The Shape of Water (2017)

Ok, så det verkar som att jag inte gillar Guillermo del Toros filmer speciellt mycket. The shape of water är snyggt filmad och den har läckra miljöer i en historia som utspelas under något som upplevs som tidigt sextiotal. Verkligheten är dock något tillskruvad och lite skev, ungefär som i Dark City (1998) fast lite mindre mörkt. Det räcker dock oftast inte med en skön miljö, jag vill gärna ha karaktärer att bry mig om och en handling som är intressant. Och det är där denna film är obegripligt tunn. Det är trots allt en romantisk fantasyfilm och jag borde varit i himmelriket, men så blev det inte.

Filmen påminner vagt om E.T., med "a creature" som hotas av elaka vetenskapsmän och räddas av en "liten" person i sammanhanget. Han kan till och med hela sjukdomar inklusive tunnhårighet (!) samt lyser av sig själv. Det enda varelsen inte gör är att "ringa hem".



Filmens idé är spännande och jag hade gärna sett att del Toro spenderat mer tid på Sally Hawkins karaktär Elisa än micklat med designen av varelsen. Elisa är stum och det var rörande hur hon levde sitt liv, hur ensam hon var, hennes relation med den homosexuelle grannen Mr. Giles (underbart spelad av Richard Jenkins) och hennes fina relation med kollegan Zelda Delilah (Octavia Spencer). Däremot tyckte jag inte att Elizas kärlekshistoria med varelsen var speciellt upphetsande. Och jag gissar att om man inte till fullo köper denna relation faller filmen platt.

Michael Shannon spelar en mycket elak man, så elak att han blev endimensionell. Det lustigaste med honom var hans två fingrar. Ni som sett filmen vet vad jag menar. Den bättre Michael i denna film var istället Stuhlbarg som spelade Dr Hoffstetler, rysk spion och empatisk människa.



Tyvärr var detta inte den hit som jag förväntat mig och som festivalchefen Git utlovade i invigningstalet.

Jag ger The shape of water två ruttnande fingrar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Om visningen onsdagen den 8:e november: Det var pompa och ståt, röda mattan, whiskeydrink, proteinbarer och gästande av filmens danske fotograf. Jag hookade upp med Niklas och Johan S. Filmfestivalen hade tydligen sålt för många biljetter och några betalande gäster fick sitta på golvet. Vi såg i och för sig några som såg ut att vara volontärer bland den sittande publiken så det var kanske där det felade?

Crimson Peak (2015)

Här har vi en klassisk viktoriansk spökhistoria. Vi får följa Edith som blir insugen i syskonen Sharpes illsinniga väv av smicker, löften om kärlek och svek a la kniv i ryggen eller i kinden. Vi i publiken ska känna Ediths känslor och vi ska skrämmas av alla spöken som hemsöker henne. Allt ackompanjerat av Guillermo del Toros fantasifulla miljöer och färgsprakande kompositioner. Men vem vet, spökena kan ju vara onda. Eller snälla. Vad vill de egentligen?

Jag hade väntat mig en mer ryslig film. Nu var den nästan barntillåten. Ett bra tag. Där mot slutet slafsades det på en hel del. Det är uschligt när de drar vassa eggen över fingrar om och om igen. För att inte tala om kniven in i kinden. Ajjj.

Nu får vi faktiskt stanna upp och fråga oss om Pans labyrinth var undantaget. Har del Toro gjort någon mer film som verkligen är exceptionell? Jag tror inte det. Och Crimson Peak gjorde inte saken bättre. Jag var faktiskt rejält uttråkad under större delen av filmen.

Historien var enkel, men han berättar den lite grumligt. Det känns som att del Toro inte riktigt hade bestämt sig för om det skulle vara en riktig skräckis, en bitterljuv kärlekshistoria eller en fantasieggande saga i 1800-talsmiljö. Utseendemässigt spände han såklart bågen men jag måste ge honom ett "jaha" även för den delen. Crimson Peak var ganska snygg men långt från så snygg som filmer som The Fall eller asiatiska Hero för att ta några exempel.

Filmens behållning var varken Mia Wasikowska eller Tom Hiddelston utan den rödhåriga! Japp, Jessica Chastain som verkar vara med i var och varannan storfilm nu för tiden. Hon är för djäklans bra ändå! Gillar henne.

Nej, jag var inte nöjd. Det går inte att ge denna film en solid rekommendation. Ta istället och plocka upp Tim Burtons Sleep hollow som är en klart mycket mer underhållande skröna i samma genre.

Jag ger Crimson Peak två röriga genremixar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Vill du läsa mer? Skrev mina vänner i salongen av rädsla tro?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

Pacific Rim (2013)

Haven't you heard Mr. Beckett? The world is coming to an end. So where would you rather die? Here? or in a Jaeger!

Jag hade hört denna film nämnas på podden. Jag hade hört den omtalas på träffarna. Markus och andra hade höjt förväntningarna över alla ribbor som fanns att få tag på. Jag önskade så att jag skulle gilla det jag såg. Jag ville ju verkligen gilla denna film! Ville ju.

Jag var psyched inför att se den. Inte tillräckligt mycket för att pallra mig iväg till bion, men väl hemma i filmrummet med BR... Jag vet inte riktigt vad jag hoppats på. Kanske en actiondängare med glimten i ögat, ni vet den typ av film som Joss är så bra på. Med en massa roliga och ibland smarta referenser. Kanske en mashup av olika filmgenrer. Vad fick jag? Stora monster och lika stora robotar.

Och visst var det häftigt med stora robotar. Och som jag kämpade med att gilla det jag såg. Men ack, efter nyhetens behag lagt sig återstår som vanligt bara story och karaktärer och de var tyvärr ganska näringslösa, ja faktiskt till och med usla. Usla var dock inte alla effekter eller filmens production value. Nej då, det är ett bra hantverk. Men vad hjälper det när vi har trista huvudpersoner och en hjärndöd story. Var är alla roliga element? Var är the stakes? Var är de riktiga actionscenerna?

Jag förstår mycket väl att detta inte är en film som ska analyseras utan bara upplevas. Och om man inte känner att detta är bra in i benmärgen som Fiffi eller Markus så är nog hoppet förlorat. Men med risk för spott och spe har jag ändå någon synpunkt på den orimliga storyn. Jag kan köpa vilka fantasy-filmer som helst så länge filmen håller sig inom de "lagar och regler" som gäller för den värld som filmen utspelas i. De gjorde sig besväret att försöka förklara varför the Jaeger program var på undantag men jag köpte inte det för en sekund. Jag undrade var amerikanska, ryska eller kinesiska arméerna var. Varför inte jacka upp actioninnehållet i en film som denna? Om det kommer monster till jorden från en öppning in mot helvetet kan man tänka sig att mänskligheten skulle använda sig av allt de hade för att värja sig. Även om detta bara är ett actionspektakel gjort för att få visa stora monster och stora robotar så skulle det kunnat bli så mycket bättre med lite bättre idéer bakom filmen. Jag älskar tillräckligt många filmer inom genren "overkligt" så att jag vet att det går att göra. Som det blev nu gav detta mig intet.

Ok, granted, filmen hade säkert varit mer visuellt påträngande om jag sett den på stor duk.

Är inte Burn Gorman som spelar Gottlieb otäckt lik Joseph Gordon-Levitt? Är de samma person till och med?

Filmen hade en scen som var bra. Den hade an annan aura än resten av filmen. Det var en scen med den lilla japanska tjejen när hon var liten och gömde sig från ett monster.

Charlie Hunnam var väl ändå totalt menlös i rollen som hjälten?

Jag ger Pacific rim två tunna manusidéer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Pan's Labyrinth (2006)

Are you a fairy?

Omskakad och nästan illamående reste jag mig upp ur fåtöljen och torkade kinderna. Pan's labyrinth, eller El labertino del fauno som den heter på spanska hade varit lika hård som jag fruktat. Jag tittar ikapp filmer som jag missat från 2000-talet, och denna film från 2006 låg högt på listan. Detta är en film som fått en 22 minuter lång stående ovation efter premiären på Cannes filmfestival och den är allmänt hyllad av kritiker och publik världen över.

Året är 1944, tiden just efter fascisterna vunnit det spanska inbördeskriget. Den unga flickan Ofelia reser med sin gravida och sjuka mor Carmen till en avlägsen by i skogen för att förenas med Carmens nya man Captain Vidal. Styrkorna under ledning av Captain Vidal jagar motståndsmän som tagit sin tillflykt i bergen. Captain Vidal är en fanatisk, sadistisk och fullständigt hängiven ledare, fast besluten att "rena" Spanien från fascisternas motståndare. Ofelia flyr in i böckernas värld för att kunna hantera den situation hon hamnat i. Hon möter där en liten fe som berättar att hon är en försvunnen prinsessa. Om natten beger hon sig in i en labyrint och träffar där på väsen som hon inte trodde fanns.

Filmen pendlar mellan den fabel som utspelas i Ofelias fantastiska men mörka fantasivärld, och krigets grymma verklighet. Ibland kan jag som recensent lockas att skriva humoristiska "tongue-in-cheek"-inlägg om filmer. Denna gång, not so much. Hur tråkigt det än är med snustorra recensioner är det den enda väg man kan gå med en film som denna. Detta är en allvarlig film, och med allvar ska den behandlas. Filmen förmedlar essensen av vad krig egentligen gör med människan. Det är en kännedom som det kollektiva medvetandet i det svenska samhället till stor del saknar på grund av att det var så länge sedan vi var i krig.

Som min vän Frans kan fråga: Har den ett bra slut? Han menar då att om det är en deprimerande och olycklig film så väljer han hellre en annan film, medveten om att han kanske byter bort en bra mot en sämre. Denna gång är det en bra film med ett otroligt hemskt slut. Slutet i den verkliga dimensionen överskuggar slutet i fabelns värld. Frans, du har min välsignelse att inte se denna film. Jag var irriterad och mådde dåligt i två dygn efter jag sett den. Är detta en ond film?

Vilket betyg ger man till en film som denna? Det högsta betyget brukar jag bara ge till filmer som jag verkligen gillar med både hjärta, hjärna och mage. Inte till filmer som får mig att må pyton i flera dagar. Jag försökte till och med se en lättsam komedi senare på kvällen för att neutralisera lite, men jag blev bara än mer irriterad. Till slut måste dock regissör Del Toro äras. Visionen, fantasin och berättelsen är väl värd en 22 minuter lång stående ovation.

Betyg: 5/5