Nope (2022)

Nope är Jordan Peeles tredje långfilm och tyvärr måste jag säga att den är den svagaste av de tre. Hans första film, Get out, är fortfarande den jag håller som starkast. Get out utforskade rasismen och dess första halva var otroligt bra på att beskriva obehaget och skräcken detta skapar. Sedan ballade filmen ur en del men den var stark och minnesvärd. Uppföljaren handlade om den sociala klyftan i USA mellan de som har och de som inte har. Det kändes som en svagare film rent konceptuellt även om dess inledning var nog så stark som Get out så ballade den ur ännu mer desto längre den gick.

Nu med tredje filmen utforskar Peele driften hos vanligt "fôlk" att bli kändisar, allt från Jupe Parks (Steven Yeun) berömmelse från incidenten med den mördande och mördade schimpansen till våra huvudpersoners jakt på "the Oprah shot" som skulle lösa alla problem. Här är konceptet både svagt etablerat och inte speciellt intressant. Dessutom är filmen en misch-mash av genrer och ta mig tusan om den inte har religiösa undertoner också för att slänga lök på laxen. Den är en salig röra, sånt som kan kallas "a mess" på utrikiska.

Daniel Kaluuya är filmens starkaste skådespelare ganska klart. Han spelar sin OJ som en sävlig introvert som inte har anlag att hantera människor. Hästar kan han dock. Systern spelas av Keke Palmer och hon var mest irriterande hela filmen igenom. Inte en favorit. Brandon Perea som den livfulle elektronikförsäljaren Angel var filmens roligaste inslag. 

Visst har Nope en hel del bra, i detta fall, spännande scener var för sig, men som helhet var filmen spretig, ojämn och inte speciellt engagerande. Tyvärr, jag hade heller dragits in i detta "första mötet med alien"-historien. Den påminde såklart lite om filmer som War of the worlds, Close encounter of the third kind eller varför inte Arrival. Alla filmer som jag hellre skulle rekommendera över dagens film.

Egentligen skulle jag velat se mer av incidenten med schimpansen. Där var den mest intressanta storyn. Varför fick vi inte se mer av den?

Betyg: 2/5

Sofia var lite mer generös med betyget, läs varför här.

Jojje har poddat om filmen, lyssna här.

MCU rewatch: Black Panther (2018)

Jag hade ju tänkt se om alla MCU-filmer från de senaste två åren innan Infinity-sagan och MCU-faserna avslutas med Avenger: Endgame. Och nu hade turen kommit till Black Panther, en film som jag inte var ett stort fan av när den kom ut häromåret. Jag företog mig att se om den och försöka fokusera på vad som är bra i filmen. Lägga åt sidan att den har en extremt svag handling och svintrist huvudperson.

Men jag har nu efter några sittningar givit upp. Jag kom inte igenom filmen. Den är lika usel som jag kom ihåg den. Klart att jag hade kunnat se klart filmen, jag har ändå sett den andra filmen från MCU som jag ger en etta hela tre gånger, men det finns så mycket annat att se att jag stängde av. Kändes konstigt...

Först och främst finner jag hela konceptet med Wakanda som en teknologisk superstat som skrattretande. Det blir bara fånigt med blandningen av primitiva stamfolk från savannen med världens mest högteknologiska stat. Det finns sannerligen mycket i MCU som utmanar ens förmåga att acceptera det orealistiska eller fantastiska, och jag har tidigare funnit att filmer som Guardians och Doctor Strange tänjde på mina gränser, men här drogs tydligen min linje. Guardians och delar av Dr Strange utspelas lyckligtvis på andra ställen än på jorden i alla fall. Jag gillar de mer begränsade fantasyinslagen som vi får i de mer "realistiska" MCU-filmerna som Iron Man och Captain America. Visst en gubbe flyger omkring i en dräkt och en annan gubbe har en sköld som absorberar kraft, men resten av världen runt dem är mer eller mindre realistisk.

De hade gärna fått välja vad de ville ta fasta på, antingen en superteknologisk stat och ett folk som utvecklats i takt med den, eller ett naturfolk med alla de styrkor ett sådant kan bidra med. Helst det senare alternativet. Jag ser ju hellre fokus på karaktärerna än cool teknik om man nu ska välja. Jag har ingen aning om vad som finns i serieböckerna, men jag hade hellre sett Black Panther som en superhjälte som likt Buffy hade fått sina krafter från generationer av föregångare, spirande ur en era när människan levde närmare naturen och djuren. Blanda in lite mysticism och kanske en gen från pantern som djur, som huvudpersonerna i Cat People alltså. I drömsekvensen i Black Panther, som nästan skulle kunna vara en homage till Cat People, antyds det synsättet men de fullföljer inte den idén fullt ut tyvärr.

Vi hade fått en annan kontext visst, men den hade kunnat erbjuda minst lika många politiska vinklar som vi har idag, och vi hade sluppit detta spektakel. För övrigt tycker jag att filmen andas allt för mycket "viktiga politiska poänger 2018". Det är inte det som MCU är till för och om man ska blanda in politik borde det gjorts mindre övertydligt. Nu får vi en massa svarta karaktärer med överdrivet bred brytning och den minst trovärdiga tekniska experten sedan Dr Christmas Jones i The world is not enough.

Tyvärr alla fans av filmen Black Panther, jag gillar den inte. Jag är glad för att filmen har sin publik, även om det inte är jag. Lyckligtvis funkade karaktären Black Panther bättre i Avengers: Infinity War där han försvann lite mer in i bakgrunden (som i och för sig de flesta gjorde i den filmen). Hoppas att han och hans krigare får upprättelse i kommande filmer.

...äh, jackar upp betyget ett snäpp pga att Michael B Jordan är cool...

Betyg: 2/5

Widows (2018)

Jag var mycket sugen på Steve McQueens nya film Widows på grund av att Gillian Flynn skrivit manus. Flynn har tidigare skrivit manus till den mycket lyckade Gone girl och den nerviga tv-serien Sharp objects.

Tyvärr blev jag något besviken. Även om teamet bakom filmen är superkompetenta och filmen funkar ganska bra saknade jag en nerv som tog den till den riktigt bra nivån. Jag var aldrig helt inne i historien. Fyra änkor som måste skaffa fram pengar för en skuld som deras eländiga män lämnat efter sig. Jag hade hoppats på mer än vad denna historia bjöd på.

Tonen i filmen är sorgsen och melankolisk. Det är som att Steve McQueen inte kan förmå sig att göra en mustig underhållningsfilm utan måste stöpa den i en samhällskritisk kostym och göra filmen viktig. Var och varannan film detta år är "viktig" och det är jäkligt trist tycker jag. Filmer får gärna innehålla samhällskritik men helst i bakgrunden, insprängd i handlingen. Nu känns det som att det viktiga politiska budskapet kommer först och handling, karaktärer och relationer i andra rummet. Sådana filmer blir jag lätt uttråkad av. Andra exempel från året är Black panther och Sorry to bother you bara för att nämna några. Jag gillar mer en film som Bad times at the El Royale där samhällskritiken sipprar ut ur dess porer men inte får ta över helt.

Skådespelarna i Widows är adekvata, men jag jublar inte här heller. Viola Davis gör sin Veronica så patetiskt deprimerande att jag dör av uttråkning. Och det är ju supertrist. Inte heller Michelle Rodriguez eller Elizabeth Debicki är speciellt intressanta. Bäst i en allt för liten roll är Cynthia Erivo. Henne fick jag upp ögonen för i Bad times. Mer av henne vill jag ha.

Av de manliga skådisarna är Colin Farrell mest intressant i denna film. Jag är dock inte speciellt förtjust i honom.

Samtidigt var inte allt dåligt, filmen är av och till underhållande under löptiden. Synd bara att filmen ska vara så förbaskat butter. En stark tvåa!

Betyg: 2+/5

Doctor Who - Planet of the Dead (Easter Special 2009)

Series 5 av Doctor Who kom inte ut våren 2009, ett år efter Series 4. Istället sändes en Easter Special med namnet Planet of the Dead. Samtidigt höll showen på att lämnas över från Russell T David till Steven Moffat som show runner. Jag ser fram emot fler avsnitt skrivna av Moffat, mannen som också varit show-runner för tv-serien Sherlock sedan 2010.

Ok, så byte av show-runner kan vara en bra sak inför kommande series. Men hur blir det med Doktorn? Det är nu helt klart att vi snart ska tvingas lära känna en ny Doktor. Det antyds hejdlöst att den tionde Doktorns tid snart har runnit ut. Dessutom spoilas detta på Wikipedia i texten om specialavsnitten 2008-2010. Argh. Det är synd att de måste bytas ut hela tiden, jag har börjat gilla Tennant mer och mer. Källan har rätt i att han är en bra doktor.

Här i Planet of the Dead får vi ännu ett härligt avsnitt med en hel del humor, en massa nostalgi från tidigare säsonger och en ny fantastiskt intressant kompanjon i Lady Christina de Souza spelad av brunetten Michelle Ryan. Hon står upp mot Doktorn på ett sätt som jag inte sett tidigare. Hon är hans jämlike i många avseenden och det är kul och inte så lite intressant. Tyvärr får jag isande känslor längs armarna när jag inser att hon antagligen bara är en gäst-kompanjon. Hennes avsked i slutet av avsnittet antyder att hon INTE kommer bli den nya kompanjonen. Damn, jag börjar frukta allt mer att vi ska få tillbaka donnan från helvetet. Why? Why!

Det var också kul att se en ung skådis som sedan 2009 blivit en kändis. Här är det huvudpersonen från förra årets snackis Get Out Daniel Kaluuya som har en liten roll. En hel del kända ansikten dyker upp i serien lite hör och där. Ni kommer säkert ihåg att Carey Mulligan hade en stor roll i series 3, avsnitt 10 "Blink".

Planet of the Dead hade stor fokus på Doktorn och det känns naturligt och mysigt. Humorn är glimrande karaktärsdriven. Nu kan de leka med hans persona till fullo. Christina är den perfekta motpolen OCH partnern till honom. Mycket av humorn gavs av den helt underbare vetenskapsmannen Malcolm Taylor spelad av Lee Evans. Ni vet, han som var så förtjust i Doktorn. Det tog ett tag för mig att komma på var jag sett honom tidigare. Det är ju han som spelar uppvaktaren till Cameron Diaz i There's something about Mary. Ni vet han som fejkar skada och går med kryckor.

Jag lämnas med två känslor efter avsnittet är klart. Dels den medelålders damen Carmens ödesdigra ord om att Doktorns tid är ute, dels förvåningen att showen inte behandlade det faktum att Captain Erisa Magambo helt kallt ville döda Doktorn. Antar att manus var skrivet så för att höja "the stakes", men showen missar helt att följa upp hennes dåraktiga beslut (?) och då faller hela saken platt.

Betyg: 3/5

Black Panther (2018)

Jag anade oråd redan när man hörde om tweets om att "Black panther" skulle vara den bästa MCU-filmen hittills. Oh no, tänkte jag. Undrar hur illa det kan vara? Illa visade det sig.

Marvel Cinematic Universe är för mig ren underhållning, ren eskapism. Om filmerna inte underhåller så duger de inte i mina ögon. Nu när Ryan Coogler fick chansen att göra en superhjältefilm med svarta huvudpersoner verkar det som att det var minst lika viktigt, för honom och publiken, att göra en "viktig" film som att göra en bra superhjältefilm. Trycket måste varit stort på honom att lyckas med det som Patty Jenkins lyckades med i Wonder woman. Där fick vi en suverän huvudkaraktär i en hyfsad story och slutresultatet blev väldigt underhållande där aspekten att små flickor runt om i världen äntligen fått en kvinnlig superhjälte att identifiera sig med och heja på kom med som en välkommen krydda. Det var inte anledningen till att filmen blev bra, men det var en krydda som adderade lite. Nu hoppas jag bara att vi snarast får en egen film om Black widow, en av de mest intressanta karaktärerna i MCU sedan länge.



Coogler hade nu chansen, men också pressen, att göra något liknande för svarta som har varit underrepresenterade i Hollywood i huvud- och hjälteroller genom tiderna. Ok, Blade, right, men i stort. Tyvärr blev filmen pretentiös, allvarlig och väldigt dålig. Den kommer säkert gå bra på bio ändå för suget efter en svart superhjälte är stort, men det betyder inte att jag automatiskt måste gilla den.

Det mesta i denna Marvel-film är undermåligt och jag hade riktigt tråkigt under titten, något som jag mycket sällan har då jag brukar lapa i mig av ovan nämnda verklighetsflykt med hull och hår. Black panther är svårplacerad i universat. Marvel-filmerna kan i stort delas in i två grupper. Dels har vi de hyfsat "realistiska", de som i alla fall är smått förankrade i vår värld och utspelas här. Där räknar jag in filmer som Ant Man, Iron Man och Spider Man (alla Man-filmerna alltså). Även Captain America-filmerna finns i vår verklighet i någon mening. Sen har vi "space"-filmerna med Thor, Guardians of the Galaxy och Dr Strange is spetsen. Den första gruppen har "små" fiender, en elak industriman verkar vara favoritfienden. I den andra gruppen är hela världar i fara... svart eter, levande planeter, andra dimensioner, ja "space"-saker som får en att tänka "fantasy". Avengers hamnade någon stans mitt emellan grupperna, men den serien verkar röra sig mot "space"-grenen mer och mer.



Var hamnar Black panther då? Den innehåller både och. Den utspelas på jorden och har en otydlig "liten" fiende. Det stora hotet filmen igenom är att Wakanda ska upptäckas... ehh, och senare att deras vapenteknik ska användas för revolution av svarta världen över. Det finns dock teknologier i filmen som helt klart passar mer in på "space"-gruppen. Det är en mix som jag inte känner funkar. Jag hade hoppats och trott på att denna film skulle vara i den första gruppen mer entydigt.

Tyvärr är det inte mycket som funkar bra i filmen. Actionscenerna är både dåligt koreograferade och slarvigt regisserade. Antingen är det ganska meningslösa fajter där de pucklar på varandra eller så är det sekvenser där det är svårt att se vad som händer. När man ser bra action vägleds åskådaren hela tiden och man vet var alla befinner sig och hur fajten framskrider. Och bra actionfilm får en som åskådare att dra efter andan, klia sig i huvudet och bli imponerad av både karaktärerna och filmmakarna. Se om inledningen av Bondfilmen Casino Reale om ni undrar vad jag menar. Eller någon av actionscenerna i Captain America-filmerna, speciellt andra eller tredje.



För en film som denna är humorn ofta en viktig parameter för att ta udden av alla storsvulstiga tendenser. Här är det dock en mycket svag humor som är allt för slätstruken och försiktig, antagligen för att inte på något sätt störa filmens "viktiga budskap". Humor som är snäll är oftast tandlös, det behövs lite motsträv för att humorn ska bita. Humorn i denna film är bedrövlig. Jag saknar Tony Starks elaka humor. Ni vet den humor som gjort att hälften av mina kompisar älskar honom (jag själv inklusive) och resten hatar honom mer eller mindre. Ingen kommer ogilla denna film för dess vassa humor, men tyvärr kommer rimligen ingen älska filmen för dess humor heller. "I need a blanket". Puh, vem skriver sådana lines? Det var lite kul när någon av tjejerna kallade Dr Watson "coloniser" dock.

Jag såg tyvärr filmen i 3D. Den sågs på IMAX i Solna där biljetten kostade 240 kr i "normalpris". Det är skandalöst vad dyrt det har blivit att se film på bio. Om biobesökandet minskar har jag en klar favorit bland potentiella orsaker. Jag hade inga problem med skärpa eller känsla av sjösjuka, men det som syntes på bilden var absurt konstigt ibland. I många scener såg människor eller saker ut att ha helt fel proportioner. Som att människorna var små leksaker utställda i ett rum. Jag fann mig många gånger sitta och fundera över det dåliga genomförandet av 3D'n och det är aldrig ett bra tecken för en film att man tas ur handlingen och funderar på annat...



Dödsstöten för mig är att jag inte tycker att huvudkaraktären är bra eller intressant över huvud taget. Tänk vilken skillnad mot Gal Gadots Wonder woman... Istället var Erik Killmonger i Michael B Jordan's tolkning filmens behållning. Jag kände för hans backstory. Heck, han fick i alla fall en backstory! Ett tag in i filmen, lite lätt uttråkad, satt jag och funderade på om storyn kunde leda till att Erik kom ut vinnande. Tyvärr fanns inte många andra att hänga upp skurketiketten på så jag fick inse att han inte skulle kunna komma över på de godas sida.

Det är för mig fortfarande mycket grumligt vad storyn i filmen var... Det enda jag kommer ihåg var att filmens crescendo var ett ointressant och rörigt Sagan om ringen-slag där jag inte brydde mig det minsta om vem eller vilka som vann. Inte bra uppbyggnad av stakes heller alltså... Det fanns en scen mellan W'Kabi, killen på olifant... noshörningen, och hans käresta, en av kungens personliga livvakt. Där hoppades jag att försoningen skulle grunda sig i deras relation, i äkta känslor om än så på pappret, men nej. Det slutade i ett stolt nationalistiskt uttalande. Ok...? Om jag hade haft chansen skulle jag skrikit Get out till Daniel istället. Bättra att vänta på ett manus där han får chansen att använda sin skådespelartalang. Nu hamnade han i den film som mycket väl kan gå till historien som Marvels motsvarighet till "the prequels"! Ni vet vilka jag menar!



Jag blir helt enkelt inte förförd av karaktärerna. Jag saknar något i hur de framställs. Allt som sker i filmen känns som att det finns där för att fösa åskådarna till slutet och dess "viktiga budskap". Jag får ingen personlig feeling från dem, förutom Erik K då. Jag saknar långsamma scener där vi spenderar tid med karaktärerna bara för att de är viktiga, något med mer hjärta och smärta på en personlig nivå.  T'Challas våndor över sin fars brott kändes bara patetiskt.

Nej detta var verkligen inte bra. Jag brukar nästan alltid efter en MCU-film känna mig sugen att se om den, oavsett om jag ger den ett högt eller lågt initialt betyg, men denna gång vete katten. Jag tror inte att jag är sugen på att se om den alls. Tyvärr. Jag hade gärna sett att denna film hade lyft serien och tagit MCU i en riktning som överraskade positivt. Så blev det nu inte.

Betyg: 1/5

Andra som skriver om Black panther idag:
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito

Get Out (2017)

Get out är en av de filmer som kommer definiera filmåret 2017. Den är något nytt och spännande och gav mig en helt ny typ av skräckfilmskomedi. Till skillnad från roliga men ospännande filmer som Zombieland eller Shaun of the dead var denna både nervpirrande så att jag knappt kunde andas och oväntad rolig på ett becksvart vis. Stämningen under första halvan kunde skäras med kniv och jag var helt slut i nerverna när filmens idé sent omsider börjades skönjas. Då avtog som brukligt den isande spänningen. Samtidigt är filmen en suverän satir med svart absurd humor. Dessutom har den ett underbart slut som inte går av för hackor. Only in the movies!



Att filmen är skriven och regisserad av en debutant känns mäkta imponerande. Jordan Peele har mest arbetat som skådespelare och framför allt i tv-serier. Nu snart 40 år gammal har han gjort sin första film och den är sensationellt bra i det perspektivet. Det känns som att man är i trygga händer filmen igenom, och då menar jag det filmiska hantverket. Då det gäller känslan från filmens handling är den det motsatta. Att stämningen på festen ute på landet kändes så hotfull att man inte kunde sitta stilla säger en hel del om hur bra filmens regissör är, men också mycket om dagens samhälle.

Skådespeleriet är också världselit och där givetvis Daniel Kaluuya i rollen som Chris står ut. Han har en närvaro som krävs för rollen och det skiner igenom. Förmågan att låta stora tårar bildas och rinna nerför kinden är ovanlig. Bradley Whitford är en gammal favorit och han är också mycket bra i denna film. Det är inte en helt lätt roll han har här. Catherine Keener är ok men inte riktigt lika bra som jag hade förväntat mig. Jag tycker att hon med sitt skådespeleri avslöjar för mycket om sin karaktär. Oklart vad som går fel dock, det är bara en känsla jag fick. Betty Gabriel i rollen som hemhjälpen Georgina var dock ypperlig. Det finns en scen med henne som var en av filmårets scener alla kategorier. Så bra.



En av filmens viktigaste roller är Rose och hon spelas av Allison Williams. Samtidigt som hon gör rollen intill perfektion är hon också förvillande lik Kiera Knightly och det drar trots allt ner lite. Trist med ovidkommande och ovälkomna frågor som rumlar runt i huvudet under titten. Är det samma alien-haka de har kanske?

Och nu kommer vi till handlingen... Nej, det gör vi inte. Se filmen så ospoilad som möjligt. Det är den värd. Se den på bio för att i bästa fall få höra hur publiken lever sig in handlingens bergochdalbana. Detta är en imponerande filmdebut, en mustig blandning av skräck, obehag, komedi, politik, spänning och utlösning.

Jag ger Get out fyra "sunken places" av fem möjliga.

Betyg: 4+/5