Ok, så detta är uppenbarligen "minor Coens". Det är en dum komedi som trot allt var mer underhållande än förväntat. Jag vet inte ens om jag har sett den tidigare eller om detta var första titten.
Detta är en satir och komedi som är så överdriven av vi åskådare aldrig behöver bry oss om huruvida något är rimligt eller realistiskt. Det är som ett grekiskt drama för scenen. På så sätt påminner den lite, lite om den på alla sätt och vis bättre filmen The Thomas Crown Affair.
Varför bröderna Coen valde denna film är oklart men de vill kanske helt enkelt hänga med George Clooney en runda till. Men de har oavsett material kunskaper och folk runt sig som gör att filmen blir bra. Den dryper av detaljer som den uppmärksamme kan sitta och njuta av. Och som satir över skilsmässoadvokater, kapitalismen i allmänhet och girighetens våta täcke är den lysande.
Clooney är som alltid härlig att se på film. Här bjuder han på sig likt han gör i Up In The Air där han spelar en snarlik karaktär, eller varför inte som han gör i The Descendants där hans karaktär tillåts vara töntig och lite bortkommen. Samma sak här.
Filmen lyfter lite när Billy Bob Thorntons karaktär kommer in. Jag ryggade först tillbaka om jag ska vara ärlig, men trygg i brödernas händer fick karaktären en förklaring lite senare. Men filmens starkaste biroll spelades av Paul Adelstein i rollen som assistenten till Clooneys Miles.
Jämfört med veckans companion film Heartbreakers var detta klart fånigare men också klart smartare. Bland Coens filmer skulle jag jämföra den närmast med The Hudsucker Proxy.
Betyg: 3/5
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
Billy Crystal är en fantastisk komiker. Hans allra starkaste kort är kanske som värd för filmgalor där han med ett varmt hjärta driver med eliten i Hollywood. Här har han skrivit manus och spelar huvudrollen i en vass satir över Hollywood förklädd till en romantisk komedi. Crystal spelar Lee Phillips en PR-guru för det mest kända skådespelarparet i Hollywood Eddie Thomas och Gwen Harrison. Tänk er Brad Pitt och Angelina Jolie fast ännu mer kända och framgångsrika.
Filmen inleds när filmbolaget ska promota Eddie och Gwens senaste film Time over time. Problemet är bara att Gwen har dumpat Eddie för en viril spanjor och Eddie har fått ett nervöst sammanbrott över hjärtesorgen. Nu måste Lee se till att paret kan samarbeta för att göra reklam för filmen med en lagom mängd skandaler och maximera antalet foto opportunities. Samtidigt har studiochefen avskedat Lee men ber på sina bara knän om att han ska komma tillbaka och filmens regissör, den legendariske Hal Weidmann håller filmen som gisslan.
Hahaha, detta är en suverän satir och komedi i första handen. Catherine Zeta-Jones i rollen som den extremt egocentriska och tämligen korkade Gwen är helt perfekt. Så bra att man undrar om hon ens skådespelar. John Cusack spelar den nervige Eddie. Christopher Walken spelar den ikoniska regissören. Stanley Tucci är briljant som chef för filmbolaget. Hank Azaria är likaså mycket välfunnen som den spanske älskaren med "coins". Till sist har de kastat in Julia Roberts, filmens minst lysande element, som Gwens syster och tillika en av de romantiska delarna i den fyrkant som Lee måste jonglera.
Typ av humor?
Javisst blir det lite romantik men den är ack så sekundär. detta är humor på hög nivå, speciellt alla branschinterna skämt och absurditeter. det lustiga är att det inte känns som att det ibland är svårt att skilja på satiren och realistisk skildring av hur det går till bakom kameran. det är här som Billy Crystals grymma känsla och tajming kommer fram genom manus. Detta är en satirpärla!
Filmkvalité vs. humorkvalité
Båda är i topp här. Filmen ställer inga krav på specialeffekter och sådant. Det är en renodlad komedi och satir med fokus på dialog och skådespeleri. Humorn är karaktärs- och situationsdriven samt bygger en del på den speciella miljö som är Hollywood.
Manus vs. skådespelare
Båda är tipp topp här också. Manus är exceptionellt bra, vasst men med hjärtat på rätt plats. Det är smarta skämt såklart, det är ändå Billy Crystal. Vi får alltså väldigt lite juvenila kiss- och bajsskämt. Däremot skämtas det lite om sex då det passar in i handlingen... En viss spanjor får ta en del stryk där.
Skådespeleriet är otroligt bra. Bäst är Catherine Zeta-Jones, Billy Crystal, Stanley Tucci och Hank Azaria. Jag gillar också Seth Green, Christopher Walken och John Cusack. Och nej, det är inget fel på Julia Roberts insats i denna film men hon försvinner bakom de andras insatser.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: all publicitet är bra publicitet!
Två stereotyper: nja, i princip alla karaktärer i denna film är mer eller mindre klassiska stereotyper; den egocentriska stjärnan, den hänsynslösa filmbolagschefen, den insmickrande och taktiske pr-mannen, den eldige sydländske älskaren, primadonnan - det "missförstådda" artistiska geniet, den osynliga systern med ett hjärta av guld, den oerfarne och oduglige påläggskalven...
Tre tropes:
a. korkad analogi: Gwen säger något i stil med att Eddie alltid varit hennes stöttepelare... som Sodom och Gomorra... :-D
b. korkad påläggskalv. Seth Green spelar påläggskalven Danny som ska ta över som publicist efter Lee. Danny är dock inte speciellt kunnig på filmhistoria:
Lee: [on the phone] Hello, darling, can I get Holly Golightly's cottage, please? Thank you. Danny: Who's Holly Golightly? Lee: It's Gwen's code name. It's from "Breakfast at Tiffany's". Danny: Oh. What's that? Lee: It's a movie, a great movie. Hepburn? Danny: Right. Katharine. [pause] Lee: Let me tell you something. Don't tell anyone you're in the movie business. Okay? Thank you.
c. "Cassandra truth": He fell into a cactus!
Favoritkarakärer?
Lee (Crystal) är favoritkaraktären. Älskar att titta på Gwen i Zeta-Jone's skepnad, hon är så underbar för att hon är så elak. Gillar Stanley Tucci's hänsynslöse Dave Kingman, speciellt när han funderar på hur Eddies eventuella självmord skulle kunna användas i marknadsföringen. Plus en massa favoritscener på det.
Trivia
Billy Crystal tänkte sig först Meg Ryan för Julia Roberts roll och Julia Roberts skulle spelat Catherine Zeta-Jones roll. Ryan föll ur på grudn av hennes "personal problems"(?). Julia Roberts valde då att spela Kiki istället för Gwen. Bra Julia!
Crystal ville ha Robert Downey Jr is John Cusacks roll men det gick inte på grund av hans legala problem. Då gick rollen till Cusack istället, som för övrigt gör rollen mycket bra.
Av ovan nämnda originalcast är det nog endast Robert Downey Jr som hade kunna förbättra. Zeta-jones är central för filmen och det är svårt att se Roberts göra Gwen bättre. Håller också Robwets som klart bättre än Ryan i rollen som Kiki.
Omtittningspotential?
Mycket högt. En av dessa suveräna satirer över Hollywood som jag antagligen kommer återkomma till lite då och då livet ut.
Slutomdöme
Fantastisk film! Det är ju en top of the line, creme de la creme, five by five eller vad ni än vill. Betyget givet!
Rob: My desert-island, all-time, top five most memorable break-ups, in chronological order are as follows: Alison Ashworth, Penny Hardwick, Jackie Allen, Charlie Nicholson, Sarah Kendrew.
Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Var det inte så de sa i den "litterära världen"? Veckans film i Komiska Söndagar är en film av och om män. Den bygger på den kända boken av Nick Hornby och det är en av mina "all time top 5 best books". Jag var till en början en aningens aning skeptisk till att de hade flyttat handlingen från London till Chicago samt att filmen är mycket "snällare" än boken, men efter några omtittar har jag nu till fullo tagit åt mig filmen. Jag älskar High Fidelity, en av mina personliga favoriter.
Nick Hornbys grundmaterial är sensationellt bra och han presenterar sin story ur ett specifikt perspektiv; en man som också är en musikälskare och samlare. Båda de aspekterna passar perfekt in på mig och jag är nog exakt den typ av läsare/åskådare som dessa verk är till för.
Filmen är en romantisk komedi till sitt ytter, men den har INGA ambitioner att vara balanserad mellan det manliga och kvinnliga perspektivet. Jag kan tycka att det är befriande med en film som inte ska täcka in alla aspekter utan går "all in" på detta sätt. Är den då kanske inte lika bra för en kvinnlig åskådare? Ja kanske, jag vet inte. Jag är inte kvinna. Jag känner dock igen mig otroligt mycket i Rob och hans relationsproblem. Jag gick själv igenom en ganska uppslitande separation när jag läste boken och kände då en extrem sympati till (och från) Rob. Att sedan Robs historia slutade tvärtemot min är sedan en helt annan fråga. Rob lever i fantasins värld hur verklig han än kan verka, jag lever i en verklig värld hur påhittad jag än kan verka.
Den andra aspekten av Robs perspektiv är sprunget ur honom som musiksamlare, musiknörd och musikelitist. Hans dialog med kompisarna i skivbutiken är helt uderbara. Jag kan relatera och känner igen mig. Rob är också mannen som satte top 5-listorna på kartan för mig (och för Adam och Sam). Scenen där Dick kommer hem till Rob och de pratar om Robs omorganisation av sin LP-samling är en av filmens bästa scener, en av de scener som kommer längst in i mig.
Typ av humor?
Precis som med Almost famous är detta egentligen en för bra film för att "bara" kallas komedi. Det är dialog- och karaktärsdriven humor och filmen har en melankoli och tyngd som tar den in mot dramahållet. Det är en relationsdrama och en studie på en musikälskande samlare som håller på att växa upp.
Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är suverän som film. Humorn är intellektuell och bygger en hel del på ren igenkänning. Jag skrattar högt flera gånger, men det är långt från dratta på ändan- och pruttskämt. För mig är humorn sekundär, dramat och karaktärsstudien är mycket, mycket viktigare.
Manus vs. skådespelare
Manuset är baserat på Hornbys fantastiska bok och skrivet av John Cusack, D.V. DeVincentis, Steve Pink och Scott Rosenberg. Det är klart att manus är mycket viktigt för en film som är så specifik om en subkultur samt så personlig som denna. Men manuset skulle falla platt till marken utan en inkännande och delikat regissör samt rätt castade skådespelare. Här ser vi favoriten John Cusack i hans livs roll. Det är svårt att se någon annan i rollen som Rob och det är det bästa betyget man kan ge. I andra roller syns musikälskaren Jack Black, systern Joan Cusack, den så mystiska Lisa Bonet och nykomlingen Iben Hjejle. De som sticker mest ut för suveräna insatser är regissören och skådisen Todd Louiso, mästaren Tim Robbins som fucking Ian och den kalla Catherine Zeta-Jones (nästan lika bra här som hon är i America's Sweethearts mot John Cusack från 2001).
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: att förhållanden mår bättre av att båda parter är närvarande mentalt och fullt komittade.
Två stereotyper: de nördiga och elitistiska musikälskarna i Rob, Dick och Barry (framför allt Barry). Men filmens största stereotyp är Rob själv som mannen som måste rota i varför han blev dumpad... eller som Charlie utbrister:
I knew it! You're going through one of those what-does-it-all-mean things.
Jag säger bara på ren svenska: Been there, done that!
Robs fråga "Why did you break up with me for Marco?" är inte så orimlig i mina ögon, men Charlie är inte den enda tjejen som inte velat spela med i den charaden. Här i filmen ger hon dock, till slut, ett uttömmande och klart svar:
Charlie: It's all kind of lost in the... in the dense mists of time now... It wasn't that I really liked Marco more. In fact I thought you were more, shall we say, attractive than him. It was just that he knew he was good-looking and you didn't, and that made a difference somehow. You used to act as if I was weird for wanting to spend time with you, and that got kind of beat, if you know what I mean. Your self-image started to rub off on me and I ended up thinking that I was strange. And I knew that you were kind and thoughtful... you made me laugh, and I dug the way you got consumed by things you loved... and Marco seemed a bit more, I don't know, glamorous? More sure of himself? Less hard work, because I felt like I was dragging you around, sort of... A little sunnier. Sparkier... I don't know. You know what people are like at that age. They make very superficial judgements.
Tre tropes
A: en av filmens mest utmärkande drag är att Rob i princip hela filmen vänder sig till oss åskådare och tilltalar oss direkt. Den fjärde muren? Glöm den, den är riven för länge sedan i denna film.
B: Robs mardröm om hur Laura och Ian har sex. I Robs huvud är Ian den perfekte älskaren. Sekvensen när Rob får veta att Laura inte haft sex med Ian än är kul. Hans funderingar om vad detta bvetyder och hur lång tid han har på sig är välfunnen (som tagen från verkligheten...)
C: Paradoxen med The Cosby Show. Barry gör en reference till tv-serien men ingen verkar tycka att Marie deSalle är ganska lik Cosbys dotter i serien...
Filmen är också fylld av Top 5 listor och en massa "Seinfeld-dialog".
Rob: Awhile back, Dick and Barry and I agreed that what really matters is WHAT you like, not what you ARE like...
Favoritkarakärer?
Gillar alla men identifierar mig mest med Rob, Dick och Barry. Tycker Iben gör Laura bra, precis som suddig som hon ska vara som den hägring hon är. Rob och Laura är mysiga ihop i sista scenerna. De har funnit varandra just där och då. Hur långt det räcker vet ingen. Perfekt att Laura inte besvarade frågan. Som jag kom ihåg det spelade Rob in blandbandet efter release-festen. Mitt minne hade bytt plats på de två sista scenerna. Som det är nu är bättre.
Trivia
Kul att se Rob gå på biografen Music Box i Chicago, en ikonsik gammal biograf som ofta omnämns av Adam och Michael.
En av de bästa scenerna i boken kom inte med i filmen. Här är den scenen (deleted scene). Observera Cusacks fina skådespeleri när han tittar igenom samlingen...
Omtittningspotential?
Japp detta är en film jag kommer se om lite då och då. Den är för go för att aldrig mer besöka.
Slutomdöme
Fantastisk film. Jag inser givetvis att jag gillar den väldigt mycket för att den känns så personlig för mig. Det är inte en kopia av mitt liv eller något sådant, men tillräckligt mycket känns bekant för att jag ska sitta och nicka och humma för mig själv i fåtöljen när jag avnjuter filmen. Jag älskar denna film helt enkelt.
Betyg: 5/5
Top 5 John Cusack movies, in chronological order are as follows: Grosse Pointe blank, Con Air, Being John Malcovich, Hight fidelity, America's sweethearts.
Sarah: Should you eat that? Is that safe? Marvin: It's before they had that, hrm, "sell before date" stuff. Sarah: Oh.
Redan den första Red-filmen var en hejdlöst underhållande liten aktionkomedi som lättade upp i höstmörkret men som kanske inte direkt gjorde några djupare filosofiska intryck hos tittarna. Men inte minst för att kunna njuta av och uppskatta de tunga "viktiga" filmerna behövs dessa lättviktare också.
Nu har vi fått en uppföljare i Red 2 och åter igen möter vi Bruce Willis, John Malcovich, Mary-Louise Parker och Helen Mirren. Denna gång får vi också träffa Anthony Hopkins, Catherine Zeta-Jones, Brian Cox och David Thewlis.
Jag känner mig trygg med farbrorn Bruce Willis och även om han varit med i en rejäl dos ruttna filmer väljer jag fortfarande gärna filmer där han är med. Han levererar som vanligt på en hög nivå i denna film. Men den skådespelare som jag finner allra bäst är John Malkovich som balanserar på överspelets slaka lina men på något sätt lyckas landa på rätt sida. Han är helt underbar som den paranoide hemlige agenten Marvin.
Våra leading ladies sköter sig också bra. Mary-Louise Parker som vi gillat ända sedan hennes dagar i tv-serien The West Wing är kul som nyfiken nybörjare inom agentyrket och Helen Mirren som Englands farligaste kvinna har sina höjdpunkter. Scenen mellan henne och Brian Cox där fotfestishismen kommer i fokus är hysterisk.
De två tyngsta namnen bland nykomlingarna är dock besvikelser. Anthony Hopkins, var inte han bra förr i tiden? Nu verkar det som att han försöker tillaga en pytt i panna på gårdagens roller och insatser. Han balanserar likt Malkovich också på en slak lina, men han lyckas inte föra in något nytt eller fräscht i sin roll.
Även CZJ är tyvärr lite tråkig i denna film. Henne kan man kanske inte anklaga för att ha varit mästerlig inom skådespeleriet någon gång. Men när hon ålade sig bland laserstrålarna i en film med Sean Connery kunde hon i alla fall bidra med något gott för ögat. Här ska hon spela en yppig rysk agent men hon faller platt.
Roligaste nykomlingen blir istället David Thewlis som vi känner som Remus Lupin i Harry Potter-filmerna. Här spelar här den besynnerlige The frog. Han var med i en enda kort scen, men jag lade mycket väl märke till honom.
"Detta är vad det är" som man säger i podcast-världen. Detta är en rolig och i hög grad underhållande actionkomedi som passar perfekt när man är sugen på en sådan film. Och den är lika bra som ettan!
Jag ger Red 2 fyra massförstörelsevapnen av fem möjliga.
Rex: My wife has me between a rock and a hard place. Miles Massey: That's her job. You should respect that.
Clooney. Zeta-Jones. Det måste väl vara bra?
När den store Frans var på besök tog vi oss an denna tio år gamla film. Det är en av få filmer från bröderna Coen som jag inte sett. Frans hade sett den tidigare och han utlovade en rolig och skön romantisk komedi. Jag visste sedan tidigare att Frans har en mjuk punkt för både Zeta-Joens och Clooney och jag var nyfiken om Frans skulle träffa mer rätt än alla de som säger att detta är en av Coens svagare filmer.
Ok, redan några dagar efter vi såg filmen är den nästan som bortblåst ur mitt sinne. Vad handlade den om? Clooney hade stora vita tänder. Han log mycket. Falskt. Det var något om skilsmässor och kvinnliga gold diggers. Falska de också.
Nej tyvärr Frans, jag föll inte för denna film. Den är ojämn och hackig. Jag gillar satiren om amerikanarnas förkärlek för ekonomiska uppgörelser vid skilsmässor. Hur många scener från rummet där en make och hans advokat och en maka och hennes advokat ska dela upp ägodelarna har man inte sett från film och tv-serievärldarna? Ett stort antal.
Clooney är hysterisk rolig i några scener, men sedan spelar han sin stjärnadvokat helt fel i andra scener. Som om de försöker pressa absurditeten in i karaktären mot dess vilja. Resultatet har blivit en helt orealistisk karaktär i en inte helt orealistisk miljö. Jag försöker här beskriva vad som är galet med karaktären som jag i magkänslan bara känner är fel.
Catherine Zeta-Jones spelar den kvinnliga huvudrollen. Oh my god, vad hon är vacker. Jag får kortslutning. Vacker. Ja, men bra i rollen? Vacker. Ok, men är hon bra undrar jag? Vacker. Nu får du ge dig, var hon bra eller inte? Vacker. Okey.
Detta var minor-minor Coen Brothers. En underhållande petitess för stunden som lämnade minnet snabbare än vad Clooney kunde fyra av ännu ett leende. Men kul ändå att sett denna Bröderna Coen-film då jag har varit nyfiken på den en längre tid.
Jag ger Intolerable cruelty två vackra skådespelare av fem möjliga.
Depression is the inability to construct a future.
Månadens filmväljare i Filmspanarna var Jojjenito. Jag litade fullt ut på hans val, det skulle ju bli Soderbergh. Av olika lyckliga omständigheter hade jag inte läst något, hört något eller sett något om denna film. Därmed fick jag den ovanliga glädjen att gå in på en biovisning i goda vänners lag utan att ens veta vilken genre av film vi skulle se.
Johan berättade att Soderbergh har hotat med att detta skulle bli hans sista film. Först och främst låter det lite pretentiöst att förkunna något sådan, tror han att han är Ziggy Stardust eller? Men det gjorde ju bara hela visningen mer spännande. För visst skulle man kunna tro att den sista filmen borde vara något speciellt. Tyvärr går det nästan inte att skriva om filmen utan att spoila den, så om du vill se filmen bör du göra det först och komma tillbaka och läsa min revy vid ett senare tillfälle. Och visst är filmen värd att se, så mycket kan jag avslöja.
Ok, nu till filmen. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta var en crime/thriller. Först trodde jag att det var en Contagion-liknande uppgörelse med psykvården generellt sett och psykofarmakaindustrin specifikt. Men efter ett tag ändrade filmen karaktär och blev till en thriller.
Jude Law spelar huvudrollen och han är riktigt stabil. Kanske inte spektakulär men ändock bra på något sätt. Han börjar få Michael Douglas kvaliteter, den gode Jude. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Kate Mara's syster. Hon är inte alls lika bra som Kate. Men de är så lika att jag satt och förnimmade Kate bakom ytan på syrran. Den tredje kändisen i rollistan var Catherine Zeta-Jones. Som vanligt vacker? Nej, hon var inte lika blomstrande som hon kan vara. Något skavde. När vi gick ut från bion kom jag på att hon hade fått en hint av Joker-sminkning. Det röda läppstiftet hade målats med en antydan till Jokerns målade spetsiga leende. CZJ visade sig mycket riktigt vara en ful fisk.
Jag tyckte personligen att filmens inledning var mycket lovande. Ämnet var lockande och problematiken med läkare som skriver ut piller samtidigt som de är betalda av industrin är spännande. Vem är skyldig sedan när allt går åt skogen? Spännande, men tyvärr var det inte det filmen handlade om. Istället var det en thriller. Och som sådan var den rent ut sagt dålig. Thrillerdelen av filmen var slarvigt skriven och slappt regisserad. Låt mig föra upp ett exempel. Emily går i sömnen som en bieffekt av sina mediciner. Under en sådan episod händer en sak som inte kan tas tillbaka. Hon skadar sin make. Senare i filmen får vi en alternativ förklaring till vad som hände i den scenen. Och hela filmen bygger på denna alternativa förklaring. Men ändå luras vi åskådare eftersom Emily "spelar" hela scenen ut ända in tills det att hon lägger sig i sängen för att sova. Detta efter maken fallit. Helt orimligt. Soderbergh klipper in i en flashback hur Emily tränar på 911 samtalet innan hon ringer polisen. Men som sagt när vi ser scenen tidigare i filmen luras vi. Denna typ av tillrättalagda fuskande tycker jag är sloppy film making. Det är vad jag tycker.
Men filmen är ganska bra ändå, någon i gänget dubbade filmen till en film noir. Inspirerat och klockrent. Allt är där; den olycklige, femme fatalen, den orimligt komplicerade komplotten, en femme fatale till. Allt! Är det en film värdig som Soderbergh's sista film? Nej, långt därifrån, då skulle han valt en film som Traffic eller The girlfriend experience. Denna är mellow yellow, in the middle of the road. Jag tror nog att han satsar vidare mot nästa OS!
Jag ger Side effects tre lyckopiller av fem möjliga.
