Ok, så här har vi ett drama om några stackars gruvarbetare i Wales i slutet av 1800-talet. Då det är en film från tidigt 40-tal och i svartvitt tar det en stund innan man kommer in i berättarstilen. Det är bra att vi såg The Grapes of Wrath veckan före för at komma in i stilen. En berättarstil som kör med förstärkta karktärer nästan som på teatern.
Denna film påminner i temat mycket om The Grapes of Wrath men de skiljer sig väldigt mycket också. Grapes känns mer opersonlig. Familjen Joad är mer en representat för en grupp. Hardship drabbar dem och filmens patos spirar ur det onda som gör Joads ledsna. Oklart vilka de onda är förutom "systemet" eller "dem". Men i sanning var det en historia om en familj som inte hade råd att hyra sin gård längre på grund av den stora depressionen på 30-talet. Om man läser på om eran lär man sig snart att staten gjorde stora insatser för att hjälpa de mest utsatta, men det får man såklart inte veta mycket om i filmen.
I How Green was My Valley får vi lära känna känna filmens huvudpersoner på ett annnat sätt. De är mer utmejslade individer med sina bra och dåliga sidor. Djupa karaktärer med sina hjärtan fyllda med förhoppningar och drömmar i livet. Här är det också lite mer klart vem som är den onde. Det är borgaren som äger gruvan som vägrar att höja lönerna och allmänt suger ut landet och folket runt sig. Filmen sticker inte under stol med vad som försigår. Filmens titel är en bitter tanke om den fina grönskande dalen som fanns där före kolgruvan...
Samtifigt är Grapes en mycket mer allvarsam film, den är stiff till hundra procent. My Valley är mer lustfylld med en liten glimt i ögat. Om Grapes kändes nästan som en dokumentär, känns My Valley lite som en tidig Disney-film fast som en svartvit spelfilm. Vi får lära känna den stora familjen Morgans på ett lustfyllt sätt. Tonaliteten är mer pajas men också mer hjärta. Jag fattade mer tycke för Morgans än Joads helt enkelt.
Tonaliteten i John Fords filmer från denna era är också ibland lite all over the place med slapstick, sångnummer och burleska skämt blandat med romantik och ren drama. Detta kommer fram mer i My Valley än Grapes helt klart.
Maureen O'Hara i rollen som dottern Angharad stack ut. Hon påminde mig mycket om Ingrid Bergman från 40-talet, till exempel Hitchcocks Spellbound. Filmens manliga "hjälte" prästen mr Gruffyd spelas av en ståtlig Charlton Heston-liknande Walter Pidgeon. Båda dessa var klart intressanta.
John Ford får också med ett av hans återkommande element i moralpoliser som man snabbt lär sig att älska att hata. Här är det kyrorådet med Deacon Patty i spetsen som får ens blod att koka.
Bra film ändå.
Betyg: 3/5
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar