Trust Me (2013)

Clark Gregg har fått ett lite oväntat uppsving i och med hans roll som den mycket sympatiske Agent Coulson i The Avengers och den nu pågående Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. Med filmen Trust me har har han precis som Lake Bell med In a world... skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i en film som utspelar sig inom filmbranschen.

Gregg spelar Howard en agent för barnskådespelare som kämpar på i bakvattnet till de stora och kända agenterna. I filmens inledning får vi se hur han blir blåst av sin nemesis, den glassiga agenten Aldo, lustfyllt spelad av favoriten Sam Rockwell. När så Howard av en slump blir vald som agent åt 13-åriga stjärnskottet Lydia ser det ut som att lyckan ska vända för honom. Men saker är aldrig enkla för Howard...

Trust me är mer intressant än vad jag först trodde direkt efter jag sett filmen. Den inleds som en typisk "quirky" komedi där Gregg i första hand skojar med sin huvudpersons motgångar och oförmåga. Howard åker omkring med en trasig hands free till sin mobil. Inte allt för originellt men bilden av den snälle men lite misslyckade "hjälten" går fram.

Sedan utvecklas filmen till ett renodlat drama där det blir väldigt långt mellan skratten. Allt eftersom Howard hjälper Lydia mer och mer kompliceras historien och flera nya komponenter adderas till filmen. Från quirky till klassisk American independent-drama alltså. Men sedan fortsätter filmen att utvecklas och mot slutet är den mer en neo-noir och till det adderas en hel del känslor och humanistiskt patos.

Bra film av Clark Gregg, skådisen. Detta var tydligen hans andra långfilm. Han har i denna film omgett sig med flera fina skådespelare som Allison Janney, Sam Rockwell, Amanda Peet, William H. Macy och Molly Shannon. Nykomlingen Saxon Sharbino som spelar unga Lydia är dock den som gör störst intryck på mig. Riktigt vass insats.

Jag gillade filmen. Den innehöll mer än vad som syntes på ytan.

Jag ger Trust me tre änglar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Om visningen: Efter Enemy begav sig jag, Movies-Noir och bror sin, bort mot Klarabiografen. När vi anlände upp på våning tre var där en lång kö. Djupa suckar och tandagnissel. Mitt skämtsamma förslag om att tränga oss som Movies-Noir's kvinnliga "vän" ofta gör avslogs snabbt. "Vän"? Ja, ni vet tjejen som omnämnts både detta år och förra året i hans beskrivningar från köandet... Men väl inne i salongen hittade vi tre plaster uppe på vänstra sidan. Det var bra platser. Det är en bra biograf med bra lutning som gör att man ser bra från alla platser. Vad tyckte då Movies-Noir om filmen? Kolla här.