AVP: Alien vs. Predator (2004)

Jag och Måns fortsätter vår exposé genom Alien- och Predator-franschiserna. Denna gång fick vi sällskap av kusin David också. Härligt.

AVP är varken "kanon" i Alien- eller Predator-världarna enlig "the internets", men det måste vara någon slags gråzon här för detta känns som att den passar väl in i båda världar. Pyramiden våra hjältar försöker ta sig ur omkonfigurerar sig med jämna mellanrum vilket påminner lite om Cube 2: Hypercube också för den delen.

Filmen är regisserad av Paul W.S. Anderson och den kommer då såklart rent generellt sett inte upp i nivå med Alien-filmerna då det gäller production value, skådespeleri eller dialog. Det känns som en b-film helt enkelt. Men den är engagerande och det mesta av actioninnehållet verkar vara utfört med praktiska specialeffekter vilket jag älskar. Filmen är dock lite daterad i en del av de digitala effekterna, tex något blodsplatter såg udda ut.

Dialogen är ibland bedrövlig, ibland överförklarar de vad som sker, varför inte låta publiken få befinna sig i ovisshet lite längre stunder vilket kan leda till mer spänning? Eller så lider den av svaga skådespelare som inte lyckas leverera. De enda två skådisarna jag gillade var Lance Henriksen som mr Weyland och Sanaa Lathan som Alexa Woods.

Filmens klart bästa partier är när människorna börjar inse att de måste liera sig med the Predators för att kunna klara sig från "the serpents", samt när kontakt tas och samarbetet inleds. Tyvärr fokuserar inte filmen speciellt på detta element i historien. Den lägger likvärdigt mycket tid på en massa set-up och andra relativt sett svagare partier. Enkla regler i alien-filmer; visa inte monstret för mycket och fokusera på "skrikandet i tunnlarna"... 

Hade filmen fokuserat än mer på när aliens jagar människor och de tre predators, samt när de två senare fajtas tillbaka hade filmen kunnat bli bra på riktigt.

Nu hade jag en himla kul stund under titten tillsammans med systersönerna ändå. Detta var en kul om-titt för mig och killarna gillade också denna lite pajjiga men ändå intressanta utveckling av lore för dessa två filmserier.

Betyg: 3/5

The Three Musketeers (2011)

Blev sugen på fler musketörfilmer efter den mycket trevliga franska filmen från i år, Les trois mousquetaires: D'Artagnan. Efter några false starts med äldre varianter fastnade jag på Paul W.S. Andersons The Three Musketeers från 2011.

Detta är långt från en seriös adaption av Alexandre Dumas bok som den franska filmen var. Istället är detta ett "over the top"-äventyr med en stor portion "glimten i ögat".

Våra hjältar får fajtas mot en elak Kardinal R, en lustfyllt slaktad Lord Buckingham, flera flygande skepp (!) och en ljuvligt ondskefull Milady.

Teamet har inte sparat på krutet, pun intended, och öser på med frejdiga fajter medelst väörja, musköter och kanoner. Filmen är en explosion av färger och glassig yta. Men också fylld av kända skådespelare där kanske Milla Jojovich som Milady, Christoph Waltz som Kardinal Richelieu, Mads Mikkelsen som Rochefort och inte minst Orlando Bloom som Lord Buckingham sticker ut.

Unge D'Artagnan spelas av pojkvaskern Logan Lerman, inte dåligt men lite för sött för mig. De tre spelas mycket dugligt av Matthew Macfadyen som en seriös och sorgsen Athos, Luke Evans som en smart Aramis och Ray Stevenson som en burdus Porthos. Alla tre var mycket bra castade och passade perfekt in i sina respektive roller.

Men favoriten var ändå Freddie Fox i rollen som den franske kungen Louis samt hans drottning Anne, spelad av Ted Lasso-veteranen Juno Temple. Jag som råkar gilla James Corden roades lätt av hans version av betjänten Planchet.

Man ser inte denna film för att få bästa möjliga adaption av Dumas bok, den tar sig allt för stora friheter med både tonalitet och utsvävningar i form av de horribla flygande skeppen. Man ser filmen för ett härligt äventyr där filmen själv har vett nog att inte ta sig själv på för stort allvar.

Betyg: 2+/5