The Post (2017)

The Post är en murvelfilm som jag missade att se när den var ny häromåret. Jag hade vissa förhoppningar på filmen. Nej, jag trodde inte att den skulle komma upp i den "master class"-nivå som Spotlight från 2015 är i. Spotlight som förövrigt kom med på min lista över de tio bästa filmerna från 10-talet.

Men precis som i Spotligt är The Post en BOATS, en film som baseras på historiska skeenden. Denna gång handlar det om kampen mellan regeringen och den fria pressen över hemlisar om Vietnam-kriget.

Washington Post tog en ledande roll i att behålla pressen fri. I Amerika är ju pressen den fjärde statsmakten (i Sverige kallas den för den tredje statsmakten). Pressen är fri i USA, inte som i Sverige där Public Service är finansierad av staten och därmed finns risken att de är i händerna på politikerna. En komplex historia detta med vad som är "fri" press.

I vilket fall får vi följa hur den kvinnliga ägarinnan med spirande mod och den envise chefredaktören står upp mot en regering som försöker tysta pressen genom hot och bufflande. Nixon och anhang vill inte att det publiceras om de oegentligheter som skett under fyra regeringar i rad under Vietnamnkriget.

Meryl Streep och Tom Hanks spelar huvudrollerna och Steven Spielberg regisserar. Allt detta talar för att filmen är kompetent men väldigt "osexig" i mina ögon. Och det är exakt så det blir också. Ganska bra, till och med väldigt bra i sina stunder, men tyvärr lättglömt också.

Alison Brie gör en halvstor roll och jag kände inte ens igen henne. Hon var sig inte lik. Inte alls.

Bradley Whitford, känd från The West Wing, var dock igenkännbar. Han verkar ha levt gott sedan glansdagarna i Vita Huset. Kommer ni ihåg honom i Get out?

Helt ok film om ett mycket intressant skeende i historien. Kul slut på filmen också för övrigt. Den insatte kunde spana på det slutet tidigt i filmen.

Betyg: 3/5

Megan Leavey (2017)

Megan Leavey är en biografisk film om en amerikansks hundförare som kämpar att få adoptera sin hund efter avslutad tjänstgöring. Biografier brukar inte vara min favorit förutom inom två genrer, krigsfilm och sportfilmer. Filmen är regisserad av Gabriela Cowperthwaite (Blackfish).

Denna film är väl en ganska typisk "tear jerker" som tilltalar blödiga känslomässiga personer. Cyniker och de som hatar allt som handlar om USA's militära förehavanden kan skippa denna med en gång.

Megan Leavey spelas av Kate Mara. Jag kommer ihåg henne från första säsongen av House of cards där hon var jättebra. Här funkar hon också, jag ser Megan inte Kate, Hon får som i alla bra stories ta sig igenom en mängd hinder men kommer ut som en hjälte. Hon tilldelades både "The Purple Heart"-medaljen och "The Navy and Marine Corps Achievement medal with a "V" device for heroism in combat".



Filmen är standardmässigt uppdelad i tre delar; utbildningen och träningen som en marinsoldat, scener från Irakkriget, samt efterföljande bittra kamp mot myndigheterna för att få adoptera Rex som utspelades efter hon lämnat sjukhusvistelsen och återvänt till hemlandet.

När Leavey låg på sjukhus blev hennes "pruple heart"-medalj stulen vilket för övrigt var riktigt nesligt gjort. Hon är tydligen ett stort fan av Yankees vilket framgår tydligt i filmen. Hon fick senare motta en ersättningsmedalj inför en av Yankees hemmamatcher på klassiska Yankees Stadium. Det är en fin scen som återfinns i filmen, och från verkligheten på youtube.



Filmen Megan Leavey är spännande om än inte spektakulärt, men den är intressant, mysig och lite sorglig. Det är kul att se hur de arbetar med hundarna. Just denna hund användes för att söka efter nedgrävda minor. Leavey och Rex fick alltså gå före och markera överallt där det fanns minor när trupp närmade sig osäker mark. Inte helt safe om man säger så. Jag gillade filmen mycket.

Jag ger Megan Leavey fyra besvärliga situationer av fem.

Betyg: 4/5

Trivia: Megan har uppenbarligen blå ögon, Kate har bruna. De är födda samma år dock (1983).

En gång i tiden rankade jag denna på min topp 30 över 2017 års filmer.

Intervju med Megan Leavey från tv.

Get Out (2017)

Get out är en av de filmer som kommer definiera filmåret 2017. Den är något nytt och spännande och gav mig en helt ny typ av skräckfilmskomedi. Till skillnad från roliga men ospännande filmer som Zombieland eller Shaun of the dead var denna både nervpirrande så att jag knappt kunde andas och oväntad rolig på ett becksvart vis. Stämningen under första halvan kunde skäras med kniv och jag var helt slut i nerverna när filmens idé sent omsider börjades skönjas. Då avtog som brukligt den isande spänningen. Samtidigt är filmen en suverän satir med svart absurd humor. Dessutom har den ett underbart slut som inte går av för hackor. Only in the movies!



Att filmen är skriven och regisserad av en debutant känns mäkta imponerande. Jordan Peele har mest arbetat som skådespelare och framför allt i tv-serier. Nu snart 40 år gammal har han gjort sin första film och den är sensationellt bra i det perspektivet. Det känns som att man är i trygga händer filmen igenom, och då menar jag det filmiska hantverket. Då det gäller känslan från filmens handling är den det motsatta. Att stämningen på festen ute på landet kändes så hotfull att man inte kunde sitta stilla säger en hel del om hur bra filmens regissör är, men också mycket om dagens samhälle.

Skådespeleriet är också världselit och där givetvis Daniel Kaluuya i rollen som Chris står ut. Han har en närvaro som krävs för rollen och det skiner igenom. Förmågan att låta stora tårar bildas och rinna nerför kinden är ovanlig. Bradley Whitford är en gammal favorit och han är också mycket bra i denna film. Det är inte en helt lätt roll han har här. Catherine Keener är ok men inte riktigt lika bra som jag hade förväntat mig. Jag tycker att hon med sitt skådespeleri avslöjar för mycket om sin karaktär. Oklart vad som går fel dock, det är bara en känsla jag fick. Betty Gabriel i rollen som hemhjälpen Georgina var dock ypperlig. Det finns en scen med henne som var en av filmårets scener alla kategorier. Så bra.



En av filmens viktigaste roller är Rose och hon spelas av Allison Williams. Samtidigt som hon gör rollen intill perfektion är hon också förvillande lik Kiera Knightly och det drar trots allt ner lite. Trist med ovidkommande och ovälkomna frågor som rumlar runt i huvudet under titten. Är det samma alien-haka de har kanske?

Och nu kommer vi till handlingen... Nej, det gör vi inte. Se filmen så ospoilad som möjligt. Det är den värd. Se den på bio för att i bästa fall få höra hur publiken lever sig in handlingens bergochdalbana. Detta är en imponerande filmdebut, en mustig blandning av skräck, obehag, komedi, politik, spänning och utlösning.

Jag ger Get out fyra "sunken places" av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Other People (2016)

David säger till sin bäste vän att det som händer hans familj bara händer andra, "other people". Han får svaret att nu är han och hans familj "other people for other people". Och det är så det är i denna lilla pärla till American independent-film.

Jesse Plemons spelar David, han är ungefär trettio år och kämpar för att slå igenom som manusförfattare. Han flyttar hem till Sacramento från New York och sin ex-pojkvän för att hjälpa till med att ta hand om sin mamma som har drabbats av en svårbehandlad cancer. Plemons såg vi i den fantastiska tv-serien Friday Night Lights som den osäkre Landry Clarke. Här gör han ett otroligt intressant porträtt av en ung man som ställs inför helt orimlig press.

Filmen är ljuvligt underspelad. Skådespeleriet är magnifikt och filmens regissör och tillika manusförfattare Chris Kelly aktar sig noggrant från att bli sentimental trots ett mycket svårt ämne. Kelly arbetar på SNL och filmen saknar inte humoristiska situationer men de blandas likväl med stentunga och ibland avgrundssorgliga scener. Filmen är inte överraskande nog löst baserad på Kellys egna erfarenheter då hans mamma gått bort i kräftan.

Vi får följa familjen under ett år med en scen per månad ungefär. Molly Shannon spelar modern Joanne och hon är ta mig tusan briljant. Det finns så många sätt hon skulle kunna spela över i denna roll, men hon håller sig på rätt sida hela tiden. Bradley Whitford spelar den komplexa fadern Norman. Han är bra med sin döende fru, men han har ännu tio år efter att David kommit ut som gay inte accepterat detta faktum. David har också två yngre systrar spelade av Maude Apatow och Madisen Beaty.

Jag älskar att ingen av huvudkaraktärerna är fläckfria. Alla har sina inre demoner att hantera vilket är helt självklart givet den situation familjen är i. Nästan alla relationer i familjen är komplexa och väldigt intressanta, inte minst Davids relation till sina systrar. Men filmen är långt ifrån endast mörk. Som alltid finns det situationer i livet som är komiska om än tragikomiska. Other people är otroligt väl balanserad. Jag skulle dock inte kalla den för en dramakomedi, för mig är detta ett drama av bästa sort. En typ av film som man hittar på filmfestivalen.

Filmen har också en fantastisk liten kille som stjäl de två scener han är med i. Här har vi en bona fide scene stealer! J. J. Totah spelar bästisens lillebror och han är helt ljuvlig. En tidig favorit till bästa biroll under hela festivalen.

Jag älskar denna typ av lågmälda filmer. Den handlar om ett svårt ämne som den behandlar med stor respekt och finkänslighet. Den handlar väl om livet helt enkelt.

Jag ger Other people fyra klockor som tickar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Cabin In The Woods (2012)

If we all stick together we're gonna be fine... Let's split up.

Det är minst sagt lite svårt att skriva en revy om The cabin in the woods. Som så många andra vill jag inte spoila upplevelsen för de av er som ännu inte sett filmen. Detta är en film som jag starkt rekommenderar till alla som är tillräckligt intresserad av film för att läsa min blogg. Och speciellt om du är intresserad av skräckfilm, Joss Whedon eller filmhistoria kommer denna film falla dig på läppen. Jag kommer skriva en kort spoilerfri del och sedan efter ett gäng lustiga posters kommer min spoileraktiga text. Läs INTE den andra delen om du inte har sett filmen.

A cabin in the woods

Filmen handlar till synes om fem collegestudenter som ska åka till en stuga i skogen över helgen för lite R&R, komma bort från stan, partajja lite och vem vet kanske få lite sex. Gänget är det "vanliga"; den atletiske alfahannen Curt (Chris Hemsworth), den dumma blondinen Jules (Anna Hutchinson), den sköne bohemen, "the stoner" Marty (Fran Kranz), den oerfarna oskulden Dana (Kristen Connolly) samt den gode bror Duktig som fyller minoritetskvoten Holden (Jesse Williams). På väg till stugan blir de varnade av en sliskig gubbe på en bensinmack. "Åk inte vidare." "Folk kommer inte tillbaka om de åker dit..." Självklart åker ungdomarna vidare. Och sedan börjar det...

Så, visst låter det som en helt vanlig "cabin in the woods"-skräckis. Men i detta fall är filmens tag line:

"You think you know the story."

Mer kan jag inte skriva utan att spoila. För JAPP, detta är inte den "vanliga" tretton på dussinet-slasherfilmen. Gå nu och se filmen och kom sedan tillbaka, torka det stora leendet från ditt ansikte, och läs resten av min revy...

SPOILER ALERT. SPOILER ALERT. SPOILER ALERT. SPOILER ALERT.




Jag startar denna spoiler-avdelning med några retoriska frågor... Varför beter sig ungdomar i skräckfilmer som det gör? Är de dumma i huvudet eller? Varför går publiken på dessa filmer? Vill de se ungdomarna dödas på de mest hemska sätt, eller är de där för att heja på dem? Vad förväntar sig publiken från en slasher-film? Frågor som dessa måste ha rumlat runt i huvudet på Joss. Nu var det dags att göra upp med en hel filmgenre...

Direkt i filmens inledning möter vi tre tjänstemän som är på väg in på jobbet inför en helgs övertidsarbete. De prata om ditt och datt, gnabbas lite och har en allmänt skön jargong. Det är Hadley och Sitterson, spelade av favoriten Bradley Whitford (Josh i The West Wing) och Richard Jenkings, samt Lin spelad av Whedon-skådisen Amy Acker (Angel, Dollhouse). Whitford och Jenkins är sanslöst roliga hela filmen igenom och en stor behållning. De spelar karaktärerna helt perfekt.

Sitterson, Lin och Hadley

Men vänta nu, läser du detta innan du sett filmen? Spring iväg och se filmen först. Dummer!

Det etableras med en gång att ungdomarna i stugan är övervakade och till och med till viss del styrda av folket i kontrollrummet. Varför visar det sig under filmens avslutande tredjedel, men det kommer jag inte avslöja här.

I en annan scen tidigt i filmen arrangerar Hadley vadslagning om hur ungdomarna ska gå sitt grymma öde till mötes. Alla som tjänstgör bakom kulisserna skämtar och skojar om det hemska. De är alla förväntansfulla inför blodbadet som ska ske. I en annan scen när Curt och Jules ska ha sex undrar killarna som stirrar på skärmarna i kontrollrummet om kameravinklarna blir rätt - så att de kan få se Jules blottade bröst (ja!).

Först känner vi avsky för Hadley och Sittersons hjärtlösa övervakande...

Men sedan börjar satiren gå upp för biobesökarna. Det är nu Joss Whedon och Drew Goddards briljans börjar skönjas. Folket i kontrollrummet är vi, biobesökarna. Vi sitter och slår vad med oss själva om vilka hemskheter som kommer drabba ungdomarna. Vi sitter och hoppas att kameravinklarna ska tillåta oss se bara bröst.

Joss och Drew har gjort en film som dryper av referenser till en genre som de uppenbarligen kan utan och innan, som de måste älska, men som de också måste vara innerligt trötta på. Varför är det alltid på samma sätt? Varför är den grundläggande strukturen nästan alltid lik? Den dumma blondinen dör först, sen alfahannen, sen the stoner, sen den gode minoritetspersonen. Sist kvar är oskulden och ibland överlever hon, ibland inte...

Förklaringen till allt detta ges i denna film vilket sätter alla andra slasherfilmer i ett helt nytt perspektiv. Wow, tala om meta-diskussion. Whedon och Goddard är trötta på både "lazy storytelling" och publikens misslyckande att kräva originalitet.

Ploten i "The cabin in the woods" är enkel och förutsägbar därför att allt är ett spel, styrt av "the puppeteers", med samma script som alltid. Det lustiga är att våra fem ungdomar inte alls stämmer in på stereotyperna men via droger och kemikalier omformas de. Jules är inte en dum blondin, Curt är ett läshuvud och Dana är inte en oskuld (affär med sin "professor").

Marty

Jag såg filmen med min kompis Robert och vi var lite förvirrade när vi kom ut. Det är en sådan over load av intryck att det tog mig några dagar att smälta filmen och reda ut vad jag tyckte. Tredje akten av filmen är som den största bergochdalbana du kan tänka dig. 

Filmen stannar i huvudet och blir bättre ju mer jag tänker på den. Den har en mycket underhållande dialog och filmen är riktigt komisk. Den bygger på en gigantisk plot-twist som givetvis inte blir samma överraskning vid en omtitt, men jag kommer helt säkert se om den för dess humor, satir och nutidskommentarer.

Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Det är en bra castad film. Bradley Whitford och Richard Jenkins står ut. De är sensationellt underhållande. Fran Kranz som Marty kan konkurrerar om titeln en av de bästa stoners i filmhistorien. Chris Hemsworth och Kristen Connolly är jättebra.

Jag ger The cabin in the woods fyra Joss av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The West Wing - Season 6 (2004-2005)

Oh my. Ännu en säsong över i denna suveräna serie. Det är julledigt just nu och en av de bästa sakerna med ledigheter som denna är att man kan ligga i sängen och "se ett avsnitt till" utan att det påverkar jobbet dagen efter, för det är ju inget jobb dagen efter!

Säsong sex av The West Wing började inte så bra, de första avsnitten var bland det svagaste av hela serien än så länge. Det började med fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier på Camp David. Tämligen tråkigt, alldeles för mycket "handling" på bekostnad av det som är seriens styrka, det karaktärsdrivna dramat.

Samtidgt snubblade vi in i bytet av Chief of Staff från Leo till C. J. I och för sig lite oväntat då jag hade gissat på Will Bailey. Sedan kom dock Alan Alda och Jimmy Smits in i serien och räddade säsongen. När både demokraterna och republikanerna börja ordna sig inför det kommande presidentvalet tog säsongen fart. Alan Alda som den mycket sympatiske och moderate republikanen är otroligt bra. Spänningen under andra halvan av säsongen var dock vem som skulle bli demokraternas kandidat, fast då Josh valde sin "guy" var det över. Josh klarar allt.

Säsongen hade ett särskilt spännande slut. Nu är jag mycket sugen på säsong sju, seriens sista. Kortsiktigt undrar man ju vem läckan i Vista Huset är (Wikileaks-föraning?). Det verkar ju som att det skulle vara C. J. så hon är det säkert inte. Tänk istället på vem som är allra minst misstänkt, så kan man kanske hamna på Charlie?

Det allra mest spännande är dock vem som vinner valet och efterträder Bartlet. Det vore ganska coolt om de avslutar serien med att republikanerna vinner... Jag är och hoppas förbli ospoilad.

Säsongens vinnare? Lika enkelt som valet av VP för den demokratiske kandidaten var, måste priset gå till säsongens gigant Josh Lyman. Grattis till andra utmärkelsen. Ett hedersomnämnande går till den frejdiga korta blondinen Annabeth, hon var en uppfriskande fläkt i samma anda som Ainsley Hayes och Ryan Pierce.

Säsong sex avslutades otroligt bra och nu är det omöjligt att inte hasta vidare med den avslutande säsngon sju omedelbart. Dexter får vänta lite till...

Betyg: 4/5

Säsong 7 finner du här.

The West Wing - Season 5 (2003-2004)

Så, då var jag klar med säsong 5 av "The West Wing". Vi får följa president Bartlet och hans senior staff genom det sjätte året vid makten, i Vita Huset. Efter en överdos av film på årets filmfestival var det gôtt att åter sjunka in i tv-seriernas underbara värld.

"The West Wing" håller fortfarande en otroligt hög klass. Den intellektuella nivån på dialogen är förträfflig och samspelet mellan karaktärerna har djupnat än mer. Intressanta eller humoristiska scener utspelas där karaktärerna endast kommunicerar via ögonkast. Manusförfattarna, skådespelarna och vi, publiken, spelar tillsammans som vi vore en välrepeterad symfoniorkester!

Precis som för den sittande president Obama, i denna version av verkligheten, har president Bartlet problem med att få igenom budget och lagförslag då kongressen har en republikansk majoritet. Så sent som idag fick Obama igenom sitt stimulanspaketet trots motstånd både från demokrater och republikaner. Tillräckligt många röstade dock till slut för presidentens förslag. Detta efter okänt många timmars förhandlingar av "Josh". Precis som i serien alltså!

Ett av säsongens bästa avsnitt måste vara "The Supremes" där gänget letar efter en ny Supreme court justice. Säsongens mest annorlunda men tyvärr också svagaste är avsnittet "Access" som visar en "bakom nyheterna"-dokumentär om allas vår C. J. Cregg. Kul idé men inte så bra.

Säsongens vinnare undrar du nu. Jag tycker att det är dags att hylla de förträffliga bi-rollerna i "The West Wing". Vinsten delas av tre bifigurer som både för fram handlingen, men också allt som oftast är inblandade i de mest humoristiska sekvenserna. Vi har rikemanssonen Ryan Pierce som driver Josh till vansinne men som också har dolda förmågor. Den andra vinnaren är denna säsongs motsvarighet till Ainsley Hayes - Joe Quincey (Matthew Perry), ännu en supersmart republikan som börjar arbeta för administrationen. Även här får vi en del roliga stand-offs med Josh. Den allra lustigaste bifiguren är dock Tobys nya assistent Rina, charmig, kurvig, oftast klädd i korta kjolar och mycket smink. Det ska bli mycket kul att följa henne i senare säsonger, för jag hoppas att hon är kvar i serien. Fast som Plymen så riktigt sa: "Josh är din favorit". Korrekt!

Betyg: 4/5

Säsong 6 finner du här.

The West Wing - Season 4 (2002-2003)

President Bartlet (Martin Sheen) har blivit omvald till fyra nya år i Vita huset. Fjärde säsongen följer Jed och hans briljanta team under det första året av den andra presidentperioden.

Efter att ha skyndat igenom de tre första säsongerna tog det mycket längre tid för mig att se klart säsong fyra. Jag tröttnade lite. Oklart varför då serien håller lika hög klass som vanligt. I förra veckan blev jag dock sängliggande i en höstförkylning och då såg jag de sista fyra avsnitten. Säsongens avslutning var mycket stark.

Avsnitt 20 Evidence of things not seen
Avsnittet där gänget spelar poker en fredagskväll, samtidigt som storpolitiken aldrig vilar. Will Bailey och Debbie Fiderer briljerar vid bordet. Josh lyckas under kvällen intervjua Joe Quincey spelad av Matthew Perry från Vänner. Det är några underbara scener där Josh och Joe i tysthet, via blickar och miner, duellerar. Mycket av det som händer i detta dramatiska avsnitt förmedlas endast via blickar och miner. Mycket bra.

Avsnitt 21 Life on Mars
Komiskt guldavsnitt som mot slutet transformeras till ren drama. Matthew Perry's Joe får en lika hård men komisk introduktion till det nya jobbet som Ainsley Haines fick, inklusive det sämsta kontoret i hela huset. Joe visar framfötterna och löser ett mysterium! Avsnittet är dock mest viktat mot humorn. Scenerna med Toby och Charlie's lunch är kul. Allra roligast är dock Will och hans "gang of interns" som arbetar på en reklamfilm mot oljeindustrin. Hilarious!

Avsnitt 22 Commencement
Ett annorlunda avsnitt. Detta är mer som en thriller, med suggestiv musik och vass klippning. Avsnittet har fokus på drama och spänning. The West Wing möter "24". Amy ställer också Donna mot väggen.

Avsnitt 23 Twenty Five
Säsongsavslutningen. Det händer en massa spännande saker i detta avsnitt, men vi får inte så mycket sköna karaktärsdrivna scener. Normalt sett är säsongsavslutningarna i denna tv-serie höjdpunkter, men i denna säsong var det avsnitt 20-22 som var höjdpunkten.

Vem blir då vinnare? Jag funderar lite på den supersexiga Amy Gardner (Mary-Louise Parker), men hon är inte med tillräckligt mycket. Priset går istället till nykomlingen Will Bailey - han är för skön. Man måste ge honom cred för hur han axlar Sam's fallna mantel.

Betyg: 4/5

Säsong 5 finner du här.

The West Wing - Season 3 (2001-2002)

Tredje säsongen behandlar fjärde året vid makten. I början är det mycket om presidentens MS, senare handlar det mest om upptrappning inför presidentvalet.

Säsongen är inte riktigt lika bra som de två första i början men den tar sig. Jag kanske är lite less på serien också? Fast jag kan ju inte sluta att titta så, knappast.

Många avsnitt är nu tämligen komplexa och de använder hopp i tiden en hel del, speciellt dubbelavsnittet Manchester. Mot slutet av säsongen sprängs det in lite mer humor, desto mer vi känner karaktärerna desto mer utrymme för humoristiska detaljer.

Slutavsnittet är lite för blödigt för mig, lite för melodramatiskt. Däremot gillade jag första avsnittet som var ett helt fristående avsnitt som spelades in efter 9/11. Ett specialavsnitt som behandlar terrorism.

Vinnare av säsongen var länge Josh's nya flickvän Amy. Hon är både läcker och skön, men hon tappade mycket i slutet. Istället står det mellan C. J. och Toby.

Det är ett svårt val, men Toby är säsongens vinnare! Visserligen är han en vresig överlägsen typ, men jag gillade honom mer och mer under säsong 3.

C. J. Cregg spelas ju av Allison Janney och hon är säsongens bästa skådespelare. Hon är riktigt bra här, i denna säsong där hon ofta har en huvudroll, inte minst i slutet. Det var på tiden att C. J. skulle få en romans, det var hon värd, men jag tycker ändå att det blev lite hafsigt, därav att hon inte vann säsongspriset.

Betyg: 4/5

Säsong 4 finner du här.

The West Wing - Season 2 (2000-2001)

Säsong 2 gick lika fort som första säsongen, och serien håller lika hög klass. Den håller mig i ett järngrepp! Vi får följa presidenten och hans team av seniora rådgivare under andra och tredje åren vid makten. Karaktärerna fortsätter att utvecklas. Den smått irriterande Mandy försvann ur serien och in kom istället Ainsley Hayes (Emily Procter), en republikansk advokat som rekryteras av Leo pga hennes briljanta retorik.

Ainsley är säsongens vinnare. Hon är fantastiskt rolig och en fröjd att se närhelst hon är med. Och det är inte bara för att hon är "a blond Republican sex kitten". Trots att hon förpassats till ett rum nere i källaren gör hon det bästa av situationen! Och dansar i morgonrock när presidenten kommer på besök. Josh är fortfarande favorit men som tidigare vinnare är han utom tävlan.

Roligaste inslaget i säsongen, förutom Ainsley, är helt klart den brittiske Lord John Marbury. Ofantligt rolig!

Bästa avsnitt är "Noël", säsong 2 avsnitt 10. Det är helt Josh-centrerat och väldigt bra, dramatiskt mer än roligt.

Bästa scen i säsongen är den allra sista scenen då presidenten gör sig klar för och startar upp presskonferensen angående hans sjukdom. De använder Dire Straits låt "Brothers in arms" på ett sensationellt sätt. Den är som gjord för scenen då den startas ute i regent med åska och dunder i bakgrunden. Vad var det Gunde sa? Ståpäls!

Betyg: 5/5

Säsong 3 finner du här.

The West Wing - Season 1 (1999-2000)

Fasen vad bra tv-serier är när det är som bäst. Efter sett klart Boston Legal - Season 1 kastade jag mig in det vita husets underbara värld. Detta trots att det pågår ett brinnande John Cusack-marathon på ett annat ställe i världen. När du väl har låtit serien börja skölja över dig som sommarens salta dyningar ute på vidderna går det inte att stoppa. Nu har jag redan kommit en bra bit in i säsong 2.

"The West Wing" är otroligt bra! Dialogen är av yppersta klass och karaktärerna är så genuina och genomtänkta att du efter ett kort tag känner dem så väl att du börjar förutse deras reaktioner eller svar på frågor. Samtidigt är inte serien allt för förutsägbar i de stora frågorna. Njutningen i serien är dock alla små detaljer som leder till relationers och karaktärers utveckling.

Avsnitten handlar ofta, men inte alltid, om en dag i storpolitiken. De brukar handla om tre parallella saker som adresserar tre områden. Dels följer vi personalens relationer på det personliga planet (vänskap, partnerskap, framgång och besvikelse delas). Dels får vi en säsongs-arc med teamets utveckling inom den politiska arenan. Detta är President Bartlets första år i Vita Huset och teamet är nybörjare och de startar i en tämligen svag position. De är alla briljanta, men erfarenhet går inte att skaffas via skola eller böcker. Till sist innehåller många avsnitt ett (mindre viktigt) "veckans problem". Det så kallade problemet är bara ett verktyg för att föra karaktärsutvecklingen framåt.

Jag la märke till två "tendenser" under säsongen. Det ena är att många avsnitt börjar med att något helt obegripligt diskuteras eller nämns. Jag är inte expert på de amerikanska lagarna eller den amerikanska administrationen, men det tror jag inte att speciellt många av seriens tittare är heller. De saker som är okända får nämligen allt som oftast en förklaring senare i avsnittet. Det är en intressant teknik, men den får inte användas för ofta. Den andra tendensen är intressant men för komplex för att beskrivas här.

Skådespeleriet är givetvis otroligt bra. Annars hade inget av det jag skrivit ovan kunnat gälla.

Första säsongens vinnare är Josh Lyman (Bradley Whitford). Josh är favoriten med bred marginal. Han är lite dryg och tycker bra om sig själv. Han är djäkligt rolig.

Mest irriterande karaktär måste ändå vara Mandy (Moira Kelly). Jag vet inte varför, gillar bara henne inte.

Bästa scen under säsongen är slutet av avsnitt 7 "The state dinner" när President Bartlet pratar med den unge sjömannen mitt under orkanen Sarah. Mycket bra.

Betyg: 5/5

Säsong 2 finner du här.