Intolerable Cruelty (2003)

Ok, så detta är uppenbarligen "minor Coens". Det är en dum komedi som trot allt var mer underhållande än förväntat. Jag vet inte ens om jag har sett den tidigare eller om detta var första titten. 

Detta är en satir och komedi som är så överdriven av vi åskådare aldrig behöver bry oss om huruvida något är rimligt eller realistiskt. Det är som ett grekiskt drama för scenen. På så sätt påminner den lite, lite om den på alla sätt och vis bättre filmen The Thomas Crown Affair. 

Varför bröderna Coen valde denna film är oklart men de vill kanske helt enkelt hänga med George Clooney en runda till. Men de har oavsett material kunskaper och folk runt sig som gör att filmen blir bra. Den dryper av detaljer som den uppmärksamme kan sitta och njuta av. Och som satir över skilsmässoadvokater, kapitalismen i allmänhet och girighetens våta täcke är den lysande.

Clooney är som alltid härlig att se på film. Här bjuder han på sig likt han gör i Up In The Air där han spelar en snarlik karaktär, eller varför inte som han gör i The Descendants där hans karaktär tillåts vara töntig och lite bortkommen. Samma sak här.

Filmen lyfter lite när Billy Bob Thorntons karaktär kommer in. Jag ryggade först tillbaka om jag ska vara ärlig, men trygg i brödernas händer fick karaktären en förklaring lite senare. Men filmens starkaste biroll spelades av Paul Adelstein i rollen som assistenten till Clooneys Miles.

Jämfört med veckans companion film Heartbreakers var detta klart fånigare men också klart smartare. Bland Coens filmer skulle jag jämföra den närmast med The Hudsucker Proxy.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Man Who Wasn't There (2001)

Jag och Carl såg denna film i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen. Det blev andra gången jag såg filmen. Första titten var kort tid efter den kom ut på dvd då jag skrev en recension på den sedan 2021 insomnade webbaffären Discshop. Jag har inte texten kvar så jag vet inte vad jag tänkte på efter den titten. Mitt minne sa mig att jag hade gillat filmen men jag kunde inte sätta fingret på vad som gjort den bra. Jag gick in till denna titt med inställningen att den nog skulle vara bra men troligast runt en trea i betyg. 

Döm om min förvåning när filmen visar sig vara ett mindre och underskattat mästerverk! Detta måste vara en av brödernas bästa filmer helt klart. Jag satt i alla fall som förhäxad under filmvisningen. Den har ett sävligt tempo men känslan i filmen är magnifik. Oavsett hur bra Coens filmer i slutändan blir är de alltid mycket väl producerade, regisserade och filmade. Så också denna i knivskarp svartvitt som en gång för alla förkunnar att det kanske är det bästa fotot. I alla fall för en stämningsfilm som denna.

Filmen är också en film noir. Här är det dock mer fokus på karaktärerna och deras inre våndor än brotten som begås. Skådespelarensemblen är superb med Billy Bob Thornton, James Gandolfini, Frances McDormand, Michael Badalucco, Scarlett Johansson och Tony Shalhoub i spetsen. Speciellt Billy Bobs porträtt av en man som i de flesta perspektiv inte var där är utsökt.

Filmens första tredjedel är dess starkaste. Speciellt Faances McDormand står ut med ett minspel och små detaljer i hennes förkroppsligande av den frustrerade makan till mannen som inte var där.

Under andra halvan träder en 17 år ung Scarlett Johansson fram i en roll som kan upplevas problematisk. Som åskådare förväntar vi oss att Billy Bobs vuxne karl ska missbruka tonåringens intresse men filmen går inte den förväntade vägen. Istället får hennes Birdy en central roll i upplösningen av mordmysterierna. Är det hon som är filmens femme fatale? Oklart!

Bröderna Coen har här en film som inleds med en hel del komiska undertoner, men som senare under andra halvan blir allvarligare, mörkare och mystisk. Det gick så långt att någon scen mot slutet påminde mig starlt om något från David Lynch, tex i Lost Highway. 

Coens sprider flertalet referenser till utomjordingar, aliens. Någon pratar om en alien abduction, vi ser skyltar med antydningar, en dagstidning syns i bild med stor nyhet om aliens och så vidare. Aliens ligger nära det begreppet "alienation" och det är det som filmens huvudperson personifierar. Är han en alienerad alien, är det så vi ska tolka filmen? Mycket möjligt. Hur annars förklara filmens slut och hur Billy Bobs karaktär helt lugnt går sitt öde till mötes och till och med kommenterar vad han ska göra efteråt?

Filmen är långsam, otydlig och den kräver en hel del av sin åskådare. Sådana filmer kan sannerligen bli vattendelare. Just denna gång, vid just denna titt, blev jag mer eller mindre blown away. Jag ger den en stark fyra!

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.

A Simple Plan (1998)

A Simple Plan är en dramatisk thriller som tyvärr nästan helt saknar humor. Filmen följer tre vänner som hittar en väska med pengar och blir indragna i en farlig spiral av lögner och bedrägeri. Filmen valdes som "companion" till bröderna Coens Fargo och likheterna är månghövdade men det finns några tydliga olikheter också.

Båda filmerna utspelas i vintriga snöbeklädda landskap uppe i norra delen av Mellanamerika. De är filmer om vanligt fõlk som försöker hitta en genväg till rikedom men där det ena snedsteget bara leder till eskalerande misstag och elände. Båda filmerna berättar historier med budskapet att det lilla folket gör bästa att förbli där de är och förlikas med sin lott i livet. Ganska grymt synsätt på många sätt men folket i stugorna verkar ju gilla denna typ av historier. 

Skillnaderna är också månghövdade. Fargo är den bättre filmen, bättre regi och produktion. Den har bättre manus och därmed mer intressanta karaktärer. Men framför allt tycker jag att de har olika tonaliteter. Fargo har en mörk och ofta underspelad humor som gör att historiens grymheter balanseras upp. A Simple Plan är kallare som ett renodlat drama med överlag korkade figurer som fuckar upp allt för sig själv och sin omgivning. Det känns som att filmteamet inte gillar sina karaktärer lika mycket som i Coens film. Till sist har Fargo mycket bättre skådespelare. 

Tonen i A Simple Plan är mörk och dramatisk, vilket kan vara tröttsamt efter ett tag.

Den första halvan av filmen känns ganska seg och det är svårt att engagera sig i karaktärerna. Men i den andra halvan tar filmen fart men tyvärr driver filmen närmast med dess karaktärer. Billy Bob Thornton, som spelar en intellektuellt begränsad man, behandlas som rent ut sagt stenkorkad, inte bara bufflig och naiv person, vilket kan kännas tveksamt. Men under slutet av filmen växer hans karaktär och Thornton ger till slut filmens mest imponerande skådespelarinsats. Bill Paxton är en gammal nostalgifavorit så honom förlåter jag det mesta. Bridget Fonda sticker ut som det svaga kortet i denna film. Hon spelar någon form av femme fatale men karaktären känns inte förankrad. 

Regissören Sam Raimi lyckas skapa en spänning som håller tittaren på helspänn. Han skapar en kuslig och oviss stämning som håller mig hyfsat intresserad. Men jag kan inte undgå att känna att filmen hade kunnat haft mer djup.

Sammanfattningsvis så är A Simple Plan en dramatisk thriller som tyvärr saknar humor. Filmen tar sig dock och andra halvan är klart bättre än den första. Billy Bob Thorntons skådespelarinsats är filmens höjdpunkt och gör att filmen till slut blir "helt ok".

Betyg: 2/5

Lyssna på när Carl och jag pratar om Fargo och A Simple Plan i Shinypodden.

Sofia har också skrivit om filmen, läs hennes tankar här.

The Gray Man (2022)

En ny actionfilm från bröderna Russo? Sign me up! De gjorde de flesta av de bästa filmerna i MCU, ni vet det där spännande filmserieäventyret som dog ut för några år sedan. När dessutom Captain America himself spelar en av huvudkaraktärerna var det givet att ge filmen en titt.

Frågan var nu bara om denna film kunde komma upp i samma nivå som "Extraction" där bröderna var med på ett hörn och där den bästa Chris spelade huvudrollen. Tyvärr kommer inte "The Gray Man" i närheten av "Extraction". Istället får vi action utan innehåll, en snygg yta som saknar både engagerande handling och karaktärer. 

Huvudrollen i dagens film spelas av Ryan Gosling och det är ju aldrig ett speciellt bra tecken. Vid sidan av honom ser vi Ana de Armas, Chris Evans och Billy Bob Thornton. Så tre favoriter backar upp den träiga Gosling. 

Någon skrev att alla utom Chris Evans spelade sina vanliga typer och det stämmer till punkt och pricka. Gosling är som en blandning av hans cooling i "Drive" och den tystlåtne Neil Armstrong i "First man". Han spelar sina roller genom att inte spela alls som det känns. Han är blank som ett papper och blir, oftast, helt ointressant i mina ögon. Nja, han passade perfekt i "First man", men det var kanske undantaget som bekräftade regeln.

Billy Bob Thornton är gängets veteran och han är som när han är som bäst, oerhört sympatisk och "likeable".

Ana de Armas spelar en bad ass som hon gjorde i den senaste Bond-filmen "No time to die". I den filmen var det överraskande och därmed mer effektivt. Men hon är alltid intressant i vad hon än gör och hennes medverkan är en av filmens positiva saker.

Det är Chris Evans, Cap America himself, som bryter mönstret. I rollen som filmens "super villain" är han 180 grader från den mysiga och lugne Steve Rodgers. På grund av det galna flinet och den ståtliga mustaschen kan jag inte undgå att påminnas om en tysk lönnmördare i en thriller-komedi jag såg på Filmfestivalen (?), men som jag inte kan komma ihåg namnet på just nu...

Denna film kan ses som ganska kass, eller ganska bra, det beror helt på vilket humör man är på när man ser den. Om du har sug efter en snygg men tunn actionfilm kommer den sitta som handen i handsken. Jag hade lätt kunnat ge den en tvåa, men jag var på humör och till det fick jag se en i mina ögon mycket underhållande Chris Evans (mest på grund av att han spelar så gravt mot hans etablerade persona), den ljuvliga Ana de Armas och den genommysige Billy Bob Thornton så jag ger filmen en trea!

Betyg: 3/5

Bad Santa (2003)

Jag såg nog inte Bad Santa på bion utan hemma på vhs eller vad det var som gällde på den tiden. Men det skedde väldigt nära dess release 2003. Ända sedan dess har jag alltid haft en vag känsla av att vilja se om filmen. Nu var det så dags i och med Komiska söndag.

Spänningen var olidlig. Skulle filmen hålla för en titt i nådens år 2018? Det visade sig snart att jag inte kom ihåg ett skvatt från filmen. När hände detta, glömskan? Att jag inte minns filmer som jag gjorde förr i tiden? Jovisst tiden har ju gått och 15 år en en ocean av livserfarenhet och sökande. Och när jag såg om en film på 80- eller 90-talen hade jag knappast sett filmerna i fråga femton år tidigare.



I vilket fall hade jag glömt bort den lille knubbige pojken som spelar en nästan lika stor roll som pojekn i About a boy... Där ser man! Filmens huvudperson är dock den dåliga jultomten i Billy Bob Thorntons skepnad. Hade inte Billy Bob varit en sådan klasskådespelare hade filmen inte fungerat över huvud taget. Hans karisma gör att filmen överlever och till och med blir ganska bra.

Filmen viker inte en tum, den är hängiven sitt mål att göra huvudpersonen så otrevlig som möjligt. Det ska tydligen vara helt omöjligt att gilla Billy Bobs karaktär. Filmen viker inte en tum. Det görs imponerande idogt. De flesta filmer skulle visat en liten glimt av godhet hos tomten för att vi åskådare inte helt skulle överge huvudpersonen. Här går de "all in" med att han är ett egoistiskt svin. Först precis innan slutet, "fem i tolv", prcis innan "the fat lady sings" börjar han mjukna. När han fick någon, om så en liten knubbig pojke, som behövde honom började han bli mänsklig. Man får ge cred till teamet bakom filmen för deras mod att sända ut en så här vresig film till världens folk.



Typ av humor?
Detta är en ren komedi med viss sentimental krydda på toppen. Humorn är grov och handlar mest om analsex, huvudpersonens fyllor och skämt om "the little people". Det är inte speciellt elegant eller supersmart förutom filmens obönhörliga beskrivning av huvudpersonen som ett asshole, se ovan.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är inte speciellt mycket att hänga i julgranen på grund av dess form eller utförande. Den bygger mer på skådespeleriet, chockverkan av vissa skämt samt sin känsla. Som komedi fungerar den bättre. Lite utanför den mest familjevänliga mittfåran såklart, men det är bara välkommet.



Manus vs. skådespelare
Är manus bra? Idén är bra men jag tyckte faktiskt att filmen var lite seg i första halvan. Det känns som att de lägger tid på att etablera karaktärerna och kontexten i evigheter. Det ansvaret borde ligga på manusförfattarens axlar. Filmen lever på sina skådespelare. Billy  Bob Tornton är mycket övertygande som den desillusionerade och livströtte suputen. Lauren Graham är gullig och som det verkar bra i sängen. John Ritter som den orolige och konservative varuhuschefen är lysande. Tony Cox som spelar tomtenissen är dock ganska enkelspårig, han erbjuder lite i form av variation. Då är Lauren Tom som spelar hans fru lite roligare.



SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensoral: är inte uttalat men underförstått tolkar jag det som att filmen vill förmedla att man måste "älska" för att ha någon mening med sitt liv.

Två stereotyper: Vilka är inte stoerotyper? The Kid Thurman Merman (Brett Kelly) är tjockisen som får sina kalsonger uppdragna i anus som senare lär sig att slå tillbaka (bra väg framåt?). Billy Bobs Willie är tomten på varuhuset som hatar barn. Är inte det en stereotyp så säg?

Tre tropes:

a. Willie hade en barnmisshandlande far som ung. Fadern släckte cigaretter mot Willies hals enligt Willies anekdot om julen. Känns det inte igen från klassikern The Breakfast Club?

b. Den blonda skejtaren, ledaren i gänget som mobbar Thurman och som Willie senare ger ett kok stryk är en klassisk trope i filmer där en vuxen man bondar med en pojke (oftast).

c. Cluster F-bomb. The F-word uttalas 170 gånger i "the unrated version". Bara 159 gånger i den vanliga versionen. Familjefilm!



Favoritkarakärer?
Har ingen tydlig favoritkaraktär i denna film. Skulle vara Laura Grahams Sue i så fall. Hon ser så himla genomtrevlig ut hela filmen igenom. Helt orimlig reaktion på Willies vresighet. Vad ser hon i honom? Omöjlig ekvation. Får kontera det under "only in the movies".



Trivia

Från imdb:

- Joel Coen, Ethan Coen and Terry Zwigoff revised the screenplay. (Bröderna Cohen producerade filmen)

- Bill Murray was signed on as Willie but dropped out for Lost in Translation.

- Billy Bob Thornton has said that he was genuinely intoxicated during some of filming.


Omtittningspotential?
Nja, filmen var inte alls lika bra som jag förväntade mig så det lär dröja innan jag ser denna igen.


Slutomdöme
Ganksa kul men något av en "one trick pony" dvs den har bara en sak som dess "grej" - att ha en oemotståndligt svårälskad huvudperson. Det räcker inte med tanken på alla utmanare som finns i genren. Helt ok, inte mer men med extra plus för att den är motsträvig.

Betyg: 3/5

Tombstone (1993)

Tombstone är en av många filmer om den legendariske sheriffen Wyatt Earp (1848-1929). Jag vet att jag sett filmen tidigare eftersom jag så tydligt kommer ihåg Val Kilmers porträtt av den lungsjuke Doc Holliday. Ett porträtt som än idag är fantastiskt. Filmen är från 1993 och jag var vagt undrande om jag efter denna titt skulle behöva uppdatera min topplista för året i fråga.... Men oroas icke. Det kommer sannerligen inte behövas.

Detta är en sablans lång film... kändes det som. Den är bara två timmar och tio minuter. Det är egentligen en biografi förklädd till western. Den första timmen är helt ok om än väldigt utdragen. Bröderna Earp slår sig ner med fruar (inga barn dock i denna film) i Tombstone och blir snart indragna i ett bråk med den ökända ligan som går under benämningen "The Cowboys" med bland annat Johnny Ringo som en av ledarfigurerna. Detta banditgäng lever dock helt öppet i samhället oavsett hur många brott de begår. Lite som Liberty Valance och hans hejdukar gjorde för övrigt.

Tombstone är framför allt för lång. Den innehåller långa partier om Wyatts sugenhet på en mörkhårig skönhet vid teatern (spelad av Dana Delany som vi såg i The housesitter). Hans fru är en osympatisk opiumjunkie, skådespelerskan Dana Wheeler-Nicholson såg vi för övrigt i serien Friday Night Lights också. Om de hade klippt ner filmen till cirka 90 minuter hade den blivit bättre tror jag.

Den stora svagheten är att första timmen spenderas till att bygga upp spänning inför en förväntat explosiv avslutning. Earp-bröderna och Doc Holliday gnabbas och småbråkar med Curly Bill, Johnny Ringo, Ike Clanton och The Cowboys mest hela tiden. Men under andra halvan blir vi lurade på konfekten. Vi får en långt från tillfredsställande slutfajt mellan Doc och Ringo men i övrigt sker det mesta av våldet i dåligt klippta collagesekvenser, ofta med närbilder så att man inte ens kan se vilka som blev skjutna.

Mitt i filmen får vi se incidenten vid O. K. Corral utan att den scenen får speciellt mycket plats eller betydelse. Sen finns en scen när Wyatt stormar hals över huvudet över en flod får att förgöra Curly Bill. Men i övrigt är detta en pratfilm. Som biografi är den dessutom ganska tunn.

Det som filmen gör bra är en enda sak, eller en skådespelare rättare sagt - Val Kilmer. Hans Doc Holliday är till och med otroligt bra. Filmens bästa scen var den i spelsalongen då Johnny Ringo mästrade med sina pistoler och Doc efteråt förlöjligade honom genom att härma honom med ett spritglas.

Men vad tusan tog Kate vägen? Docs flickvän. Klipptes hon bara bort under andra halvan eller? Drog hon med pengarna? Oklart.

Filmen kommer inte hota någon av mina toppfilmer från 1993. Som ibland händer i Hollywood har denna film en tvilling i Kevin Costners Wyatt Earp som kom året efter. Den är groteskt nog ännu längre och klockar in på tre timmar och tio minuter. Jag är mycket osäker på om jag har sett den, men jag får väl ta mig an den någon gång antar jag. Speltiden gör att jag tvekar dock.

Tombstone hade en del bra scener, fler i inledningen bland annat, men tempot dras ner om och om igen under de partier då den mer liknar ett kärleksdrama, ett svagt sådant.

Jag ger Tombstone två snygga mustascher av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fargo - Season 1 (2014)

Det var kompisen Daniel som tipsade om Fargo och den har legat och skvalpat runt i kön av serier som ska ses. Och när jag så blev sugen på en kriminalserie och trodde att den kunde ha rätt typ av stämning gav jag serien chansen. Det tog mig lite längre tid att se den än förväntat.

Låt oss börja med det positiva! Serien har en skön stämning som påminner en hel del om stämningen i filmen Fargo. Bröderna Coen har varit med på ett hörn som producenter. Precis som filmen bygger tv-serien på "sanna" händelser men de som utspelas här skedde 2006, tio år senare än de i filmen. Den andra stora positiva saken är Billy Bob Thornton i rollen som säsongens "big bad" Lorne Malvo. Han är riktigt skön i denna roll och en solkar höjdpunkt för mig.

Lorne Malvo var under några avsnitt i mitten av serien enda anledningen till att jag tittade vidare. För tyvärr väger det negativa över det positiva. Det börjar bra med en massa goofiga figurer. Både "skurkar" som Martin Freemans Lester Nygaard och "de goda" som en drös poliser i samhället Bemiji är minst sagt quirky. Tyvärr tar detta överhanden vilket skiljer serien från filmen avsevärt. Det är som att serieskaparna kryddat sin anrättning så desperat att det till slut bara smakar av kryddan så att råvaran i botten försvinner.

Jag gillade de flesta karaktärerna inledningsvis men efter ett tag blir det så förbenat tråkigt att alla ska vara så maximalt korkade som en karaktär kan bli. När det mot slutet dyker upp två FBI agenter som är mer korkade än Dupontarna eller Kling och Klang börjar jag bli less.

Ett annat problem, vid sidan av att alla ska vara quirky och dessutom korkade, är att i princip ingen karaktär utvecklas under serien. Dynamiken med en utveckling av karaktärerna saknas med tristess som resultat. Freemans Lester är den karaktär som falnade mest under seriens gång. Visst, han får en ryggrad i slutet av säsongen men ändras han så mycket? Nej, han ger mig samma vibb i slutet som under tidigare under säsongen. I slutändan blev han en tråkig karaktär trots alla dråpliga och ondsinta saker han råkar ut för. Det är nästan fascinerande att jag kunde vara så oberörd över vad som hände honom och vad han gjorde mot sin omgivning. För mig är det kanske säsongens största fail.

Här måste jag påpeka att det var kul att showen inledningsvis följde mördaren som om han var en huvudperson att hejja på. Och serien lyckades faktiskt med att få mig att hålla på både Lester och Malvo ett bra tag i alla fall.

Detta är en kriminalkomedi som inte var speciellt rolig då karaktärerna är för statiska och extrema. Hur var det med spänning då? Tyvärr var serien aldrig spännande det minsta lilla och det tycker jag är ett stort underkännande för en serie i crime-mord-drama-komedi-genren.

Till sist får jag avsluta med att hylla Billy Bob Thornton än en gång. Hans mördare var sannerligen djävulsk och hans kommentar om att han inte smakat en godare äppelpaj "since the Garden of Eden" var lysande. Säsongens roligaste scen var när Lester stämplade sönerna Hess i ansiktet med en häftapparat i inledningen av sjunde avsnittet.

Daniel har redan förkunnat att säsong 2 är bättre än säsong 1 och han ligger på och tjatar om att jag ska se den också... Hmmm, jag vet inte jag. Tror nog att det är något helt annat på tur nu.

Betyg: 2/5

Intolerable Cruelty (2003)

Rex: My wife has me between a rock and a hard place.
Miles Massey: That's her job. You should respect that.

Clooney. Zeta-Jones. Det måste väl vara bra?

När den store Frans var på besök tog vi oss an denna tio år gamla film. Det är en av få filmer från bröderna Coen som jag inte sett. Frans hade sett den tidigare och han utlovade en rolig och skön romantisk komedi. Jag visste sedan tidigare att Frans har en mjuk punkt för både Zeta-Joens och Clooney och jag var nyfiken om Frans skulle träffa mer rätt än alla de som säger att detta är en av Coens svagare filmer.

Ok, redan några dagar efter vi såg filmen är den nästan som bortblåst ur mitt sinne. Vad handlade den om? Clooney hade stora vita tänder. Han log mycket. Falskt. Det var något om skilsmässor och kvinnliga gold diggers. Falska de också.

Nej tyvärr Frans, jag föll inte för denna film. Den är ojämn och hackig. Jag gillar satiren om amerikanarnas förkärlek för ekonomiska uppgörelser vid skilsmässor. Hur många scener från rummet där en make och hans advokat och en maka och hennes advokat ska dela upp ägodelarna har man inte sett från film och tv-serievärldarna? Ett stort antal.

Clooney är hysterisk rolig i några scener, men sedan spelar han sin stjärnadvokat helt fel i andra scener. Som om de försöker pressa absurditeten in i karaktären mot dess vilja. Resultatet har blivit en helt orealistisk karaktär i en inte helt orealistisk miljö. Jag försöker här beskriva vad som är galet med karaktären som jag i magkänslan bara känner är fel.

Catherine Zeta-Jones spelar den kvinnliga huvudrollen. Oh my god, vad hon är vacker. Jag får kortslutning. Vacker. Ja, men bra i rollen? Vacker. Ok, men är hon bra undrar jag? Vacker. Nu får du ge dig, var hon bra eller inte? Vacker. Okey.

Detta var minor-minor Coen Brothers. En underhållande petitess för stunden som lämnade minnet snabbare än vad Clooney kunde fyra av ännu ett leende. Men kul ändå att sett denna Bröderna Coen-film då jag har varit nyfiken på den en längre tid.

Jag ger Intolerable cruelty två vackra skådespelare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Ice Harvest (2005)

As Wichita falls... so falls Wichita Falls.

"The Ice Harvest" bygger på boken med samma namn. Filmen utspelas under julafton i Wichita Falls, Kansas. John Cusack spelar Charlie en korrumperad advokat som arbetar för den lokale maffiabossen. Just denna dag har Charlie tillsammans med en av bossens hejdukar (Billy Bob Thornton) stulit över två miljoner dollar av sagde boss. De behöver bara ligga lågt några timmar för att sedan lämna staden som rika män. Charlie spenderar natten på de lokala strippklubbarna, hemma hos sin ex-fru och ute på stadens tomma gator där ett underkylt iskallt regn faller. Hela tiden dricker han mer och mer. Detta låter kanske inte så festligt men det är faktiskt ganska underhållande.

Filmen är en "colorful film noir" som The Frans säger. Precis som sig bör har denna film noir en "femme fatale" och hon är spelad av Connie Nielsen.

Om du gillar svart humor och en film i lite långsammare tempo som påminner om the Coen brothers "Fargo" kan kanske "The Ice Harvest" vara något för dig. John Cusack är som vanligt bra, men filmens bästa skådespelare/karaktär var Oliver Platt's Pete. Vilket härligt fyllo!

Jag roades en hel del och filmen får tre alternativa slut av fem.

Betyg: 3/5

Charlie: It's Christmas! Everyone's nice on Christmas!

Vic: Only morons are nice on Christmas.