Stockholms Filmfestival 2015 - Sammanfattning

Årets filmfestival var rolig som vanligt. Det är en ljuvlig känsla att klämma in en massa filmer under en dryg vecka. Varje års festival får en unik "feeling" och filmerna hänger ihop med varandra i mitt huvud. Detta år såg jag några filmer hemma och tillsammans med alla filmer jag såg live på festen kom jag upp i hela 20 filmer.

Festivalen var bra planerad i år. Det var gott om tid mellan filmerna på de allra flesta visningarna jag var på. Detta betyder att det inte blir kaotiska köbildningar när alla ska rusa in på biografen precis innan filmen ska starta. Istället öppnade de dörrarna upp till hela trettio minuter före visningen skulle starta och då kunde besökarna lomma in i sakta mak närhelst de dök upp. Bra jobbat festivalen!

Det är alltid svårt att bedöma festivalen på de få filmer man själv sett. Risken är stor att guldkorn har undflytt mig. Men av de filmer jag såg var detta ett mellanår. Jag saknade topparna, även om det var få filmer som var riktigt risiga. Men jag byter hellre några bottennapp mot några riktiga vassa toppar. Mina revyer har skrivits kort tid efter filmerna sågs och nu när jag sammanfattar hela festivalen har några filmer vuxit och några har fallit tillbaka. Därför blir kanske min topplista lite omkastad jämfört med vad filmernas initiala betyg skulle kunna antyda. Det är så det är med sammanfattande listor (det händer titt som tätt för årstopplistor också).

Detta var också fjärde året i rad som jag planerade Filmspanardagarna på festen. Detta år valde jag ut fyra filmer vilka alla gick på Victoria och det blev både en fungerande logistik, helt utan transport mellan olika biografer under dagen, och än viktigare ett bra urval. Var inte detta bästa året hittills så säg? Inget bottennapp och en film som skapade en hel del diskussion och funderingar i den franska Évolution.

Jag kör min vana trogen en topplista nedan, men först ska Fripps Awards delas ut i några kategorier!

Bästa manliga biroll

De nominerade är:
Jules Benchetrit (Macadam stories)
Karren Karagulian (Tangerine)
Michael Pitt (Macadam stories)
Jason Schwartzman (The overnight)
Alexander Skarsgård (The diary of a teenage girl)





Och vinnaren är...

Motivering: för hans totala dominas av alla scener i ett kammarspel med fyra bra skådespelare.








Jason Schwartzman i The overnight

Bästa kvinnliga biroll

De nominerade är:
Connie Britton (Me and Earl and the dying girl)
Emilt Browning (Legend)
Valeria Bruni Tedeschi (Macadam stories)
Kiersey Clemons (Dope)
Isabelle Huppert (Macadam stories)

Också bra: Eleanore Pienta och Kristen Wiig.





Och vinnaren är...

Motivering: för innerlig tolkning av åldrande skådespelerska där sista scenen blev pricken över i:et.

Isabelle Huppert i Macadam stories

Bästa manlige huvudroll

Tom Hardy (Legend)
Gunnar Jónsson (Virgin Mountain)
Shameik Moore (Dope)
Jafar Panahi (Taxi Teheran)
Jason Schwartzmann (7 Chinese brothers)
Adam Scott (The overnight)





Och vinnaren är...

Motivering: för minimalistisk men ändå tydlig tolkning av Fúsi, den ensamme tjocke mannen som finner en kärlek.








Gunnar Jónsson i Virgin Mountain

Bästa kvinnliga huvudroll

Nominerade:
Ah-sung Ko (Office)
Bel Powley (The diary of a teenage girl)
Kitana Kiki Rodriguez (Tangerine)
Sarah Silverman (I smile back)
Mya Taylor (Tangerine)





Och vinnaren är...

Motivering: för ett brutalt och brutalt bra porträtt av en deprimerad person som är ljusår från den bild vi har av henne i vanliga fall.

Vinnare: Sarah Silverman i I smile back

Lite gott och blandat

Årets regissör: Sean Baker för Tangerine. Obefintlig budget hindrar icke en kreativ filmare. Bra jobbat!

Årets actionsscen: såg förtvivlat få actionfilmer under årets festival, men slutscenerna i 600 miles var bad ass...

Årets besvikelse: Filmen Évolution. Jag hade hoppats på mer från Lucile Hadzihalilovic efter hennes senaste, och första, film Innocence (2004)

Årets överraskningar: Dope och Tangerine. Kul filmer.

Årets storfilm som jag inte gillade lika mycket som de professionella tyckarna: Legend

Knäppaste filmen: Ingen film från galenpannan Quentin Dupieux i år så denna utmärkelse går till Rick Alversons Entertainment

Årets sömnpiller: Tale of tales. Pretto.



Avslutar med den stora topplistan över de filmer jag såg på årets filmfestival.

Topp 20 Filmfestivalen 2015

20. Tale of tales

Äckliga italienska sagor i prettoformat.


19. Évolution

Obegripligt men intressant


18. The wolfpack

Intressantare historia än dokumentär


17. Unexpected

Oväntat ljummet


16. Office

Spännande men oengagerande


15. Legend

Välgjort men oengagerande


14. Entertainment

Medvetet ocharmig


13. Experimenter

Intressant ämne


12. 600 miles

Långsamt som tar sig mot slutet


11. Taxi Teheran

Viktig film, charmig regissör


10. Tangerine

Skön feeling, litet innehåll


9. Cartel Land

Intressant och skrämmande


8. 7 Chinese brothers

Den tredje brodern var roligast


7. The diary of a teenage girl

Frejdig tonårstjej


6. Virgin Mountain

Uppfriskande diskbänks...


5. I smile back

Vi spärrade upp ögonen


4. Dope

Modern film


3. Macadam stories

Innerligt från Frankrike


2. The overnight

Bästa sortens American Independent


1. Me and Earl and the dying girl

Roligt, sorgligt, engagerande, varmt...



Ytterligare en film om kräftan högt upp på topplistan från filmfesten (förra var 50/50). Det var alles från i år. Du hänger väl med nästa år? Ha det så bra i biomörkret!

Experimenter (2015)

Experimenter är en biografi över Stanley Milgrams socialpsykologiska försök om lydnad och grupptryck. Jag finner dessa försök mycket intressanta. Hans mest kända försök är det där en försöksperson tror sig ge en annan person elstötar med ökande spänning allt eftersom den andra svara fel på frågor. Dessa försök utfördes under tidigt 60-tal, mindre än 20 år efter andra världskriget. Milgram ville se hur många "vanliga amerikanare" böjde sig för en stark auktoritär person i labbrock trots att det verkade som att den person som fick stötarna inte ville vara med. Hur många skulle "bara följa order". Hela 65% av försökspopulationen gick hela vägen. Senare återupprepningar av försöket har påvisat liknande siffror. Milgram gjorde också försök inom grupptryck och han arbetade med konceptet om "six degrees of separation". Efter hans oväntade resultat inom obedience-försöket har Milgram blivit anklagad för sadistiska tester (trots att ingen i testen de facto fick några stötar, det var ju bara skådespeleri och lurendrejeri). Han blev, som alla nytänkare, motarbetad av forskarkåren och etablerade institutioner.

Filmen är inte som en vanlig torr och trist biografi, de som jag så ofta finner tråkiga. Peter Sarsgaard i rollen som Stanley Milgram adresserar hela filmen igenom oss i publiken som om han berättade hela sitt vuxna livs historia i berättarformat. Den fjärde muren bryts igenom så ofta att den till slut har blivit helt pulveriserad. Jag fann denna teknik uppfriskande och engagerande. Hans fru Sasha spelas av den gamla favoriten Winona Ryder. Hon är sig lik även om hon som vi alla har några fler år på nacken nu än när det begav sig.

Filmen blev den sista från årets festival jag såg. Jag ville se den för att jag finner experimenten så spännande. Sarsgaard är en riktigt bra skådespelare och jag tog mina chanser trots att det var en biografi. Den annorlunda tekniken med berättandet gjorde att filmen fick liv. Jag kan rekommendera filmen till alla som har intresse i ämnet. Jag fann denna snäppet bättre än filmen om Enigma, The imitation game.

Jag ger Experimenter tre missförstådda genier av fem möjliga.

Betyg: 3/5


På onsdag kommer sammanfattningsinlägget för Filmfestivalen 2015 med Fripp Awards. Stay tuned.

Entertainment (2015)

The Comedian: Why?


Rick Alverson gör riktigt skumma filmer. De är kanske mer intressanta än bra, men då ombyte förnöjer räcker det långt. I filmen Entertainment får vi följa The Comedian på en turné på syltor i sydvästra USA. Han uppträder på den ena sjaskigare baren efter den andra i en långsam resa mot Los Angeles. Han är uppenbarligen djupt deprimerad och hans persona på scenen är ytterst vidrig. Han blöter håret så att det ser solkigt ut och kammar de tunna striporna hår tvärs över pannan på ett osannolikt oinbjudande sätt. Varje kväll sitter han ensam på sitt hotellrum och ringer sin dotter. Hon svarar aldrig.

Varför är han deprimerad? Vi får inte veta. Vi ser honom bara mitt i processen att brytas ner. Han rör sig långsammare och långsammare filmen igenom som om all hans energi långsamt sugs ur honom. Vi ser också honom i konstigare och konstigare situationer. Vad är verkligt och vad som sker i hans huvud är lite oklart. Filmen närmar sig i alla fall David Lynch mer och mer. Den otäcka musiken gör sitt till och jag kommer att tänka på Eraserhead och Lost highway flera gånger om. Vi har inte så mycket trixande med kameran men trots det är Alverson bra på att skapa tung stämning.

En intressant detalj var att the Comedians hotellrum så ofta var mörka och att det var så otroligt ljust utomhus. Under filmen färdas han genom The Mojave Desert. Det verkar vara torrt och soligt där. Med sig på resan har han en tämligen harmlös men ändå lite irriterande ung mimare som spelar clown som "förband". Dessa två skulle kunna klassas som världens sämsta underhållningspar.

The Comedian: What is the worst thing with being gang raped by Crosby, Stills and Nash? No Young.

Alverson gjorde för några år sedan The Comedy. När vi såg den filmen på filmspanardagen blev en väninna till mig så upprörd att hon och en till lämnade sällskapet. Även i den filmen får vi följa en deprimerad artist som är allt annat än sympatisk. Jag blev dock fascinerad av filmen och hur hans resa mot försoning berättades. Jag gav The Comdey en trea. Den hade något jag inte sett på länge. Även Entertainment har något speciellt som lockar mig. Flera scener i slutet av filmen har etsat sig in i minnet; kvinnan som föder på toaletten, besöket på ett ålderdomshem, besöket hos optikern och så det totala psykbrytet på uppträdandet i Los Angeles. Det är inte en munter film. Lustigt nog skrattar The Comedian läppen av sig när han tittar på farsartad simpel komedi på tv'n. Är det den humorn han egentligen har själv? Gillar han inte sin scenpersonlighets elaka, brutala och sexistiska skämt?

Ave Maria till eftertexterna var mycket vacker.

Jag ger Entertainment tre utskällningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Virgin Mountain (2015)

Jag och Johan S såg Virgin Mountain under sista festivalhelgen. Väl på plats på biografen anslöt Christian också. Det är en isländsk film om en rejält överviktig vuxen karl som fortfarande bor hemma hos sin mamma och som inte har det så lätt med damerna om man säger så. Jag hade förväntat mig en dramakomedi som säkerligen skulle kunna påminna om de lite mer quirky American Independent-filmerna som jag så ofta ser på på festivalen. Filmen startar mycket riktigt med flera humoristiska scener då vi får lära känna vår hjälte Fúsi. Han jobbar med lastning av bagage på flygplatsen, han äter chokladflingor med mjölk, han ertappar sin mamma ha sex i köket med sin "pojkvän", han äter middag ensam på den lokala thailändaren, och han ringer in till nattradio och önskar heavy metal-låtar.

Men insprängt mellan de lite lustigare scenerna finns ett mörker och mobbning på arbetsplatsen och om den nyinflyttade 8-åriga grannflickan. Filmen visar sig snart inte bara vara en quirky dramakomedi med betoning på komedin. Detta är mer en traditionell nordisk film med en rejäl portion diskbänksrealism, variant isländsk, och ett mörker som känns äkta. Skillnaden mellan denna film och 7 Chinese brothers är mer än att det är mörkt hela tiden på Island och att det är soligt hela tiden i Kalifornien. Tonen är på samma sätt olika. Karaktärerna är däremot ganska lika.

Fùsi spelas av den gigantiske Gunnar Jónsson och han är riktigt bra. Jag älskar att han underspelar sin Fúsi. Huvudpersonen är allt annat än extrovert och vi i publiken får extremt lite ansiktsuttryck från Jónsson. Precis som karaktären ska spelas. Men i några avgörande scener ser vi en leende här eller en insikt sprida sig över ansiktet där. Det är omöjligt att inte fatta tycke för Fúsi.

Filmens andra udda fågel är Sjöfn spelad av Ilmur Kristjánsdóttir. Hon är bra i den lite mer matiga rollen som filmen "leading lady". Sjöfn är manodepressiv och vi får oss till livs både de högsta topparna och de djupaste dalarna. Filmen är grundad och den tar inga hysteriska svängar som känns orimliga, den är bara enkel. Den är alltså realistisk såvitt jag kan bedöma, och det är en härlig känsla jag får. Detta är långt från Hollywood-film med enkla lösningar, och slutet är så öppet det kan bli, men jag blir ändå varm av dess slut, dess medmänsklighet.

Jag ger Virgin Mountain tre drömresor till El Alamein av fem möjliga.

Betyg: 3/5

600 Miles (2015)

600 miles är en liten film. Den är dessutom långsam och man behöver ha ett visst tålamod som åskådare. Men filmen levererar och den kändes ganska stark till slut. Filmen handlar om Arnulfo, en ung mexikans "mule", dvs han smugglar vapen köpta i USA till Mexiko. Han är uppenbarligen långt från en luttrad brottsling och han gör jobbet mest för att imponera på sin morbror som är någon form av höjdare inom kartellen. På den amerikanska sidan har han en partner i den något instabile ungdomsligisten Carson. En dag blir de ertappade av ATF-polisen Hank, spelad av en som alltid förträfflig Tim Roth. Carson lyckas knocka Hank och de slutar inte bättre än att Arnulfo baxar in Hank i sin bil och tar med honom på den 600 miles långa färden hem.

Detta är alltså något av en kriminalfilm, en road movie, en långsam thriller och allt utspelas i samma del av världen som Sicario och dokumentären Cartel Land beskriver. Det är samma ökenlandskap, samma problematik med gränsen mellan Mexiko och USA. Samma driv att tjäna pengar över allt annat. Över ALLT annat.

Filmen är som sagt långsam. Men den håller mitt intresse uppe hela vägen. Filmen känns intim. Handburen kamera har använts flitigt och vi får nästan en överdos av närbilder på Arnulfos bekymrade ansikte i bilen om natten.

Jag såg filmen med min gode vän Johan S på Zita 1. Det är otroligt vad trångt det är mellan raderna i den biografen. Jag vet att minst en filmspanarkompis håller Zita som till och med värre än Park och jag är nästan benägen att hålla med. Trångt och varmt. 600 miles var dock behändigt nog kort, under 90 minuter.

Vad sägs om en trio filmer om problematiken med droger som smugglas in i USA? Inled med Cartel Land, följ upp den med den lite tystlåtna men ändå till slut starka 600 miles och avsluta med den stenhårda och fullfjättrade Sicario. En perfekt trio i kartellernas hårda värld.

Jag ger 600 miles tre oklara öden av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Cartel Land (2015)

Tidigare i höstas såg jag årets bästa film så här långt i thrillern Sicario. Den handlar om kampen mot drogkartellerna som dominerar i Mexiko och hur de hotar att ta över södra USA. På filmfestivalen såg jag så två filmer som skulle passa in som en trio tillsammans med Sicario. Dels var det dagens film, dokumentären Cartel Land, dels den lilla American Independent-filmen 600 Miles (revy imorgon).

Det första som slår mig om Cartel Land är att dokumentärfilmaren måste vara otroligt modig. Under större delen av filmen följer han en vigilant-rörelse där vanligt folk nere i en provins i Mexiko beväpnade sig och började jaga ut den dominerande kartellen från sitt område. Detta skedde 2013-14. Vi får följa motståndsrörelsen på flera av deras operationer och ibland känns det som att kulorna bokstavligen flyger över huvudet på filmaren. Dokumentären har en filmisk vajb och man blir inte allt för överraskad när man ser att Kathryn Bigelow, kvinnan bakom mästerverken Zero dark thirty och The hurt locker är producent till denna film.

Parallellt med händelserna i Mexiko får vi också följa ett spirande medborgargarde, Arizon Border Recon. Det är folk som tröttnat på kartellernas handel med droger och olagliga immigranter som tagit på sig ansvaret att patrullera den södra gränsen mot Mexiko.

Dokumentären är intensiv som en thriller. Jag satt och spände mig av spänning under hela filmen i princip. Vi får följa Dr Mireles, ledaren för Autodefensa som den mexikanska rörelsen kallade sig. Desto större de blev desto mer korrupta blev de. Före folket beväpnade sig verkade varken polisen eller militären alls bry sig. Kidnappningar, våldtäkter och bestialiska mord (som ofta slutade med styckning av offren) hörde till vardagen. Men när Autodefense började rensa ut i sina städer och jaga kartellen på flykten började myndigheterna bry sig... Och kräva att Autodefensa avväpnades! Korruptionen är uppenbarligen intill absurdum utbredd i Mexiko. När så rörelsen blivit stor började den falla sönder inifrån. Dels blev den infiltrerad av kartellen, dels blev det svårt att styra och små interna grupper började bete sig nästan lika illa som drogkartellerna.

Filmen inleds och avslutas med samma scen, men andra gången vi ser scenen får vi se lite, lite extra och det lilla klippet gör att cirkeln sluts och man förstår att det inte går att vinna friheter eller fred i detta land. Makten och pengarna som går att tjäna på drogerna korrumpera alla. Det känns som en omöjlig situation.

Exakt vad dokumentären ville med de lite färre klippen från medborgargardet på den amerikanska sidan vet jag inte riktigt. Det kändes som att det kunde räckt med en dokumentär som bara behandlade Autodefensas uppgång och fall. Men jag kan tänka mig att en parallel kanske kan dras mellan rörelserna. Och att lärdomen skulle vara att den amerikanska rörelsen också kommer bli korrumperad så snart den blir stor nog. Om rörelsen skulle kunna hindra kartellerna kommer kartellerna infiltrera den och korrumpera den till slut.

Detta var helt klart en intressant dokumentär som också var mycket spännande. Den är svart som attans och lämnar inget hopp till oss åskådare. Tänkvärd.

Jag ger Cartel Land tre korrumperade poliser av fem möjliga.

Betyg: 3/5