Good Boys (2019)

Bra komedier växter inte på träd direkt så när Producent-Johan tipsade om denna var jag snabb att se den. Japp, detta är en mycket rolig liten film om tre elvaåriga pojkar. Precis som i Tom Cruises film "Risky business" måste pojkarna skaffa pengar för att fixa en förstörd leksak som tillhör en av pojkarnas pappa. De tvingas konfrontera vuxenvärlden med alla dess faror samtidigt som de försöker lista ut vad densamma har i sina gömslen. Hur kysser man en tjej? Hur tar man sig över en flerfilig motorväg? Hur köper man knark i ett "college fraternity house"?

Jag gillar verkligen filmen, älskar den inte, men gillar den skarpt. Humorn är skön. Den repeterar sig lite och handlar allt som oftast om hur pojkarna missförstår saker som handlar om SEX. Det skämtet kan man dra många varv utan att det blir tråkigt. Men som många ungdomsfilmer av idag har den hjärtat på rätt ställe och den förfaller mig ganska oförarglig och mjuk. Pojkarna är för gulliga när de hela tiden poängterar att tjejen måste ge sitt godkännande till vad det nu än är som de vill göra, även när de tränar att kyssas på en "cpr doll".

I huvudrollen ser vi Keith L. Williams, Brady Noon och Jacob Tremblay. De två första hade jag inte sett tidigare men den tredje var ju den lille pojken som var instängd i ett skjul hela sitt liv. De är kul på samma sätt som barnen i "Stranger things" ungefär. De spelar nästan sin ålder och det gör att de vuxna skämten funkar bättre.

Stephen Merchant har en liten roll i filmen och det blir givetvis filmens bästa scen.

Tack Johan för tipset, filmen var precis det du utlovade. En mycket kul tittning.

Betyg: 3+/5 

Jojo Rabbit (2019)

Jojo rabbit är en sorts komedi av Taika Waititi som tidigare gjort genrefilmer med humoristiska inslag som Eagle vs. Shark, What we do in the shadows och Thor: Ragnarok. Vad filmen är för genre visade sig ha en stor betydelse. Denna film har nämligen två. Det är en film med två ansikten. Det kräver mod att försöka sig på det Taika gör här, byta genre mitt i, men jag tror ta mig tusan att han lyckades!

Filmen inleds som en satir i en förstärkt verklighet som påminner om en Wes Anderson-film där Moonrise Kingdom ligger närmast till hands. Filmens Jojo är en ung liten nazist i Tyskland i slutet av andra världskriget. Han har en osynlig vän, Adolf Hitler. Filmen är en satir och komedi där man skämtar med olika karikatyrer, som entusiastiska hitlerjudends, nitiska gestapomän, hysteriska SS-soldater och andra figurer som hyllar faderslandet. Låtsasvännen Hitler spelas av Taika själv med ett mycket komiskt resultat. Han är suverän.

Efter ungefär halva filmen ändrar den dock tonalitet tvärt, som en chock iklädd ett par vackra dansskor.

Filmen uppvisar ett patos och stor humanism. Den minskar obemärkt på de satiriska inslagen och blir mer och mer allvarlig och "på riktigt". Det finns med rätta många filmer som beskriver hemskheterna nazisterna gjorde, och många av dem är stentunga dramer. Men det är uppenbart att en komedi kan funka lika bra, om inte ännu bättre, med att få fram det fasansfulla. Detta är en förbaskat roligt film som också är förbaskat hemsk och sorglig.

Filmen är en juvel. Det finns så mycket att älska med denna film... Scarlett Johanssons varma och mänskliga porträtt av Jojos mamma Rosie, Taikas underbara satir av Jojos låtsasvän Adolf, Sam Rockwells skådespeleri som aldrig upphör att förvåna mig samt Archie Yates porträtt av Jojos kamrat Yorki som trots sin klockrena brittiska dialekt är en av hitlerjugend fick mig att förundrat skratta... Bland mycket annat som jag inte kommer ihåg just nu. Filmen ska helt klart se om flera gånger. Det finns så mycket att upptäcka i den.

Filmen är kanske jobbig att se för vissa åskådare, men den är väl värd en titt. Jag blev berörd, uppspelt och nedstämd. Ibland lyckas filmmakare anpassa en poplåt till sina filmer perfekt. Detta är ett sådant fall... När sista scenen inleddes med de kända tonerna från en av världshistoriens bästa låtar fylldes mina ögon till bredden. Detta var var den klart bästa filmen på filmfestivalen 2019.

Betyg: 4+/5

Flera av vännerna var på samma visning; Vanessa, Jojje, Jojjes bror och Christian. Hoppa över och läs mer tankar om filmen:
Johan
Christian

 

The Girl in the Spider's Web (2018)

Jag har inte läst David Lagercrantzs bok om Lisbeth Salander "Det som inte dödar oss". Däremot fascinerades jag över alla som fick panikångest över att någon annan författare fick skriva historier om Lisbeth. Som om hon vore någon slags nationell klenod som ingen får röra. Jag har likt många läst Milleniumtrilogin, men samtidigt som jag fann den spännande och en riktig bladvändare var den rent språkligt mer likt den taffliga Tom Clancy än någon riktigt bra författare. Millenium är skräp, men spännande skräp. Precis som med James Bond där man ger olika författare i uppdrag att skriva nya historier om gentlemannaagenten, borde det vara fritt fram att skriva nya stories om Salander.

Frågan är dock om det blir så bra. Jag har nu sett den nya filmen och det var en salig röra. Manus var inte filmens styrka. Det jag mest satt och roade mig med var hur mycket filmen påminner om en Bondfilm och specifikt Skyfall. Vi har här fått en svensk kvinnlig James Bond! Nice!

Men istället för härliga varma och snygga inspelningsplatser runt om i världen så får vi en grått och vintrigt kallt Stockholm. Denna film är smutsgrå från första rutan till sista. Det är så himla tröttsamt att det nästan alltid ska se skabbigt och sunkigt ut när det kommer till svensk film. Nu när amerikanarna kommer hit och gör film blir det precis likadant. Trist!

Istället för den underbara mixen mellan humor och action, eller i Daniel Craigs fall i alla fall en coolhet med glimten i ögat kombinerat med action, får vi i The girl in the spiders web en blandning av socialrealism och action. Byt en skön stajl i glittrande kasinomiljö med pedofili och betonggråa förortsmiljöer. Bra byte... Not!

A dark guardian angel?

Men många saker återkommer rakt av. Lisbeth är James, javisst, är inte Salander Bond? Bond kör den häftigaste sportbilen producenterna kan hitta. Salander kör ett vidunder från Italien (?). Bond har en del, men inte för mycket, hjälp av Felix Leiter från CIA. Salander får också hjälp, en del, men inte för mycket, av NSA-agenten Needham. Bond har mer eller mindre kufiska medhjälpare i Q och andra, Salander har Plague. Bond tvingas åka hem till sitt barndomshem och möta sina demoner i Skyfall, Salander likaså. Skyfall brinner, gissa en gång vad Salander gör med sitt barndomshem i slutet av filmen (spoiler alert!). Filmens villain är viktig. Bond brukar kämpa mot "larger than life villains", samma sak får Salander med "kvinnan i rött". Listan kan kanske göras ännu längre...

Efter att ha sett den fantastiska First Man var jag mycket nyfiken på vad den intressanta Claire Foy kunde göra i rollen som Bond... eh Salander. Tyvärr vet jag knappt hur hennes "acting chops" var i denna film då insatsen totalt överskuggas av hennes bisarra "svenska" brytning. Hon bryter inte på svenska, det är en odefinierad fejkad östeuropeisk sådan. Hon pratar dessutom med en ljus barnröst vilket gör att hon hela tiden känns på gränsen till komisk. Det är ett generellt problem i filmen hur karaktärerna pratar engelska. Dialekterna är "all over the place". Alla verkar ha valt själva, en del utan och en del med egendomliga och misslyckade försök till svensk brytning. Suck, att en så simpel sak ska kunna stjälpa en film som denna.

En mer central svaghet i en thriller som denna, en thriller som verkar ha ambitioner att säga något om vår samtid och om verkliga och hemska problem, är karaktärsutveckling och manus. I slutet ger filmen oss en potentiellt sett mycket stark scen mellan två kvinnliga karaktärer. Tyvärr kände jag mycket lite av scenen. Hjärta och smärta måste förtjänas och denna film misslyckas med det. Dessutom är den fylld av fullständigt ologiska händelser och utvecklingar, vilket gör att min gräns för vad jag kan acceptera utan att bli utdragen ur filmens magiska värld passeras flera gånger om.

Men det måste väl finnas något bra med filmen tänker jag för mig själv när jag skriver detta. Jovars, det var ändå en ganska trivsam visning och jag fann Lakeith Stanfield bra i rollen som Needham och Stephen Merchant och Sverrir var bra som vanligt. Sveriges superskådespelare Mikael Persbrandt var till och med med i en liten men central roll. Han lyckades förmedla en ren och iskall ondska med underbart små medel. Bra förmedlat!

Därmed ger jag ändå The girl in the spider's web två, om än mycket svaga, häftapparater av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen sågs med Carl från Har du inte sett den? Läs vad han tyckte via länken.

Table 19 (2017)

Detta är en mycket intressant film, och mycket väl värd att ses. Jag rankar den bland top 20 över filmer från 2017 till och med. Däremot går det inte att skriva om filmen utan att spoila genre och min upplevelse, så de av er som vill se filmen ska kanske sluta läsa här och återkomma hit när ni sett den.



SPOILER ALRET. BEWARE FOR THE SPOILERS:

Jag hade inte lagt märke till filmens manusförfattare när jag satt mig ner för att se filmen. Istället gick jag helt på att favoriten Anna Kendrick spelade huvudrollen. Dessutom antog jag att det var en komedi. Jag visste inte att jag skulle bli helt blown away av filmen. Det är inte twisten i handlingen jag tänker på utan twisten gällande filmens natur, vilken typ av film det är. Låt mig utveckla.

Under filmens första akt upplever jag den som en frustrerande galen och orealistisk komedi. Jag var inte speciellt imponerad. Anna spelar en ung kvinna som är bjuden på sin bästa väninnas bröllop. Enda problemet är att hon just blivit dumpad av brudens bror och att han nu är tillsammans med en annan kvinna i kompisgänget. Awkward så det räcker.

Hon blir dessutom placerad vid bord 19, bordet längst från honnörsbordet bland andra random gäster som inte passar in någon annanstans. I inledningen av filmen beskrivs alla sex som placerats vid bord 19 som kufar, utstötningar och allmänna weirdos.



Om jag bara hade vetat att bröderna Duplass skrivit manus hade jag kanske kunna ana ugglor i mossen. De ligger bakom eller har deltagit i filmer som The one I love, Cyrus, Jeff who lives at home med flera. En bit in i filmen ändras min uppfattning, och förståelse, om var och en runt bordet. Filmen har ett häftigt manus. Det man säger om första intrycket stämmer inte alls i denna film, allt är ställt på huvudet här.

En film som fuckar med mitt huvud som denna kan jag bara älska. Filmen visar sig vara så mycket mer än en ”crazykomedi”. Den är mer en dramakomedi som vi ofta ser i American Independents där det finns lika mycket allvar och mörker som humor. Jag kan bara stilla undra hur många gånger jag själv suttit vid ett bord och dömt mina bordsfränder som allmänna weirdos? Filmen vill antagligen att vi ska sälla oss den frågan och tvingas besvara den hur naket och kylslaget svaret än är.

Filmen har flera bra om än inte spektakulära skådespelarinsatser från Anna Kendrick, Lisa Kudrow, Craig Robinson, Stephen Merchant, June Squibb och Tony Revolori.

Jag ger Table 19 fyra oväntade karaktärsfördjupningar av fem möjliga. Anna Kendrick är för härlig.

Betyg 4/5

Filmen platsade på min top 20 filmer från 2017, se här.

Logan (2017)

Tonalitet.

Jag och Johan återkommer ofta till ordet "tonalitet" när vi i Buffypodden pratar om tonen och känslan i olika avsnitt ur den klassiska serien. I en show där de leker med former och stilar i en kreativ malström kommer frågan om tonalitet upp allt som oftast. Med rätt tonalitet kan showen komma undan med nästan vad som helst, men om den träffar fel och det skär sig blir det istället mycket dåligt.

Det där med tonaliteten är superviktigt för superhjältefilmer också. Jag delar gärna in dem i två kategorier: dels de som bygger på en glimt i ögat och där humorn har en central betydelse, dels de gravallvarliga och episka. 

Marvel Cinematic Universe-filmerna har nästan alla en glimt i ögat. Filmer som Iron Man, Thor, Avengers och The Guardians of the Galaxy har alla en humoristiskt orienterad ton. Flera av dem har också jättefina dramatiska scener men grundtonen är skämtsam. Därför är det svårt att klaga på dem allt för mycket, de gör alla sina filmer, bra som dåliga, med ett litet leende i mungipan som säger oss att de också vet att det är lite fånigt ibland, men det är förbaskat underhållande. 

X-Men-filmerna är däremot gravallvarliga i grundtonen. Det är dramat och det storslagna skaparna vill åt här. I vissa av X-Men-filmerna kör de med one liners men den humorn känns ibland malplacerad eller i alla fall ditsatt i efterhand. Christopher Nolans Batman-trilogi är en annan filmserie som är gravallvarlig i grundtonen. Javisst, Jokern är rolig och underhållande, men det ligger i karaktären mer än i filmens grundton skulle jag vilja framhäva.

När man väl valt att ha en allvarlig ton ställer man höga krav på sig själv tycker jag. Mitt tålamod med fånerier, dåliga manus eller konstiga lösningar minskar ju mer filmerna tar sig själv på allvar. Detta är ett problem med de flesta X-Men-filmerna generellt sett, och de två första Wolverine-filmerna i synnerhet.

Filmen Logan höjer sig över alla andra X-Men i detta avseende. Här är tonaliteten perfekt. Detta är en brutal och mycket sorglig film som helt skippat humoristisk avlastning. Jag kommer återkomma till detta i spoiler-sektionen nedan. Logan påminner mig i tonaliteten om filmer som Children of men eller Unforgiven.

Låt oss gå in på mer detaljer. Därför varnar jag för svåra spoilers nedan. Läses på egen risk.

Jag älskar filmen! Jag älskar att den är så brutal och att inget våld görs för att det är "coolt" eller "ballt". Lauras mest våldsamma scener är några av filmens höjdpunkter. Hennes attacker på sina förföljare används aldrig för komisk effekt. Hon skriker och fräser och dödar med frenesi. Laura påminner mig om Eli i Låt den rätte komma in. Det blir aldrig pajjigt och fajtscenerna i denna film är utan tvekan de bästa jag sett i en superhjältefilm. Vilken annan film ur genren skulle kunna konkurrera?

Filmens höjdpunkt kommer ganska tidigt. Det är scenen vid Logans och Charles hem i Mexiko när Laura dödar de tre soldaterna inne i huset. Det händer off screen, vi får endast se Logans och de övriga soldaternas reaktioner på ljuden. Flickans fräsande och skrik, automatvapen som skjuts och dödsskrik från männen. Den scenen lovade så mycket; förväntan över vad den lilla tjejen skulle göra mer, känslan av att denna film var annorlunda och tryggheten för regissören som började byggas upp då han vågade sig på detta grepp. Jag började inse att denna film kunde vara något riktigt bra.

Jag älskar att handlingen är så enkel. De allra flesta klassikers har enkla handlingar! När jag tidigt i filmen uppfattade att detta skulle bli en road movie och en chase film började jag mysa. Perfekt val. Filmen kan också ses som en neo-western i superhjältetappning.

Jag älskar att filmen är så sorglig. De sista mutanterna är gamla och sjuka. Jag älskar att Charles och Logan är eländigt oinspirerande och eländigt svaga! Charles är en spillra av sitt gamla jag som till och med drabbats av en degenererande hjärnsjukdom likt Alzheimers. Hans sista tid i livet är inte vacker. Hans död är inte vacker, episk eller hjältemodig. Det är en sorglig och rejält realistisk beskrivning av slutet. 

Samma sak med Logan. Han medicinerar sig med alkohol i stora mängder. Filmen hade många chanser att förstöra sin tonalitet med att försöka göra skämt av Logans fylla, men lyckligtvis höll sig Mangold från det. Det är ett väldigt sorglig slut Logan får också. Det enda han lever för under stora delar av filmen är ju att skydda och vårda Charles. Hans egen kropp sviker honom. Jag läste någonstans att hans mutantgen börjar falla samman vilket leder till att kroppen inte längre kan värja sig mot den giftiga metallen han har i sig. När Logan till slut finner något att leva för är det för sent. Han dör med "sitt hjärta" i sin hand. 

Jag älskar relationen som byggs upp mellan Logan och Laura. Jag älskar att filmen tar tid på sig och inte har en overload av meningslösa fajtscener. När trion stannar hos familjen Munson ute på vischan stannar också filmen upp. Vi får några av filmens bästa scener. Jag tänker på middagsscenen men framför allt scenen mellan Charles och Logan då Charles säger att det var den bästa kvällen på mycket länge.

Jag älskar för första gången Logan och Charles. Båda skådespelarna är glimrande i denna mörka film. Det som jag tidigare värjt mig mot, speciellt med Hugh Jackmans spel, är nu passande. Ja, till och med mycket passande. Det blev ta mig tusan mycket dammigt i salongen i slutscenerna. Logan påminner mig så mycket om Bill Munny ur Unforgiven. En före detta bad ass som nu är nedbruten. Jag älskar slutscenerna! Jag älskar Lauras lilla gest, hennes tal från Shane och hennes X på graven.

Den lilla tjejen som spelar Laura är perfekt. Jag köper hennes tysta karaktär utan problem. Det är alltid kul när filmkaraktärer utan dialog ändå blir så tydliga med hjälp av blickar, miner och kroppsspråk. Ni la väl märke till att hon drar tillbaka sina axlar när hon förbereder sig på fajt, precis som hennes (genetiska) pappa gör. Så snyggt, Mangold! 

Jag älskar att filmen har stakes! Det kändes på riktigt som att en eller flera av hjältarna på duken kunde komma till skada eller till och med gå under. Den känslan var otroligt viktig för filmen känner jag. En sorglig och allvarlig grundton, avsaknaden av comic relief och uppenbarligen svaga huvudpersoner... Mycket bra!

Jag älskar att denna superhjältefilm har ett stort hjärta. Relationen mellan Logan och Charles samt mellan Logan och Laura är i fokus. Relationsdrivna actionfilmer är bäst! Scenerna från labbet där barnen producerats var skrämmande och dystopiska. Kommentaren att sköterskorna inte fick fira barnens födelsedagar skar djup in i mitt hjärta. 

Vad är inte så bra då? Jag är (denna gång) inte känslig för små nitty gritty saker som hur sjuksköterskans videomeddelande blev sammanställt eller scenen när barnen dräpte en av filmens skurkar, den där blonde SS-mannen med mekanisk hand. Den sak i filmen som jag tyckte bröt mot tonaliteten var X-24. Det var en trist lösning på ett behov som storyn hade. Det blev för mycket "over 9000" för min smak. Jag inser att filmen behövde ett farligare vapen än barnen eftersom det onda företaget skulle kunna bestämma sig för att ta död på dem... Men att kasta in en genproducerad Wolverine-robot (typ) blev allt för mycket RoboCop för mig. Robocop passar inte i en Unforgiven-liknande värld. Jag hade hellre sett en annan motståndare, likt en Dolph Lundgren i Universal soldier. Med det sagt måste jag tillstå att jag älskade den första fajten mellan Logan och X-24, den på gården hos familjen Munson. Den andra fajten var överdriven och på gränsen till att bryta förtrollningen jag var i. Till och med solen har fläckar!

Det finns säkert en massa mer saker att skriva om denna film men jag nöjer mig här. Betyget då...?

Efter filmen funderade jag och vännerna på hur bra filmen var. Någon prövade förslaget att detta kunde vara den bästa superhjältefilmen alla kategorier. Personligen tycker jag det är svårt att ranka de med humoristisk grundton mot de gravallvarliga. Men ur den senare gruppen är detta den bästa jag sett. Den enda som skulle kunna utmana är den andra Batman-filmen vilken är jättebra, men den hade svalnat lite vid en omtitt nyligen och därmed tar Logan förstaplatsen. Om Logan är bättre än Avengers, The winter soldier eller Civil war? Svårt... men den är där och nosar någonstans mitt i smeten.

Först var jag svag och oinspirerat feg, men sedan fick magkänslan mer utrymme och känslan i hjärtat var entydig. Två röster övertrumfar den tredje. Låga förväntningar på en film är bara bra! Dessutom har filmen vuxit sedan jag såg den.

Jag ger Logan fem positiva överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 5/5 

Läs mer om filmen:

Jojjenito

Har du inte sett den? (Carl)

Cemetery Junction (2010)

Why does Noddy have a bell on his hat? 'Cause he's a cunt!

"Brassed off" möter "The full monty". Jag hade högt ställda förväntningar på denna film.

Ricky Gervais har beskrivit hans uppväxtmiljö. Filmen handlar om arbetarsonen Freddie Taylor som vill bryta sig ut ur sin klass och bli rik. Han söker jobb som försäkringsförsäljare hos hans stora idol, en man som gjort klassresan och nu äger en Rolls-Royce. Freddie upptäcker att det finns mer i livet än pengar. Det finns en negress som dansar disco, det finns intressanta fotografier, det finns en kvinna som är duktig på att servera te. Det finns en tågstation i Reading.

Bowie var och är den bästa artisten från 70-talet!

Västerländsk film är indelad i tre delar. "Cemetary Junction" var tråkig, tråkig, bra. Det räcker inte och den får två glasskålar av fem.

Betyg: 2/5