Eat Drink Man Woman (1994)

Aha, sista filmen i Filmskolan vårterminen 2023. Det känns bra att avsluta med denna film från Ang Lee. Det står på affischen att detta är en komedi men jag såg den mer som ett drama.

Äldre man, en stjärnkock nära pensioneringen, har sina tre vuxna döttrar boende hemma hos sig fortfarande. Familjens tradition är att pappan bjuder på en magnifik söndagsmiddag varje vecka.

Det är mellandottern filmen handlar om tror jag. Hon känner vill flytta hemifrån då hon känner sig kvävd av pappan. Han har tvingat henne studera och ta fint jobb på flygbolaget istället för att följa i faderns fotspår och bli kock själv. Hon är olycklig i sin roll.

De två andra döttrarna verkar mer nöjda med situationen och därmed blir det såklart de som flyttar ut med varsin respektive boyfriend. 

Dråpligheter förekommer, men också en gammal vän dör och de flesta i filmen har något eller annat besvär att ta hand om. Vi åskådare bjuds på en helfestlig överraskning i slutet av filmen. Just slutet, de sista trettio minuterna ungefär är filmens styrka. Den avslutas mycket fin. Inledningen är splittrad och upplevs frenetisk på ett oskönt sätt. Säkert helt enligt regissör Lees tanke, vi förlöses i slutet av filmen tillsammans med mellansystern.

En fin film.

Betyg: 3/5

Lyssna på när jag och Måns snackar om filmen i Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Ice Storm (1997)

"´The ice storm" av Ang Lee. Detta är et renodlat drama. Inget annat, bara drama. Ibland är man sugen på komedi, ibland på action. Andra dagar kan det vara skräckisar, sci-fi eller rom coms. Men vissa dagar passar det bäst med ett riktigt rejält och mustigt drama. Sådana dagar ska du ta dig en funderare på denna film.

Tiden är tidigt sjuttiotal under brinnande Vietnamkrig och pågående Watergate-skandal. Vi får följa två grannfamiljer i en välbärgad förort i New England någonstans. Handlingen utspelas några dagar före en isstorm drar fram över bygden, därav filmens namn. Bland annat.

Det finns mycket att gilla med denna filmen. Jag tror att jag hade gillat den skarpt om jag såg den när den kom ut och jag är säker på att den stått bra emot tidens tand. Filmen känns obunden till tiden den är gjord. Visst är det kul med filmer som hör till tiden de gjordes, speciellt om man har en nostalgisk känsla för filmen i fråga. Men ett starkt tecken på kvalitet är då filmen skär genom tiden och levererar lika bra då som nu som sen. Detta är en sådan film.

Vad är det då som var så bra med filmen? Miljöerna och hur Lee fångat det tidiga sjuttiotalet är sensationellt bra. Detta kan inte bära en hel film (hör du det Richard Kelly med "The Box"?) men det är en viktig och effektiv detalj i en film som denna.

Skådespeleriet är givetvis av central betydelse och det får vi i massor i denna film. Och bra kvalisort på skådisarna var det också. De som sticker ut mest var Kevin Kline, Sigourney Weaver, Joan Allen, Tobey Maguire, Christina Ricci (!) och Elijah Wood. Den som alltid underbara Allison Janney är med i några få scener och hon stjäl dem rakt framför näsan på alla de andra. Hon är för bra Janney, filmens pärla och en välkomnad glimt i ögat! Tobey Maguire var också överraskande bra i denna film. Det var en roll som passade honom bättre än vissa andra klättrande roller... Heck, alla var bra.

Handlingen är enkel på ytan men sannerligen mustig om man bara tittar under ytan. Det handlar om karaktärernas missnöje med livet. Vad hände? Hur blev det så här? Ang Lee visar med finess och elegans hur en isande kyla krupit in i äktenskapen och filmskapandet värmer mitt dunkande filmälskande hjärta. Kylan i karaktärernas liv tinas varken upp av illa dold otrohet, alkohol eller ens "nycklarna i skålen"-leken.

Ungdomarna har sina egna bekymmer. Om det svåra med att växa upp, passa in, gå under radarn, förstå vad sex är, hur man gör och med vem man gör det. Apapap, ta inte de pillerna tillsammans med alkohol!

Det tog en lång stund innan jag kom till skott att se denna fina film. Tack Decennier för att jag äntligen fick en spark i baken att se den! Detta är en ruskigt bra film.

Jag get "The ice storm" fyra olyckor man kunde se på långt håll av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Life Of Pi (2012)

Pi Patel: Thank you Vishnu, for introducing me to Christ.

"Live your dash".

Life of Pi är en djupt filosofisk och vacker film, både till ögat och själen... Fuck it. Jag kan inte ens skriva ett ironiskt inlägg om denna film. Det är bäst att jag kommer ut och säger det från början. Jag gillade inte alls filmen. Om du är en av de många, många som älskar den, gör dig själv och mig en tjänst och sluta läsa nu. Gå till någon annan blogg eller recensent som älskar den och läs speglingen av dina egna känslor om filmen istället. Ok? Gott så.

Då jag och min ärade Filmspanarkollega Jojje åt lunch ihop häromveckan pratade han om filmen. Efter ett tag insåg han att jag inte sett den och blev då uppspelt. Hade han spoilat undrade han smått oroligt men framför allt artigt. Jag sa då att det inte var någon fara alls för jag kände mig inte sugen på filmen och skulle antagligen inte ens se den. Han hade nämnt något diffust om en twist i slutet och något om två historier. Vad jag då inte visste var att han i det ögonblicket dömde mig till två timmars uttråkning. Varför är alla storfilmer så djäklans långa nu för tiden?

Life of Pi är en vacker film. Lika vacker som ett magnifikt fyrverkeri över takåsarna på nyårsnatten. Som film är den tyvärr lika tråkig som ett fyrverkeri som håller på i drygt två timmar. Det räcker liksom inte med en suveränt bra animerad tiger och lite mareld ute på Stilla Havet. Och även om marelden var ganska häftigt gjord av Ang Lee och hans datateknikers så kan jag personligen intyga att mareld ute på ett av de stora haven mitt i natten är mycket häftigare och vackrare i verkligheten än på film.

Filmens första halvtimme utspelas i Indien och handlar om gud, religion, Christ, Vishnu och de övriga tjugonio miljoner niohundranittioniotusenniohundranittionio* gudarna. Det är så otroligt tråkigt. Jag säger som Pi's far:

Santosh Patel: Religion is obscurity.

Äventyret till havs var helt ok, men jag tråkades även här. Datakillarna har gjort ett bra jobb. Men precis som att jag är tämligen okänslig för att låta dåliga visuella effekter ta mig UR en bra historia, så görs en historia inte automatiskt bättre bara för att det visuella är bra. Däremot kan såklart upplevelsen höjas med en glimrande och fantastisk visuell prakt, och det är kanske där filmen fångat många av sina fans. Jag blev i alla fall inte så slagen av detta spektakel.

Åter till Jojjes roll i dramat. Jag har hittills aldrig lämnat en biograf under en visning och väldigt sällan stängt av en film utan att titta klart. Det känns inte rätt, och vem vet det kanske blir bättre i slutet? Denna gång var jag mycket nära, men Jojjes lilla kommentar då han försade sig och pratade om en twist fick mig att uppbringa den mängd nyfikenhet som gjorde att jag satt kvar framför filmen. Och väntade.

Om nu filmen handlar om människans förmåga att klä hemska upplevelser i fantasieggande sagor så finns det andra filmer som gör det på ett bättre sätt. Pan's labyrinth, blink, blink. Denna kletiga blandning av ett otydligt religiöst budskap och en ung pojkes sätt att hantera världens elaka kockar gjorde mig varken upplyst eller nöjd, jag blev snarare äcklad av den ytliga och tillgjorda visheten som tillskrivs historiens huvudperson.

Ang Lee, mannen som gav oss Crouching tiger, hidden dragon? Har du blivit gammal?

Jag ger Life of Pi ett bortkastat liv.

Betyg: 1/5

*) Blev särskrivningarna korrekt där, Sofia?