Home Again (2017)

Home again är en ganska dålig enkel romantisk komedi på ytan. Men är den något mer? Jag har ärligt talat ingen aning, men jag har en spaning på att filmen faktiskt kan vara något mer än vad den först verkar.

Jag gissar att den är en ironisk kommentar till genren den själv ingår i. Allt i denna film är skruvat upp till max. De söta och gulliga scenerna är outhärdligt söta och gulliga. Hela historien är så fånig att porrfilmer från 80-talet känns som genomarbetade i jämförelse. Ni vet, porren förr i tiden hade handling. De spelade upp små scener som var löst sammansatta med enda målet att det skulle bli sex. Det var pool-killen med svettiga överkropp och den uttråkade hemmafrun, eller detektiven som var "måste" att fråga ut ett vittne i hennes sovrum och så vidare.

Här är det en osannolik soppa där tre unga filmkillar som vill slå igenom i Hollywood som genom liknande logik "måste" bo hos ensamstående mamman Alice (Reese Witherspoon) och hennes två små döttrar. Hela handlingen är så "far out" att filmmakarna bara måste driva med det förväntade i denna så vältrampade genre. Det är min spaning.



Om man bara ser filmen som en romantisk komedi rakt upp och ner så är den inte bara korkad, den tillför absolut inget. Vad är dess existensberättigande? Förutom ett att Reese får in en check till? Absolut inget i filmen"skaver", filmen har ingen nerv. Alla är jättesnälla och helt underbara... Barnen, killarna som är inneboende, den åldrande modern... Inte ens ex-maken är något annat än förstående och supersnäll. Totalt menlöst så länge man tar filmen "face value".

Men lustigt nog roades jag kungligt i biomörkret till denna lilla film. Desto mer sötgulligtsnälla scenerna blev desto mer jublade jag inombords. Antingen såg jag en metanivå som filmen inte har och då är det skämskudde på mig, eller så är det subversivt och glimrande satiriskt.

Annars var kanske en av de roligaste incidenterna under visningen där nere på Malmö filmdagar när en recensent mot slutet av gullegullfesten då en extra uppskruvad snuttiputtiscen spelades upp fick nog och stönade högt rakt ut i biomörkret. Alla i salongen skrattade med och det var en allmänt munter stämning under filmens sista kvart. Ännu ett "bevis" för att filmen lyckades... med något i alla fall. Damn, jag kanske är ute och cyklar.. Eller inte.

Jag ger Home again tre snällisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Läs fler ingående analyser från Carl, Johan och Fiffi.

Nocturnal Animals (2016)

Nocturnal animals är den andra filmen från Tom Ford. Amy Adams och Jake Gyllenhaal spelar huvudrollerna. En massa bra skådisar i biroller. Så snygg att man kan skära sig på den. Briljant skådespeleri. En högtid för filmälskare.

Susan (Amy Adams) är en extremt framgångsrik kvinna inom konstvärlden i Los Angeles. En dag får hon ett paket skickat till sig från hennes exmake Edward (Jake Gyllenhaal). Han har skrivit en roman som han dedikerat till henne och han vill att hon ska läsa den. Susan läser boken med stigande bestörtning då den på ett otäckt sätt påminner henne om sin tid med Edward och deras break up.

Man ska gå in och se denna film utan att veta allt för mycket om handlingen och därför väljer jag att inte skriva mer om den här. Man kan varken diskutera filmens struktur eller dess slut utan att spoila skiten ur filmen så jag håller på mig. Men det är lugnt att nämna att filmen utspelas i tre dimensioner; dels nutid, dels för länge sedan när Susan och Edward var ett par och till sist har vi romanens handling som vi ser utspelas allt eftersom Susan läser boken.

Wow, vilken rysligt häftig film! Den är supersnygg såklart men framför allt imponerar Tom Ford med ett otroligt tajt regisserande. Filmen håller mig i ett järngrepp i princip hela filmen igenom. Och en scen på en ödslig landsväg om natten var en av de mest nervpirrande och tajta scener jag sett på bio på länge. Helt klart en kandidat till bästa scen under festivalen för mig...

Filmen är en blandning av relationsdrama och hämdthriller. Finns det till och med en aningens lite psykologisk horror däri tro? Jo, jag tror bestämt det. Amy Adams briljerar i huvudrollen. Jag känner hennes ångest som om den vore min egen. Det är en roll som inte har fasligt mycket repliker men allt sägs i ansiktet på ett sätt som bara kan göras av skådespelare som har full koll på läget. Rollen är mer besläktad med hennes Peggy Dodd från The Master än Giselle från Enchanted. Jag la märke till en lite detalj som jag är säker på att Tom Ford noggrant planerat och skapat. I en scen från förr säger Edward att Susan har ledsna ögon. Då när hon var yngre syns det inte speciellt tydligt, men i alla nutidsscener ser det verkligen ut som att hon har ledsna ögon. På något sätt har de lyckats få hennes ögon att ständigt se nygråtna och tåriga ut.

Jake Gyllenhaal är mycket bra i en roll som kräver en hel del range. Han grundar sin Edward bra. Biroller som jag la märke till spelades av Michael Shannon, Isla Fisher (hon är så lik Amy Adams!), Ellie Bamber, Aaron Taylor-Johnson (fast jag kände inte igen honom!), Jena Malone, Michael Sheen (underbar i liten roll), Laura Linney (rätt ålder)... Alla givetvis top notch. Vilken cast!

Nocturnal animals följer trenden under årets festival att handla om brutna familjerelationer. Den är snygg som attans (har jag sagt det redan?) och spännande i sina thrillermoment och obehaglig i sitt ångestmoment. Det är en film som kommer stanna i mitt huvud en längre tid och jag misstänker att den kommer låta höra av sig när det närmar sig oscarstider. Tom Ford är en rackare på det här med film alltså! Festivalens bästa film (vid tiden för denna visning...)

Jag ger Nocturnal animals fem metaforer av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Unthinkable (2010)

 

"Unthinkable" är en nervig thriller om hur långt myndigheterna kan gå för att få ut information ur en terrorist som hotar att spränga atombomber i ett antal storstäder. Samuel L Jackson spelar en expert på "förhörsmetoder", dvs tortyr. Han är riktigt stabil i denna film. Carrie-Ann Moss spelar en FBI chef på mellannivå som tror sig ha ett rent samvete och koll på vad de får och inte får göra. Michael Sheen spelar Younger/Mohammad, en amerikansk ex-elitsoldat som konverterat till islam och som hotar med att spränga tre atombomber i storstäder i USA.

Detta är inte en actiondängare a la Jack Bauers "24". FBI/CIA/HS får snart tag på Younger. Filmen handlar inte om jakten på den skyldige, nej detta är ett kammarspel, mer en dramathriller än en actionthriller. Olika myndighetspersoner, militären, CIA och FBI är mest hela tiden oense om hur långt Samuel L Jackson's "H" får gå. Det är också en "kampen mot klockan"-film. Desto närmare tiden för att bomberna ska smälla man kom mer desto mer drastiska metoder tas. Quelle spectaculaire! Detta blev ju ganska spännande. Jag kan nästan lova att om du börjar titta på filmen lär du inte stänga av när det är som mest spännande. Hur långt kommer de gå? Hur kommer detta sluta?

Det närmaste jag kan komma i jämförelse är tv-serien "Homeland". Som en homage till serien heter Carrie-Ann Moss karaktär Agent Brody till och med.

En svaghet med filmen är att de kunde varit lite bättre på att förklara Youngers plan. Han måste ju ha förstått att alla hans krav aldrig skulle uppfyllas. Men ändå fick man en känsla av att han tyckte sig vinna. Var var hans "end game"? Nåja, detta var inte det viktiga i filmen så det drar inte ner så mycket.

Nej, detta var härligt överlag. En spännande thriller och några tänkvärda "omöjliga" situationer. Jag "höll" dock på Jacksons "H" mest hela tiden. Japp, det gjorde jag. Men jag kan samtidigt verkligen säga att jag är glad att det finns andra som gör det jobbet för oss. Skulle inte vilja vara i varken Youngers (duh!) eller H's ställe.

Jag ger "Unthinkable" tre starka argument av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Underworld: Evolution (2006)

På pappret skulle Underworld-filmerna kunna vara ganska bra. En furiös kamp genom århundraden mellan sofistikerade vampyrer och brutala varulvar. Klassiskt. Men på något sätt missar Underworld att fånga mig. Det gäller både första och andra filmerna. Historierna är episka men jag känner inte av storslagenheten. Turerna mellan de gamla gubbarna, vem är äldst, vem gjorde vad mot vem och så vidare blir bara ett suddigt gytter. Handlingen är för mig tämligen obegriplig.

Istället för en bra handling verkar filmseriens största tillgång vara att Kate Beckingdale springer omkring filmerna igenom i någon supertajt och supertät BDSM-läderdress. Den är förvisso spektakulär men nyhetens behag lägger sig ganska snabbt. Däremot har hon en mycket sexig röst med all sin brittiska accent, och att jag skulle gilla den var otippat! Jag ogillar ju allt som oftast den dryga brittiska accenten...

Är dessa filmer spännande då? Nej, absolut inte. Tvåan var precis som ettan uteslutande inspelad under nattetid då vampyrerna inte gillar solen. Det är mörkt, det är blodigt och våldsamt men allt detta blir bara som en exotisk dans i kulisserna. Regissören lyckas inte skapa "stakes" (pun intended). Jag skulle vilja jämföra dessa filmer med välproducerade musikvideos. Ibland för snabbt klippta, ibland snygga som attans, men aldrig riktigt upphetsande.

Jag vet inte ens varför jag ser dessa filmer och det finns väl minst två till i serien... Dels är jag en filmserie-junkie. Jag gillar dem, filmserierna! Dels är det skönt att ibland se hjärndöda men snygga actionfilmer som avbrott mot bra filmer. Om man bara såg liknande filmer hela tiden skulle variationen snart saknas. Ibland kan jag också känna att jag inte orkar ta mig an en tyngre, men ofta bättre film. Då kan en film som denna underhålla som alternativ till att slötitta på "Vem vet mest?".

Vidare mot nya filmäventyr! Jag ger Underworld: Evolution två svaga vampyrer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Underworld (2003)

Kostymerna. Estetiken. Stilen...

Jag är en sucker för filmserier. Det finns något oemotståndligt med uppföljare och förlängda historier. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag älskar bra tv-serier också.

Underworld-serien handlar om det månghundraåriga kriget mellan de aristokratiska vampyrerna och de arbetarklassigt grova varulvarna som utkämpas runt omkring oss vanliga dödliga, utan vår vetskap. Äsch, inte mer vampyrer väser du nu fram. Är det som barnens favorit Twilight? Nej, nej, detta är lite mer vuxet. Här är vampyrerna sofistikerade, eleganta och effektiva. Estetiken påminner mig om Interview with an vampire om jag inte helt missminner mig.

Här i första filmen får vi möta hjältinnan Selene, spelad av brittiskan Kate Beckinsdale. Hon är helt ok i rollen, inte mer. Hon biter sig inte fast helt och hållet så att säga. Men med mörka miljöer och mycket läderkläder som ofta verkar vara flera storlekar för små gör att filmen är ganska cool. Varulvarna har lärt sig att transformera sig även när det inte är fullmåne och de fajtas med råstyrka och ursinne mot vampyrernas graciösa krigare. Vampyrerna har också mer tekniskt avancerade vapen.

Selene är något av en ensamvampyr. Hon upptäcker snart att allt inte står rätt till i samhället. Duh? Varulvarnas ledare Lucian är inte död och han och hans hejdukar är på jakt efter en människa, The one... Varför finns det alltid en "the one" i filmer som denna?

En av filmens häftigaste scener är när en av de äldsta vampyrerna och hennes klan anländer med tåg. Deras manér och attityd är störtsköna. Tills de alla slaktas av Lucian och hans varulvar. Men det är scener som den som gör att jag nog vill titta vidare på uppföljaren...

Jag gillade vad jag såg. Inte världens bästa film, men god underhållning och äntligen en film som håller sig inom sina etablerade, och logiska, ramar. Ja, jag tittar på dig Don Jon, och jag jag tittar på dig Intolerable cruelty.

Jag ger Underworld två plus bett i halsen av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Edit: jag skrev just morgondagens revy och insåg då att denna film borde ha betyget "stark tvåa" så jag justerade ner betyget ett snäpp. Betygsystemet är svårt att bemästra ibland...

New Moon (2009)

It's my birthday, can I ask for something? Kiss me.

Jag var inte direkt sugen att se denna film tills helt nyligen, men nu har jag sett hela "New Moon". Jag hade faktiskt redan försökt se den en gång, men stängde då av efter en halvtimme. Anledningen till mitt nyfunna intresse var artikeln om "Twilight"-fenomenet i senaste numret av Vanity Fair. Den tredje filmen har ju snart premiär och filmserien och dess fanatiska fans behandlades i artikeln. Jag ser med viss fascination på denna kult och hur starkt fansen känner för serien. Det påminner mig lite vagt om något helt annat, men min stolthet förhindrar mig att tänka tanken fullt ut.

Oki, så hur är då "New Moon"? En del, den större första delen, är otroligt dålig, medan den avslutande delen är helt ok. Filmens största problem är att huvudpersonerna både är trista och att de spelas av väldigt svaga skådespelare. Speciellt Kristen Steward i rollen som Bella är så dålig att det isar i tänderna på mig. Även hennes stora kärlek Edward är högst ointressant. Han spelas av Robert Pattinson och han kan se väldigt beklämd ut.

Filmen består som sagt av två delar. Dels en oändligt lång trist ineldning och sedan en ganska intressant avslutning. Det som lockar mig lite är den värld som filmen utspelas i, där vampyrerna är aristokratin. De har olika förmågor, någon kan se in i framtiden, någon kan läsa andras tankar och den högintressanta nykomlingen Jane kan framkalla fysik smärta hos någon genom att bara titta på personen. Vi får i denna film lära känna "the Volturi", seriens "bad asses". Det är dessa figurer som är intressantare och därom skulle mycket bättre material kunna hämtas. Kanske i tredje filmen som enligt massmedierna ska vara mycket mer action-inriktad än de första två.

Tyvärr är den bra delen bara en kort, kort del av den långa filmen. Fram till filmens urvattande klimax fick vi genomlida Bellas kärleksproblem. Den så fansansfullt stora sorgen över att Edward inte fanns kvar i hennes liv. Jag tror att filmernas fans i första hand är unga tjejer och då kan man kanske förstå. Nästan hela "New Moon" är en bitterljuv romantisk saga perfekt för prepubertala romantiska flickor. Bellas bedrövade ansiktsuttryck gjorde mig nästan galen av leda, men hon passar antagligen väl in i tonårsflicksrummets estetik över omöjlig kärlek. Hur ljuv kan den inte vara?

Det är intressant att se trailern som jag byggt in nedan. Som vanligt visar trailern det mesta av intresse från filmen, vilket normalt sett är otroligt kasst, men eftersom denna trailer nästan uteslutande visar scener från filmens sista halvtimme, bevisar den också min tes om att de tre första halvtimmarna är en enda lång inledning och inte så viktiga för handlingen... Filmen pendlar mellan en etta och en tvåa, och även om den sista halvtimmen med Aro Volturi och hans lustiga gäng var helt ok, landar jag ändå i ett nesligt betyg.

Betyg: 1/5

Alice In Wonderland (2010)

Curious and curiouser!

"Alice in Wonderland" av Tim Burton är den gamla klassiska sagan filmatiserad för femttioelfte gången. Detta är första versionen jag sett och den är som ett sprakande fyrverkeri. Det visuella är otroligt häftigt. Jag såg den inte i 3D utan hemma på plasman men det räckte långt. Om jag bara skulle betygsätta den fantasieggande skaparglädjen som legat till grund för miljöerna i underlandet hade filmen fått högsta betyg. Som alltid i film och speciellt i sagor är det dock karaktärerna som bär upp hela tillställningen, russinen i kakan. Vi får också en hel del kul karaktärer i denna film. Tyvärr berörde de mig inte alls så mycket som jag hoppats.

Alice: Sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast.


Till att börja med var det kul att följa Alice, men hon var alldeles för tunn för att jag skulle kunna heja eller känna för henne. Jag tror nog att Mia Wasikowska har skådespelarmuskler för ett mycket djupare porträtt, men det fick hon inte försöka sig på. Visst är det kul med en ung tjej som hjältinna, men när hon fajtas mot och besegrar monstret måste jag som åskådare tro på det och tyvärr hade hon inte förtjänat det hos mig. Jag menar, anledningen Frodo lyckades var ju till stor del på grund av att han hade Sam, och detta spenderade Peter Jackson i princip en hel trilogi på att underbygga. I "Alice in Wonderland" vann Alice bara för att svärdet ville det. Duger inte. Här har Burton missat en poäng, det fanns många karaktärer men de kom inte ihop på ett bra sätt.

You used to be much more..."muchier." You've lost your muchness.


Johhny Depp är ganska bra som The Mad Hatter. Han passar in och han gick inte till överdrift lika mycket som man kunde befarat. Det är dock en blandning av hans galna karaktärer från förr och återupprepning efter upprepning borde vara förbjudet.

Dad: You're mad, bonkers, off your head! But I'll tell you a secret: All the best people are.

För att inte låta allt för negativ måste jag säga att det fanns en mycket intressant karaktär och skådespelerska i filmen. Jag tror nog att jag ska hålla ögonen på Anne Hathaway lite mer i framtiden. Inte låta mig förledas av att hon hittills gjort några tveksamma val av filmprojekt. Hon är skarp och hennes vita drottning var filmens klart mest intressanta. En blick här, en liten fingerviftning där, hennes kroppshållning. Jag fann mig vilja se mer av henne hela tiden. Jag ville se hur det gick när hon blev drottning och inte systern.


Jag hade hoppats lite mer från fru Burton. Helena Bonham Carter är duktig men hon var lika tvådimensionell som hennes spelkortssoldater. Så himla kul var det inte att hon hade stort huvud och sa "Off with their heads!". Visst, det är i manuset men rollen ska spelas också.

Till sist måste jag nämna Alan Rickmans voice-work som den blå larven. Han levererar alltid. Riktigt skön snubbe.

Filmen är en fanasifylld resa i en fantastisk värld. Jag hade hellre sett mer av systrarna och deras maktkamp. Kanske nästa gång. Jag rekommenderar gärna filmen för er som gillar sagor och fantasivärldar, men är du sugen på denna typ av saga ska du kanske pröva "Where the wild things are" istället? Ja.

Filmen får tre Tweedledee och Tweedledum's av fem.

Betyg: 3/5

Have you any idea why a raven is like a writing desk?