Touchy Feely (2013)

Touchy feely var en av många American independents som jag såg i samband med årets filmfestival. Jag kanske spände bågen lite väl hårt med drygt tio filmer ur den kategorin? Kan det bli för mycket AI? Ja, kanske, och jag närmade mig nog gränsen detta år.

Denna film var en av de minsta bland de jag såg ur kategorin. Lågmäld i utförande, avsaknad av riktigt vasst innehåll, ganska alldagliga skådespelarprestationer och en generellt sett småputtrig feeling. Anledningen till att jag valde filmen var regissören Lynn Shelton som gjort Humpday och den ännu av mig osedda Your sister's sister.

Rosemarei DeWitt spelar Abby en massageterapeut som efter lite förvirring i privatlivet helt plötsligt får avsky för sin egen och sina kunders hud! Detta är andra filmen på festivalen som handlar om en masseuse då Julia Louis-Dreyfus spelade en sådan i Enough said också. Jag känner igen Rosemarie DeWitt så himla mycket men den enda film/serie jag kan tänka mig att jag sett henne i efter att gått igenom hennes lista på imdb är Ben Stiller-komedin The watch. Är det verkligen där jag sett henne? Oklart.

Abby får i alla fall problem då hon inte kan med hud längre. Vi får se extrema närbilder på mänsklig hud och den ser faktiskt både fascinerande men också lite absurd ut. Ser ut som någon slags ödemark. Den blänker och är skrovlig.

Vi får också lära känna Abbys bror Paul och hans dotter Jenny. Paul spelas väldigt bra av Josh Pais. Det måste vara en av de mest passiva och försynta karaktärer jag någonsin sett på film. Först tror man att han är förståndshandikappad, men sedan inser man att han bara är extremt försiktig och han är en "low talker". Hans dotter Jenny som inte kan bryta sig fri från sin far på grund av rädslan att bryta sönder honom spelas av Ellen Page. Fasen, vad hände med henne egentligen? Efter hennes sensationella genombrott i Juno har jag ännu inte sett henne i en enda roll där jag blivit speciellt nöjd med hennes insats igen. Är det felcasting eller har hon redan brunnit ut?

Touchy feely är alltså en lättviktig film, men den lilla tyngd den har ges av American Independent-veteranen Allison Janney som den flummiga energiterapeuten Bronwyn. Hon är alltid bra, Allison, men även för henne blir detta "minor Janney".

Filmen är kul för stunden. Den är lite ojämn, mest för att karaktären Paul är så vanvettigt svår att placera i inledningen. Men den tar sig efter ett tag och den är inte dålig. Dessutom får vi ett riktigt skönt musikaliskt live-framträdande av Tomo Nakayam i rollen som den försynte singer song-writern Henry (inte Rollins).

Filmens överraskning är då Ron Livingston dyker upp i en liten roll. Ha, han är ju med i var och varannan film i årets festival.

Ok, vad tycker jag då om Lynn Shelton? Nu har jag sett två av hennes filmer, Humpday och denna, och båda har varit besvikelser i någon mening. Ska jag kanske se Your sister's sister också och om den inte är bra så får det vara nog med film från Shelton?

Jag ger Touchy feely två ecstasy-trippar av fem möjliga.

Betyg: 2/5