humor? 

Typ av humor? Är detta ens en komedi? Jo, den är loggad som "Comedy, Drama" på imdb så vi får väl säga så då. Men helt klart är att detta är ett drama mer än en renodlad komedi. Humorn är väl dold i karaktärsstudien av den självhatande och till synes patetiska Charlie Kaufman. Självförakt och dålig självkänsla påminner om några av Woody Allens mest neurotiska huvudpersoner. Mycket av humorn är någon slags självkänningshumor blandat med förakt och sympati för huvudpersonen. Charlie Kaufman spelas förträffligt av Nicholas Cage. Sen har Kaufman, filmens manusförfattare, också hittat på en imaginär tvillingbror Donald till sin persona i filmen. Donald Kaufman är också spelad av Cage. Donald är simplare, antagligen mindre talangfull men mycket gladare och mer lättsam som person.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Som komedi är detta rent ut sagt svagt. Humorn kommer endast fram om man gillar filmen för dess struktur, intellektuella höjd och det faktum att Jonze och Kaufman spänner bågen med denna utflippade film. Gillar man dramat och filmen i övrigt kan man säker roas kungligt av dess humor. Adaption är som en testkörning inför duons magnum opus av metafilm Synecdoche, New York där Kaufman stod för både manus och regi och Jonze agerade producent (vilka ofta är mer kreativt inblandade i USA än vad som är vanligt i Europa).

Manus vs. skådespelare

Här i Adaption är ändå manus och idé i första rummet. Samtidigt har filmen flera notabla skådespelare som Nicholas Cage, Meryl Streep, Tilda Swinton och Chris Cooper. Av dem tycker jag att Chris Cooper sticker ut mest. Han vann visst också oscarn för bästa manliga biroll för denna film. Både Meryl Streep (ingen förvånad) och Nicholas Cage (några kanske höjer på ögonbrynen nu) oscarsnominerades till bästa skådespelare men vann ej. Maggie Gyllenhaal och Ron Livingston dyker också upp i små roller.

Charlie och Donald Kaufman var också nominerade för bästa manus baserat på förlaga.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Sensmoral: filmen är kanske en esa för Charlie att böörja acceptera sin bror Donald? Det finns kanske någon form av sensmoral i botten av det...

Två stereotyper: Kaufman själv är den blyge och självhatande artisten som har svårt med det motsatta könet. Har sett förut. Han onanerar mycket. Ron Livingston spelar den korkade agenten som ser potentiella sängkamrater överallt han tittar i kontoret. Japp, denna film gjordes före Weinstein...

Tre troper:

Många lustiga saker här.

a. Kaufman har interna monologer tills kursledaren i mausskrivande Robert McKee säger att det är uselt.

b. Chekhov's gun: vi får se alligatorer i träsket i inledningen av filmen. De återkommer givetvis och har betydelse senare i filmen.

c. Bland många andra lyfter jag "split personality" med tanke på Donalds manus The Three där alla tre karaktärerna, polisen, mördaren och kidnappningsoffret, alla är samma person. Tydligen ska det funka ändå, manuset blev ju så bra!

Favoritkarakärer?

Jag har inga speciella favoriter i denna film. Känner ingen närhet till någon av dem.

Trivia

Taget från imdb's triviaavdelning: Nicolas Cage has said that during the filming of this movie, he ignored all of his acting instincts, and played the part of Charlie Kaufman exactly as Director Spike Jonze asked him to. He then received an Academy Award nomination for it.

Omtittningspotential?

Nja, tror inte att jag kommer omvärdera denna film i framtiden.

Slutomdöme

Jag blev inte mycket klokare på denna film vid denna omtitt. Jag blir delvis lockad av dess magnifika galenskap med metakonceptet. Men i slutändan förblir jag ganska oengagerad i karaktärer eller vad som händer dem. Jag finner inte Charlie Kaufman "adorkable" i denna film och då faller den inte på plats känns det som. En intressant film tekniskt men ganska kallt känslomässigt. Fail.


Betyg: 2/5

Confessions Of A Dangerous Mind (2002)

Denna filmen kom med i Decennier för att jag gillar George Clooney. Han är en riktigt skön gubbe. Dessutom älskar jag hans andra film som regissör, Good night, and good luck. Den är krispig i både det svartvita fotot och den tajta regin. Den är som en mix av Hollywoods storhetstid och den moderna filmens vassa berättande. Confessions of a dangerous mind var Clooneys regidebut och den har dessutom favoriten Sam Rockwell i huvudrollen. Klart jag ville se filmen.

Men, ack, detta var ganska tydligt en film av en skådespelares första försök som regissör. Han vill pröva allt han sett under sin karriär och resultatet blir att filmen är "all over the place". Clooney blandar och ger med olika stilar. Jag kommer inte riktigt underfund med vad han vill med sin film. Favoritsegmenten är de mellan Rockwell och Julia Roberts i Västberlin. De har en noirig känsla och en bluesig jazzmusik sätter stämningen.

Rockwell är mycket bra på att porträttera en ganska avskyvärd individ. Han och Drew Barrymore har en bra personkemi. Clooneys mustasch var inte ok. Julia bara är. Men vad vill Clooney? Manus är skrivet av Charlie Kaufman och han har ju alltid ett kort eller två i skjortärmen. Scenen med tjejen i poolen är kanske filmens snyggaste. Usch vad nedtagen han blir där. Eller är det denna scen mellan Chuck och hans handler som är snyggaste scenen? Kolla in blodet i poolen!

Men filmen har en stor portion svart humor. Träningslägret för lönnmördare är "hi-larious". Deras kostymer! Alla ser identiska ut!. LOL. Bachelor number 1 and number 2 är vännerna från Oceans eleven... The newly weds och tortyr på genitalier.

Sen är det noirigt igen med en berättarröst och Los Angeles i orangea färger. Slutet blir det mer spänning och scenen mellan Rockwell och Roberts i slutet är som taget ur en spionfilm. Men what the heck? Byttes inte kaffekoppen två gånger? Nej, just det han lurade henne med sitt move.

Ok, detta var en salig blandning av stilar, känslolägen och stämningar. Det var ganska underhållande så länge det varade men det räcker inte ända hem.

Jag ger Confessions of a dangerous mind tre kyssar på bion av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Dark Knight (2008)

Jag säger bara wow! Vilket astuff och superunderhållande film! Från allra första bildrutan är man fångad. Den har ett högt tempo, inte en lugn sekund, vilket är ett klart fall framåt jämfört med den första filmen. Filmens fokus blir direkt den bångstyrigt galna Jokern. Insatsen av Heath Ledger är grym. Vilken kille! Vi får ju också en stor portion Batman i denna film. Till skillnad från "Batman begins" handlar denna film mer om den maskerade riddaren och mindre om miljardären Bruce Wayne.

Men ack. Filmen tar ju aldrig slut. Just när den borde tagit slut så börjar fanskapet om. Långt in i filmen slängs ytterligare en ikonisk Batman-skurk in. Han med två fejjor. Varför denna filmiska övervikt? Även om jag inte direkt kan se vilka delar som skulle klippts bort känns filmen fel i och med att den pågår i en 40-50 minuter "över tiden". Damn, kill your darlings, man.

Mitt filmsällskap Johan fick en liknande wow-känsla som jag fick första gången jag såg denna film Det ger verkligen en extra krydda att se en bra film med någon som ser den för första gången. För mig var upplevelsen i övrigt lite mer mogen. Jag gillar filmen skarpt forfarande, mest för Ledgers insats, men den är inte samma extrema topp som tidigare.


1. The bad guys

Hela filmseriens lysande stjärna och kanske en av filmhistoriens fem bästa skurkar är Heath Ledgers The Joker. Karaktären måste ha skapats i framställningen, knappast i manus. Jag tror inte att det var den figuren Nolan hade i sitt huvud när han plitade ner scriptet. Nolan har nog inte en sådan karismatisk figur i sin arsenal.

Filmens andra stora skurk är Harvey Dent, aka Two Faces. Han är inte en lika tung skurk, även om ingen skugga ska falla på Aaron Eckhart som gör det som krävs för rollen. Felet är ju att Two Faces delar tid med The Joker, och det är klasskillnad på hur bra de är som skurkar. Filmen skulle som sagt vunnit på om de fokuserade på en enda skurk.

2. The ladies

Nolan hade tydligen insett sitt misstag med att casta Katie Holmes som Rachel. Nu sattes indiefilmsdrottningen Maggie Gyllenhaal in och hon har en större tyngd. Och därmed funkar relationen mellan Bruce och Rachel mycket bättre. Jag har alltid varit ett fan av Maggie. Se henne som storasyster i "Donnie Darko" eller komplex sekreterare i "Secretary". I denna film får jag dock inte den rätta vajben av henne. Hon är ok och fasiken så mycket bättre än vad Holmes var i förra filmen, men till slut är Maggie bara en kuriosa i denna film.

3. Feelingen

I denna andra instans av trilogin får Nolan till en perfekt stämning. Det är en mörk framtid som både känns realistisk och orealistisk. De har fått till miljön perfekt som ger The Joker en perfekt lekplats. Bankrånet och maffian är tillräckligt nära vår värld för att det som händer ska kännas på riktigt. Samtidigt är det en tillspetsad och ytterst genomkorrupt värld Batman lever i. Det blir en bra mix.

Trots temat med korruptionen som genomsyrar stan och till det en deprimerad Batman har filmen en mer lekfull ton än ettan och anledningen till det stavas The Joker. Hans galna nuna, hans sanslösa förklaringar till sitt vanställda ansikte och hans oväntade och kaotiska agerande lyfter filmen och ger den en positiv feeling.

4. Something good
Filmen har ett antal favoritscener. Bankrånet, Joker som sjuksköterska, Jokern åker polisbil med huvudet ut genom fönstret, anfallet mot Bruce Wayne's lägenhet och många fler. Jokerns galenskap räddar oss i publiken från att bli sinnesstörda över allt mörker!

5. Something bad
Filmens längd är ett stort problem. Kanske inte samma monumentala problem som i "The return of the king" men stort nog för att dra ner totalintrycket. Ta till exempel hela sekvensen med de två färjorna och det moraliska dilemmat som spelas upp. Ska någon av båtarna spränga den andra för att rädda sig? Den känns så överflödig. Varför var den med ens? Vad adderades i historien om Batman? Intet. Scenen adderade inte ens något i mysteriet The Joker eftersom han ändå körde samma trick med sin gisslan (Rachel och Dent). Min tanke är att detonatorerna var kopplade till den egna båten i vilket fall, dvs de som tryckt på knappen hade sprängt sig själv. Det var passande Jokerns humor. Vet dock inte om det är så man ska tolka scenen, det framkom inte tydligt i filmen.

Några avslutande ord

"The dark knight" är ändå en riktigt najs comic book movie adaptation. It's up there. Men är den fortfarande en femma i min bok? Nej, jag har svårt att ge den högsta betyget denna gång. Jag älskade den mer vid första titten. Den har Jokern, men det räcker inte för att göra filmen till den där speciella favoriten. Den har tappat lite av sin Henke-ness. Jag ge den en stark fyra efter denna titt.

Betyg: 4/5

White House Down (2013)

President Sawyer: Get your hands off my Jordans!

De gör inte actionfilmer som förr. White house down bygger precis som den andra filmen med samma manus från detta år Olympus has fallen på samma idé som Die hard fast nu är det the White House som ockuperas istället för en skyskrapa.

Båda filmerna från i år är ljusår sämre än Die hard. De saknar den actiondrivna nerven i en film som blandar humor i lika delar med ett allvar och en känsla av att det är på riktigt. Efter 80-talets actionkomedier banade Die hard vägen för 90-talets actionfilm. Lite allvarligare men med en charmerande huvudperson, både med avseende på karaktären och huvudrollsinnehavaren.

White house down försöker vara som Die hard men lyckas inte alls. Den är inte ens halvspännande då filmen följer ett formulär som sedan länge är etablerat och genomskådat. Helt enkelt, absolut inga överraskningar erbjuds i denna film. Vad hjälper då några coola repliker från Jamie Fox som presidenten eller Channing Tatum i Bruce Willis roll då det inte betyder något? Då the stakes är så låga att de inte syns till?

Men ack trots att denna film på sin höjd kan kallas mellanmjölk är den klart bättre än sin tvilling Olympus has fallen. Nu har vi klart bättre skådespelare till och börja med. En hel hög med bra skådespelare dyker här upp i biroller. Det ger filmen en köttigare kropp, mer att tugga på. White house down är inte en dålig film, den ger bra underhållning för stunden, men den ger inget tillbaka. Den har blivit svagare och svagare ju längre tiden gåyy. Den åldras inte väl i huvudet på mig.

Channing Tatum's dotter spelas av den unga Joey King och jag tycker att hon var något av filmens behållning. Hoppas vi får se mer av henne. Filmens enda riktigt nerviga scen var när hon sittandes stod upp mot hårdingen Jason Clarke (som för övrigt som alltid gjorde ett bra jobb). Tänkte ni på hur lik hon var kvinnan som spelade hennes mamma? Jag var helt säker på att det måste varit mor och dotter som spelade de två men efter en slagning på imdb verkar det som att det inte är fallet, de har i alla fall inte samma efternamn.

Mitt betyg 2 är det bredaste betyget med allt från riktigt svaga filmer som ändå är värda mer än en etta till helt ok och underhållande för stunden-filmer som nästan är värda trean som betyder mycket bra. Olympus fick en svag tvåa denna får en stark dito.

Jag ger White house down två hjältar som räddar dagen av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Donnie Darko (2001)

 

Frank: Why are you wearing that stupid man suit?

I samtal om film med mina kära filmbloggande vänner kan man ibland upptäcka gigantiska svarta hål i vännernas filmerfarenheter. Så när jag hörde att Fiffi, som sett "allt", inte hade sett Donnie Darko blev jag förvånad, förbryllad och lycklig i nämnd ordning. Förvånad eftersom det kändes som vi redan pratat om filmen, förbryllad för hur kunde hon ha missat den, och lycklig för att då kunde jag ju bjuda in henne till filmvisning. Vilken sagolik lycka att få se filmen tillsammans med en som aldrig sett den förut! Sagt och gjort, jag bjöd in Fiffi till lite verklighetsflykt, en filmkväll hemma hos Henke.

Signifikanta filmval av Richard Kelly?

Jag kom direkt in i filmen, inledningsscenerna med The killing moon är magiskt suggestiva. Tämligen snart började jag dock fundera på hur det var att se filmen för första gången. Jag har väl sett filmen en 5-6 gånger varav två gånger på bio via Filmfestivalen. Hur upplever man filmen vid första titten? Minnen är grumliga från min egen debut. Jag smålog lite för mig själv och sneglade mot Fiffi. Jag undrade om hon drogs med eller om hon bara såg förvirrad ut, men samtidigt ville jag inte att hon skulle känna sig betraktad och därmed ta fokus från filmen. Efter ett tag frågade hon om jag kom ihåg alla scener från filmen? Ja absolut, svarade jag snabbt. Varför svarade jag så? Jag kommer ju inte alls ihåg ALLA scener, bara de flesta. Vi pratade dock inte mer under filmen. Som Jojjenito säger...

Man. Får. Inte. Prata. Under. Filmen!

Eftersom man inte kan åka tillbaka i tiden kommer jag aldrig mer få uppleva hur det är att se filmen för första gången. Men såvitt jag kommer ihåg är det en blandning av känslor, från förvirring och rädsla till upprymdhet och eufori. Filmen är kanske en pretentiös independentfilm som mässar kvasireligiösa budskap och leker med begrepp som maskhål och tidsresor, men jag älskar den. Jag kunde inte läsa av Fiffis reaktioner efter filmen så jag kommer vara mycket nyfiken när jag får läsa hennes inlägg om filmen.

Frank: You got away with it.

Vad är det som gör den så bra då? Den största förtjänsten måste vara känslan i filmen. Trots flera tittningar fattar jag inte filmen fullt ut än idag, men det gör liksom inget att filmen är som den är. Det är inte viktigt exakt hur allt hänger ihop, det är känslan i filmen som gör den bra och till en favoritfilm. Det är en ganska sorglig film och den har en domedagskänsla som tilltalar mig. Hur man än ser på handlingen så kan den inte ha slutat lyckligt. Ändå blir jag otroligt upprymd varje gång jag ser den. Jag väljer Love, inte Fear! LOL.

Kitty med sitt anus fortfarande intakt.

Något som starkt bidrar till stämningen i filmen är ett suveränt soundtrack med höjdarlåtar som The killing moon, Never tear us apart, Love will tear us apart, Mad world och Under the Milky Way. Men framför allt är filmen full av suveräna skådespelarprestationer. Jake Gyllenhaal som Donnie, hans syster Maggie som syrran Elizabeth som gilla Dukakis är perfekta i sina roller.

En av filmens många starka scener.

Mary McDonnell och Holmes Osborne är helt otroliga som Rose och Eddie Darko. Pappan är filmens klart roligaste och mamman är filmens motpol till all galenskap samt att hon bär slutscenerna på sina axlar. På tal om galenskaper, vi älskar väl alla Beth Grant som Kitty Farmer och Patrick Swayze som självhjälpsoraklet Jim Cunningham?

Observera Kittys t-shirt.

Jag tror inte att filmen vinner på att analyseras ihjäl. Tänk gärna på den, men låt den sedan vara. Lyssna på Frank och fundera lite på om tidsresor kanske ändå finns. Betyget blir till slut ganska lätt att välja, speciellt efter sista scenen där Mary McDonnell spelar så bra, att det kryper i huden på mig.

Jag ger Donnie Darko fem fåniga kanindräkter av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Undrar nu vad Fiffi tyckte... jag tror det går bra, kolla här.

Trailer

Mad World
Head over heels

R.I.P Donnie

Hysteria (2011)

Portable vibration machines? Do you think they'll catch on?

Eftersom filmen "Hysteria" handlar om ett avgörande genombrott inom det medicinska området och dessutom till stor del handlar om besynnerliga diagnoser ska jag nu roa mig med att ställa en sådan på denna "patient". Patienten i fråga, filmen "Hysteria", lider av schitzofreni, närmare bestämt multipla personligheter. Vi har här två och en halv film. Först och främst har vi en hysterisk och absurd komedi med Hugh Dancy, Jonathan Pryce och Rupert Everett i huvudrollerna, dels har vi en seriös drama med Maggie Gyllenhall i huvudrollen. Som en brygga mellan de båda har vi ett vekt triangeldrama med Hugh Dancy, Felicity Jones och Maggie Gyllenhaal i huvudrollerna.

"Hysteria" bygger otroligt nog på verkliga händelser. Den beskriver de läkare som mer eller mindre av en slump uppfann den elektroniska massageapparaten i England på 1880-talet. Kvinnor som var uttråkade, besvärliga eller bara "understimulerade" kallades "hysteriska". I vissa fall skickades de till och med till institution och ibland försökte man bota tillståndet med kirurgiska ingrepp. Totalt vedervärdigt.

I "Hysteria" får vi följa den unge läkaren Dr. Mortimer Granville. Han får jobb på en klinik för hysteriska överklasskvinnor. Eftersom man på den tiden ansåg att kvinnor ej kunde erfara sexuella känslor administrerades en icke-sexuell massage av vulvan tills patienten uppnådde "paroxysm"...

Denna film kunde varit hur kul som helst. Eller den kunde varit ett gripande historiskt drama om kvinnans rätt till jämlikhet, och rätt till sin kropp. Tyvärr blandas två för mig oförenliga genrer i en och samma film. Och då menar jag inte på ett bra sätt som Tarantino, som blandar olika genrer och därmed skapar en ny egen genre. I "Hysteria" hoppar de mellan scenerna mellan två ortogonala genrer. Det blir varken hackat eller malet som slaktaren skulle sagt.

Även om Maggie Gyllenhaal är suverän som skådespelare blir hennes scener tyvärr både präktiga och väldigt mycket pk. Det var en stor och viktig fråga då, och länge än, man satte diagnosen "hysterisk" ända in på 50-talet, men den filmen inom filmen kändes inte lika relevant idag.

I den komiska filmen inom filmen var det hysteriskt. Ett kostymdrama med alla dess ingredienser och i den miljön, finner vi denna absurda verksamhet. Rupert Everett som homosexuell uppfinnare från en yppersta överklassen var filmen stora behållning. Bara hans karaktärs namn fick mig att skratta högt: Lord Edmund St. John-Smythe. Dr. Granville spelades av Hugh Dancy som vi såg som Adam i "Adam". Dr. Dalrymple spelades av den nästan borglömde Jonathan Pryce, och döttrarna Dalrymple spelades av Gyllenhaal och nykomlingen Felicity Jones.

Denna film kunde blivit såå myket bättre. Nu får "Hysteria" den två paroxysms inom fem minuter av fem möjliga.

Betyg: 2/5