Visar inlägg med etikett Amanda Peet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Amanda Peet. Visa alla inlägg

måndag 11 maj 2015

Syriana (2005)



Syriana är den tredje spionfilmen här på bloggen på kort tid. Detta är också som en John le Carré-bok. Men i så fall en av hans mörkaste och mest pessimistiska böcker (En perfekt spion?). Syriana är seriös, allvarlig och politisk korrekt. Ambitionen måste varit att visa hur verkligheten egentligen är. Detta är en anti-bondfilm. Till och med anti-Spy Game.

Casten är vass. Vi har Clooney, Matt Damon Matt Damon, Amanda Peet, Jeffrey Wright, Chris Cooper och Christopher Plummer i framträdan roller. Filmen är ett argt upprop mot oljeindustrins oheliga pakt med politikers och militären. Allt som är gott dränkt i det svarta guldet och allt som är ont är klätt i små gröna pappersbitar (dollars! fattade du den?).


Filmen är bra gjord. Det finns inget att klaga på. Första halvan är riktig bra, högt tempo, en intressant intrig, en George Clooney som spelar en CIA-agent på låg nivå. Det känns befriande att se honom i en "looser-roll" för en gång skull. Han blir till och med brutalt torterad av en fiende i Libanon. Naglarna plopp ut. Ont. Aj. Det svider.


Men allt längre in i filmen tappar jag intresset mer och med. Dels blir handlingen orimligt rörig, dels blir det så tröttsamt pk. Det känns inte kul eller fräscht. Denna film lider lite av samma svagheter som The constant gardener lider av. Det blir ointressant. Dumma kapitalisterna. Dumma borgarna. Dumma militärerna. Yada, yada, yada.


Nej, detta var inte mer än "helt ok". Jag ger Syriana två fördömda själar av fem möjliga.

Betyg: 2/5


onsdag 8 oktober 2014

Please Give (2010)



Ohh no. No no no no  no. NO! Inte Kalifornien längre? Nooo.

Tredje filmen på tre dagar från Nicole Holofcener och nu har hon flyttat från det varma och soliga Kalifornien till ett New York City under hösten. Miljöerna och livet i Kalifornien var några av de starkaste delarna i Holofcener's övriga filmer. Nu är ju i och för sig New York City inte en dålig plats för en film precis, men det ger den en liten annorlunda vibb i alla fall.

Detta är Holofceners fjärde film och för hennes övriga tre filmer har trenden varit desto yngre film desto bättre och Please give hamnar lydigt exakt på rätt plats! Det vill säga, denna film var bättre än de två jag sett nyligen men den kommer inte alls upp i hennes senaste alster Enough said. Och nu säger jag inget mer om det...


Förutom detta. Vad är då skillnaderna mellan de tidigare och enligt mig lite svagare filmerna och de två yngre? För det första är handlingen mer fokuserad på ett fåtal personer, speciellt i Enough said. Det gör att vi får lära känna karaktärerna så mycket bättre. Även i Please give är handlingen mer fokuserad på något sätt. Denna film handlar om Catherine Keener's mamma och de två systrarna i grannlägenheten spelade av Rebecca Hall och Amanda Peet. Resten är biroller; mannen, dottern, den gamla gumman med den vassa tungan.


Den andra stora skillnaden är att i de två förra filmerna hängdes handlingen upp på olika nojjor, utseendefixering respektive pengar. I denna film är det jämna plågor så att säga. Allt möjligt avhandlas. Rädsla för döden, rädsla för att bli äldre och mindre attraktiv, äldre människor, hur svårt det är med en femtonåring (för alla), otrohet, antikviteter samt om man ska ge en peng till en tiggare eller ej (ej om "tiggaren" är en svart man som står och väntar på att få sitt bord på restaurangen...)

Jag antar att ni alla med Fiffi i spetsen förfärats över mina nedklankanden om icke naturliga karaktärer i de två tidigare filmerna? Det problemet känner jag inte alls av i denna film. Jag köper dem med hull och hår. Även i denna film har karaktärerna sina "issues" (minst sagt) men jag upplever inte lika påtagligt att det är konstigheter för konstigheternas skull.


Jag gillar denna film förbehållslöst. Typ. För den har fortfarande ett långt kliv upp till nivån med Enough said. I mina ögon söker Holofcener fortfarande efter sin ton i denna film. Ofta kan filmer som handlar om vanliga människor mitt i livet inte behöva så mycket handling, men i detta fall hade jag gärna sett en sammanhållen historia. Karaktärerna klarade sig inte riktigt på egen hand helt utan handling. Vi får bara öppna slut på de små trådarna som spinns. Här bör jag kanske tillägga att jag kan älska öppna slut när de används på rätt ställe och på rätt sätt. Denna lilla film hade dock mått bra av en handling. Så tycker jag. Yuck.

Please give. Varför hette den så? Planschen visar Cathy böja sig ner och skänka en peng till en uteliggare. Detta hände i filmen men hade det en så central betydelse som antyds av planschen? Har jag missat något här eller är det bara ett förvirrat produktionsbolag som tagit första bästa bild? Ge mer av sig själv och sin kärlek? Ge mer av sina pengar? Mer troligt det första vilket skulle passa in i handlingen, tex hur systrarna behandlade sin mormor. Men varför den bilden då?


Jag velade länge, det vore ju så symmetriskt att ge den fjärde filmen en fyra, men... Japp, det är klart att Please give är värd fyra höstlöv av fem möjliga! De är ju så vackra. Höstlöven, alltså...

Betyg: 4/5

PS, Oliver Platt var bra som mannen och Kevin från American pie-filmerna har vuxit upp till en riktig snygging (men han är för kort!). Den gamla tanten var helfestlig. Bra barnskådespelare också, tyckte jag kände igen henne men verkar varit falskt alarm.

måndag 25 november 2013

Trust Me (2013)



Clark Gregg har fått ett lite oväntat uppsving i och med hans roll som den mycket sympatiske Agent Coulson i The Avengers och den nu pågående Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. Med filmen Trust me har har han precis som Lake Bell med In a world... skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i en film som utspelar sig inom filmbranschen.

Gregg spelar Howard en agent för barnskådespelare som kämpar på i bakvattnet till de stora och kända agenterna. I filmens inledning får vi se hur han blir blåst av sin nemesis, den glassiga agenten Aldo, lustfyllt spelad av favoriten Sam Rockwell. När så Howard av en slump blir vald som agent åt 13-åriga stjärnskottet Lydia ser det ut som att lyckan ska vända för honom. Men saker är aldrig enkla för Howard...


Trust me är mer intressant än vad jag först trodde direkt efter jag sett filmen. Den inleds som en typisk "quirky" komedi där Gregg i första hand skojar med sin huvudpersons motgångar och oförmåga. Howard åker omkring med en trasig hands free till sin mobil. Inte allt för originellt men bilden av den snälle men lite misslyckade "hjälten" går fram.


Sedan utvecklas filmen till ett renodlat drama där det blir väldigt långt mellan skratten. Allt eftersom Howard hjälper Lydia mer och mer kompliceras historien och flera nya komponenter adderas till filmen. Från quirky till klassisk American independent-drama alltså. Men sedan fortsätter filmen att utvecklas och mot slutet är den mer en neo-noir och till det adderas en hel del känslor och humanistiskt patos.

Bra film av Clark Gregg, skådisen. Detta var tydligen hans andra långfilm. Han har i denna film omgett sig med flera fina skådespelare som Allison Janney, Sam Rockwell, Amanda Peet, William H. Macy och Molly Shannon. Nykomlingen Saxon Sharbino som spelar unga Lydia är dock den som gör störst intryck på mig. Riktigt vass insats.


Jag gillade filmen. Den innehöll mer än vad som syntes på ytan.

Jag ger Trust me tre änglar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Om visningen: Efter Enemy begav sig jag, Movies-Noir och bror sin, bort mot Klarabiografen. När vi anlände upp på våning tre var där en lång kö. Djupa suckar och tandagnissel. Mitt skämtsamma förslag om att tränga oss som Movies-Noir's kvinnliga "vän" ofta gör avslogs snabbt. "Vän"? Ja, ni vet tjejen som omnämnts både detta år och förra året i hans beskrivningar från köandet... Men väl inne i salongen hittade vi tre plaster uppe på vänstra sidan. Det var bra platser. Det är en bra biograf med bra lutning som gör att man ser bra från alla platser. Vad tyckte då Movies-Noir om filmen? Kolla här.

onsdag 17 juli 2013

The Way, Way Back (2013)



Owen: We'll need to have faster conversations.

Jag tror att jag har fått en ny man crush! Nej, nej, nej, inte Steve Carell. Dummer, Sam Rockwell såklart! Han är som vanligt otroligt bra och han har en bakgrundsutstrålning som jag finner oemotståndlig. I The way, way back spelar han den coola snubben som ger stöd åt filmens 14-åriga huvudperson, Duncan.

Det är sommartider och vad kan passa bättre än en film på eftermiddagen? Jag och filmspanarkompisen Joel mötte upp för att gå och se denna film. Det blev en fantastiskt trevlig afton som startade med tre kulor glass ute i solen och slutade med den andra riktigt starka filmen under detta annars så hittills svaga filmår.

You're a three.
Det var bra förutsättningar då vi bänkade oss i salongen eftersom jag inte visste något om filmen alls. Jag hade inte ens sett trailern till filmen och än mindre läst eller hört något om den. Den påminde om Little miss Sunshine i och med att både Steve Carell och Toni Collette var med. Man kan ju bara garva åt marknadsföringen. Usch, det måste vara så svårt att göra sig hörd genom genom det massmediala bruset som debutanter. Det är alltså inte regissören för Juno, inte heller producenten för Juno, utan studion som gav oss Juno som gjort denna film. Långsökt, men förhoppningsvis får denna filmen den stora publik den förtjänar. På vår visning dök flera gäng tonåriga tjejer upp och jag förundrades lite över vad som lockat dem till bion. Trailern? Flera skådespelare från Little miss Sunshine? Vad annars? Inte för att jag klagar, det är trevligt att de hittar till en film som denna och inte bara går och ser The bling ring.

Ung kärlek kanske lockar den unga publiken?
Vi får hoppas att publiken väljer rätt, och chansen finns ju då studion levererar en så bra film som denna. Den är i samma klass som Juno, som jag älskar, men kanske än mer jämförbar med en annan favorit The station agent. Dialogen är superb och regissörerna har på ett snyggt sätt fått skådespelarna att ge färgstarka karaktärer utan att för den skull överdriva. Filmen andas underspel och finess. Trots Allsion Janneys bullriga figur hävdar jag att filmen inte är "överspelad".

Häromdan pratade vi om preferenser här på bloggen. Jag älskar genren American Independent, detta samlingsnamn för amerikanska filmerna som görs långt från Hollywood-fabriken där dollarn styr. Filmer som likt denna oftast bygger på en bra dialog och suveräna skådespelare. Många kända skådespelare ställer upp i de små produktionerna trots att de inte tjänar lika mycket dollars, för att de vill vara med i just denna typ av film. Jag älskar genren och det är en av anledningarna till att jag trivs så bra på Stockholms Filmfestival där de har en hel sektion med AI.


Skådespelarna var det. Nykomlingen Liam James gör Duncan bra. Han startar som en mycket sluten och nördig kille men blommar ut allt eftersom hans Duncan får bättre självförtroende. Det är en gradvis och nyanserad förändring som vi ser på duken. Grannflickan Susanna spelas av en annan ung en, AnnaSophia Robb. De var båda bra, men filmens verkliga tyngd finns i ett suveränt galleri som spelas av vuxna skådisar. Allison Janney är underbar som sin ständigt druckna och festglada granne. Är hon inte suverän, Allison Janney, så säg? Amanda Peet är lysande som den flörtiga grannfrun som ser sommaren som sitt tillfälle att få vara wild and crazy again. Ungdomen är alltid saknad så snart den lämnat oss. Och Steve Carell är ljuvligt sliskig i sitt dryga sätt mot Owen. Deras förhållande måste bygga på förtroende och respekt? Yeah, right.

Men filmens mest magnetiska karaktär är såklart Sam Rockwell's Owen. Hans namn står en bit ner i rollistan men redan när han dyker upp en bit in i filmen känner man att där har vi en intressant figur. Och mot slutet av filmen ville jag att det inte skulle ta slut. Jag ville spendera mer tid med Owen, Caitlin, Roddy, Lewis och de andra där på vattenlandet. Vilket perfekt sommarjobb han hade, Duncan.


Filmen är regisserad av en duo skådespelare som gör debut som regissörer med denna film. Nat Faxon och Jim Rash har både skrivit och regisserat och jag kommer vara mycket nyfiken på vad de hittar på nästa gång. De är också med i filmen som Owens anställda Roddy (den coola surferkillen) och den konstiga Lewis (han med pedoglasögonen och det tunna håret). Aha, nu trillade polletten ner. Jag ser att Faxon och Rash skrivit manus till The descendants. Dessa filmer påminner om varandra i känslan.

The way, way back var hjärtvärmande samtidigt som den inte föll i någon av de vanliga fällorna. Lyckligtvis slapp vi ett kletigt sentimentalt slut. Som sagt, hela filmen är motsatsen till överdriven och den blir sååå mycket starkare av det.

Jag ger The way, way back fyra badbyxor av fem, men med en bullet.

Betyg: 4/5

måndag 31 maj 2010

2012 (2009)


The moment we stop fighting for each other, that's the moment we lose our humanity.

Ibland går jag och kollegan Andy på film efter jobbet. Då är målet att få en trevlig kväll på bio, en stunds avkoppling från stressiga projekt. Våra filmval blir därefter också, vi kanske väljer en lättsmält film före ett östtyskt drama om en blind pojke i Sibirien.

Roland Emmerich är faktiskt tysk, men han jobbar sedan länge i Hollywood. Han gör bombastiska action-filmer med kända skådespelare och en hel drös datoranimation. Roland gillar inte handling eller intelligent dialog. Han gillar verkligen inte logik, heller. Han gillar de små gröna pappersbitarna. Hollywood gillar Roland. Publiken gillar Roland. Publiken är hjärndöd säger jag. Publiken vill ha hjärndöda popcorn-filmer. Jag med.

Genom åren ser man olika skådespelare göra sitt bästa i olika roller. Endast de allra bästa av de bästa lyckas spela helt olika karaktärer gång efter annan. Exempel kan vara DeNiro, Streep eller DD-L. Andra spelar samma karaktär i roll efter roll och antingen gillar du dem, eller inte. Skådisar som hamnat i samma karaktär om och om igen, antingen genom så kallad "type casting" eller på grund av odynamiskt skådespeleri är sådana storheter som Bruce Willis, George Clooney och Hugh Grant. En sådan är också en av mina allra största favoriter - John Cusack. Jag älskar honom och hans karaktär. Den är skön.

Vad är då den röda tråden? Jo, jag och Andy gick och såg undergångsfilmen "2012". Hur var den då? Se ovan, paragraf två. Popcorn, en stunds verklighetsflykt. Intet efteråt. Dialogen? Patetisk.

John Cusack var i sitt esse och han höjer filmen med ett helt betyg. Cusack tillhör en liten grupp skådespelare som jag i princip gillar vad de än gör; John Cusack, Bruce Willis, Pierce Brosnan... Jag gillade också Woody Harrelson's profet. Han var helt "över toppen", men det var ett kul inslag i filmen.

"2012" får två arker av fem.

Betyg 2/5