Alien: Romulus (2024)

Nytt fräscht blod! Men också det vanliga med förvirringen, vridande av händer och skrikande i korridorer...

Precis som Prey revitaliserade Predator-serien är Alien: Romulus ett nytt spännande kapitel i Alien-franschisen. Det finns mycket att gilla med denna film, och denna installation är ett stort steg upp från Prometheus och Covenant, men den är likväl långt ifrån de två "stora" i serien.

Jag gillar världsbygget. Det känns som en verklig värld som är smutsig och ångestframkallande, och allt är mycket smart gjort med mer praktiska effekter än cgi. Miljöerna och feelingen i filmen påminner mig om ikoniska filmer som Alien och Blade runner men också till exempel första säsongen av tv-serien The Expanse. Romulus är också riktigt snyggt filmad i all sin grit och smuts.

Sen gillar jag att man valt att föryngra huvudpersonerna, precis som Dan Trachtenberg gjorde med Prey. Här har vi en liten grupp med unga slavar från en av Weylon-Yukanis kolonier ute i rymden. Det är uppfriskande att slippa "experterna" från Prometheus och "kolonisatörerna" från Covenant. Denna grupp påminner mer om gruppen från Nostromo.

Filmen är producerad av Ridley Scott men regisserad av Fede Álvarez som tidigare är känd som skräckregissör. Jag gillar att Romulus är lite mer gory än Scotts två senaste alster i serien. Gillade speciellt scenen mellan Bjorn och alien i sin puppa där den höll på att växa till sig. Det var coolt hur alien dödade Bjorn med att bara blöda på honom. Effektivt!

Filmen är dock inte utan svagheter. Även om filmen är bra som en actionfilm är den inte speciellt effektiv som skräckis. Jag saknar uppbyggnad av spänning. Det är som att de har tryckt in för mycket action och handling istället för att bygga spänningen mer från grunden. Det är mer skrämmande att inte se monstret! "Mostly".

En annan svaghet är att filmen är rörig då det gäller var de olika karaktärerna befanner sig i relation till de andra. Var på rymdstationen är de? Spänningen förtas när man inte riktigt förstår var människorna befinner sig respektive monstret. Om man jämför med de tidigare Alien-filmerna, och Prey också för den delen, blir det uppenbart att denna film inte riktigt lyckas.

Till sist är jag inget stort fan av  den nya "the newborn". Konceptet fungerade inte i Alien: Resurrection och det fungerade inte här heller. Tyvärr tror jag att den svarta sörjan med farliga dna från Prometheus återanvändes här. Jag hade verkligen hoppas på att allt om Davids skapandeprocess av aliens skulle ha ignorerats och glömts av nu när serien startas om. Om det nu är det de gjorde med denna film. Någon som vet?

Annars gillade jag skådespelarna... Cailee Spaeny som lill-Ripley var bra, jag gillade henne mer här än i Civil War i alla fall. Min favorit var dock helt klart David Johnsson som androiden Andy (modell ND). Han klarade utmaningen att spela två olika karaktärer mycket bra. Storyn om Andy var en av filmens bästa delar tyckte jag. Sen kan jag tycka att filmen var lite simpel med introduktionen av hjältinnan i första scenen. Det hade varit coolt om de dolt vem som är filmens huvudperson lite längre i filmen. Jämför med Alien...

Hur var det då med alien-innehållet? Jag gillade det mesta, det var endast "the newborn" som jag direkt ogillade. Aliens som ett myrsamhälle var dock inte med i spel såvitt jag uppfattade det. Det vore trevligt om de återkommer till den idén någon gång.

Jag gillade Alien:Romulus och jag tror den har potential att växa vid en omtitt, till stor skillnad hur det var med Prometheus och Covenant. Men den var inte fullt så skrämmande eller engagerande som jag hoppats.

Betyg: 3/5 

Blinkning till Alien3

The Girl in the Spider's Web (2018)

Jag har inte läst David Lagercrantzs bok om Lisbeth Salander "Det som inte dödar oss". Däremot fascinerades jag över alla som fick panikångest över att någon annan författare fick skriva historier om Lisbeth. Som om hon vore någon slags nationell klenod som ingen får röra. Jag har likt många läst Milleniumtrilogin, men samtidigt som jag fann den spännande och en riktig bladvändare var den rent språkligt mer likt den taffliga Tom Clancy än någon riktigt bra författare. Millenium är skräp, men spännande skräp. Precis som med James Bond där man ger olika författare i uppdrag att skriva nya historier om gentlemannaagenten, borde det vara fritt fram att skriva nya stories om Salander.

Frågan är dock om det blir så bra. Jag har nu sett den nya filmen och det var en salig röra. Manus var inte filmens styrka. Det jag mest satt och roade mig med var hur mycket filmen påminner om en Bondfilm och specifikt Skyfall. Vi har här fått en svensk kvinnlig James Bond! Nice!

Men istället för härliga varma och snygga inspelningsplatser runt om i världen så får vi en grått och vintrigt kallt Stockholm. Denna film är smutsgrå från första rutan till sista. Det är så himla tröttsamt att det nästan alltid ska se skabbigt och sunkigt ut när det kommer till svensk film. Nu när amerikanarna kommer hit och gör film blir det precis likadant. Trist!

Istället för den underbara mixen mellan humor och action, eller i Daniel Craigs fall i alla fall en coolhet med glimten i ögat kombinerat med action, får vi i The girl in the spiders web en blandning av socialrealism och action. Byt en skön stajl i glittrande kasinomiljö med pedofili och betonggråa förortsmiljöer. Bra byte... Not!

A dark guardian angel?

Men många saker återkommer rakt av. Lisbeth är James, javisst, är inte Salander Bond? Bond kör den häftigaste sportbilen producenterna kan hitta. Salander kör ett vidunder från Italien (?). Bond har en del, men inte för mycket, hjälp av Felix Leiter från CIA. Salander får också hjälp, en del, men inte för mycket, av NSA-agenten Needham. Bond har mer eller mindre kufiska medhjälpare i Q och andra, Salander har Plague. Bond tvingas åka hem till sitt barndomshem och möta sina demoner i Skyfall, Salander likaså. Skyfall brinner, gissa en gång vad Salander gör med sitt barndomshem i slutet av filmen (spoiler alert!). Filmens villain är viktig. Bond brukar kämpa mot "larger than life villains", samma sak får Salander med "kvinnan i rött". Listan kan kanske göras ännu längre...

Efter att ha sett den fantastiska First Man var jag mycket nyfiken på vad den intressanta Claire Foy kunde göra i rollen som Bond... eh Salander. Tyvärr vet jag knappt hur hennes "acting chops" var i denna film då insatsen totalt överskuggas av hennes bisarra "svenska" brytning. Hon bryter inte på svenska, det är en odefinierad fejkad östeuropeisk sådan. Hon pratar dessutom med en ljus barnröst vilket gör att hon hela tiden känns på gränsen till komisk. Det är ett generellt problem i filmen hur karaktärerna pratar engelska. Dialekterna är "all over the place". Alla verkar ha valt själva, en del utan och en del med egendomliga och misslyckade försök till svensk brytning. Suck, att en så simpel sak ska kunna stjälpa en film som denna.

En mer central svaghet i en thriller som denna, en thriller som verkar ha ambitioner att säga något om vår samtid och om verkliga och hemska problem, är karaktärsutveckling och manus. I slutet ger filmen oss en potentiellt sett mycket stark scen mellan två kvinnliga karaktärer. Tyvärr kände jag mycket lite av scenen. Hjärta och smärta måste förtjänas och denna film misslyckas med det. Dessutom är den fylld av fullständigt ologiska händelser och utvecklingar, vilket gör att min gräns för vad jag kan acceptera utan att bli utdragen ur filmens magiska värld passeras flera gånger om.

Men det måste väl finnas något bra med filmen tänker jag för mig själv när jag skriver detta. Jovars, det var ändå en ganska trivsam visning och jag fann Lakeith Stanfield bra i rollen som Needham och Stephen Merchant och Sverrir var bra som vanligt. Sveriges superskådespelare Mikael Persbrandt var till och med med i en liten men central roll. Han lyckades förmedla en ren och iskall ondska med underbart små medel. Bra förmedlat!

Därmed ger jag ändå The girl in the spider's web två, om än mycket svaga, häftapparater av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen sågs med Carl från Har du inte sett den? Läs vad han tyckte via länken.