The Banshees of Inisherin (2022)

Detta är en allmänt hyllad, ja till och med hysteriskt hyllad film av Martin McDounagh. Jag finner mig smått tveksam till reaktionerna för detta är inte en jättebra film. Den är fint förpackad och den kan verka vara bra, men är den verkligen det...?

Efter McDonaughs senaste film Four Billboards Outside Ebbing, Missouri var förväntningarna höga inför den nya filmen. Den omskrivs som en dramakomedi och just filmens komiska inslag lyfts ofta som dess styrka. Jag fann den inte en gnutta rolig eller komisk, inte ens fyndig under ytan. Istället fann jag filmen beklämmande och lågintensivt sorglig.

Filmen handlar om två korkade män. En svagbegåvad men vänlig man som varken förstår vad som händer runt honom eller vad hans handlingar betyder. Den andra envis långt över gränsen till det absurda som håller fast vid en fix idé några rundor för långt. Filmen är en allegori över kriget mellan protestanter och katoliker i Nordirland. Som sådan är filmen stark, men som film är den tråkig och med tanke på filmens hyllningar mest frustrerande för mig.

Jag såg filmen hemma i filmrummet och häpnar när jag hör att publiken på filmfestivalen kiknade av skratt. Masspsykos? Publiken slog sig tydligen på knäna över hur roligt det var med den korkade Pádraic och den absurde Colm. Låt oss konstatera att detta är ett fall då filmens humor går mig över huvudet.

Vid sidan av Pádraic (Colin Farrell) och Colm (Brendan Gleeson) har vi en yngling som är ännu mer korkad, Dominic (Barry Keoghan). Lider ön av grav inavel kanske? Ger regissör McDounagh en känga åt de stridande parterna i Nordirland, att de är ett gäng inavlade idioter?

Siobhán (Kerry Condon) är den enda karaktären jag tyckte var rimlig. Hon tog sitt pick och pack och lämnade ön. Bra för henne.

Vad hade då den gamla häxan i svart för roll? The banshee? Något om döden får man anta. Hon översåg deras relation, hur den steg för steg dödades genom den ena oåterkalleliga handlingen efter den andra. Två gamla vänner som för alltid blir fiender. Precis som... 

Nja, jag finner det inte roligt. Slå sig på knäna av skratt? Nej.

Betyg: 2/5

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Three Billboards outside Ebbing, Missouri är så bra att jag valde att se om den nu när den dök upp på filmfestivalen. Jag hade redan sett den i en av de första visningarna i världen när den visade på Malmö filmdagar i september. Sedan dess hade filmen legat i huvudet och jäst till sig. Jag var mycket nyfiken på hur jag skulle gilla den efter en andra titt. Jag kan med glädje och viss lättnad konstatera att denna visning bara cementerade min åsikt om filmen. Den tar sig med god marginal upp på högsta betyget! En av årets filmer som säkert kommer låter höra av sig i oscarsracet samt på min egna subjektiva årslistan framåt våren.

Jag bör nog varna för spoiler så de av er som vill se den helt ospoilad bör göra det först och återkomma till denna text senare.



Filmen är melankolisk och sorglig, ett renodlat drama med en hel del roliga situationer och agerande. Lyckligtvis ligger humorn i karaktärerna och situationer långt från det oseriösa och antiallvarliga i renodlade komedier. Filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh som tidigare gjort In bruges och Seven Psychopaths, två bra men mycket mer lättsamma filmer. De båda tidigare filmerna har en tydligare mix av drama, action och komedi. McDonagh har helt klart med denna film tagit ett steg mot mer seriösa filmer. Om jag ska likna filmen med andra verk skulle jag säga att den är som en blandning mellan förra årets stora överraskning Manchester by the Sea ,på grund av hur tung av sorg filmerna är, och någon av bröderna Coens bättre filmer, på grund av stämning, karaktärsflora och dialog.

Filmens styrka är lite svårt att sätta fingret på. Jag la märke till hur stor del av filmen har perfekt tempo, scenerna kommer i rätt takt och var inte för långa eller korta. Klippningen är supertajt. Nu är detta inte en actionfylld film, den är klippt så som ett drama ska klippas för att fånga åskådarens uppmärksamhet och hålla kvar den i ett järngrepp.



En annan sak jag funderade på under titten var hur annorlunda karaktärerna betedde sig jämfört vad man är van vid i en historia av detta slag. Det var otroligt fräscht att se hela människor, komplexa karaktärer med många lager. Alla hade bättre och sämre sidor. Nästan ingen var helt ond och absolut ingen var helt perfekt. I filmer som denna, om mordfall och med teman sorg och hämnd är det allt för lätt att förenkla och generalisera karaktärerna.

Manus är lysande. Jag känner ingen disharmoni i dialogen och jag kan lätt tro på att det är karaktärerna som säger vad de säger och att de säger det på det sätt de gör. Intressant nog var den karaktär jag kände var lite lite svagare än hur jag mindes den filmens huvudperson Mildred. Karaktären är verkligen fantastisk och vi får se en bred "range" av känslor från henne där sorgen, bitterheten och hatet givetvis tar mest plats. Tyvärr var vissa scener när hon var som mest "bad ass" lite för mycket. Detta är en petitess men en gradskillnad nedtoning hade varit ännu bättre.



Vid andra titten satt jag mest hela tiden och gapade åt hur bra Sam Rockwell är i rollen som officer Dixon. Han är otroligt bra och brottsligt underskattad. Detta kan mycket väl vara hans bästa insats i karriären. Att förvalta en karaktär som Dixon och baxa honom genom den resa karaktären gör under filmen är mästerligt. Det är små detaljer i hans agerande, som ömhet mot hans förjävliga morsa eller hur han månar om sin sköldpadda, som hjälper till att förklara förändringen han genomgår. Hans fadersgestalt Willoughby var katalysatorn men grunden fanns inom honom hel tiden.



Även Woody Harrelson är briljant. Chief Willoughby och hans familj och deras öde var ytterligare en potentiell fallgrop som McDonagh hanterade mästerligt. Även där hade vi ett intressant grepp hur karaktären introduceras för att utvecklas under filmens gång. De första känslor vi som åskådare får rörande polisen är ilska för att de inte utreder mordet bättre. Vi ser det ur Mildreds ögon. Men allt eftersom filmen utvecklas lär vi oss att det är ett "cold case" denna film handlar om. Mordet skedde för mer än ett år sedan och det finns inga vittnen, ingen teknisk bevisning och inga DNA-matchningar har gett resultat. det är svårt att rent objektivt säga att polisen gör helt fel även om det ut Mildreds ögon är oförlåtligt att de inte haft kontakt med henne under de senaste sju månaderna. det är oväntade saker som denna insikt som gör att jag gillar filmen så mycket. Människor är komplexa och om de dessutom kastas in i komplexa situationer blir det ibland lätt att inte se alla sidor av saker och ting.

För jag älskar denna film. Den är suverän. Jag ger Thre billboards outside Ebbing, Missouri fem utmanande slut av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, Lucas Hedges är i smöret. Manchester by the sea förra året, Three billboards outside Ebbing. Missouri i år. Bra jobbat hans agent.

Filmen har redan visats tre gånger på Stockholms filmfestival. Jag såg den både på Malmö Fiilmdagar i september och på filmfesten. Den får svensk premiär den 16:e februari 2018.

För fler revyer av denna film, se:
Movies-Noir
Jojenito
Fiffis Filmtajm

Seven Psychopaths (2012)

Såg Seven psychoåpaths när jag låg hemma i sjuksängen på grund av en manförkylning. Ni vet den värsta sorten. Filmen är ju helt utflippad, rolig och blodig i lika delar. Det är som en lekfull tidig Tarantino. Regissören Martin McDonagh har tidigare gjort In Bruges och mer nyligen Three billboards outside Ebbing, Missouri. Den första var helt ok men jag var nog inte lika impad som de flesta verkar ha varit. Jag har svårt att ta Colin Farrell på riktigt allvar vilket drar ner både In Bruges och dagens film Seven psychopaths. McDonaghs senaste film är dock ett mästerverk. Otroligt bra film. Colin är inte med i den.



Under hela titten på Seven psychopaths kändes det som att den var så bra att den var värd en fyra i betyg, men när det nu gått några dagar sedan jag såg filmen har den fallit undan tämligen snabbt i mitt huvud. Inte ett superbra tecken. Filmen kanske känns lite tunn med tanke på att den inte har någon speciellt djup eller tankeväckande handling. Den består av ett antal mycket löst sammanhängande scener. Filmen är befolkad av ett galleri av lustiga figurer, hämnaren, maffiabossen, den kärlekskranke psykopaten och så vidare. Men är det någon av dem jag egentligen bryr mig om? Jo, lite i alla fall.

Filmens bästa insatser får vi av Sam Rockwell och Woody Harrelson. Rockwell är otroligt bra som alltid. Hans Billy påminner mig lite om den vilda brodern Tanner i Hell or high water. Harrelson är en enigmatisk skådespelare som kanske påminner mer och mer om Nic Cage. Tom Waits var kul att se. Harry Dean Stanton likaså. Christopher Walken då? Jag gissar att många gillade hans insats här och den var ok. Det brände till i scenerna där på sjukhuset, helt klart. La ni märke till att Hans (Walken) fru Myra (Linda Bright Clay) provocerade mafioson Charlie (Harrelson) så att han sköt henne innan Hans kom fram till sjuksalen hon var i. Jag förstod först inte vad som hände, men hon gjorde det för att rädda livet på sin man. Mycket stark scen...



Colin Farrell gav mig inte mycket. Det finns många liknande skådisar som är klart bättre, inte minst en bunt Chris:ar.

Tack syster för ett bra filmtips! Det var sannerligen en galen film.

Under titten en solklar fyra men nu i efterhand en stark trea. Vad ska det bli? Jag ger Seven psychopaths tre starka och lojala fruar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5