The Harder They Fall (2021)

Hade hört bra om denna från podden som man inte längre kan lita på. Det skulle vara en cool anakronistisk western med svarta huvudkaraktärer. Det lät spännande men filmen är mer eller mindre usel.

Regissören är en musikproducent som går under artistnamnet "The Bullitts" så det är kanske inte så konstigt att detta är en sörja till film. The Bullitts må kunna sin musik men filmregi är kanske inte hans starkaste ämne...?

Filmen är en blek Tarantino-kopia med utan Quentins tydliga stil och säkerhet inom de ramar han verkar. The harder they fall är "all over the place", en blandning av stilar och idéer som inte funkar ihop. Tempot är förryckt då filmen avbryts hela tiden med malplacerade klipp eller byte av tonalitet. 

Det finns sångnummer i filmen som förstör den "coola" stämningen totalt, de får mig närmast att tänka på en musikal som Moulin Rouge!. Dessutom försöker filmen vara tuff och cool men samtidigt göra "viktiga" instick i samhällsdebatten. I scener där Tarantino lägger in en lång monolog om Madonnas låt Like a virgin eller vad hamburgarna kallas i Amsterdam lägger The Bullitts in något tårdrypande och högtravande om sociala orättvisor. Välj vilken film du vill göra, mr Bullitts. Tryck inte in allt möjligt i samma film. Det blir som när Brasse skulle göra sockerkaka och ville ha med falukorv - för det är ju också gott.

Mr Bullitts har samlat på sig en hel drös med kända svarta skådespelare som tvingas leverera den ena "one-linern" efter den andra i överdrivna tuffa poser. Vi bjuds på många tuffa poser i denna film, det känns som att den är som gjord för 14-åringar. 

Actionscenerna är ibland lovande, tills de helt plötsligt dödar energin i scenerna för att zooma in på någons ögon eller förtydliga någons redan överdrivna rörelser. För att inte tala om att kasta in en eller annan monolog mitt i spänningsscener. Hela filmen är förryckt. Slutfajten är rent ut sagt trist och tråkig.

Av skådespelarna är det bara LaKeith Stanfield som lyckas bra. Huvudpersonen spelas innerligt av Jonathan Majors och han klarar sig undan med hedern i behåll. Men Regina King var direkt dålig. Idris Elba och Zazie Beetz var ok.

Om du söker filmer med skådespelarna som deltar är detta ett bra val, men om du vill ha en bra film då är det bättre att se om valfri Tarantino. Det största problemet med filmen är att den är så svajjig med sin tonalitet och sitt tempo. Det finns sekvenser som var bra men de drunknade i sörjan, så det blir inte ett högt betyg, snarare tvärtom.

Betyg: 2/5

Uncut Gems (2019)

"Uncut gems" var minst sagt utmanande att titta på. Filmen handlar om den korkade juvelhandlaren Howard (Adam Sandler) i New York City. Det är frustrerande att se filmer där huvudpersonerna är så korkade som Howard. Det är svårt att helt engagera sig i livsöden där huvudpersonen är en idiot. Om det är ren otur, omständigheter eller en nemesis som fuckar upp allt känns det mer rimligt. Men med charm, bra skådisar eller något annat kan historien ändå bli bra.

Tyvärr är dock inledningen av filmen också osedvanligt svag. Det är snabba klipp, dålig ljudmix och en slarvigt eller ofokuserad känsla. Filmen blir bra mycket bättre under andra halvan då historien berättas mer tajt där filmens "stakes" är tydliga och karaktärernas agerande är organiskt naturligt.

Inledningen är kanske kaotisk per design men i så fall funkar inte den stilen på mig. Det är inte bara snabba klipp och en skrikig känsla, det är grundläggande etablering av karaktärer och handling som totalt failar. Som sagt det må ha varit ett artistiskt val men... fail. Jag stängde av filmen första gången jag skulle se den, och först vid andra försöket kom jag igenom den.

Lyckligtvis tar sig filmen någonstans i mitten och andra halvan blir ett rejält lyft. Jag känner mig i alla fall mycket mer engagerad och slutscenerna är riktigt svettiga. På det bra viset.

Adam Sandler gör sin Howard på ett mycket imponerande sätt. Han är Howard i denna film. Filmens andra lysande stjärna är nykomlingen Julia Fox, hon är både snygg och bra. Sen satt jag och funderade på vilken film jag sett Lakeith Stanfield i tidigare. Irriterande att haka upp sig på en sådan sak, men jag ville inte plocka upp mobilen och fippla med den.

Filmen var en snackis i vissa kretsar och jag är glad att jag sett den, men jag kan knappast säga att högt ställda förväntningar uppfylldes. Men filmen har något bra på gång under slutet i alla fall.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019, ni hittar avsnittet här.

Sorry to Bother You (2018)

Ryktet gjorde gällande att Sorry to bother you skulle kunna bli en av filmåret snackisar, kanske som som några av de senaste årens snackisar Tangerine, Get Out, The Florida Project, eller varför inte Black panther? Jag såg fram emot filmen och aktade mig för att läsa på om den. Lyckan att få gå in till en filmvisning helt utan förväntningar!

Förra året blev jag blown away av Get out, och likaledes besviken på Black panther. Det pratades nästan mer om att det var afroamerikanska regissörer och skådespelarnas hudfärg än filmernas handling, skådespelarinsatser eller annat politiskt neutralt. Get out var riktigt bra och innovativ, Black panther var en dålig film som tyvärr blev överskuggad av en påklistrad betydelse, "viktig film". Jag var sugen på att kunna addera ännu en bra film till denna grupp. Det kändes som upplagt att Sorry to bother you skulle lyckas. Men ack...

Filmen inleds i vilket fall mycket bra. En vass satir över samhället av idag, allt för vit, allt för ojämlik. I en nära framtid har det stora bolaget (Google, Amazon, Apple?) börjat erbjuda livstidskontrakt som egentligen betyder att arbetarna frivilligt skriver på ett slavkontrakt. Filmmakarnas ser uppenbarligen att vi inte är långt från det stadiet redan idag.

Filmens protagonist Cassius Green (Lakeith Stanfield), med samma förnamn som en afroamerikansk ikon, tar jobb som telefonförsäljare på ett företag som utgör basen och förutsättningarna för det stora onda slavbolaget. Det första Cassius får lära sig är att utföra sina säljsamtal med en ”vit röst”. Fyndigt och filmens roligaste skämt. Danny Glover göra en cameo i scenen som för att ge filmen än mer cred.

Utan tydlig anledning drar filmen efter den starka inledningen iväg åt ett oväntat håll. Cassius får problem med sin flickvän Detroit (Tessa Tompson). Hon står för vänsterorienterad protest och Cassius blir allt eftersom han stiger i graderna mer och mer symbolen för det onda (vita). Jag är dock fortfarande med på filmens ”bandwagon”.

Det är under filmens tredje akt som allt raseras och nästa allt intressant som etableras i filmen undergrävs. Filmen är absurt dålig i slutet. Tyvärr. Schysste ambition men tydliga tecken på dåligt omdöme hos filmens regissör Boots Riley. Han verkar mest vara känd som kompositör till diverse soundtracks före detta. Sorry to bother you kan jämföras i stilen med både redan omnämnda Get out och Kevin Smiths horribla Tusk. Tyvärr ligger denna alltså närmare Tusk än Get out. Ja, så kan det också gå.

Tessa Thompson är dock som alltid bra och intressant. Hon håller upp filmen från träskmarkerna.

Jag ger Sorry to bother you två STTS av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Andra filmspanare som spanat in filmen:
Jojjenito
Fiffis filmtajm

The Girl in the Spider's Web (2018)

Jag har inte läst David Lagercrantzs bok om Lisbeth Salander "Det som inte dödar oss". Däremot fascinerades jag över alla som fick panikångest över att någon annan författare fick skriva historier om Lisbeth. Som om hon vore någon slags nationell klenod som ingen får röra. Jag har likt många läst Milleniumtrilogin, men samtidigt som jag fann den spännande och en riktig bladvändare var den rent språkligt mer likt den taffliga Tom Clancy än någon riktigt bra författare. Millenium är skräp, men spännande skräp. Precis som med James Bond där man ger olika författare i uppdrag att skriva nya historier om gentlemannaagenten, borde det vara fritt fram att skriva nya stories om Salander.

Frågan är dock om det blir så bra. Jag har nu sett den nya filmen och det var en salig röra. Manus var inte filmens styrka. Det jag mest satt och roade mig med var hur mycket filmen påminner om en Bondfilm och specifikt Skyfall. Vi har här fått en svensk kvinnlig James Bond! Nice!

Men istället för härliga varma och snygga inspelningsplatser runt om i världen så får vi en grått och vintrigt kallt Stockholm. Denna film är smutsgrå från första rutan till sista. Det är så himla tröttsamt att det nästan alltid ska se skabbigt och sunkigt ut när det kommer till svensk film. Nu när amerikanarna kommer hit och gör film blir det precis likadant. Trist!

Istället för den underbara mixen mellan humor och action, eller i Daniel Craigs fall i alla fall en coolhet med glimten i ögat kombinerat med action, får vi i The girl in the spiders web en blandning av socialrealism och action. Byt en skön stajl i glittrande kasinomiljö med pedofili och betonggråa förortsmiljöer. Bra byte... Not!

A dark guardian angel?

Men många saker återkommer rakt av. Lisbeth är James, javisst, är inte Salander Bond? Bond kör den häftigaste sportbilen producenterna kan hitta. Salander kör ett vidunder från Italien (?). Bond har en del, men inte för mycket, hjälp av Felix Leiter från CIA. Salander får också hjälp, en del, men inte för mycket, av NSA-agenten Needham. Bond har mer eller mindre kufiska medhjälpare i Q och andra, Salander har Plague. Bond tvingas åka hem till sitt barndomshem och möta sina demoner i Skyfall, Salander likaså. Skyfall brinner, gissa en gång vad Salander gör med sitt barndomshem i slutet av filmen (spoiler alert!). Filmens villain är viktig. Bond brukar kämpa mot "larger than life villains", samma sak får Salander med "kvinnan i rött". Listan kan kanske göras ännu längre...

Efter att ha sett den fantastiska First Man var jag mycket nyfiken på vad den intressanta Claire Foy kunde göra i rollen som Bond... eh Salander. Tyvärr vet jag knappt hur hennes "acting chops" var i denna film då insatsen totalt överskuggas av hennes bisarra "svenska" brytning. Hon bryter inte på svenska, det är en odefinierad fejkad östeuropeisk sådan. Hon pratar dessutom med en ljus barnröst vilket gör att hon hela tiden känns på gränsen till komisk. Det är ett generellt problem i filmen hur karaktärerna pratar engelska. Dialekterna är "all over the place". Alla verkar ha valt själva, en del utan och en del med egendomliga och misslyckade försök till svensk brytning. Suck, att en så simpel sak ska kunna stjälpa en film som denna.

En mer central svaghet i en thriller som denna, en thriller som verkar ha ambitioner att säga något om vår samtid och om verkliga och hemska problem, är karaktärsutveckling och manus. I slutet ger filmen oss en potentiellt sett mycket stark scen mellan två kvinnliga karaktärer. Tyvärr kände jag mycket lite av scenen. Hjärta och smärta måste förtjänas och denna film misslyckas med det. Dessutom är den fylld av fullständigt ologiska händelser och utvecklingar, vilket gör att min gräns för vad jag kan acceptera utan att bli utdragen ur filmens magiska värld passeras flera gånger om.

Men det måste väl finnas något bra med filmen tänker jag för mig själv när jag skriver detta. Jovars, det var ändå en ganska trivsam visning och jag fann Lakeith Stanfield bra i rollen som Needham och Stephen Merchant och Sverrir var bra som vanligt. Sveriges superskådespelare Mikael Persbrandt var till och med med i en liten men central roll. Han lyckades förmedla en ren och iskall ondska med underbart små medel. Bra förmedlat!

Därmed ger jag ändå The girl in the spider's web två, om än mycket svaga, häftapparater av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen sågs med Carl från Har du inte sett den? Läs vad han tyckte via länken.

Get Out (2017)

Get out är en av de filmer som kommer definiera filmåret 2017. Den är något nytt och spännande och gav mig en helt ny typ av skräckfilmskomedi. Till skillnad från roliga men ospännande filmer som Zombieland eller Shaun of the dead var denna både nervpirrande så att jag knappt kunde andas och oväntad rolig på ett becksvart vis. Stämningen under första halvan kunde skäras med kniv och jag var helt slut i nerverna när filmens idé sent omsider börjades skönjas. Då avtog som brukligt den isande spänningen. Samtidigt är filmen en suverän satir med svart absurd humor. Dessutom har den ett underbart slut som inte går av för hackor. Only in the movies!



Att filmen är skriven och regisserad av en debutant känns mäkta imponerande. Jordan Peele har mest arbetat som skådespelare och framför allt i tv-serier. Nu snart 40 år gammal har han gjort sin första film och den är sensationellt bra i det perspektivet. Det känns som att man är i trygga händer filmen igenom, och då menar jag det filmiska hantverket. Då det gäller känslan från filmens handling är den det motsatta. Att stämningen på festen ute på landet kändes så hotfull att man inte kunde sitta stilla säger en hel del om hur bra filmens regissör är, men också mycket om dagens samhälle.

Skådespeleriet är också världselit och där givetvis Daniel Kaluuya i rollen som Chris står ut. Han har en närvaro som krävs för rollen och det skiner igenom. Förmågan att låta stora tårar bildas och rinna nerför kinden är ovanlig. Bradley Whitford är en gammal favorit och han är också mycket bra i denna film. Det är inte en helt lätt roll han har här. Catherine Keener är ok men inte riktigt lika bra som jag hade förväntat mig. Jag tycker att hon med sitt skådespeleri avslöjar för mycket om sin karaktär. Oklart vad som går fel dock, det är bara en känsla jag fick. Betty Gabriel i rollen som hemhjälpen Georgina var dock ypperlig. Det finns en scen med henne som var en av filmårets scener alla kategorier. Så bra.



En av filmens viktigaste roller är Rose och hon spelas av Allison Williams. Samtidigt som hon gör rollen intill perfektion är hon också förvillande lik Kiera Knightly och det drar trots allt ner lite. Trist med ovidkommande och ovälkomna frågor som rumlar runt i huvudet under titten. Är det samma alien-haka de har kanske?

Och nu kommer vi till handlingen... Nej, det gör vi inte. Se filmen så ospoilad som möjligt. Det är den värd. Se den på bio för att i bästa fall få höra hur publiken lever sig in handlingens bergochdalbana. Detta är en imponerande filmdebut, en mustig blandning av skräck, obehag, komedi, politik, spänning och utlösning.

Jag ger Get out fyra "sunken places" av fem möjliga.

Betyg: 4+/5