Mutiny (2026)

En ny actionrökare med Jason Statham? Sign me up!

Här spelar han en livvakt som vill hämnas sin herre efter denne mördats. Trodde inte det kunde ske att Statham låter en under sina vingar bli mördad men här är vi ändå.

Statham gör sådant han gör i filmer som denna, som nu för tiden blivit något av 13 på dussinet om man ska vara ärlig.

Filmen kan kanske också saluföras som Die Hard på ett fraktfartyg. Byt ut Bruce Willis till Statham och Alan Rickman till dansken Roland Møller. Istället för kidnappade anställda på julfest blir det en bunt stackars migranter som ska säljas som slavar. 

Som du inser är detta inte riktigt i samma kvalitetsnivå som Die Hard, men den rullen är å andra sidan en av de allra bästa i genren. Det är sedan gammalt. 

Mutiny är en av de sämre Statham-filmerna från de senaste åren. Välj hellre The Beekeper från 2024  eller Wrath of Man från 2021. Klart bättre.

Denna film lider av ointressanta karaktärer, tämligen orealistiska och oinspirerade fajtscener och en supertrist handling. Men det är ändå kul att se Statham in action så filmen höjer sig ett minimalt snäpp över bottenträsket.

Betyg: 2/5 

PS, filmens svenska namn är Mutiny.

Citizen Vigilante (2026)

Klart man ville se Citizen Vigilante. Filmen blev tydligen totalförbjuden i Tyskland! Senare lyftes förbudet. På imdb har den en U-formad fördelning av betygen, många ger den en 1:a och många ger den en 10:a. Klart man blir nyfiken. Ett varningens ord till lättskrämda. Filmen är en provokation, ett politiskt inspel i en pågående debatt i Europa och Amerika.

Uwe Boll står som producer, director, written by och cinematography. Han har gjort det mesta ser det ut som. Huvudrollen som vigilanten är Armie Hammer noterbart cancellerad på grund av anklagelser om våldtäkt och annat.

Filmen är mer eller mindre usel rent filmiskt. Men det är såklart dess inlägg i politiken som den blivit mest uppmärksammad för ändå. Den handlar om en Batman-liknande figur som drar runt i någon stad och mördar våldsverkare som undgått straff, och korrupta domare som inte dömde gärningsmännen. Det är liknande grundstory som vi ser i Dexter, The Equalizer, Death Wish, vissa Reacher och alla möjliga revenge-filmer som finns där ute. Skillnaden här är att teamet med Boll och Hammer i spetsen pekar ut migranter som de skyldiga till mord och våldtäkter. Är det verkligen fair?

Detta är förstås dynamit i debatten, som alla förstår som hängt med i nyheterna de senaste åren. 

Vad tycker man om detta då? Filmen är uppenbarligen inte ens intresserad av några filmiska höjder utan vill endast verka som ett inlägg i den politiska debatten. Det är ok som företeelse, men jag tycker inte att den angriper frågan på ett bra sätt. Frågan hade kanske varit värd en mer nyanserad hantering. Samtidigt har de rimligen haft som mål att chocka publiken. Den är per design grotesk i sitt bildspråk, utförande och uppenbara politiska agenda. Den är vad den är helt enkelt.

Filmen berör utan att säga det rakt ut "toleransparadoxen" vilket är en intressant filosofisk fråga, och en fråga som alla fria samhällen bör förstå och för att komma dit bör frågan diskuteras brett. Den intresserade kan läsa vidare om Karl Poppers tankar i frågan. Karl Popper var en österrikisk jude och filosof som flydde til England under andra världskriget.

Kul att ha sett filmen och kunnat stilla nyfikenheten som fanns där. Jag vet inte om den uppfyllde några förväntningar, jag hade knappt några. Det var kanske det att den lyckades uppfylla förväntningen att bli chockad av dess framtoning. Men knappast en film jag kan rekommendera brett.

Betyg: 2/5

War Machine (2026)

Alan Ritchson. Det är anledningen till att jag gav denna sci-fi-action chansen. That's it.

Filmen är som en korsning mellan Arnolds Predator och Walter Hills Southern Comfort från 1981. En grupp soldater under träning möter en oväntad och överlägsen motståndare.

Ritchsons gäng är på "helvetesmarsch" som slutprov på Rangers-utbildningen och därmed har de ingen live ammunition. De inser snart att deras vapen ändå inte skulle kunna mäta sig med fiendens. Det gäller att klura ut en smart plan för att överleva. Filmen påminner lite om andra alien invasion filmer som Battle: Los Angeles eller varför inte Battleship.

Filmen är röjig och nog så spännande inledningsvis. Men det känns som att den tappar tempo desto längre in i filmen vi kommer. I alla fall tappar jag intresset lite. Den blir lite för predikterbar kanske.

Alan Ritchson är som vanligt njutbar att beskåda. Övriga kända namn är Jai Courtney som gör en lite roll som den stores broder. De ser ut att vara bröder ta mig tusan! Dennis Quaid spelar en gammal general. Han ser oändligt gammal ut nu. Jag kände också igen Esai Morale från en av Mission: Impossible-filmerna.

Patrick Hughes regisserade. Han gjorde The Hitman's Bodyguard och uppföljaren. De är klart bättre än denna film, om jag får drista mig med ett filmtips.

Habil actionfilm. Inte den bästa sci-fi jag sett, men inte heller den sämsta. Helt ok!

Betyg: 2/5

Enola Holmes 3 (2026)

Så kommer vi till den tredje filmen i serien... Det är här hjulen börjar ramla av. Jag fann den eländigt dålig. I samtal med Frans, som förvisso såg filmen i helt andra ögon än jag, gissade jag att det tagits in en ny regissör för denna tredje film i trilogin. Och mycket riktigt det är någon pajsare vid namn Philip Barantini som regisserat. Jag läser senare på att detta dessutom är en original story, dvs inte baserad på en bokförlaga. Aha, allt har sin förklaring...

Filmen lider av flertalet continuity errors, små misstag som inte rör en när filmen i helhet är bra, men som blir ödesdigra när allt annat i filmen är svajjigt. Enola framstälsl som en egoistisk och närmast sociapatisk person vilket jag sannerligen inte tror var meningen. Flödet i filmen är svagt, det känns ofta som att scener staplas på varandra bara för att det tar den invecklade handlingen framåt, inte för att det makar sense i sammanhanget, ni vet det där problemet oerfarna eller talanglösa regissörer håller på med?

Filmen lider av samma problem som ibland sker när manusförfattare inte förstår bättre, att fokusera på actionsscener iställer för dramat eller karaktärernas interaktioner. Vi får flera scener där unga Enola medelst kung fu-sparkar och annat fajtas mot Moriarty. Som av en slump är de helt jämbördiga, vilket förlänger lidandet betänkligt.

En kul scen i slutet är när Enola ska rädda Sherlock och Tewksburys mamma från fängelsehålorna. Enola är utanför och hör dem skrika på hjälp (Sherlock???). Enola springer in och finner dem fjättrade vid stenväggen med munkavle på så att de inte kan prata med henne! Suck, detaljer som den unga publiken förväntas bortse ifrån?

Nu vänder jag mig och tittar rakt in i kameran. Den fjärde muren. Denna bedårande film använder inte den som en krydda, eller som ett överraskande avbrott för att åstadkomma en komisk effekt. Här används det så mycket att jag snarare ser det som att kameran, dvs vi åskådare, är bredvid Enola filmen igenom och hon tittar på och tilltalar oss mest hela tiden. Det känns totalt felanvänt och drar ner upplevelsen drastiskt.

Henry Cavill är inte med speciellt mycket. Helena får mer speltid och hon tar chansen till mer överspel. Någon sugen på att se henne köra en sketch med lustig dialekt så har ni denna film. Millie har vuxit upp ytterligare ett gäng år. Hon är en 22-23 år nu, hon är bra. Ingen skugga ska falla på henne. Förutom kanske att hon står listad som en av alla producers i credits och då borde hon sagt till och krävt bättre manus, bättre dialog och bättre genomförande all around. Nåväl hon är forfarande ung, vi kan inte kräva av henne att vara en Katharine Hepburn vid den åldern... Hepburn var 33 år när hon gjorde The Philadelphia Story.

Ok, så har vi dagens historielektion. Nu handlar det om att Storbrittanniens har blod på sina händer, en herrans massa blod. Kanske det mesta blodet i världshistorien. Alla engelska familjer, alla vita engelska familjer det vill säga, har blod på sina händer. De är kolonisatörer hela bunten. Fy och fä. 

I slutet av andra filmen presenterades vi för Dr Watson. Han spelas av Himseh Patel. Jag hajade glatt till då jag trodde att det var Nick Mohammed som spelar Nathan Shelley i Ted Lasso. De låter extrem lika på rösten i alla fall och med skägget och munderingen i övrigt blev jag lurad. Men icke. Nåväl om man undrar om den castingen får vi svaret i denna film. Det är som att han fick rollen enkom för att leverea en innerlig monolog om Englands synder i Indien. Historisk utbildning till de unga i publiken. Moriarty i Shannon Duncan-Brewsters skepnad adderar till lektionen när hon i sin monolog går all in mot det vita England. 

Det känns som att jag gick in på en italiensk restaurang och beställde en pastarätt som smakade bajs.

Betyg: 1/5

In the Grey (2026)

"Men vad tusan detta är ju Guy Ritchies nya film, vad härligt" tänkte jag när förtexterna rullade. 

Jag hade valt filmen på genre och att det var Henry Cavill och Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Det verkade vara en lovande film enkom på deras egna meriter. Nu blev det added value med Guy Ritchies handhavande och glimt i ögat. Han förstår att man inte behöver ta allt på så himla stort allvar.

Javisst, jag är ett fan av Ritchies filmer, inte minst de som kommit ut senaste åren. The Gentlemen med Matthew McConaughey och Hugh Grant var en stor positiv överraskning och superbt underhållande. Wrath of Man med Jason Statham var en svettig thriller helt i min smak. Operation Fortune: Ruse de Guerre med Jason Statham (igen) och Hugh Grant (igen) var en underhållande liten dagsslända och The Ministry of Ungentlemanly Warfare med Henry Cavill och Alan Ritchson var överraskande som tusan då den visade sig vara en BOATS. Jag har också sett The Ciovenant med Jake Gyllenhaal och den var helt ok, kanske lite mer åt det seriösa hållet, men underhållning för stunden ändå.

Ok, så jag gillar Guy Ritchie. Han verkar ju också gärna återkomma till välkända skådespelare som han arbetat med tidigare. Här har vi då Henry Cavill (igen) och Jake Gyllenhaal (igen) som arbetar för Eiz González karaktär, en ung och vacker kvinnlig förhandlare inom big business på gränsen mellan lagligt (vitt) och olagligt (svart), dvs In the Grey.

Damn, vad jag gillade vad jag såg. Perfekta filmen för en fredagskväll efter en lång arbetsvecka. Ok, så snart filmen är slut och man börjar dissikera detaljer så håller det ju inte. Manus läcker som ett såll, men wtf det gör ju inget med en film som denna. Den ska bara leverera på vad den lovar; en thriller med snygga människor som gör coola saker och en hel del action.

Filmen är uppbyggd som en heist movie där vi ser planering och genomförande som såklart inte blir exakt som de tänkt sig. Givetvis är uppdragsgivare i denna värld inte att lita på, något som Roger Moore och Richard Burton fick lära sig redan i De vilda gässen från 1978.

Jag väljer att hylla upplevelsen under titten över petigt och surt analyserande i efterhand.

Betyg: 3/5

Tom Clancy’s Jack Ryan: Ghost War (2026)

Amazon Primes serie Jack Ryan har än så länge fått fyra säsonger mellan 2018 och 2023. Jag har sett alla och de är helt ok, de får betyg 2 eller 3 vilket är ingefär förväntat. Spännande, lättsett och mycket underhållande för stunden men inget som går till historien som ovärdeliga tv-seriesäsonger.

I serien ser vi John Krasinski som en ung Jack Ryan, Wendell Pierce som Jacks mentor James Greer, Michael Kelly (känd från House of Cards) som Jacks kollega Mike November och Betty Gabriel som CIA Director Elizabeth Wright.

Här i spin-off filmen återser vi alla fyra ovan och får dessutom se Sienna Miller som MI6-agenten Emma Marlow och Max Beesley som main villain Liam Crown.

Jag gillar John Krasinski som Jack Ryan. Harrison Ford äger fortfarande rollen i mitt huvud men Krasinski är helt klart lika duglig som Ben affleck och bra mycket bättre än Chris Pine i den där usla Jack Ryan-filmen från 2014. Men min favorit i gänget är helt klart Michael Kellys Max November. Han adderar humor och glimten i ögat utan att göra det lika pajjigt som en sådan roll lätt kan bli. Tänk till exempel på Simon Peggs Benji i Mission: Impossible filmerna. Han balanserar den tunna linjen mellan adderad skön humor och rena jönserier. Ibland klarar han av balansgången, ibland inte.

Filmen är precis som serien... Den är spännande och extremt lättsedd. Man kan kanske tycka att den sakna en tyngd eller djup som skulle ta den till en högre nivå av spionfilm, och jag köper den tanken till fullo. Men den är ändock underhållande på en lagom nivå och det är alltid något. Det är lagom spännande, lagom komplext, lagom dålig och lagom bra. Som om de tagit en idé till ett dubbelavsnitt för serien, adderat lite budget och kört ut den som en fristående film. 

Betyg: 3/5

Project Hail Mary (2026)

Så har jag nu sett den omtalade Project Hail Mary. Jag såg fram emot filmen en hel del men inte så mycket som vissa andra trodde att jag skulle göra. Jag hade lite svårt att se hur Andy Weirs stil skulle funka i denna typ av äventyr. Jag hade därmed ganska oklara förväntningar på filmen, men den hade fått mestadels bra betyg så jag hoppades väl på en schysste sci-fi i alla fall. Och alla välproducerade sci-fi ger pluspoäng automatiskt i min bok. Det är sedan gammalt.

Trots modererad ribbhöjd levde den ändå in upp till mina förhoppningar. Jag kan direkt säga att det kommer bli omöjligt för mig att inte jämföra filmen med två mycket bra filmer som är regisserade av två av de bästa vi har; Denis Villeneuves mästerverk Arrival och Ridley Scotts otroliga adaption av Weirs debutroman The Martian.

En av Project Hail Marys styrkor är att den bitvis är riktigt snygg och dess sci-fil miljöer är trovärdiga, nästan ända in i mål. Filmen har en suggestiv inledning och tekniken med att ha en huvudkaraktär som lider av minnesförlust och låta honom, och oss åskådare, bygga upp historien via minnen i form av flashbacks funkar bra i denna film.

Sandra Hüller är som vanligt superstabil. Här ser vi hennes som Eva Stratt som leder Project Hail Mary. Hüller spelar henne fullständigt allvarligt. Hon gör det till perfektion. Man påminns lite om hennes insats i den underskattade Toni Erdmann på mer än ett sätt.

Tyvärr spelar hon i en annan film än övriga skådespelare,  eller filmens regissörer för den delen.

Vid sidan av allt annat är detta trots allt en "first contact"-film och därmed kan jag inte annat än sorgset skaka på huvudet och jämföra med Arrival. Här i Project Hail Mary flimrar problemet med att skapa ett gemensamt språk mellan Grace och Rocky förbi. Illa kvickt har regissörerna lånat en Universal Translator från närmaste Star Trek inspelning och så lätt löser man det "lilla" problemt.

Ja, men är det verkligen få farligt undrar ni nu då? Well, kanske inte, men nu har helt plötsligt filmen gått från Hard Science Fiction till "Science-Fantasy" likt Star Wars och MCU. Vi är nu långt från Arrival eller The Martian. 

Sandra Hüller spelade i en Hard Science Fiction så som jag upplevde det. Hon spelar också i ett "seriöst" sci-fi-drama likt The Martian. Det gör sannerligen inte Ryan Gosling eller filmens regissörer.

Jamen, The Martian med Mat Damon var ju också rolig. Javisst var den filmen rolig mest hela tiden. Men det är en skillnad i tonaliteten i filmerna. Mark Wattney använde en ofta självironisk humor för att klara av situationen han hamnat i. Alla andra i The Martian spelade sina karaktärer seriöst; hans team på  Ares III, NASAs chefer och alla ingenjörer som arbetade arslet av sig för att skapa förutsättningar för att kunna rädda Watney. När det var humor var det förankrat i deras komplexa karaktärer. The Martian är som en fiktiv berättelse om en verklig händelse i vår verklighet, dvs i högsta grad Hard Science Fiction.

Här kommer då Project Hail Mary och ger os någon form av goofy "buddy comedy" där komedin är i första rummet, där skämten är kastade på karaktärerna för att det är en sådan film regissören vill göra... Det känns tråkigt. 

Jag sneglar på vem tusan är det som gjort filmen...  Hmmm, wtf? Det är de två herrarna Phil Lord och Christopher Miller. De är kända för filmer som 21 Jump Street och The Lego Movie. Ouch. Det förklarar ju i princip allt va?  

Filmen blev i princip sämre och sämre ju längre den gick, och den höll på ett... tag. Slutsekvenserna var närmast smärtsamma. Lyckades de fejk-döda Rocky inte bara en, utan två gånger? Klart han inte kunde dö, de ska ju sälja Rocky-leksaker efter filmen. Rocky må ha varit gullig inledningsvis men han kändes mest som tagen från något extra dåligt från Disney Star Wars om jag ska vara ärlig. 

Ok, så vad har vi här då? Det var en snygg och för stunden underhållande Science-Fantasy som tyvärr saknar karaktärer jag brydde mig om och som i övrigt är mer eller mindre tom på innehåll. Nätt och jämnt en trea på grund av Sandra och snygga rymdsceneriet kanske?

Betyg: 3/5

Jo Nesbø's Harry Hole - mini series (2026)

Jag fick tips av Niklas under inspelningen av albumåret 1977 om denna norska krim. Och eftersom påsken just varit här tänkte jag, varför inte lite norsk påskekrim?

Serien håller hög klass och den påminner en hel del om första säsongen av True Detective. Vi har en seriemördare, religiösa symboler och koder och till det ett mystiskt hemligt sällskap. Dessutom är musiken mycket bra, både det stämningsättande och olycksbådande domedagsmullrandet, och "vanliga" låtar som valts ut. Nick Cave och Warren Ellis har gjort originalmusiken.

Serien kommer trots det inte upp i samma nivå som True Detective, vilket känns rimligt och ok. Jag tycker att Tobias Santelmann är riktigt bra som Harry men han kan inte mäta sig med firma Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Spänningen är likvärdig i båda serierna, men bådas sista avsnitt tappar lite på samma sätt, när det går från stämning och ovisshet till mer action minskar mystiken och... stämningen lite.

Vår norska serie vinner på avdelningen the bad guys, vilka är fler än en. Det är mycket intressant och kul att se dem agera i så obekväma roller. Det är inte smickrande roller dessa kända lirare tagit. Det gillar jag.

Harry Hole är bitvisk rejält brutal och det är ett stort plus. Jag satt på helspänn under stora delar av serien om nio avsnitt. Det var väl mest i slutet när det skulle bli spännande action som jag kunde slappna av lite. Men även under avslutningen fanns där en grisig scen som andra delen av en briljant symmetri med en tidigare scen. Som de säger på engelska... What goes around, comes around.

Där Harry Hole-serien framför all tappar i jämförelse med sin amerikanska förebild är när den blir stereotypisk Nordic Noir. Ja, ni vet ju alla vad det handlar om. Ett överdrivet fokus på huvudpersonens trasiga liv, alkoholism och trassliga kärleksrelationer. Fanns det inslag av detta i True Detective? Javisst, men sansat och i bakgrunden som att sätta kontext, inte i fokus som så ofta i de nordiska produktionerna. Varje gång Harry hänger med Rakel eller hennes tråkige son Oleg tappar serien tempo och energi.

Detta är dock inte ett stort problem, det kunde ha varit så mycket värre. Vi slapp se Harry Hole springa omkring utan kalsonger i sin lägenhet och vi slapp karaktärer som gråter så att snoret flyger. Signum för traditionell svensk polisfilm. Ni som vet vet. 

Bland de många utmärkta skådespelarna stack Tobias Santelmann som Harry, Joel Kinnaman som kollegan Tom Waaler, Frank Kjosås som teaterregissören Willy Barli och Ellen Helinder som CSI experten Beate Lønn ut extra mycket.

Som namnet antyder är detta en adaption av en roman av Jo Nesbø. Jag har inte läst något av honom och inte heller sett Tomas Alfredssons internationella The Snowman från 2017, den med Michael Fassbender i huvudrollen som Harry. 

Nåväl, denna serie är skapad av Nesbø själv som också skrivit filmmanuset. Det är en nordisk produktion fullt ut med skådespelare från Norge, Sverige och Danmark. En hel del svenska ansikten dyker upp, förutom Kinnaman är Peter Stormare den mest kända. Dansken som spelade Mr White spelar lustfyllt sin polispsykolog. Jag gillade hans röda strumpor!

Betyg: 4/5

Shelter (2026)

Jason Stathams nya? Japp, jag vill.

Standardbeskrivningen gäller: han spelar en tuff kille som kan det här med våld.

Vi startar på en fantastisk plats, de vackra men bistra Hebriderna utanför Skottlands nordvästra kust. Ögruppen vi kan segla till via Shetlandsöarna. Man utgår gärna från Norge.

Statham gömmer sig på en otillgänglig ö. Förnödigheter levereras varje vecka av en man och en ung tjej. Det blir stökigt och till slut blir de uppfångade av våra AI overlords. Statham måste ta sig ut ur gömslet och slå tillbaka. Så som endast Statham kan. 

Detta är en Jason Statham actionthriller, inget mer eller mindre. Vi har sett den förr och vi kommer se den igen.

Slut. Detta är revyn.

Betyg: 3/5