Brannigan (1975)

Brannigan är en polisthriller lite i samma andra som Clintans Dirty Harry. Denna gång är det the Duke - John Wayne som spelar en resultatinriktad polis från Chicago som åker till London för att frakta hem en mobster som polisen haffat. 

John Wayne är perfekt i rollen som den fyrkantiga amerikanen vars metoder inte alls funkar i sjuttiotalets London. Bara en sådan sak som att polischefen beordrar Brannigan att inte bära vapen! Upprörande enligt Wayne. Han verkade inte heller helt nöjd med att han får en lokal kvinnlig polis som kontaktperson och vägvisare. För övrigt samma dynamik som vi får se i den tredje Dirty Harry-filmen The Enforcer från året efter, 1976.

Filmen är ganska spännande och underhållande med två bra insatser från Wayne och Judy Geeson (The Eagle Has Landed). Mesta humorn ligger i karaktärshumor och situationsdrivna lustigheter, dvs "fish out of water" grejen. 

Polischefen Swann spelas bra av veteranen Richard Attenbourough (Jurassic Park). Dynamiken mellan hans engelska snobb och Waynes burdusa cowboy fick mig att småle igenkännande flera gånger om.

Andra notabla skådisar är Mel Ferrer (Falcon Crest), John Vernon (Animal House), Ralph Meeker (Paths Of Glory) och Daniel Pilon (Dallas). 

Jag såg filmen på en red-eye till Denver,  och som lättsam förströelse på flyget när man är lite sliten var den perfekt. Samtidigt är filmen långt från ett oumbärligt inlägg i vår gemensamma filmskatt. Det blir en tvåa.

Betyg: 2/5  

Rooster Cogburn (1975)

Åldrad hertig och åldrad gudinna i en oförarglig western med ett manus skrivet specifikt för de två. Filmen spelar på stereotyperna "John Wayne” och ”Katharine Hepburn”. Och den gör det bra på ett sätt, men det går förstås inte att undvika att jämföra den med stjärnornas tidigare verk, och då blir detta "minor Wayne" och i högsta grad "minor-minor Hepburn". 

Vi återser här Rooster Cogburn från True Grit. Han är ute och jagar tjuvar. Denna gång får han med sig den religiösa Sister Goodnight och indianpojken Wolf. De jagar den onda Hawk som med sitt gäng stulit nitroglycerin som de tänker sig råna en bank med. På vägen har han i kallt blod skjutit ihjäl Reverent Goodnight, Eulas far, och Wolfs hela familj. 

Dialogen är kvick men den känns lika skröplig som våra storstjärnor var i verkligheten. Wayne spelar som så ofta sent i karriären en "old school" western som lite tappat kontakten med den nya tiden. Om än daterade skämt är det ändå underhållande när Cogburn filosoferar om kvinnlig rösträtt samt jämför värdet på en kvinna och en häst (ute i vildmarken, mind you). Hepburns reaktioner var mycket udnerhållande. Här blir castingen extra lyckad. Katharine Hepburn har såvitt jag vet aldrig spelat något annat än starka och mycket dominerande kvinnliga karaktärer. Hon står lätt upp emot John Waynes gigantiska personlighet.  

Skurkarnas spanare Breed spelas av Anthony Zerbe som man känner igen från tv-serien Macahans. Härliga tider det.

Småputtrigt och underhållande utan att uppröra eller få nålen att röra sig speciellt mycket.

Dialogen omnämnd ovan:

Rooster Cogburn: "Out here in the West we value a spirited woman almost as much as a spirited horse."
Eula Goodnight: "Almost as much, eh?"
Rooster Cogburn: "Yes, Ma’am. Almost as much. Not quite. But almost." 

Hoppsan. Tror inte att en sådan dialog skulle skrivas idag och väl är väl det? Nu kan tilläggas att Rooster för övrigt är artig och försiktig med Sister Goodnight.

Betyg: 2/5

How the West Was Won (1962)

How the West Was Won är en nästan tre timmar lång mastodontfilm från det gamla studiosystemet i Hollywood. Det är en episodfilm som följer familjen Prescott och deras barn och barnbarn från 1830-talet upp till 1889. Filmen har en overture som sig bör och i mitten en Intermission och en Entr' Acte.

Den kända tv-serien Macahans, med originalnamnet How the West Was Won, är en spin-off från denna film.

Jag brukar inte gilla episodefilmer så värst mycket men här funkar det ganska bra då man i ett bra flow får följa familjens medlemmar och samtidigt får sig en genomgång av hur vilda västern erövrades.

Filmen är regisserad av tre regissörer; Henry Hathaway (3 segment), George Marshall och John Ford (The Civil War-segmentet). 

Filmformatet verkar ha varit något fantastiskt: "Originally filmed in true three-lens Cinerama with the according three-panel panorama projected onto an enormous curved screen."

Första segmentet: The Rivers (1839)

Zebulon och Rebecca Prescott med två döttrarna Eve och Lilith färdas västerut på Erie Canal där de stöter på pälsjägaren Linus Rawlings. Senare blir de attackerade av flodpirater och våld bryter ut, folk dör.

Eve och Linus stannar på platsen och bygger ett liv.

Notabla skådespelare: James Stewart (Linus Rawlings), Carroll Baker (Eve Prescott), Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Karl Malden (Zebulon Prescott) och Lee Van Cleef (gang member).

Andra segmentet: The Plains (1951)

Lilith Prescott hankar sig fram som sångerska på sjaskiga Music Halls. Hon slår följe med den äldre damen Agathaa på ett "wagon train" västerut och träffar spel och dobbel-mannen Cleve van Valen. 

Vagntåget blir överfallet av Cheyenner, våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott), Gregory Peck (Cleve van Valen), Thelma Ritter (Agatha Clegg) och Robert Preston (Roger Morgan, wagon master).

Tredje segmentet: The Civil War (1861-1865)

Linus och Eves son Zeb följer efter sin far ut i kriget för ära och berömmelse, men finner där endast blod och död. Folk dör i tusentals i gyttjan. Linus dödas. 

Narrator: "After Shiloh, the South never smiled."

Zeb återvänder hem efter kriget och finner att Eve dött under kriget, hon fick aldrig återse sin son. Zeb beger sig västerut.

Notabla skådespelare: Carroll Baker (Eve Prescott Rawlings), George Peppard (Zeb Rawlings), John Wayne (Gen. William Tecumseh Sherman) och Harry Morgan (Gen. Ulysses S. Grant).

Fjärde segmentet: The Railroad (1868)

Zeb har tagit värvning i kavalleriet vars uppgift är att uppräthålla freden mellan rälsbyggarna och indiarnerna. Till sin hjälp har han Jethro Stuart, en gammal vän till Linus.

Tågföretagmannen Mike King bryter mot alla avtal med indiarnerna och skapar mer konflikt. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Henry Fonda (Jethro Stuart), Richard Widmark (Mike King) och George Peppard (Zeb Rawlings).

Femte segmentet: The Outlaws (1889)

San Fransisco. Cleve Van Valen har gjort sig en förmögenhet på järnvägen men har nu gått ur tiden och Lilith auktionerar bort alla sina ägodelar. Hon ska pensionera sig på en gård i Arizona och har bjudit in sin systerson Zeb med familj att komma och bo med henne.  Zeb är nu en marshall. Banditen Charlie Gant och Zeb är i luven på varandra. När Zeb luskar ut att Charlie och hans gäng tänker råna det lokala tåget gillrar han en fälla. Våld bryter ut, folk dör.

Notabla skådespelare: Debbie Reynolds (Lilith Prescott van Valen), George Peppard (Zeb Rawlings), Eli Wallace (Charlie Gant), Harry Dean Stanton (gang member)

Ja, men detta var ganska trevligt. Trots filmens längd flöt det på mycket bra och varje segment hade sin egen fokus och inneboende spänning. Alla segment må vara lite hårda med förluster men fyra av dem känns ändå hoppfulla på något sätt. Endast Fords segment om inbördeskriget känns mörkt rakt igenom.

Filmens största behållning var Carrie Fishers mamma Debbie Reynolds som Lilith. Harry Morgan, som vi älskade som  Col. Sherman T. Potter i tv-serien MASH, dyker upp som General Grant och det var mycket trivsamt. James Stewart och Henry Fonda som beniga pälsjägare var ytterligare höjdpunkter.

Filmen kan rekommenderas till alla som älskar westerns!

Betyg 3/5

The Horse Soldiers (1959)

Jag trodde att The Horse Soldiers var en western i samma stil som Fort Apache men den visade sig vara en film från det amerikanska inbördeskriget. Nästan en western alltså. Filmen är mycket löst baserad på den berömda Grierson's Raid då 1700 kavallerisoldater från nordstaterna red långt in i fiendens område och förstörde en viktig tågpunkt som sydstaterna behövde för sitt underhåll som mat, ammunition och annan utrustning.

Filmen var överraskande spännande som actionfilm trots att vi inte ser några blodiga scener eller liknande... Det är filmen allt för gammal för. Jag kände till den historiska händelsen men när det blev uppenbart att filmen tog sig stora friheter med historien, framför allt i slutet av filmen, blev det lite spännande att se hur det skulle gå. 

Istället för att vända åter norrut efter raiden och då möta de sydstatare som jagade dem tog sig Grierson och hans mannar sig vidare sydväst till Baton Rouge som hölls av Nord. Detta var just det som hände i verkligheten men här i filmen råkar de ut för fler kollisioner med sydstatarna.

Filmen är en ganska effektiv anti-krigsfilm. Tre huvudpersoner står i fokus. Först och främst John Wayne som ledare för den lilla gruppen. Han har döpts till Colonel John Marlowe här. Hans antagonist är hans pacifistiska fältdoktor Dr. Kendall som spelas av Willam Holden. Den tredje intressanta karaktären är Constance Towers' Miss Hannah Hunter of Greenbriar "plantation", en sydstatskvinna som råkar få reda på Marlowes planer och då måste tas med på resan med de förhatliga yankees på deras smutsiga förvärv. Någon skulle kalla det kidnappning, någon annan kanske kallar det att de lät henne få leva (med tanke på alternativet...).

Dynamiken mellan de tre är filmens behållning. Alla tre lär sig att se den andra sidan och blir starkt påverkade på olika sätt och ändrar på vissa av sina ståndpunkter. Constance Towers blir efter ett tag filmens lysande stjärna. Hennes karaktär utvecklas så mycket genom filmen att hennes utseende ändras till och med. Bra skådespelarinsats.

Vid sidan av karaktärsutvecklingen och dynamiken mellan de tre huvudkaraktärerna ger filmen också en intressant inblick om hur Nord och Syd såg på varandra och hur soldaterna behandlade civilbefolkningen. Filmen visar på fall där de stridande INTE massakrerade civilbefolkning stup i kvarten. Det kändes som något annorlunda än vad man är van med nu för tiden... Detta var så klart inte ofelbart men även i den historiska beskrivningen kan man läsa om hur Union-soldaterna lämnade ut mat och medicin till stadsborna i Newton Station innan de brände hela lagret med vapen, ammunition och andra förnödenheter till Syds starka fäste i Vicksburg. Griersons lilla expedition uppdrag var att spränga tågförbindelsen och lager som det i Newton Station, men också som avledningsmanöver inför General Ulysses Simpson Grants stora attack på Vicksburg sommaren 1863.

Rekommenderas till dem som gillar Ford, Wayne, inbördeskriget eller westerns lite generellt sett.

Betyg: 3/5

The Quiet Man (1952)

The Quiet Man är en fascinerande film. Impetuous! Homeric!

På ytan verkar den vara en lättsam och pajjig komedi, men under densamma lurar en satir, en stark kritik mot det irländska samhället, och det amerikanska också.

Filmen inleds med en längre scen som taget ur en Disney-film, det är grälla färger och känlsan i scenen är drömsk och romantisk. John Waynes karaktär Sean kommer hem till Irland efter att ha levt i USA under nästan hela sitt liv. Hans mamma tog med honom som sexåring på båten västerut. Vi får nu se det lilla samhället via hans minne och de fantasier han byggt upp. 

Filmningen och känslan filmen ger påminner mig starkt om Hitchcocks The Trouble With Harry, vilket nu för tiden ger positiva vibbar.

Också den långa slutscenen känns som en dröm. John Wayne och Victor McLaglen slåss som blådårar framför ögonen på alla byborna. Grunden för slagsmålet är en konflikt om en fastighet och om en kvinna. Mary Kate spelas av Maureen O'Hara och här i färgfilm ser vi (jag) för första gången hennes vilda röda hår i sin fulla prakt. 

Det skämtas om hennes röda hår. Det är på grund av håret hon är så vresig och arg (stark?) och därmed är en ungmö som fortfarande bor hemma hos sin bror. Hon ber om ursäkt för att hon är arg och för att hon har rött hår. Ilskan under ytan är inte bara Mary Kates.

Jag upplever mitten av filmen som en mix av drama, romantik och en illa dold ilska hos Ford. Hans släkt kom från Irland och denna film omtalas som hans drömprojekt. Martin Scorsese kallar den "ett mästerverk". Ford visar upp en komplex bild över samhället, allt står inte rätt till. Å ena sidan hjälper både byborna och de lokala prästerna till med att få ihop de älskande, men det är också ett strängt och regelstyrt samhälle som visas upp. 

Sean frågar "Red" om lov att få gifta sig med hans syster men får nej. Amerikanen rycker på axlarna och tänker att detta steg endast var en formalitet ändå och skit samma att brodern (förmyndaren?) säger nej, men icke... Den lokale äktenskapsförmedlaren ger honom den ledsna nyheten:

”This Ireland, Sean, not America.”
”If her brother says no. She couldn’t, and wouldn’t.”

Irland, vilket rövhål till land.

Min känsla från filmen är att den hela tiden är två saker samtidigt, dels det vi ser på duken, dels budskapet under ytan. Det är en satir över samhället, patriarken och det låsta systemet. Hur samhällssystemet tvingar sig på in i folkets liv. Synen på kvinnan. Hennes värde, hennes ägodelar byggda av 300 års drömmar, hennes pengar som hon tjänat ihop under 15 års hårt slit, allt summeras upp till hennes stolthet. Sean ser inte denna stolthet, han har sin egen mörka hemlighet och börda som hon i sin tur inte ser. 

Om de bara hade pratat med varandra hade mycket av smärtan kunnat undvikas. Mary Kate respekterar inte sin make, och Sean förstår inte vad hennes frihet består av och hur viktig den är för henne.

Allt blir bra till slut. Ingen anledning till oro!

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Rio Grande (1950)

Rio Grande är tredje och sista delen av den informella kavalleri-trilogin. Här spelar John Wayne  Lt. Col. Kirby Yorke som har problem med apacherna igen.

Hur många familjer slogs i spillror under inbördeskriget? 

Det mest intressanta i denna film är vad som hände femton år tidigare under inbördeskriget. Kirby och hans mannar under General Sheridan blev beordrade att bränna ner den magnifika gården Bridedale i the Shanandoah Valley. 

Striderna där var intensiva. Jubal Early och hans sydstatsarmé hade intagit dalen och gjorde raider till Washington DC med plundring och annnat. När Sheridan slog tillbaka och tryckte undan Early körde de med brända markens taktik. York och hans mannar blev beordrade till det omöjliga då det var hans fru Kathleens (Maureen O'Hara) familj som ägde Bridesdale. 

Kathleen sa nej och York hade inte träffat sin fru eller deras lille pojke sedan dess.

Men nu 15 år senare har sonen Jeff (Claude Jarman Jr.) tagit värvning och blivit placerad på det lilla fort där York är chef. Kathleen dyker snart upp för att rädda sin underårige son från militärens käftar. 

Detta var en bra film som kommer upp i samma nivå som Fort Apache. Problemen med indianerna är inte i fokus som det känns som i denna film även om filen innehåller bra mycket mer action är både Fort Apache och She Wore a Yellow Ribbon. Blårockarna blir attackerade, de jagar apacherna ner till Mexikanska gränsen, under transport till säkrare plats blir alla barnen kidnappade av apacherna och York, Jeff och de övriga måste rädda barnen. Bra grejer.

Men det är ändå relationen mellan York, frun och sonen som driver dramat. Ska York ge sonen fördelar i det militära (nej), kommer York och Kathleen sluta freda och tänds kärlekens flamma för dem igen (ja), har filmen en del busisk och slapstick (ja).

En hel del humor får såklart plats. Victor McLagen spelar Sgt. Maj. Quincannon som Kathleen kallar för "arsenist" (pyroman) hela tiden. Quincannon vet inte vad det betyder vilket är något av ett running joke filmen igenom.

McLagen är för övrigt med i alla tre filmerna i trilogin och i She Wore a Yellow Ribbon spelar han en karaktär med samma namn till och med, då Top Sgt. Quincannon. I Fort Apache var han Sgt. Festus Mulcahy. I Fort Apache finns också en Sergeant Quincannon men där spelas han av Dick Foran. Så vi kan nog sluta oss till att John Ford också såg att filmerna hörde ihop lite...

Rio Grande är en mycket bra avslutning på trilogin i vilket fall.

John Waynes tre karaktärer är inte samma men om man så vill kan de ses som samma stereotyp och med tanke på deras ålder i filmerna skulle filmerna kunnas ses i ordningen Fort Apache, Rio Grande och sist She Wore a Yellow Ribbon. 

Betyg, 3,5/5

She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

They Were Expendable (1945)

They were expendable är John Fords uppskattade WWII-film från 1945. Filmen bygger på boken med samma namn från 1942 som är en fiction men bygger på verkliga personer och händelser. Filmens John Brickely och Rusty Ryan som spelas av Robert Montgomery och John Wayne är baserade på PT-Boat Squadron Three Commander John D. Bulkeley och hans C.O. Robert Kelly.

Filmen hade premiär i December 1945 efter kriget i Stilla Havet hade tagit slut. John Ford själv var en veteran från kriget då han ledde en filmdivision som dokumenterade kriget, bland annat slaget om Midway 1942.

Man kan därmed tänka sig att filmen skulle vara tämligen realistisk då bade boken och John Fords egna erfarenheter baseras på verkligheten. Men så inleds sannerligen inte filmen. Den har en förvånande sprallig tonalitet. Våra huvudpersoner som bemannar små patrullbåtar byggda i trä tar dagen med en klackspark. De klagar mer på att de inte får vara med och anfalla stora slagskepp än att deras båtar inte erbjuder det minsta skydd då de inte är bepansrade.

Under ledig tid skrålas det på barer och Rusty hinner till och med att flörta med sjuksköterskan Sandyss (Donna Reed). Men filmen bryter den glättiga känslan med en scen i mitten av filmen när det muntra gänget, som påminner mig lite om de sju dvärgarna, besöker och tar farväl av en av deras kompisar som de tvingas lämna kvar på sjukhuset då de beordrats till reträtt söderut. 

Gänget skojjar med kompisen och pratar om när han ska återkomma i tänst. Han spelar med, men ber Brickley stanna kvar när de övriga lämnat. Då ändras känslani filmen och han tackar Brickey och gänget för att de höll masken. Detta andra farväl var ömsint med en outtalad sorgsenhet som blev mer tydlig just för att de inte gav uttryck för den. Killen med det sönderskjutna benet och sköterskan Sandyss skulle inom kort bli tillfångatagna av japanarna. Alla i filmen visste detta hela tiden, det var bara jag som inte hängde med i svängarna... They were expendable. Indeed.

Japanerna var väl kända för sin grymhet under kriget, allt från tortyr och avrättningar av krigsfångar till att de kvinnliga fångarna fick finnas sig tillrätta som sexslavar. 

Jag läste någon som hävdade att detta var en av de mest realistiska WWII-filmerna. Det kändes inte så i inledningen av filmen men allt eftersom insikter infann sig och hur filmen utvecklades kan jag om än inte hålla med så i alla fall förstå det uttalandet.

Slutet av filmen är nämligen inte lika munter som inledningen, även om männen i filmen försöker hålla en god min. Här kan vi glömma glada Hollywood-slut. Några klarade sig undan med sista planet ut från Filippinerna, men de flesta vi lär känna i filmen föll i fiendens händer och ut ur historien. De förblir namnlösa, förlorade i krigets dimma...

Betyg: 3/5

Jag och Carl poddade om denna film för John Ford-podden. Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

The Alamo (1960)

The Alamo var något av ett drömprojekt för John Wayne. Redan 1945 började han arbeta fram ett manus med några manusförfattare men filmens budgetförhandling strandade och Wayne förlorade rättigheterna till det manuset. Han gjorde ett nytt försök i slutet av femtiotalet och denna gång gick det vägen. Lite som Hitchcock gjorde med Psycho gick Wayne "all in" med egna pengar till budgeten, han belånade sig upp över öronen med extra lån på sitt hus och så vidare. För att få behålla den kreativa kontrollen över filmen valde han att regissera den själv och för att få med United Artists och andra finansiärer fick han spela huvudrollen som Davy Crockett, något som han först inte ville.

Vid sidan av Wayne själv spelade Richard Widmark Jim Bowie (han med kniven) och britten Laurence Harvey rollen som befälhavare över posteringen i Alamo William Barrett Travis de övriga två huvudrollerna. 

Filmen dokumenterar det kända slaget i Alamo 1936 då några hundra texianer och andra från öst och norr försökte stoppa en flera tusen stor armé under ledning av den mexikanska Generalissimo Antonio Miguel Lopez de Santa Anna. Vid denna tid höll Texas på att bryta sig ut ur Mexiko för att bygga en självständig republik. Texas blev en del av USA först 1845. The Alamo ligger i storstaden San Antonio sydväst om Austin, Texas.

Filmen är mycket lång, nästan tre timmar, men det finns tydligen en ännu längre version av filmen som enligt kommentarer ska vara bättre. Den var dock svårt att hitta så jag fick nöja mig med denna. 

Av de tre huvudpersonerna är Bowie och Travis mest intressanta och jag hade gärna sett mer av deras konflikt över hur amerikanerna skulle försvara Alamo. Det fanns något spännande där. Jim Bowie var den naturlige ledaren som förstod vanvettet att försöka försvara den svårförsvarade stationen och han ville att de skulle överge stationen och inleda gerillakrig mot den mexikanska armén istället. Travis var en ung och ärelysten militär och en typisk paragrafryttare. Han ville gå ner med flaggan i topp, "crash and burn" så att säga. Hans karaktär kompliceras lite antydningsvis då det faktiskt fanns en taktisk vinst med att uppehålla Santa Annas armé vid Alamo om än så för bara två veckor då General Houston höll på att mobilisera och förbereda försvaret av Texas längre norrut och han behövde all tid han kunde få.

John Waynes Davy Crockett har en delvis undanskymd roll, speciellt under filmens tredje akt. Crockett är en av den amerikanska historiens folkhjältar. Han var en före detta kongressman från Tennessee som deltog i slaget med ett litet gäng frontier-män. Själva slaget utspelas i slutet av filmen, och det med ett känt utfall. Under de två första timmarna får vi en lång och omständlig etablering av karaktärerna och där framträder John Wayne mestadels. Han spelar sin vanliga figur, en stark man som pratar mycket om frihet. Wayne ger en monolog om hur bra republiken är för fria män. Filmen är inspelad mitt under det kallaste av kalla krig och kängan mot kommunismen i öst är tydlig.

Filmen är ganska seg överlag. Alldeles för lång för vad den hinner med att behandla. Samtidigt är den dugligt gjord och det är helt ok att hänga i dess värld några timmar. Slaget som vi till sist kommer till var tyvärr dock inte speciellt spännande heller. När jag läser om slaget verkar det så mycket mer dramatiskt än vad Wayne fick fram på duken. Samma slutresultat dock.

Man undrar lätt hur verklighetstrogen en film som denna kan vara. Under titten hade jag en känsla av att den inte var speciellt trogen och detta bekräftas efter några slagningar på internet. Det finns något spännande med historiska slag likt detta och jag hade gärna sett en film som tar historien på större allvar. Samtidigt är denna film gjord under en helt annan era i filmhistorien och jag antar att man inte kan förvänta sig jättemycket mer. 

Betyg: 2/5

Howard Hawks festival

Häromveckan var Carl på besök. Vi skulle se två Howard Hawks-filmer i min privata biosalong. Först ut var det The big sleep. På den amerikanska dvd-utgåvan finns lustigt nog två versioner av filmen, dels den från 1946 som gick upp på bio, dels originalversionen från 1945. Filmbolaget väntade med att släppa filmen och valde att spela om en del scener då de var oroliga den inte höll måttet. Vi var sugna på att se denna av oss båda osedda version.

Det började med att jag såg om den vanliga versionen från 1946 på fredagskvällen. Jag hade bara diffusa minnen från filmens handling sedan första titten, men en tydlig bild över vad jag tyckte om den rent känslomässigt.

Trots att jag såg om filmen var handlingen lika galet komplicerad och höljd i dunkel som jag uppfattade den första gången. En del av filmens charm ligger i den beslöjade och svåråtkomliga storyn. Mycket av det diffusa kommer från att en massa folk ingår i storyn som vi inte får se alls eller knappt i bild. Det gäller att hänga med i dialogen och föra anteckningar för att få ihop det helt själv!

Bogart och Bacall är väl helt ok i filmen, men jag är inte ett stort fan av någon av dem. Istället tycker jag att Martha Vickers som lillasystern Carmen är filmens behållning. Jag hade också uppfattat att 1945-versionen skulle ha fler scener med henne.

Hoppar fram till lördag eftermiddag och Carl dök upp. Med snacks i skålarna slog vi oss ner för att se 1945-versionen. Båda versionerna är lika långa men men har bytt och spelat om flera scener. En stor skillnad i 45:an är ett längre parti i mitten av filmen där allt stannar upp och Bogart och poliserna pedagogiskt går igenom allt som har hänt i en scen fylld av exposition. Denna scen gjorde att handlingen klarnade rejält, men det känns bra att de klippte bort den då filmens mystik försvann till stor del med all denna övertydlighet.

Tyvärr visade det sig att jag hade missuppfattat det där med fler scener med lillasyster Carmen. Istället var det fler scener om henne och vad hon gjort som menades. Det var attans synd. Däremot hade Bogart och Bacall hunnit gå och gifta sig mellan tagningarna och Hawks valde att spela om flera scener dem emellan då han tyckte att Bacall var mer självsäker och naturlig i sitt skådespelande. Detta var också ett bra beslut.

Efter titten såg vi också på en kort dokumentär där en filmvetare gick igenom skillnaderna mellan versionerna vilket var mycket givande. Bacalls agent hade bland annat drivit på för att spela in nya scener med henne. Tydligen tyckte man att hennes insats i 45-versionen riskerade att krossa hennes karriär! Nja, jag vet inte om det var en så stor skillnad i  hennes insats, men de nya klippen var i alla fall bättre, om något. Bland annat tror jag att den lustiga scenen när hon kliar sig på knät inne i Bogarts kontor kommer från 46-tagningarna. Och det är ju en av filmens roligaste scener!

Jag gillade också hur Bacall ligger ner i framsätet båda gånger Bogart kör henne i sin bil:

Det var kul att se 45:an även om den inte var lika bra som den vanliga bioversionen från 46, speciellt då vi med hjälp av dokumentären fick se in bakom kulisserna.

Efter filmen lagades och avnjöts vegetarisk pasta med rödvin.

Resten av kvällen vigdes åt Hawks klassiska western Rio Bravo. Till skillnad från The big sleep som Carl sett en massa gånger hade han inte sett denna en endaste gång, och därför blev det en bra avrundning på vår lilla endagars Howard Hawks-festival.

Jag tyckte nog att The big sleep var snäppet bättre när jag såg den för andra gången, men den får fortfarande en trea av mig igen i vilket fall. Versionerna är inte dramatiskt skilda i kvalitet, men 46:an är ändå klart bättre. Carl var mer generös och ger filmen 4,5/5.

Rio Bravo är en favorit som jag numera har sett så många gånger att den inte överraskar mig längre. Fortfarande en femma dock. Carl verkade hyfsat road av filmen. det var svårt att avgöra under titten! Han ger den 3,5/5. Kan den kanske växa vid en omtitt?

Det var mycket trevligt att se dessa Hawks-klassikers med en annan filmnörd. Tack Carl för ett trevligt lördagshäng.

True Grit (1969)

En känd gammal western med John Wayne som jag inte sett! Vafalls? Kanske inte så konstigt då jag sannerligen inte sett allt med The Duke, men jag gillar ju honom så det var ett enkelt val att se denna i samband med podden. Här i originalfilmen spelar Wayne mot den 21-åriga Kim Darby i rollen som 14-åriga Mattie Ross och musikern Glen Campbell i rollen som La Boeuf.

Det är kul att se den store och ofta type cstade John Wayne som en slarver och suput. Hans Rooster Cogburn är allt annat än trivsam i inledningen av filmen. Det är en något ovanlig roll för Wayne som allt som oftast spelar en klassiska amerikansk helylleshjälte. Samspelet med Kim Darby är överraskande uppfriskande och kul att se. Hon domderar med sin äldre och bra mycket mer erfarna kollega på ett hurtigt sätt. Metanivån när man vet vilka roller Wayne brukar ta adderar till denna film. Baby sister!



Personregin må vara helt ok, men filmen är inte speciellt innovativ inom de filmteknsiak grenarna. Musiken i filmen är dirket svag med en helt tokig tonalitet. Jag tycker inte att klämkäck orkestermusik som denna passade in i stämningen. I Shinypodden spekulerar jag och Carl om att bröderna Coens version antagligen är mer trogen bokförlagan och om det är korrekt kan man dra slutsatsen att man gjort om slutet på denna äldre version för att göra det mer positivt och lite mer familjevänligt.

Hela filmen är för övrigt ganska snäll och med glimten i ögat. Det känns inte farligt eller spännande på riktigt någon gång men filmen lever mycket på sina sköna skådespelare och deras inbördes personkemi. Älskade till exempel scenen när Mattie Ross förhandlar med hästägaren om återköp av ponnisarna. Hon är härlig Mattie, helt klart.

Dennis Hopper och Robert Duvall är båda minnesvärda i biroller i filmen.

Gå in på shinypodden.se och lyssna på poddavsnittet där vi pratar om både denna gamla goding och bröderna Coens nyinspelning.

Jag ger True grit tre tjejer som kan av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Rio Lobo (1970)

I jakten på kandidater från 1970 stötte jag på en film med en trio indikatorer som var intressant. Rio Lobo är en western (1), med John Wayne (2) i huvudrollen regisserad av Howard Hawks (3). Vad kunde detta vara då? Hawks gjorde 1959 Rio Bravo, den bästa western genom tiderna, och till det har han gjort komiska mästerverk som His girl Friday och Bringing up Baby. Rio Lobo påminner om Rio Bravo mer än bara i namnet. Man kan säga att både El Dorado och Rio Lobo är re-makes av Rio Bravo. Detta ska vara den lite mer humoristiska versionen och den har en del mycket lustiga scenen, men jag tycker nog att humorn i den i grunden seriösa Rio Bravo slår denna med hästlängder ändå.

Än en gång ställs The Duke tillsammans med en liten grupp kompisar mot ett gäng elaka revolvermän. Men det hade gått mer än tio år sedan Rio Bravo och kanske hade Hawks taggat ner lite på sina macho-ideal. Rio Bravo var Hawks förgrymmade svar på High noon som enligt Hawks hade en hjälte som var oamerikansk i och med att han bad folket i staden om hjälp mot de elaka männen. En amerikansk hjälte och sheriff skulle klara biffen själv verkar han ha tyckt. Här i Rio Lobo ställs Wayne igen mot fiender och är numerärt underlägsen men denna gång kommer faktiskt stadens "vanliga" män till hjälp. En utveckling i modern riktning.



Rio Lobo kommer dock inte i närheten av Rio Bravo. Wayne är blekare. Detta var en av de allra sista filmerna hans spelade där han skulle vara yngre än ha egentligen var. Senare filmer under sjuttiotalet spelar han sin egen ålder och såvitt jag kan bedöma var det ett bra beslut. Men framför allt är persongalleriet både bland medhjälpare och fiender svagare och filmen är lite sämre i allt; spänning, humor och relationer. Men att bli slagen av Rio Bravo är inte hela världen egentligen. Filmen är ganska bra trots allt. Den har en skön stämning och den flyter på bra.

En lustig detalj var att i en "smyga på vakterna och slå ner dem ljudlöst"-scen efter cirka 80 minuter fann jag mig sitta och tänka på Ridley Scotts Alien. Det var något med musiken som fick mig att drömma om Alien. Jag var tvungen att kolla upp detta och mycket riktigt... Jerry Goldsmith gjorde musiken till både Rio Lobo och Alien. Det är som att han testade vissa saker i musiken här som senare fått blomstra ut till fullo i Alien.

Jag ger Rio Lobo tre Bravos av fem möjliga.

Betyg: 3/5