Wagon Master (1950)

John Ford hann med ytterligare en western, mellan She Wore a Yellow Ribbon och Rio Grande, en film som kanske hamnar lite i skymundan av kvalleri-trilogin men som uppskattas av många fans.

Ben johnson och Harry Carey Jr. spelar två unga hästhandlare som tar på sig ansvaret att föra ett vagntåg med mormoner genom den farliga öknen till deras destination vid San Juan River.

På vägen hotar indianer men också ett skurkband av vitingar på flykten undan en sheriff med hans posse samt till slut en ensam vagn med en brokig skara hustlers.

Filmen är intressant. Inte mist för attd en får mig att drömma mig bort till The Wheel of Time flera gåner. Våra mormoner är pacifister och påminner med sitt vagntåg om The Tuatha'an som också kallas  Tinkers eller The Travelling People. De var ju också pacifister in absurdum. Samma sak här, trots att de blir både utnyttjade och hotade till livet av skurkarna vägrar de försvara sig. De unga hästpojkarna Travis och Sandy måste ta ställning till hur de vill förhålla sig till detta.

Sister Ledyard håller ordning på folket i tåget när det blir oro. Vi känner igen Jane Darwell från The Grapes of Wrath, ännu en återkommande skådespelare i en Ford-film. Sister Ledyard påminner mig om den gamla damen Ila i WoT.

Den andra gången jag kommer att tänka på The wheel of Time är när tåget stöter på Dr. A. Locksley Hall (Alan Mowbray, skådespelaren från My Darling Clementine) och hans nattfjärilar. Deras vagn har fått hjulhaveri, den tidens punka.

Till detta kommer Shiloh Clegg och hans brorsöner i The Cleggs gang och stör. Det lustigaste med detta gämg som påminner om bröderna Dalton i Tintin är att vi får träffa en ung James Arness (Zebulon!) i rollen som Floyd Clegg.

Denna film hade en annan tonalitet än kavalleri-trilogin. Ford skippar den burleska spalsticken under inledningen och hela filmen får en allvarligare ton. Men den är ändå klart underhållande när de väl kommer iväg. Naturen är som i alla dessa filmer spektakulär och trots, eller på grund av, avsaknade av John Wayne kan alla små roller blomstra ut i symbios.

Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Hondo (1953)

Hondo är en av de där westernfilmerna som omnämns som en av de riktiga klassikerna. I huvudroller ser vi ingen mindre än the Duke himself, John Wayne. Men om man vill ha en western med pang-pang är Hondo fel val. Detta är mer ett relationsdrama än en actionfilm skulle jag vilja påstå.

Wayne spelar Hondo Lane, ett slags sändebud för armén. På väg mot civilisationen med brådskande nyheter om att apacheindiarnena har gjort uppror kommer han förbi en avskild farm med den ensamma kvinnan Angie Lowe och hennes lilla son. Hondo oroas över deras säkerhet och tar dem under sina vingar.

Jag men detta var väl trevligt. Filmen puttrar på i lagom långsam takt och påminner mig mer om tv-serier som "Lilla huset på prärien" eller "Macahans" än till exempel Clintans hårdare westerns. Den är en sådan där western som jag kommer ihåg från min barndom. Har jag kanske sett filmen när jag var yngre? Jag tror inte det men man vet aldrig.

Varför filmen klassas som en klassiker förstår jag dock inte riktigt. Den har varken spektakulärt sceneri, exalterande handling eller uppseendeväckande twistar. Den är bara stabil rakt igenom John Wayne är lika bredbent som vanligt. Han ålar sig fram med höften när han går. Stilen går inte att missta sig på. Angie spelas av nykomlingen Geraldine Page och hon är helt klart kapabel. Men det sprakar inte dem emellan om jag dömer efter dagens mått mätt. Det var kanske hetare på 50-talet, vad vet jag.

Nej, denna film fångade inte mitt intresse fullt ut. Samtidigt var den aldrig tråkig. Den är helt ok som en viss podcastare skulle säga. Det roligaste var kanske att en viss Zeb Macahan var med, och då menar jag skådespelaren James Arness.

Jag ger Hondo två indiankrigare av fem möjliga.

Betyg: 2/5