Visar inlägg med etikett Aaron Sorkin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aaron Sorkin. Visa alla inlägg

fredag 27 april 2018

Molly's Game (2017)



Damn vad jag gillar Jessica Chastain! Jag kallar henne ”den rödhåriga” och menar det på ett kärleksfullt sätt. Jag har stor respekt för henne som skådespelerska då hon är en av de bästa vi har just nu.

Här spelar hon Molly Blom i en historia som bygger på sann historia. Molly var en duktig freestyleåkare som nästan slog igenom på internationell nivå. Hennes bror Jeremy skidade i OS några gånger. Genom livets irrvägar hamnade Molly på tabloiderna av en helt annan orsak. Hon ledde lagliga och olaglig pokerspel med stormrika och extremt kända spelare både i Hollywood och på Manhattan. Till slut tog hon för stora risker, överträdde gränsen mellan lagligt och olagligt och åkte till slut dit i en stor härva där FBI jagade den ryska maffian i New York!

Filmen är skriven och regisserad av den smarta dialogens mästare Aaron Sorkin. Jag älskar allt som oftast hans serier och filmer. Jag gillar att se smarta personer prata om komplexa saker. I denna film debuterar han som regissör med mycket gott resultat. Molly’s game får bli 2017 års The big short som den intellektuella filmen på topplistan från filmåret.



Poker och varianten Texas Hold’em är ett spel som bygger på matematik, statistik, sannolikhet plus spelarens förmåga att tolka och läsa av motståndarnas beteende runt bordet. Det är INTE ett spel som bygger på slumpen som DN fastslog i en katastrofal artikel om poker för några år sedan.

Texas Hold’em bygger på att känna till odds och spela sina pengar i lägen då man som spelar får så höga odds på spelet att det ger vinst i långa loppet. Om du får fem gånger pengarna och vinner varannan gång ska du satsa, men om du dubblerar dina pengar men vinner endast en gång av fem ska du inte satsa.

Man måste inte vara expert på poker för att kunna uppskatta Molly’s game men jag tror att en del av spänningen i filmen går förlorad om man inte förstår något om pokerspelet. Annars handlar filmen i hög grad om Molly och hennes roll i härvan FBI utredde (som inte handlade om hennes pokerkvällar utan om några av dem som besökte hennes spel). Vi får också följa hennes relation med sin advokat som spelas av Idris Elba. Han är en riktigt bra skådis som har en kraftfull personlighet som går rakt igenom bioduken.



Molly Bloom verkar vara en mycket intressant person om man nu kan lita på filmen. Hon var principfast och ärlig i en miljö med mycket stora summor pengar och en snabb omsättning. Addera sedan stora egon, kända personer och en hel del droger och man får en mycket destruktiv miljö som attraherar fel folk. Att lyckas i en sådan miljö är en bedrift. Det är också spännande att se hur hårt FBI pressade henne, och deras metoder för att nå sina mål. Skyldig eller oskyldig har inget med frågan att göra, bara vinna eller förlora. Precis som i ett pokerparti för övrigt. FBI är inte bara den gode Agent Cooper!

Jag älskade känslan i filmen och håller den i samma nivå som pokerfilmernas moder Rounders.

Jag ger Molly’s game fyra flop, turn och rivers av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen slog sig in på min topplista över 2017 års bästa filmer.











fredag 21 mars 2014

Charlie Wilson's War (2007)

 

Gust Avrakotos: There's a little boy and on his 14th birthday he gets a horse... and everybody in the village says, "how wonderful. The boy got a horse" And the Zen master says, "we'll see." Two years later, the boy falls off the horse, breaks his leg, and everyone in the village says, "How terrible." And the Zen master says, "We'll see." Then, a war breaks out and all the young men have to go off and fight... except the boy can't cause his legs all messed up. and everybody in the village says, "How wonderful."
Charlie Wilson: Now the Zen master says, "We'll see."

Mitt lilla 2007-maraton inleddes med en otroligt tråkig BOATS i ganstereposet American gangster och avslutas med en otroligt underhållande BOATS i den politiska satiren Charlie Wilson's war. För visst kan man kalla den en satir? Jo då. Den är ren nutidshistoria som handlar om händelserna bakom kulisserna under 80-talets krig i Afghanistan och dess avslut som har tydliga kopplingar till dagens krig mot terrorn.

Aaron Sorkin, denna gudabenådade manusförfattare man inte ska glömma namnet på! Jag skulle nämna hans namn på Har du inte sett den podden? i lördags men jag blev helt tom i huvudet. Nåväl, Sorkin står bakom tv-serier som den älskade The West Wing och den ojämna The Newsroom. Han har också skrivit manus till en hel del filmer som alla är rejält bra! Vad sägs om följande radda filmer; A few good men (You can't handle the truth!), The social network och Moneyball? Rigtigt najsa filmer alla tre. Innan dess har vi två bra filmer från den politiska arenan i Washington. Vi har The American President (1995) med Michael Douglas, Annette Bening och halva casten från The West Wing. I det allmänna kaoset i huvudet efter jag glömt var Aaron Sorkin hette kallade jag den för en helt egenhändigt ihopsnickrad engelsk översättning av den svenska titeln Presidenten och miss Wade. Nåväl. Det är en riktigt skön fiktiv film om USA president som ger sig ut att dejta. Jag har för mig att han är änkling.


Och till sist har vi filmen för dagen. Den sista av de sju jag såg från 2007 i förberedelserna inför min topplista. Det är den sanna historien om kongressledamoten Charlie Wilson som var mannen bakom kulisserna av USA's stöd till motståndsmännen i Afghanistan efter Sovjets ockupation under 80-talet. Från en liten och oengagerad verksamhet växte detta stöd till stora proportioner och många anser att denna hjälp är en stor anledning till att Sovjet till slut drog sig ur Afghanistan. Många anser också att USA misslyckades att hjälpa Afghanistan under tiden efter kriget och därmed tillät fattigdomen och därmed extremismen frodas som senare resulterade i Al Quaida, terrordåd och höghus som ramlar ihop.


Filmen är en underbar typiskt Sorkin-pratig drama med en hel del svart humor. Filmen är regisserad av veteranen Mike Nichols. Detta verkar vara hans sista film till och med. Skådespelarlistan är spektakulär och själva anledningen till att jag valde filmen. Då Philip Seymour Hoffman tragiskt gick bort i februari kollade man ju upp vilka filmer med honom man missat och det var då jag fick syn på denna noll sjua.


Tom Hanks spelar huvudrollen. PSH spelar CIA-agenten med det lustiga namnet Gust Avrakotos som Charlie samarbetar med. Ljuvliga Amy Adams, ni vet hon från de romantiska komedierna, spelar Charlie's politiske assisten Bonnie Bach, och Julia Roberts spelar Joanne Herring, en av finansiärerna bakom initiativet.

Joanne Herring: Why is Congress saying one thing and doing nothing?
Charlie Wilson: Well, tradition mostly.

Dialogen är superb. Filmen håller ett högt tempo och duckar inte för politiskt invecklade resonemang. Skådespelarna är top notch där båda favoriterna självklart står ut. Philip Seymour Hoffman kan knappast göra någon besviken med denna film. Jag tänker speciellt på en minnesvärd scen där han skäller ut sin chef och avslutar scenen med att krossa denne chefs kontorsfönster. Den andra stjärnan är lika givetvis Amy Adams. Hon är för bra den tjejen. Denna film bär hon inte på sina axlar som hon gjorde för Enchanted, men hon är perfekt i rollen som Charlie Wilsons bundsförvant och smarta hjärna bakom fasaden.


Filmens huvudperson är spelad av Tom Hanks och han är mycket stabil, som alltid kan man kanske tillägga. Jag är ju inte helt såld på Tom Hanks även om han sällan är dålig. Däremot kan jag tycka att hans insatser alltid är lite för "safe". Han gör en typisk Tom Hanks-roll här, och någon gång skulle jag hellre se honom göra som Leo gjorde i The Wolf of Wall Street och bara släppa tyglarna och skena iväg utan minsta oro vad som finns bakom krönet. Däremot finns samma lekfullhet i Charlie Wilson's war som i The Wolf. Charlie själv var säkerligen en stor skit som behandlade kvinnor illa, men har utförde dåd som ändrade världshistorien och sådana människor är alltid roligt att följa.

Larry Liddle: Miss?
Charlie's Angel #1: Yes sir?
Larry Liddle: It seems to me lookin' around, that it's almost all women workin' here; and that they're all very pretty. Is that common?
Charlie's Angel #1: Well... Congressman Wilson, he has an expression. He says uhh, "You can teach 'em to type, but you can't teach 'em to grow tits."
Larry Liddle: Well, that's... charming.

Charlie's angels
Julia Roberts överraskar lite med en bra tolkning av en hysterisk kommunisthatande miljardär från Texas. Långt från hennes vanliga roller, men det funkar bra, nästan perfekt. Allt som allt var detta den starkaste filmen av de sju. Jag avslutar med den så vi kan tacka av minimaratonet på en positiv not. Nu återstår bara att skriva ihop min årsbästalista för året 2007.

Jag hade mycket skoj med denna film och jag ger Charlie Wilson's war fyra starka "mission unfinished" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Charlie Wilson: These things happened. They were glorious and they changed the world... and then we fucked up the endgame.

Den riktige Charlie Wilson

fredag 14 juni 2013

The Newsroom - Season 1 (2012)



När skaparen av The West Wing, Aaron Sorkin, kommer med en ny tv-serie höjs pulsen lite. Jag var förväntansfull, men kort tid efter serien haft premiär märkte jag att buzzen runt serien lät antyda mixade reaktioner. Den verkade inte falla alla i smaken. Tiden gick och jag glömde nästan av serien, men nu har jag till slut givit den en chans. Inledningen av första avsnittet med Will McAvoy (Jeff Daniels) i en diskussionspanel på ett universitet är fullständigt briljant. Helt makalöst bra. Wow, den gamle mästaren Aaron Sorkin kan tydligen inte misslyckas...

Men sedan rämnar illusionen. Serien är frustrerande ojämn. Det är en schizofren tv-serie! Extatiskt bra scener blandas med segment som kräver ett hav av skämskuddar för att ta sig igenom. "Har Aaron Sorkin tappat det?" skickade jag ut till vänner bland poddare och bloggare.

Vad är det som är felet med serien då? Sorkin's styrka ligger i att beskriva en grupp intelligenta och extremt duktiga personer som arbetar ihop i ett lag. The West Wing var lysande i sitt drama, sin humor, sin passion för jobbet, men den var aldrig fånig eller farsartad. Humorn var karaktärsdriven och byggde på karaktärernas agerande och ambitioner.

I The Newsroom blandas den karaktär som The West Wing har med romantisk komedi driven av slapstick-humor. Obegripligt! Även till synes små avsteg från den vinnande melodin gör skillnaden enorm när tonen i en "show" ändras så totalt. Jag kan tänka mig två anledningar till att de valt att lägga in den romantiska komedin. Antingen har HBO tvingar Sorkin till detta misstag, men det känns långsökt då HBO inte verkar arbeta så och då Sorkin torde vara så stor i branschen att han inte skulle tillåta ett sådant tilltag. Det andra skälet till detta måste vara att Sorkin helt enkelt valt att göra den så här. Han har kanske velat testa sig inom romantisk komedi och skapat en serie som blandar gruvligt allvar med en hysterisk och förstärkt humor som jag endast kan jämföra med hur Ally McBeal var. Men i Ally McBeal funkade det för att hela serien gick i samma ton och var skruvad hela tiden, inte bara fläckvis.

I The Newsroom är det framför allt två karaktärer som Sorkin behandlar slarvigt, elakt(?) och konstigt(!). Båda är kvinnliga. Även om de flesta karaktärerna i The West Wing var män fanns där en hel del starka och bra kvinnliga karaktärer, så förklaringen kan inte bara vara att Sorkin inte kan skriva kvinnor. Men man kan lugnt påstå att Sorkin inte kan skriva kvinnor med kärleksbekymmer.

Det största problemet måste vara Mackenzie MacHale som spelas av Emily Mortimer. Hon ska vara en av världens bästa nyhetsproducent för tv-nyheter. Hon kommer hem från flera år i fält, typ Libanon etc när serien startar. Ändå beter hon sig som att hon suger på sitt jobb. Hon begår misstag efter misstag som inte passar med rollen. Hon är dåligt allmänbildad vilket förefaller helt osannolikt. I ett avsnitt ber Mack en kollega om hjälp då hon måste få hjälp att förstå mer om ekonomisk politik! Världens bästa nyhets-tv-producent fattar inte basala saker om ekonomi? Skrattretande. Hennes romantiska förehavanden med Will är också otroligt dåliga, även om man givetvis kan köpa premissen att en duktig yrkeskvinna (som hon sägs vara men som vi aldrig ser) kan vara "dålig" på förhållanden.

Det andra största problemet är Alison Pill i rollen som Maggie. Hon ska också vara supersmart. Hon är en assisterande producent på väg upp i karriären. Den "stora" Mackenzie jämför Maggie med sig själv i början av sin karriär bland annat. Men förutom att vara på en 14-årings nivå då det gäller privatlivet, ser vi henne sällan göra något bra i sin yrkesroll. Hon snubblar på stolar, smäller dörrar i ansiktet på kollegor, och gör bort sig totalt i sitt jobb, och hon är så junior man kan tänka sig i alla perspektiv. Och ändå ska vi åskådare på något sätt tro att hon är en på väg uppåt i sitt gebit. Nej, jag köper det inte för en sekund.

Jag inser nu att båda karaktärerna, Mackenzie och Maggie, är totalt fel-castade. I The West Wing fanns ingen lika felcastad karaktär, inte ens i närheten. Det är kanske det som skiljer serierna mest, mer än manus?

Det som är så frustrerande och irriterande är att The Newsroom är jättebra i vissa delar. De har på ett snyggt sätt vävt in verkliga nyheter i serien. Allt från BP's oljespill till dödandet av Bin Laden kommer med i nyhetsteamets vardag. Säsongens röda tråd är fajten som teamet för för att få visa "seriösa nyheter" och inte vika sig för bolagets jakt på tittarsiffror och fjäskande för sponsorer. Sorkin förnekar sig inte och jagar hänsynslöst Republikanerna, i detta fall The Tea Party rörelsen (Michele Bachmann och anhang). Tricket att göra karaktären Will McAvoy till en "god" republikan lurar ingen, Sorkin är demokrat och han utnyttjar sina tv-serier till fullo för att få fram sin politiska vinkel.

Jag antar att The Newsroom kommer tillbaka för säsong 2, men jag vet inte om jag orka se den med tanke på hur två av de största karaktärerna är orealistiska, för sina roller i serien, samt inte så lite irriterande.

Betyg: 3/5

onsdag 8 februari 2012

Moneyball (2011)


How can you not get romantic about baseball?

Ibland stöter man på filmer som bara är otroligt bra. Ibland kan det till och med vara svårt att sätta fingret på varför de är så bra. Men allt som oftast är det ett gediget jobb från grunden med ett fantastiskt manus, en tajt regi, bra skådespelarinsatser, bra klippning, bra musik osv. Ja ni vet vad jag menar. "Moneyball" är en sådan film. Den kommer kanske bli en framtida favoritfilm från det starka filmåret 2011.

Första gången jag hörde om "Moneyball" var i en amerikansk podcast om film. De som snackade om filmen menade på att man inte behöver vara insatt baseball eller i MLB, den amerikanska proffsligan, för att kunna uppskatta filmen till fullo Jag vet inte om jag håller med. Man behöver nog förstå grunderna i baseball för att kunna ha full behållning av filmen. Man behöver fatta hur och varför man vinner matcher i alla fall.

"Moneyball" utspelar sig 2001. Vi får följa Oakland Athletics General Manager Billy Beane (Brad Pitt) då han mot alla odds ledde sitt lag till slutspel. Trots att Oakland A's hade ligans sämsta ekonomi, och trots att deras bästa spelare köptes upp av rika lag inför varje ny säsong lyckades Billy Beane "slå systemet". Baseball är amerikas mest traditionsrika sport med hundraåriga anor. Managers, coacher och talangscouter hade i årtionden bedrivit verksamheten på ett och samma sätt. Billy Beane och hans handplockade assistent lyckades med matematiska modeller och nytt tankesätt identifiera spelare som var undervärderade på marknaden. På så sätt kunde de sätta ett lag på banan till de löner som de hade råd med som ändå kunde besegra motståndarna.

Filmens manus är tajt på det allra bästa sättet. Filmen bygger på en bok om Billy Beane och manuset är skriver av Aaron Sorkin (The social network, The West Wing) med flera. Skådespelarensamblen är mycket bra. I huvudrollen som Billy ses ju Brad Pitt. Jag tycker ofta att han spelar över och kör med sina vanliga manér oavsett om det passar i rollen eller ej, men här spelar han Billy väldigt "rakt", utan krusiduller. Det är den bästa roll han gjort på länge och jag tycker att han var värdig en oscarsnominering för bästa manliga huvudroll. Jag tror att han har en god chans att vinna också. Att han gjorde en så stark insats i "The tree of life" kan nog hjälpa till där också. Både Philip Seymour Hoffman som lagets coach och Jonah Hill som Billy Beane's assistent Peter är också mycket bra, båda är nedtonade, och väl castade.

Jag har svårt att förklara exakt varför filmen är så bra. Jag har sett en del baseball och jag förstår grunderna i sporten, men egentligen är jag inte överdrivet intresserad av MLB. De matematiska modeller som Billy och Peter tar fram är däremot exotiskt spännande. Detta är en "underdog story" utan dess like. Billy är en vinnarskalle och han drivs av ett behov att bevisa sitt värde. Och vilket värde sedan!

"Moneyball" är en film som engagerade och förhäxade mig från första bildrutan och jag kan inte annat än varmt rekommendera den. Filmen är en mycket stark kandidat till topp tio-listan för 2011. Jag ger "Moneyball" fyra kontraktsförslag av fem möjliga.

Betyg: 4/5


tisdag 28 december 2010

The West Wing - Season 6 (2004-2005)


Oh my. Ännu en säsong över i denna suveräna serie. Det är julledigt just nu och en av de bästa sakerna med ledigheter som denna är att man kan ligga i sängen och "se ett avsnitt till" utan att det påverkar jobbet dagen efter, för det är ju inget jobb dagen efter!

Säsong sex av The West Wing började inte så bra, de första avsnitten var bland det svagaste av hela serien än så länge. Det började med fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier på Camp David. Tämligen tråkigt, alldeles för mycket "handling" på bekostnad av det som är seriens styrka, det karaktärsdrivna dramat.

Samtidgt snubblade vi in i bytet av Chief of Staff från Leo till C. J. I och för sig lite oväntat då jag hade gissat på Will Bailey. Sedan kom dock Alan Alda och Jimmy Smits in i serien och räddade säsongen. När både demokraterna och republikanerna börja ordna sig inför det kommande presidentvalet tog säsongen fart. Alan Alda som den mycket sympatiske och moderate republikanen är otroligt bra. Spänningen under andra halvan av säsongen var dock vem som skulle bli demokraternas kandidat, fast då Josh valde sin "guy" var det över. Josh klarar allt.

Säsongen hade ett särskilt spännande slut. Nu är jag mycket sugen på säsong sju, seriens sista. Kortsiktigt undrar man ju vem läckan i Vista Huset är (Wikileaks-föraning?). Det verkar ju som att det skulle vara C. J. så hon är det säkert inte. Tänk istället på vem som är allra minst misstänkt, så kan man kanske hamna på Charlie?

Det allra mest spännande är dock vem som vinner valet och efterträder Bartlet. Det vore ganska coolt om de avslutar serien med att republikanerna vinner... Jag är och hoppas förbli ospoilad.

Säsongens vinnare? Lika enkelt som valet av VP för den demokratiske kandidaten var, måste priset gå till säsongens gigant Josh Lyman. Grattis till andra utmärkelsen. Ett hedersomnämnande går till den frejdiga korta blondinen Annabeth, hon var en uppfriskande fläkt i samma anda som Ainsley Hayes och Ryan Pierce.

Säsong sex avslutades otroligt bra och nu är det omöjligt att inte hasta vidare med den avslutande säsngon sju omedelbart. Dexter får vänta lite till...

Betyg: 4/5

Säsong 7 finner du här.

fredag 17 december 2010

The West Wing - Season 5 (2003-2004)


Så, då var jag klar med säsong 5 av "The West Wing". Vi får följa president Bartlet och hans senior staff genom det sjätte året vid makten, i Vita Huset. Efter en överdos av film på årets filmfestival var det gôtt att åter sjunka in i tv-seriernas underbara värld.

"The West Wing" håller fortfarande en otroligt hög klass. Den intellektuella nivån på dialogen är förträfflig och samspelet mellan karaktärerna har djupnat än mer. Intressanta eller humoristiska scener utspelas där karaktärerna endast kommunicerar via ögonkast. Manusförfattarna, skådespelarna och vi, publiken, spelar tillsammans som vi vore en välrepeterad symfoniorkester!

Precis som för den sittande president Obama, i denna version av verkligheten, har president Bartlet problem med att få igenom budget och lagförslag då kongressen har en republikansk majoritet. Så sent som idag fick Obama igenom sitt stimulanspaketet trots motstånd både från demokrater och republikaner. Tillräckligt många röstade dock till slut för presidentens förslag. Detta efter okänt många timmars förhandlingar av "Josh". Precis som i serien alltså!

Ett av säsongens bästa avsnitt måste vara "The Supremes" där gänget letar efter en ny Supreme court justice. Säsongens mest annorlunda men tyvärr också svagaste är avsnittet "Access" som visar en "bakom nyheterna"-dokumentär om allas vår C. J. Cregg. Kul idé men inte så bra.

Säsongens vinnare undrar du nu. Jag tycker att det är dags att hylla de förträffliga bi-rollerna i "The West Wing". Vinsten delas av tre bifigurer som både för fram handlingen, men också allt som oftast är inblandade i de mest humoristiska sekvenserna. Vi har rikemanssonen Ryan Pierce som driver Josh till vansinne men som också har dolda förmågor. Den andra vinnaren är denna säsongs motsvarighet till Ainsley Hayes - Joe Quincey (Matthew Perry), ännu en supersmart republikan som börjar arbeta för administrationen. Även här får vi en del roliga stand-offs med Josh. Den allra lustigaste bifiguren är dock Tobys nya assistent Rina, charmig, kurvig, oftast klädd i korta kjolar och mycket smink. Det ska bli mycket kul att följa henne i senare säsonger, för jag hoppas att hon är kvar i serien. Fast som Plymen så riktigt sa: "Josh är din favorit". Korrekt!

Betyg: 4/5

Säsong 6 finner du här.

tisdag 9 november 2010

The West Wing - Season 4 (2002-2003)


President Bartlet (Martin Sheen) har blivit omvald till fyra nya år i Vita huset. Fjärde säsongen följer Jed och hans briljanta team under det första året av den andra presidentperioden.

Efter att ha skyndat igenom de tre första säsongerna tog det mycket längre tid för mig att se klart säsong fyra. Jag tröttnade lite. Oklart varför då serien håller lika hög klass som vanligt. I förra veckan blev jag dock sängliggande i en höstförkylning och då såg jag de sista fyra avsnitten. Säsongens avslutning var mycket stark.

Avsnitt 20 Evidence of things not seen
Avsnittet där gänget spelar poker en fredagskväll, samtidigt som storpolitiken aldrig vilar. Will Bailey och Debbie Fiderer briljerar vid bordet. Josh lyckas under kvällen intervjua Joe Quincey spelad av Matthew Perry från Vänner. Det är några underbara scener där Josh och Joe i tysthet, via blickar och miner, duellerar. Mycket av det som händer i detta dramatiska avsnitt förmedlas endast via blickar och miner. Mycket bra.

Avsnitt 21 Life on Mars
Komiskt guldavsnitt som mot slutet transformeras till ren drama. Matthew Perry's Joe får en lika hård men komisk introduktion till det nya jobbet som Ainsley Haines fick, inklusive det sämsta kontoret i hela huset. Joe visar framfötterna och löser ett mysterium! Avsnittet är dock mest viktat mot humorn. Scenerna med Toby och Charlie's lunch är kul. Allra roligast är dock Will och hans "gang of interns" som arbetar på en reklamfilm mot oljeindustrin. Hilarious!

Avsnitt 22 Commencement
Ett annorlunda avsnitt. Detta är mer som en thriller, med suggestiv musik och vass klippning. Avsnittet har fokus på drama och spänning. The West Wing möter "24". Amy ställer också Donna mot väggen.

Avsnitt 23 Twenty Five
Säsongsavslutningen. Det händer en massa spännande saker i detta avsnitt, men vi får inte så mycket sköna karaktärsdrivna scener. Normalt sett är säsongsavslutningarna i denna tv-serie höjdpunkter, men i denna säsong var det avsnitt 20-22 som var höjdpunkten.

Vem blir då vinnare? Jag funderar lite på den supersexiga Amy Gardner (Mary-Louise Parker), men hon är inte med tillräckligt mycket. Priset går istället till nykomlingen Will Bailey - han är för skön. Man måste ge honom cred för hur han axlar Sam's fallna mantel.

Betyg: 4/5

Säsong 5 finner du här.

söndag 29 augusti 2010

The West Wing - Season 3 (2001-2002)


Tredje säsongen behandlar fjärde året vid makten. I början är det mycket om presidentens MS, senare handlar det mest om upptrappning inför presidentvalet.

Säsongen är inte riktigt lika bra som de två första i början men den tar sig. Jag kanske är lite less på serien också? Fast jag kan ju inte sluta att titta så, knappast.

Många avsnitt är nu tämligen komplexa och de använder hopp i tiden en hel del, speciellt dubbelavsnittet Manchester. Mot slutet av säsongen sprängs det in lite mer humor, desto mer vi känner karaktärerna desto mer utrymme för humoristiska detaljer.

Slutavsnittet är lite för blödigt för mig, lite för melodramatiskt. Däremot gillade jag första avsnittet som var ett helt fristående avsnitt som spelades in efter 9/11. Ett specialavsnitt som behandlar terrorism.

Vinnare av säsongen var länge Josh's nya flickvän Amy. Hon är både läcker och skön, men hon tappade mycket i slutet. Istället står det mellan C. J. och Toby.

Det är ett svårt val, men Toby är säsongens vinnare! Visserligen är han en vresig överlägsen typ, men jag gillade honom mer och mer under säsong 3.

C. J. Cregg spelas ju av Allison Janney och hon är säsongens bästa skådespelare. Hon är riktigt bra här, i denna säsong där hon ofta har en huvudroll, inte minst i slutet. Det var på tiden att C. J. skulle få en romans, det var hon värd, men jag tycker ändå att det blev lite hafsigt, därav att hon inte vann säsongspriset.

Betyg: 4/5

Säsong 4 finner du här.

lördag 21 augusti 2010

The West Wing - Season 2 (2000-2001)


Säsong 2 gick lika fort som första säsongen, och serien håller lika hög klass. Den håller mig i ett järngrepp! Vi får följa presidenten och hans team av seniora rådgivare under andra och tredje åren vid makten. Karaktärerna fortsätter att utvecklas. Den smått irriterande Mandy försvann ur serien och in kom istället Ainsley Hayes (Emily Procter), en republikansk advokat som rekryteras av Leo pga hennes briljanta retorik.

Ainsley är säsongens vinnare. Hon är fantastiskt rolig och en fröjd att se närhelst hon är med. Och det är inte bara för att hon är "a blond Republican sex kitten". Trots att hon förpassats till ett rum nere i källaren gör hon det bästa av situationen! Och dansar i morgonrock när presidenten kommer på besök. Josh är fortfarande favorit men som tidigare vinnare är han utom tävlan.

Roligaste inslaget i säsongen, förutom Ainsley, är helt klart den brittiske Lord John Marbury. Ofantligt rolig!

Bästa avsnitt är "Noël", säsong 2 avsnitt 10. Det är helt Josh-centrerat och väldigt bra, dramatiskt mer än roligt.

Bästa scen i säsongen är den allra sista scenen då presidenten gör sig klar för och startar upp presskonferensen angående hans sjukdom. De använder Dire Straits låt "Brothers in arms" på ett sensationellt sätt. Den är som gjord för scenen då den startas ute i regent med åska och dunder i bakgrunden. Vad var det Gunde sa? Ståpäls!

Betyg: 5/5

Säsong 3 finner du här.

söndag 15 augusti 2010

The West Wing - Season 1 (1999-2000)


Fasen vad bra tv-serier är när det är som bäst. Efter sett klart Boston Legal - Season 1 kastade jag mig in det vita husets underbara värld. Detta trots att det pågår ett brinnande John Cusack-marathon på ett annat ställe i världen. När du väl har låtit serien börja skölja över dig som sommarens salta dyningar ute på vidderna går det inte att stoppa. Nu har jag redan kommit en bra bit in i säsong 2.

"The West Wing" är otroligt bra! Dialogen är av yppersta klass och karaktärerna är så genuina och genomtänkta att du efter ett kort tag känner dem så väl att du börjar förutse deras reaktioner eller svar på frågor. Samtidigt är inte serien allt för förutsägbar i de stora frågorna. Njutningen i serien är dock alla små detaljer som leder till relationers och karaktärers utveckling.

Avsnitten handlar ofta, men inte alltid, om en dag i storpolitiken. De brukar handla om tre parallella saker som adresserar tre områden. Dels följer vi personalens relationer på det personliga planet (vänskap, partnerskap, framgång och besvikelse delas). Dels får vi en säsongs-arc med teamets utveckling inom den politiska arenan. Detta är President Bartlets första år i Vita Huset och teamet är nybörjare och de startar i en tämligen svag position. De är alla briljanta, men erfarenhet går inte att skaffas via skola eller böcker. Till sist innehåller många avsnitt ett (mindre viktigt) "veckans problem". Det så kallade problemet är bara ett verktyg för att föra karaktärsutvecklingen framåt.

Jag la märke till två "tendenser" under säsongen. Det ena är att många avsnitt börjar med att något helt obegripligt diskuteras eller nämns. Jag är inte expert på de amerikanska lagarna eller den amerikanska administrationen, men det tror jag inte att speciellt många av seriens tittare är heller. De saker som är okända får nämligen allt som oftast en förklaring senare i avsnittet. Det är en intressant teknik, men den får inte användas för ofta. Den andra tendensen är intressant men för komplex för att beskrivas här.

Skådespeleriet är givetvis otroligt bra. Annars hade inget av det jag skrivit ovan kunnat gälla.

Första säsongens vinnare är Josh Lyman (Bradley Whitford). Josh är favoriten med bred marginal. Han är lite dryg och tycker bra om sig själv. Han är djäkligt rolig.

Mest irriterande karaktär måste ändå vara Mandy (Moira Kelly). Jag vet inte varför, gillar bara henne inte.

Bästa scen under säsongen är slutet av avsnitt 7 "The state dinner" när President Bartlet pratar med den unge sjömannen mitt under orkanen Sarah. Mycket bra.

Betyg: 5/5

Säsong 2 finner du här.