The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Jag har älskat Sagan om ringen-trilogin sedan den kom ut. Att få se Tolkiens värld komma till liv på bio var en dröm som gick i uppfyllelse. I tider där vi vadar till midjan i usla adaptioner är Peter Jacksons adaption av Tolkiens älskade trilogi ett ljus i mörkret.

Av de tre håller jag den första filmen som klart starkast. Berättelsen är tajtast, misstagen hålls till ett minimum och trots att hoberna och de andra går hela tiden är filmen aldrig tråkig. Till detta tycker jag musiken är ännu bättre i ettan relativt de övriga två.

Filmen brukar ses runt jul men i år blev det lite tidigare då systersonen Jonas med flickvän Vanja kom på besök. Vi såg the Extended Edition vilket rekommenderas av kännarna. Efter Elrond's Council blev det paus med middag, hemmagjord pizza modell vegetarisk.

Filmen kan delas in i ett antal kapitel. Vi inleder med Bilbos 111:e fördelsedag och hans avsked. Denna del är 100% nostalgi, mysig med de fridfulla hoberna och deras pipor men också spännande med en lite nervig Gandalf och hans mumlande om ringar. En perfekt inledning på sagan.

Därefter har vi hobernas flykt från The Shire. Jag har alltid älskat spänningen, speciellt när de tar in på The Prancing Pony i Bree och där träffar på Aragorn. En scen jag inte gillar är när hoberna gömmer sig under en rot vid skogsvägen och en svart ryttare stannar precis vid dem. Förstår inte hur ryttaren kunde missa ringen när den är så nära honom. Kastar ut frågan till läsarna, hur tolkar ni den scenen? Scenerna på den mörka vägen återanvändes för övrigt av Robert Jordan och vi känner igen oss i det första kapitlet av The Eye of the World, första boken av The Wheel of Time. Jordan gjorde ingen hemlighet av att hans första bok var en homage till Tolkien och The Lord of the Rings.

Tredje kapitlet är Aragorn och hoberna ute i vildmarken, "second breakfast" och hobernas förtjusning i stekta tomater med bacon med efterföljande ödesdigra kamp på Weathertop. Den andra halvan av scenen är en av filmens svagare. Även om det är förståeligt att byta ut Glorfindel till Arwen, hade det för oss alla som läst Silmarillion varit underbart att få se Glorfindel i dessa scener. Istället får vi Arwen och en dåligt iscensatt hästkapplöpning mot the Nazgûl. Rida zick-zack i en julgransodling?

Efter de räddat sig från the Nazgûl och nått Rivendell stannar filmen upp. En välbehövlig paus som kulminerar med Elrond's Council. Scenerna är helt ok och rådslaget är en höjdpunkt. Filmens dramatiska slutscener sätts noggrant upp här i mitten av filmen.

Pizza time!

Andra halvan domineras av två stora "battle scenes".

Det inleds med att Gandalf försöker ta the Fellowship över bergen, men den numera onde Sauroman stoppar dem med global nedkylning. Okaraktäristiskt nog lägger Gandalf ansvaret på Frodo att bestämma vägval och Frodo följer Gimlis råd om vägen under berget, via Morias gruvor. Detta känns som ett avsteg från boken, men det var så lång tid sedan jag läste den (dags för att återbesöka boken för övrigt). Om någon kommer ihåg huruvida detta stämmer med boken får ni gärna upplysa mig i kommentarerna. Det jag inte gillar med scenen är att Frodo på detta vis blir direkt ansvarig för Gandalfs fall. Men, men... inte en jättegrej och om det är detaljer som detta som är adaptionens mest iögonfallande problem så kan jag sova lugnt om natten.

Moria-sekvensen är otroliga. "We cannot get out. We cannot get out. They have taken the bridge and second hall. ...We cannot get out. The end comes… drums, drums in the deep. They are coming..."

Filmen hämtar sedan andan hos Galadriel och Celeborn. Det är fina och lite kusliga scener. The Extended Edition adderar inte så många säregna och viktiga scener generellt sett, men den förlängda scenen om Galadriels gåvor är guldet i denna version. Ytterligare en känslosam scen och något som vi läsare ville se på film.

Filmens sista sekvens gjorde att båda mina gäster i filmrummet satt som på nålar. Dramat och fajten vid Parth Galen är magisk. Boromirs död är som taget från sagornas värld. Det är här The Fellowship bryts sönder och det är här första filmen slutar.

En magisk fantasy-film helt enkelt.

Betyg: 5/5

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Sagan om ringen kommer för alltid ha en speciell betydelse för mig. Som ung trodde jag länge att boken aldrig skulle kunna filmatiseras. Men utvecklingen av specialeffekter och CGI och sånt gjorde ju att man numera kan göra film av i princip vilken bok som helst. Den första filmen i trilogin är den klart bästa såklart. Jag har sett den ett antal gånger.

Vad är det då jag gillar med filmen?

Den känns tajt i sitt berättande. Det underlättar att det är första filmen och vi får introduktion av alla huvudpersoner. Men den har också en enklare story och mer driv i berättandet. Den extra långa versionen som jag har på blu-ray tar i och för sig god tid på sig. Men så snart hoberna startat sin resa händer det saker som driver historien vidare mest hela tiden.

Jag älskar musiken här i första filmen, en klar höjdpunkt som jag efter vad jag kommer ihåg inte matchas i de senare filmerna.



De bästa scenerna är de i Moria, speciellt bitarna före fajten i gravrummet men också Gandalfs "last stand" mot balrogen. Rysningar.

Boromirs död har alltid varit en av de stora häftiga scenerna. Ljudet av när Uruk-Hai-pilbågen spänns! Rysningar.

Flykten från de svarta ryttarna ut ur The Shire är ett måste och så har vi ju såklart Aragorns introduktion. Kungen!

Sen är jag lite soft för den första halvtimmen i The Shire också. Det gränsar till töntighet då Jackson gör allt för att visa hur milda och goda hoberna är men jag slukar det med hull och håriga fötter.



Det är inte speciellt många scener som jag inte gillar i denna fösta film, så här får det bli nit picking.

Vissa shots över mörk och hotfull skog känns inlagda efteråt och bidrar inte till känslan.

Galadriels test när hon blir mörk och hotfullt är direkt dålig, som om de sökt cgi-effekten före en riktigt bra spelad scen helt enkelt. Jag tycker till exempel att scenen när Bilbo blir mörk och sträcker sig efter ringen i scenen med Frodo i Rivendell görs mycket bättre. Less is more...

Till sist är jag inget stort fan av Arwens flykt. Visst är det coolt med Arwen, Frodo, vit häst och en massa svarta ryttare men jakten i skogen är undermålig. Man har aldrig klart för sig hur de förhåller sig till varandra (actionscenens "logistik") eller hur långt hon har kvar till floden. Hon rider kors och tvärs och det ser ut som att hon borde varit omringad flera gånger om, och det är dessutom helt annorlunda än boken. Varför göra om en scen om den ändå blir så här orealistisk och plastig? Bättre med hög fart och snabb flykt än detta virrvarr.

Jag älskar att filmen finns, ja nästan mer än filmen själv. Den har en trygg plats i mitt hjärta och på min topplista av 100 favoritfilmer.

Betyg: 5/5

I Don't Feel at Home in This World Anymore (2017)

Tony: That's how hard I trow it!

Kommer ni ihåg Blue ruin från 2013? I Don't Feel at Home in This World Anymore är gjord av Macon Blair som spelade huvudrollen i filmen Blue ruin. Ni vet, den svarta och mycket våldsamma thrillerkomedin? Nu har Blair gjort en egen film som överraskande för mig nästan lika mycket som Blue ruin. Här har vi en mash-up av amerikansk indie-romance med indie-horror. Lika delar quirk, romantisk, humor och übervåld!



Melanie Lynskey och Elijah Wood spelar huvudrollerna i denna film som jag först trodde var något av en dramakomedi. Nu visade det sig att detta är en mörk komedi-thriller mer lik Blue ruin eller något som en ung Quentin Tarantino skulle kunnat gjort. Det är en film som överraskar många gånger om.

Jag älskar filmen som spelar på så ovanliga strängar på lyran. Lynskey må vara känd från Two and a half men men hon är så mycket mer. Hon är helt fantastisk i en av 2012 års bästa filmer Hello I must be going och cineaster kommer ihåg henne från en av Peter Jacksons tidigaste filmer. Här spelar hon en ensamstående kvinna som kommer hem en dag och finner att det skett ett inbrott i hennes hem. Hon söker sig ut bland grannar för att söka efter de ansvariga. På sin väg stöter hon på en socialt awkward enstöring spelad av Elijah Wood.



Filmen bjuder på en mängd känslor över stora delar av känsloregistret. Ruth är en härlig karaktär med sina brister och styrkor varav envishet och driftighet är några. Hon äcklas av att alla hon träffar på i samhället är egoistiska, elaka och i hennes ögon absurda. Hon påminner mig ibland om hur en god vän ser på omgivningen. Är antagligen helt fel om jag skulle fråga honom, men det är så jag uppfattat det i alla fall. Relationen mellan henne och Tony bryter mot konventioner och förväntningar vilket är uppfriskande och energigivande.



Det som inleds som en samhällskommentar går över till komedi, till quirky drama, till thriller, till horror, och till slut till slutet. Efter titten känns det som jag tagit mig ett filmisk reningsbad. Tvagad och väldoftande kliver jag ut på andra sidan med förnyat hopp om att bra film fortfarande görs om man bara letar lite. Filmen är från Netflix så jag antar att den inte gått på bio. Det är synd då den hade varit värd ett bättre öde än att visas på datorskärmar, små mobila manicker och tv-apparater i störda miljöer.

Jag rekommenderar I don't fell at home in this world anymore å det starkaste och ger den fyra trädgårdstigrar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmens regissör och författare är Macon Blair som spelade huvudrollen i Blue Ruin, hjälp till minnet:

The Ice Storm (1997)

"´The ice storm" av Ang Lee. Detta är et renodlat drama. Inget annat, bara drama. Ibland är man sugen på komedi, ibland på action. Andra dagar kan det vara skräckisar, sci-fi eller rom coms. Men vissa dagar passar det bäst med ett riktigt rejält och mustigt drama. Sådana dagar ska du ta dig en funderare på denna film.

Tiden är tidigt sjuttiotal under brinnande Vietnamkrig och pågående Watergate-skandal. Vi får följa två grannfamiljer i en välbärgad förort i New England någonstans. Handlingen utspelas några dagar före en isstorm drar fram över bygden, därav filmens namn. Bland annat.

Det finns mycket att gilla med denna filmen. Jag tror att jag hade gillat den skarpt om jag såg den när den kom ut och jag är säker på att den stått bra emot tidens tand. Filmen känns obunden till tiden den är gjord. Visst är det kul med filmer som hör till tiden de gjordes, speciellt om man har en nostalgisk känsla för filmen i fråga. Men ett starkt tecken på kvalitet är då filmen skär genom tiden och levererar lika bra då som nu som sen. Detta är en sådan film.

Vad är det då som var så bra med filmen? Miljöerna och hur Lee fångat det tidiga sjuttiotalet är sensationellt bra. Detta kan inte bära en hel film (hör du det Richard Kelly med "The Box"?) men det är en viktig och effektiv detalj i en film som denna.

Skådespeleriet är givetvis av central betydelse och det får vi i massor i denna film. Och bra kvalisort på skådisarna var det också. De som sticker ut mest var Kevin Kline, Sigourney Weaver, Joan Allen, Tobey Maguire, Christina Ricci (!) och Elijah Wood. Den som alltid underbara Allison Janney är med i några få scener och hon stjäl dem rakt framför näsan på alla de andra. Hon är för bra Janney, filmens pärla och en välkomnad glimt i ögat! Tobey Maguire var också överraskande bra i denna film. Det var en roll som passade honom bättre än vissa andra klättrande roller... Heck, alla var bra.

Handlingen är enkel på ytan men sannerligen mustig om man bara tittar under ytan. Det handlar om karaktärernas missnöje med livet. Vad hände? Hur blev det så här? Ang Lee visar med finess och elegans hur en isande kyla krupit in i äktenskapen och filmskapandet värmer mitt dunkande filmälskande hjärta. Kylan i karaktärernas liv tinas varken upp av illa dold otrohet, alkohol eller ens "nycklarna i skålen"-leken.

Ungdomarna har sina egna bekymmer. Om det svåra med att växa upp, passa in, gå under radarn, förstå vad sex är, hur man gör och med vem man gör det. Apapap, ta inte de pillerna tillsammans med alkohol!

Det tog en lång stund innan jag kom till skott att se denna fina film. Tack Decennier för att jag äntligen fick en spark i baken att se den! Detta är en ruskigt bra film.

Jag get "The ice storm" fyra olyckor man kunde se på långt håll av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Romantics (2010)

Tomorrow is going to be fantastic. That is if they even make it to the altar. Cheers to that, huh.

Sista filmen för mig på årets festival var "The Romantics", vilket är en romantisk komedi som påminner lite om den gamla filmfestfavoriten "The Anniversary Party". De kändaste skådespelarna är Katie Holmes (fru Tom Cruise), Anna Paquin (X-Men, True Blood), Malin Åkerman (The "Cock me" girl), Josh Duhamel (Transformers), Candice Bergen (Boston Legal) och lille Frodo.

"The Romantics" utspelas under Lila och Tom's bröllopshelg. Alla kompisarna i gänget "The Romatics" återträffas för första gången på ett längre tag.

We called ourselves the Romantics, because of our obsession of dating history.

Gamla ouppklarade relationer och ofulländade livsdrömmar gör sig påminda. Alkohol och droger driver på och sanningarna flyger i luften. Filmen är bitvis väldigt rolig, och den har en skön stämning. Tyvärr är det en grund film som inte sätter några djupa spår. I slutet av filmfestivalen, efter många filmer på kort tid, kan en viss trötthet sätta in. I det perspektivet var "The Romantics" en perfekt avslutning. En oförarglig kul liten film.

"The Romantics" får två snabbtorkande kostymer av fem.

Betyg: 2/5