Nights And Weekends (2008)

Mattie: I don't respond to sarcastic fun.

Nights and weekends var den andra mumble core-filmen med Greta Gerwig i huvudrollen jag såg inför 2008-listan. Denna film handlar om Mattie och James som har ett långdistansförhållande. Greta spelar Mattie och Joe Swanberg spelar James. Duon har både skrivit och regisserar den ihop. I biroller syns både Jay Duplass och Lynn Shelton.

Filmen påminner mig jättemycket om 28 hotel rooms i det att det två huvudpersonerna är med i alla scener i hela filmen, att de allt som oftast är i närbild och att scenerna utspelas i olika rum, till och med i ett hotellrum.

Nights and weekends är en otroligt intim film. I nya scener kommer vi ofta in mitt i en konversation eller gräl vilket adderar till känslan av att vara som en fluga på väggen som tittar in i James och Matties förhållande. Det känns nästan som att man kommer för nära karaktärerna, det känns naket och nästan lite förbjudet att "tjuvlyssna" på dem. Som vanligt näckar Greta, men också Joe drar sitt strå till stacken och visar sig naken, snabel och allt.

Första halvan fokuserar på några dagar då paret besöker varandra. Mattie besöker James i Chicago och sen besöker han henne i New York. Andra halvan utspelas ett år senare då deras förhållande förändrats.

Denna film är bra mycket bättre än Baghead men den har också en bra bit upp till 28 hotel rooms. I denna film har vi genomgående bra skådespleare och jag gillar framför allt Joe Swanbergs underspel i vissa känslosamma scener. Greta spelar den roll hon så ofta spelar, lite excentrisk, utåtriktad, orolig, med dåligt självförtroende. Hon har fortfarande mycket vackra ögon.

Även om Greta oftast är med i relationsdramer har hon helt klart en känsla för komedi. Det framkommer tydligt i en scen då hon övervattnar sina blommor och får små översvämmningar på halsen. Underhållande. Humor finns också i flera av de viktigaste scenerna. I slutet av filmen står Mattie och James i en hotellrum och pratar om gamla minnen från skoldanser. Greta klickar med munnen i en underbar liten reaktion. Joe's James lutar sig in för en kyss och Greta gör en lustig min. Jag skrattade igenkännande åt the awkwardness.

Joe och Greta leker med förhållandets bräckliga natur. Vem har övertaget i relationen varierar över tiden. Det kan svänga fram och tillbaka på ett ögonblick. Ett felaktigt ord eller en utebliven blick. Jag finner deras historia intressant hela tiden men efter film är slut är den slut. Den har inte så mycket att efterbehandla, inga djupare meningar som behöver funderas igenom, inga aha-moments.

Nights and weekends kan ses som ett steg i Joe Swanberg's och Greta Gerwig's respektive utveckling inom filmkonsten. Ett steg framåt men långt från framme.

Jag ger Nights and weekends tre relationsdödare av fem möjliga.

Betyg: 3/5 


Filmbloggarkompisen Fiffi har också spenderat en kväll, eller helg, att titta på denna lilla film. Se hennes tankar här.

Touchy Feely (2013)

Touchy feely var en av många American independents som jag såg i samband med årets filmfestival. Jag kanske spände bågen lite väl hårt med drygt tio filmer ur den kategorin? Kan det bli för mycket AI? Ja, kanske, och jag närmade mig nog gränsen detta år.

Denna film var en av de minsta bland de jag såg ur kategorin. Lågmäld i utförande, avsaknad av riktigt vasst innehåll, ganska alldagliga skådespelarprestationer och en generellt sett småputtrig feeling. Anledningen till att jag valde filmen var regissören Lynn Shelton som gjort Humpday och den ännu av mig osedda Your sister's sister.

Rosemarei DeWitt spelar Abby en massageterapeut som efter lite förvirring i privatlivet helt plötsligt får avsky för sin egen och sina kunders hud! Detta är andra filmen på festivalen som handlar om en masseuse då Julia Louis-Dreyfus spelade en sådan i Enough said också. Jag känner igen Rosemarie DeWitt så himla mycket men den enda film/serie jag kan tänka mig att jag sett henne i efter att gått igenom hennes lista på imdb är Ben Stiller-komedin The watch. Är det verkligen där jag sett henne? Oklart.

Abby får i alla fall problem då hon inte kan med hud längre. Vi får se extrema närbilder på mänsklig hud och den ser faktiskt både fascinerande men också lite absurd ut. Ser ut som någon slags ödemark. Den blänker och är skrovlig.

Vi får också lära känna Abbys bror Paul och hans dotter Jenny. Paul spelas väldigt bra av Josh Pais. Det måste vara en av de mest passiva och försynta karaktärer jag någonsin sett på film. Först tror man att han är förståndshandikappad, men sedan inser man att han bara är extremt försiktig och han är en "low talker". Hans dotter Jenny som inte kan bryta sig fri från sin far på grund av rädslan att bryta sönder honom spelas av Ellen Page. Fasen, vad hände med henne egentligen? Efter hennes sensationella genombrott i Juno har jag ännu inte sett henne i en enda roll där jag blivit speciellt nöjd med hennes insats igen. Är det felcasting eller har hon redan brunnit ut?

Touchy feely är alltså en lättviktig film, men den lilla tyngd den har ges av American Independent-veteranen Allison Janney som den flummiga energiterapeuten Bronwyn. Hon är alltid bra, Allison, men även för henne blir detta "minor Janney".

Filmen är kul för stunden. Den är lite ojämn, mest för att karaktären Paul är så vanvettigt svår att placera i inledningen. Men den tar sig efter ett tag och den är inte dålig. Dessutom får vi ett riktigt skönt musikaliskt live-framträdande av Tomo Nakayam i rollen som den försynte singer song-writern Henry (inte Rollins).

Filmens överraskning är då Ron Livingston dyker upp i en liten roll. Ha, han är ju med i var och varannan film i årets festival.

Ok, vad tycker jag då om Lynn Shelton? Nu har jag sett två av hennes filmer, Humpday och denna, och båda har varit besvikelser i någon mening. Ska jag kanske se Your sister's sister också och om den inte är bra så får det vara nog med film från Shelton?

Jag ger Touchy feely två ecstasy-trippar av fem möjliga.

Betyg: 2/5