My Darling Clementine (1946)

My Darling Clementine var en av de fyra filmer jag sett tidigare av Ford och jag kom ihåg den som helt ok, men ändå antagligen den svagaste av de fyra; Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance de övriga.  

Nu efter poddningen har den stigit i min aktning. Jag har lärt mig att uppskatta dess poetiska värden. Första gången jag såg den var jag nog mest intresserad av handlingen och det kan tänkas att jag jämförde lite för mycket med Kurt Russels Tombstone från 1993. 

Clementine är en lite melakolisk och stillsam film och hur USA byggdes av män som bar sina pickadoler på höften. Det är en fin film som på ett mjukt sätt studerar stereotyper från "the Wild West" som den berömde revolvermannen, suputen, spelaren, den vackra välutbildade vita kvinnan, den mexikanska nattfjärilen med det eldiga temperamentet, de sluskiga skurkarna osv.

Tyvärr får vi aldrig ta del av Fords egen vision av filmen. Hans version klockade in på 2,5 timmar men osannolikt nog finns ingen kopia av den versionen kvar. Bioversionen är en av producenten Zanuck omarbetad och nedklippt film. Scener filmades om och en påträngande score lades på över poetiska scener. Det är riktigt irriterande att vi inte fick artistens verk. Jag har "Criterion Collection"-utgåvan på dvd och på andra skivan finns en alternativ version som är ca 8 minuter längre än bioversionen. Den är en version från mitt i processen som försörde originalet. Den ger inga definitva svar men en hel del små ändringar teasar om vad originalet kunde ha varit.

Jag spekulerar till och med om att denna mix av Fords idéer med Zanucks "actionfilm" kan ligga till grund till att jag inte riktigt greppade värdet i filmen under första titten.

Henry Fonda är bra som Wyatt men jag gillade nog Victor Mature i rollen som en nervig Doc Hollywood än mer. Både Linda Darnell som Chihuahua och Cathy Downs i rollen som Clementine Carter var också bra.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Howard Hawks festival

Häromveckan var Carl på besök. Vi skulle se två Howard Hawks-filmer i min privata biosalong. Först ut var det The big sleep. På den amerikanska dvd-utgåvan finns lustigt nog två versioner av filmen, dels den från 1946 som gick upp på bio, dels originalversionen från 1945. Filmbolaget väntade med att släppa filmen och valde att spela om en del scener då de var oroliga den inte höll måttet. Vi var sugna på att se denna av oss båda osedda version.

Det började med att jag såg om den vanliga versionen från 1946 på fredagskvällen. Jag hade bara diffusa minnen från filmens handling sedan första titten, men en tydlig bild över vad jag tyckte om den rent känslomässigt.

Trots att jag såg om filmen var handlingen lika galet komplicerad och höljd i dunkel som jag uppfattade den första gången. En del av filmens charm ligger i den beslöjade och svåråtkomliga storyn. Mycket av det diffusa kommer från att en massa folk ingår i storyn som vi inte får se alls eller knappt i bild. Det gäller att hänga med i dialogen och föra anteckningar för att få ihop det helt själv!

Bogart och Bacall är väl helt ok i filmen, men jag är inte ett stort fan av någon av dem. Istället tycker jag att Martha Vickers som lillasystern Carmen är filmens behållning. Jag hade också uppfattat att 1945-versionen skulle ha fler scener med henne.

Hoppar fram till lördag eftermiddag och Carl dök upp. Med snacks i skålarna slog vi oss ner för att se 1945-versionen. Båda versionerna är lika långa men men har bytt och spelat om flera scener. En stor skillnad i 45:an är ett längre parti i mitten av filmen där allt stannar upp och Bogart och poliserna pedagogiskt går igenom allt som har hänt i en scen fylld av exposition. Denna scen gjorde att handlingen klarnade rejält, men det känns bra att de klippte bort den då filmens mystik försvann till stor del med all denna övertydlighet.

Tyvärr visade det sig att jag hade missuppfattat det där med fler scener med lillasyster Carmen. Istället var det fler scener om henne och vad hon gjort som menades. Det var attans synd. Däremot hade Bogart och Bacall hunnit gå och gifta sig mellan tagningarna och Hawks valde att spela om flera scener dem emellan då han tyckte att Bacall var mer självsäker och naturlig i sitt skådespelande. Detta var också ett bra beslut.

Efter titten såg vi också på en kort dokumentär där en filmvetare gick igenom skillnaderna mellan versionerna vilket var mycket givande. Bacalls agent hade bland annat drivit på för att spela in nya scener med henne. Tydligen tyckte man att hennes insats i 45-versionen riskerade att krossa hennes karriär! Nja, jag vet inte om det var en så stor skillnad i  hennes insats, men de nya klippen var i alla fall bättre, om något. Bland annat tror jag att den lustiga scenen när hon kliar sig på knät inne i Bogarts kontor kommer från 46-tagningarna. Och det är ju en av filmens roligaste scener!

Jag gillade också hur Bacall ligger ner i framsätet båda gånger Bogart kör henne i sin bil:

Det var kul att se 45:an även om den inte var lika bra som den vanliga bioversionen från 46, speciellt då vi med hjälp av dokumentären fick se in bakom kulisserna.

Efter filmen lagades och avnjöts vegetarisk pasta med rödvin.

Resten av kvällen vigdes åt Hawks klassiska western Rio Bravo. Till skillnad från The big sleep som Carl sett en massa gånger hade han inte sett denna en endaste gång, och därför blev det en bra avrundning på vår lilla endagars Howard Hawks-festival.

Jag tyckte nog att The big sleep var snäppet bättre när jag såg den för andra gången, men den får fortfarande en trea av mig igen i vilket fall. Versionerna är inte dramatiskt skilda i kvalitet, men 46:an är ändå klart bättre. Carl var mer generös och ger filmen 4,5/5.

Rio Bravo är en favorit som jag numera har sett så många gånger att den inte överraskar mig längre. Fortfarande en femma dock. Carl verkade hyfsat road av filmen. det var svårt att avgöra under titten! Han ger den 3,5/5. Kan den kanske växa vid en omtitt?

Det var mycket trevligt att se dessa Hawks-klassikers med en annan filmnörd. Tack Carl för ett trevligt lördagshäng.

To Have and Have Not (1944)

Jag gillar verkligen Howard Hawks filmer men tyvärr har flera av de jag nu sett inför 52 Directors inte kommit upp i den nivå som jag vant mig vid från honom. To have and have not har Humphrey Bogart och Lauren Bacall i huvudrollerna. Detta var den första av fyra filmer de spelade i mot varandra. Det är meta men av intresse då de gifte sig med varandra året efter denna film. Bacall var tjugo då hon spelade in denna film, Bogart 45 år.

Jag är inte ett stort fan av Bogart, jag har aldrig förstått vad som är grejen med honom. Det är kanske lite konstigt men jag finner honom alltid ganska tråkig och närmast oförarglig. Detta trots att han har varit med i ett antal bra filmer där Casablanca och The big sleep sticker ut. Bacall är också mycket riktigt den klart mest intressanta karaktären i To have and have not.

På tal om Casablanca så är denna film en "poor man's" Casablanca. Det är som en rip off av Michael Curtiz' film från 1942. Howard Hawks var kanske en regissör som tog kända förlagor och gjorde egna versioner av dem? Hans mästerverk Rio Bravo (1959) ska ju till exempel enligt "the internets" vara ett svar och reaktion på Fred Zinnemanns High Noon (1952).

To have and have not bygger på en roman av Hemingway. Den utspelas under andra världskriget på den franska ön Martinique i Västindien. Bogart spelar en avmätt amerikansk kapten på en fiskebåt som försöker hålla sig utanför den lilla konflikten. Med sig på båten har han en försupen bifigur som spelas av Walter Brennan, som senare dök upp som den försupen bifiguren Stumpy i Rio Bravo. Samtidigt som den franska motståndsrörelsen behöver hjälp av Bogey dyker en förförisk ung dam upp och rör upp känslor. Ta-da, Lauren Bacall!

Finns det någon nerv mellan Bogart och Bacall? Kanske, ser den inte speciellt tydligt. I handlingen händer det nästan ingenting, sen åker de båt, Bacall sjunger en sång med pianisten och så är det slut. Ganska bra gjort, inte tråkigt, men långt ifrån spännande. Helt ok skådespelarinsatser, men långt från upprymmande. Mellanmjölk.

Betyg: 2/5

Rio Bravo (1959)

Just showing up doesn't get the job done.

Resan med gamla klassiska westernfilmer har nu tagit oss till 1959 och "Rio Bravo". Har ni sett den? Är inte detta en film alla sett? Om du inte sett "Rio Bravo" måste du åtgärda detta misstag genast!

Regissören Howard Hawks var en av de allra största regissörerna för länge sedan, på 40- och 50-talen, det vill säga under Hollywoods glansdagar. Han är värd ett eget filmmarathon! "Rio Bravo" kan mycket väl vara hans bästa film. Filmen kom ut 1959 hela sju år efter den redan revyade "High Noon". Enligt legenden är "Rio Bravo" Hawks svar och motpol till "High Noon". I denna film går inte sheriffen runt och försöker få hjälp av medborgarna, här är hjälten "Hjälte" och riktiga hjältar är macho...

"Rio Bravo" har en mycket enkel story. Sheriffen "John T. Chance" (John Wayne) arresterar en av stadens rika slynglar för mord och mördarens familj hyr revolvermän och belägrar staden för att befria honom. Till sin hjälp har sheriffen en kraftigt berusad före detta vice-sheriff (Dean Martin), en gammal halt trotjänare (Water Brennan) och en ung hetsporre med ambitioner (Ricky Nelson).


En av anledningarna till att "Rio Bravo" är så otroligt bra är just att den har en så simpel handling och att filmens fokus har lagts på dialogen och karaktärerna. Filmen andas och utvecklas som ett vin som dekanteras. I dagens film med klippning à la en mtv-video förloras det som är så bra med en del gamla filmer. Att karaktärerna får rum att frodas, växa fram och ta plats.


En annan legend är att Howard Hawks gärna arbetade med stora stjärnor med tillika stora personligheter och att han var en mästare på att spela med dessa personligheter och väva in dem i karaktärerna i filmerna. I denna film verkar detta stämma fullt ut. The Duke är stor, stark och fantastisk. Han är STENHÅRD. Han är självsäker i alla situationer, nästan. I några scener är han komiskt tafatt som en pubertal skolpojke när han interagerar med barägarinnan "Feathers", spelad av Angie Dickinson. Hon är urtjusig och häftig. John T. Chance är som John Wayne i verkliga livet. På samma sätt är Dean Martin som klippt och skuren för rollen som "Dude". För mig har alltid Dean Martin varit någon slags showman från scenen i Las Vegas som var en drinkar-polare med Ol' Blue Eyes. Men han är riktigt vass som skådespelare också. Till sist har Hawks kastat in en av dåtidens stora ungdomsidoler - sångaren Ricky Nelson som "Colorado Ryan".


"Rio Bravo" är en av mina absoluta favoritfilmer. Filmen kan ses om många gånger, och varje gång jag ser den känns det som när man träffar gamla kompisar, en varm och skön känsla. The Duke, Dean Martin och gänget är som en liten familj. Det är en perfekt ensemble, kanske den bästa som satts ihop tills Joss började göra tv-serier på 90-talet! Jag ska avsluta med en annan lite tidbit som jag läst på inter-webben. Tydligen är "Rio Bravo" Quentin Tarantinos "testfilm". När Quentin dejtar en ny tjej visar han henne "Rio Bravo" men om hon inte gillar filmen så kan han inte fortsätta uppvaktningen! Så talar en äkta filmälskare!

"Rio Bravo" är ett mästerverk och den kan rekommenderas till alla. Den får givetvis fem Dukes av fem möjliga.

Betyg 5/5