2001: A space odyssey (1968)

Ibland visar SF gamla klassikers på bio och när 2001: A Space Odyssey kom upp var det givet att köpa biljett. Jag hade nog endast sett filmen en enda gång tidigare och sannerligen inte på biograf. Dessutom fick jag chansen att bjuda med Måns som ett steg i systersonens filmutbildning på sidan av de akademiska studierna. Det var underbart att se filmen i dess rätta miljö, även om visningen var långt från idealisk (servering av mat hela filmen igenom).

Jag slogs av hur långsamt berättad den är. Långsam! Det är också lustigt med hur minnet fungerar. Jag kom ihåg det som att delen med Dave och HAL i skeppet Discovery One upptog i princip hela filmens löptid men så var det inte. Sekvensen ”Dawn of Man” var över en halvtimme och sedan spenderades lång tid med att visa hur Dave tog sig upp till månen, undersökte månens monolit samt diskussioner om vad allt betydde.

Filmen berör några av de mest klassiska koncepten inom science fiction, som om människans ursprung, meningen med allt och faran med AI. Det är intressanta frågor, men filmens styrka är miljöerna, världsbygget och Kubricks hand vid rodret. Han visar rejäla cohones med att dra ut på sina scener. Och långa scener är vad vi får. Van med moderna filmers klippning sitter man och väntar på att Kubrick ska klippa scenen flera gånger om innan han gör så. Han vågar följa sin vision. 

Det är otroligt imponerande att filmen gjordes år 1968. Visst man ser att det är miniaturmodeller ibland men överlag är specialeffekterna speciella. 

Fantastisk film och en given plats på min Sight &Sound-lista. Detta är en gigant inom science fiction. Kubrick har regisserat och producerat ett mirakel.

Betyg: 5/5

52 Directors: Stanley Kubrick

Stanley Kubrick var en amerikansk regissör (1928-1999). Han måste ändå anses som en av de största även om han inte regisserade så himla många filmer under karriären. Jag har sett en hel del av hans filmer, inte minst då jag besökte flera av hans filmer i bloggprojektet Decennier. Trots att han är en erkänd regissör som influerat hela konstformen är han inte en favoritregissör för mig. Inför detta bloggprojekt valde jag ut mestadels favoritregissörer, eller i alla fall regissörer där jag kan finna fem filmer som jag gillar skarpt. Undantagen blev tre regissörer som är superkända men som jag inte är stormförtjust i. Kubrick är den första av dessa tre. De är så stora att det kändes rimligt att ha med dem ändå. Dessutom vet jag att Christian gillar dem alla tre så de fick plats. Jag kommer i slutet av projektet addera tre regissörer som ersättare till dessa tre i kategorin personliga favoriter.

Jag kommer lista de fem filmer av Kubricks om jag gillar mest, eller ogillar minst. Vissa av dessa är inte så starka i min bok, men värda att nämna ändå. Det är något med Kubricks kyla, distans och i mina ögon avsaknad av glimten i ögat som gör att jag helt enkelt finner hans filmer ganska tråkiga, med några notabla undantag. Som avslutning tror jag att Kubrick är lika dålig på casting som han är duktig på det rent filmtekniska.



Without further ado...

Stanley Kubrick topp 5

5. Lolita (1962)

Spännande projekt att filma den klassiska boken. James Mason är svintråkig men Peter Sellers är mycket bra. Filmen som helhet mer intressant filmhistoriskt än bra.

4. Full metal jacket (1987)

En film om Vietnamnkriget som är inspelad i England. Gillar genren och Kubrick har givit oss en egen syn på hur det är att ligga i lumpen... Kall och eländig film. Tar sig lite under andra halvan. Stort plus att se Jayne i sitt rätta element.

3. The shining (1980)

En film som blev en besvikelse efter att jag under många byggt upp min förväntan om något förödande läskigt. Men visst är The shining lite otäck i alla fall, på ett bra sätt! Den är framför allt en stämningsfilm med otroliga miljöer, med hotellet som en av filmens viktigaste karaktärer. Jack Nicholsons överspel gör att filmen tappar en hel del i spänning. Shelley Duvall är en annan svag länk. Drömscenerna lyfter upp filmen. 

2. Eyes wide shut (1999)

En helt klart intressant film om dekadent och pervers hemlig sexklubb i New York. Extra krydda när Kubrick castade paret Tom Cruise och Nicole Kidman i huvdrollerna. En film som jag tyckte var riktigt bra när jag såg den.

1. 2001: A space odyssey (1968)

Bästa filmen helt klart. Majestätisk science fiction filmad under rymdkapplöpningens guldålder. En film där Kubricks opersonliga och kalla filmskapande passar in perfekt. Casten är sekundär och de filmtekniska aspekterna samt den djupa filosofin i manus står i första rummet. 

Jag har sett tio av Kubricks 13 filmer:

1. Paths of glory (1957)
2. Spartacus (1960)
3. Lolita (1962)
4. Dr. Strangelove (1964)
5. 2001: A space odyssey (1968)
6. A clockwork orange (1971)
7. Barry Lyndon (1975)
8. The shining (1980)
9. Full metal jacket (1987)
10. Eyes wide shut (1999)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om den store Stanley Kubrick.

Barry Lyndon (1975)

Stanley Kubrick är en otroligt skicklig regissör då det gäller de tekniska aspekterna. Trots detta känner jag mig allt som oftast uttråkad av hans filmer. Barry Lyndon är den senaste av hans filmer som jag, trots bättre vetande, givit chansen. Som vanligt känns det som att det är en kapabel och teknisk briljant film som tyvärr inte berörde mig speciellt mycket.

Filmens styrkor är det fantastiska fotot, den tydliga känslan av den historiska eran, 1700-talet, samt filmens "art direction". Den är otroligt snygg och som tidsdokument är den oklanderlig. Filmens svagheter är att den är tråkig och väldigt lång. Den är nästan lika långsam som att titta på stillbilder. Ta mig tusan, filmen skulle kanske bli bättre om den bara var en bunt väl valda stillbilder. Se mina bilder i inlägget som bevis. Spektakulära bilder!



Det känns som att detta skulle kunna vara en BOATS. Vi får följa en persons öden under stora delar av hans vuxna liv. När jag läser på lite inser jag dock att filmen bygger på en roman om en fiktiv person. Påhittat alltså. Romanen verkar vara intressant då hela historien är beskriven ur huvudpersonens perspektiv och han är som berättare otillförlitlig. Läsaren måste själv avgöra hur mycket av berättelsen som man köper och hur mycket av berättelsen som är skarvningar av berättaren. Det låter som en fantastisk grund för att göra en lite ironisk och humoristisk film om denna patetiska huvudperson som är usel både moraliskt och i övrigt.

Men istället för att göra en film med glimten i ögat ger Kubrick oss en objektivt berättad historia. Det finns en berättarröst som berättar vad som händer då och då, och den rösten ska tas som en objektiv sanning. Den krydda som jag skulle kunnat lockas av väljs bort av Kubrick. Nu är filmen inte helt tom på humor, den första duellen var vederkvickande, men tonen i filmen är helt klart torr och seriös.



Vi får följa Redmond Harry spelad av Ryan O'Neal. Han är tämligen korkad, feg, moraliskt rutten, oärlig, en horkarl och sadist. Det finns inte en enda stund under filmens dryga tre timmar som jag känner sympati för Redmond, som senare tar namnet Barry Lyndon efter han gift sig med en rik änka och "piggy backat" på hennes adliga namn. Jag hade vissa förhoppningar på grund av att det var Ryan O'Neal som spelade huvudrollen då jag gillade honom mycket i Paper Moon. Tyvärr känns han totalt felcastad i filmen. Hans milda uttryck passar inte in på den vidriga man han spelar. Tänk hur mycket bättre det kunnat bli med en skådespelare som har en vassare kant och mer mörker i sitt skådespeleri som till exempel Hugo Weaving eller Sam Neill.



I övrigt ser vi en massa bra skådespelarprestationer vilket är helt förväntat eftersom det är Kubrick och "allt" är perfekt utfört. Tyvärr blir jag inte speciellt engagerad i någon karaktär i filmen. Den skådespelare som jag fann vagt underhållande var Leon Vitali i rollen som Lord Bullington. Han påminde mig lite om Alfie Allen i rollen som Theon Greyjoy i Game of Thrones.

Nej, denna typ av tråkiga episka storfilmer är inte min kopp av te (med vissa enstaka undantag). Jag är ändå glad att jag sett den, mest för att veta och inte behöva undra längre. Nu vet jag och därmed är det bra med det.

Jag ger Barry Lyndon två pistoldueller av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Shining (1980)

Jag får väl helt enkelt inse att skräckfilmsgenren inte är min favorit. Men låt oss backa ett steg först.

Jag har ju sett en hel del från genren genom åren och vissa gillar jag, vissa inte. Några blir jag inte alls rädd av, andra blir jag så skraj av att jag inte kan sova. Filmen The shining har mången gång kommit upp som en film jag bara måste se. Filmbloggarkompisen Filmitch har vid flera gånger påtalat detta och om jag minns rätt dessutom lovat att den inte är skrämmande efter filmens löptid. Nåväl jag får väl ta och se den då tänkte jag och sagt och gjort, nu är den sedd.

Tyvärr blev den inte den favorit som den hade chansen att bli. Antagligen såg jag den för sent. Så fort jag såg Jack Nicholsons extrema överspel blev jag dämpad. Däremot var filmen ganska läskig av och till. Det ska den ha cred för. Det är ju för tusan en spökfilm och en effektivt berättad historia!

I vanliga fall är filmmusiken en viktig stämningshöjare i skräckisar. Här funkade det inte alls. Jag hatade musiken i denna film. Inte för att den var för läskig utan för att den var så usel. Creepy och skrikande gnisslig. Nej, den gav mig inte kalla kårar utan mer ont i öronen.

Vad är det då som kan göra att jag gillar filmer som Scream, The cabin in the woods och Alien men inte en film som The Shining? Först och främst inser jag till min förvåning att filmen inte har någon protagonist som jag hejar på. Jack är ju helt sjuk i huvudet mest hela tiden, och Danny är inte mycket bättre han. En djävul i barnet från första början. Stackars Wendy då? Även om jag kan sympatisera med henne då hon blir avskuren från omvärlden med ett barn att skydda och en blodtörstig mordisk galning till man på halsen, så känner jag inte speciellt mycket för henne heller. Hon ser ju helt galen och osympatisk ut redan första gången vi får träffa henne i Boulder, Colorado, och under resten av filmen också för övrigt.

Filmen är desutom så sablans kall. Då kommer jag in på regissören Stanley Kubrick. Det är ganska ofta att jag känner samma sak inför hans filmer. Jag ser att det är skickligt hantverk och alla delar är tipp topp, men jag blir helt oberörd inför deras kalla yta. Kubrick jobbar inte med de verktyg som jag gillar. Han gjorde ofta kalla och totalt humorbefriade filmer. Det är tråkigt att se på dem.

Men nu har jag i alla fall sett denna film. Jag tar med mig inledningsscenen med första bilfärden upp till the Overlook Hotel. Den var maffig. Sedan fick jag se alla lösryckta scener man sett genom åren i sina rätta perspektiv; flickorna i korridoren (tvillingar?), REDRUM, "Here's Johnny!", "All work and no play makes Jack a dull boy.", trädgårdslabyrinten...

Förresten, en sak som var fantastisk med filmen var dess scenografi. Vilket fantastiskt, om än creepy, hotell de bodde i! Allt så otroligt stiliserat och för den delen stiligt på ett cheesy sätt. Heltäckningsmattorna! Haha.

Jag ger The shining två dödsfall av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Full Metal Jacket (1987)

Private Joker: I wanted to see exotic Vietnam... the crown jewel of Southeast Asia. I wanted to meet interesting and stimulating people of an ancient culture... and kill them.

Stanley Kubrick's Full metal jacket var en film från 80-talet jag inte sett och då passade Decennier the 80's perfekt. Detta var en given film på min lista. Jag har inte varit överförtjust i de tidigare Kubrick-filmerna jag sett i Decennier. Han är en briljant regissör och filmerna är alltid otroligt bra gjorda men de är kalla och för mig opersonliga. Full metal jacket är likadan. Detta är en blå film, mörkblå på gränsen till metallisk. I jämförelse är Plutonen en grön och röd film, mycket varmare. Kubricks blåa stil passar i vissa filmer bättre än andra, tex rymdoperan 2001: A space odyssey och de nattliga irrfärderna i NYC i Eyes wide shut.

Ok, denna film har som alla vet två separata delar. Den första är under träningen hemma i USA där rekryterna drillas av en skrikande instruktör. Detta var rejält överspel, eller hur gott folk? Det kändes som att det var mera en spoof på denna typ av film. Jag var inte imponerad och filmen kändes plötsligt mycket gammal. Motsvarande scener i En officer och gentleman var enligt mitt minne klart bättre. Har kritiker som hyllar Full metal jacket blivit helt blinda av Kubricks namn? Sista scenen, "full metal jacket"-scenen är dock exceptionellt bra. Varför inte haft mer sådana scener kan man stilla undra.

Andra halvan utspelas i Vietnam. Huvudpersonen Joker, spelad av en förträfflig Matthew Modine, är nu krigsreporter för armén. Han följer med en pluton på "search and sweep" i en utbombad stad. Först blir jag lite förvirrad för att jag inte känner igen miljön. Såg det verkligen ut sådär i Vietnam? Sedan visar det sig att i princip hela filmen är inspelad i England. Tokigt.

Den andra delen av filmen är dock en klart förbättring. Vi får möta ett antal sköna typer med Adam Baldwins Animal Mother i spetsen. Nu blev det riktigt intressant för mig. Baldwin spelar ju Jayne i Firefly och det visar sig att Jayne i princip är en kopia av Animal Mother. De är båda bad asses, egoistiska, opportunistiska och lite småkorkade. Underbart. Det var som att träffa en gammal god vän igen.

Jag gillade helt klart sista delen av filmen med krypskytten. Däremot kände jag inte alls så mycket i de dramatiska scenerna som jag tror att Stanley hoppades. Nej, detta är långt från den bästa filmen om Vietnamnkriget jag sett. Men det kan hända att jag inom kort kommer få återkomma i just det ämnet.

Jag ger Full metal jacket tre spillda människoliv av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lolita (1962)

Humbert Humbert: I want you to live with me and die with me and everything with me!

Fasen, jag vill ju så gärna älska Kubrick's filmer. Jag ser ju med mina egna ögon att film efter film är otroligt bra gjorda. Det känns ända ut i fingertopparna att det är film-filmer. Men var gång känns det som att jag dunkar huvudet mot en stenvägg. Snart börjar väl blodet rinna ner i ögonen på mig. Jag saknar värmen i hans filmer. De är så kliniska och kalla tycker jag. De attraherar min hjärna på en viss nivå, men de lämnar ofta mage och hjärta i fred.

Så var det också med Lolita, en film jag länge tänkt att jag ville se. I och med Decennier gjorde jag slag i saken. Lolita bygger på den kända romanen av Vladimir Nabokov och författaren har skrivit manus till filmen också. Ett mycket brännande ämne, förhållandet mellan en allt för ung flicka med en allt för gammal man lockar ju. Hur skulle Kubrick förvalta en historia som denna? Inte speciellt utmanande måste jag säga. Jag blev rejält besviken.

En trevlig stund i trädgården

Jag har förvisso inte läst boken, men jag antar att en del av styrkan i berättelsen är hur Lolita tar efter sin förföriska mor och använder alla knep hon kan för att förföra och förleda män av alla dess slag. Detta kommer inte fram i filmen speciellt bra. Jag hade velat se mer av historien från Lolitas perspektiv. Nu får vi bara se händelserna ur huvudpersonen Professor Humbert Humbert's perspektiv. Mer antyds än visas och min förutfattade mening om historien behövs för att fylla i hålen. Oklart hur bra det var egentligen. Upplever jag filmen på rätt sätt ens?

Lyckliga familjen

Jag har börjat misstänka att Stanley Kubrick var mycket dålig på casting... James Mason som Professor Humbert är ett eländigt dåligt val. Kirk Douglas i Paths of glory var urtrist och till och med Tom Cruise var inte klockren i huvudrollen i Eyes wide shut, vilket överraskar då Tompa i princip aldrig gör en besviken. Det känns som att Kubrick valde paret Cruise-Kidman mer för att de var ett par än för att de passade perfekt in i de rollerna.

Slutet, eller är det början?

James Mason är i alla fall trist i Lolita, på gränsen till rent ut sagt dålig. Flickan som spelade Lolita, Sue Lyon var helt ok, men man fick inte se henne förföra Humbert. Det mesta av vad hon gjorde fick inte plats i filmen. Filmens klarast lysande stjärna är istället Peter Seller som gör en sällsam insats som Clare Quilty. Han är fantastisk i alla scener han är med i. Två år senare fick han paradrollerna i Dr Strangelove så man kan väl se hans arbete i Lolita som början på ett bra samarbete.

Filmens höjdpunkt, Peter Sellers

Fripp funderar:
- Det var kul i alla fall att se Miss Moneypenny i en liten roll utanför Bond-världen.
- Lolita skickades till något slags "girl scout camp" med det eggande namnet "Camp Climax"
- Lolitas mamma tyckte det var lämpligt att ha en bild på dottern på nattduksbordet bredvid sängen, som hon delade med Humbert...

Filmens struktur är det inget fel på. Den inleder med sista scenen och sedan är resten en tillbakablick där vi får se vad som ledde fram till det ödesdigra slutet. Men mitt intresse falnar sakta och sen allt snabbare. Professor Humbert's intressanta resa från en till synes respektabel torr brittisk "gentleman" till fullkomligt psykisk störd stalker, helt förhäxad under Lolitas spell borde varit så mycket mer engagerande tycker jag. Jag är underväldigad av mästaren.

Jag ger Lolita två nagellack av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Idag tar sig Christian an en klassisk western. Hopp från hög klippa! Svårt läge där i den den fantastiska slutscenen...

Eyes Wide Shut (1999)

Alice Harford: If you men only knew...

En av de största blinda fläckarna i min filmiska biografi var till nu Kubrick's Eyes wide shut. Den var given att ses inför 1999-listan. Herregudars, hur ska man klara av att ta in en film som denna? Filmen har så mycket symbolik och på ytan obegripliga detaljer att min hjärna kokar över likt den obevakade risgrynsgröten.

Jag tror att det är helt omöjligt att veta vad jag tycker om filmen efter endast en enda sittning med den. Den var snygg som fasen i blu-ray och på skivan finns en hel del extramaterial som jag inte sett än. Däri kanske en del av all information i filmen avkodas. Jag hade i alla fall en massa frågor i huvudet efter jag sett klart filmen. En film som skapar dessa känslor och gör så att nyfikenheten väcks tycker jag allt som oftast mycket om. Men en film som Mulholland drive som gav liknande huvudbry slog mig hårt i magen också, och inte bara i huvudet. David Lynch's filmer går in i mig lättare, Kubrick's är så kliniska och kalla att det tar mig ett bra tag att smälta dem.

Men låt mig då dryfta några av de mer ytliga uppenbara sakerna med filmen. Jag tycker att Nicole gjorde det bra, men jag har aldrig varit ett stort fan av henne. Hon är kall som få tycker jag. Tom är däremot en av de få riktiga stora stjärnorna vi har. Han brukar aldrig vara dålig och det är han sannerligen inte här heller. Men ändock var det något som skavde i hans framförande. Han var inte helt klockren helt enkelt. Jag vet inte vad som var fel, det var kanske det att han inte sprang som en galning i någon scen i denna film. Encroyable!

Sydney Pollack var en ljuspunkt i filmen. Fasen, han är alltid superstabil i allt han gör! Jag skrattade gott åt Alan Cummings gayiga nattportier, och trodde inte mina ögon när svenska Marie Richardson dök upp i en liten biroll. Nej, det visste jag inte om.

Jag måste fortsätta att bearbeta denna film. Och endera dagen ser jag kanske om den. Det finns så många detaljer jag skulle vilja suga i mig under en andra titt. Eller så bryter jag ihop och googlar efter svar... Min första fråga är om Alice varit på festerna som en gäst? Eller till och med en av glädjeflickorna? Fans det något där? Jag misstänker att inga exakta svar ges, men jag är nyfiken på hur filmens fans har tolkat den...

Det finns i alla fall något fantasieggande och kittlande med hemliga sekter bestående av mäktiga personer som sysslar med sexorgier, eller hur? Och även om jag inte förstår filmen satt jag fascinerad och oftast med hakan tappad ner mot bröstet. En mäktig film om än höjd i dunklet. Den måste givetvis få ett bra, ett högt betyg. Men är den en personlig favorit? Nej inte än, den måste göra sin hemläxa först. Seså film, börja behandla dig i min hjärna nu!

Jag ger Eyes wide shut fyra orgier av fem möjliga.

Betyg: 4/5