Cheyenne Autumn (1964)

Detta blev John Fords sista western (och näst sista film över huvud taget). Det känns som att han ville ställa saker tillrätta med hur indianderna hade beskrivits i ameriansk westerns rent generellt och hans egna westerns specifikt.

Det är en absurt lång film, ytterligare en mastodonfilm med Overture ett intermission med "Entr' Acte" i mitten. Denna och How the West Was Won är som de största dinousarierna precis före astroiden slog ner.

Jag måste ge Ford cred för att han fötrsöker ställa saker till sin rätta. Tyvärr är detta en av de sämre filmerna jag sett under detta John Ford-projekt. Den är lite "all over the place" med tonaliteten. Första tredjedelem är mycket tragisk och slutet likaså. Inklämt i mitten, precis före pausen får vi den pajjig och fåniga komedin i "The Dodge City"-sekvensen. Sekvensen kan närmast liknas vid en Mel Brooks-film om den vilda västern. Detta spektakel förtar allvaret i filmens inledning och framför allt slutet.

Filmen beskriver "the Northern Cheyenne Exodus" vilket är ännu ett fruktansvärt kapitel i historien hur de vita behandlade urbefolkningen i USA men filmen tar sig så stora konstnärliga friheter att den inte fungerar som historiskt dokument. Trots Fords vilja att visa hur det egentligen var verkar han ha piffat till historien så att filmen får ett lyckligt slut. Så det hela slutar lite i en axelryckning kan jag tycka.

Filmen blev en flopp på bio trots att man ibland visade den med Dodge City-sekvensen borttagen får att få ner speltiden om 154 minuter och också fixa till en konsekvent tonalitet. Men tyvärr hjälper det inte så mycket då filmen istället blir så cynisk och pessimistisk att den slår slint på det viset istället. Dessutom skulle jag velat se mycket mer om cheyennerna, deras modiga och beundransvärda march norväst från öknen i Oklahoma till deras hemland nära Yellowstone.

Tyvärr en smolk i bägaren, men också en påminnelse om hur bra Fords filmer oftast var, han hade sannerligen en hög nivå på sina filmer rent generellt sett. Det är ett fint försök att visa upp indianerna på ett mer ärligt sätt men tyvärr blir det varken hackat eller malet med det historiska innehållet, och tonaliteten är pajjig i mittendelen, och allt för mörk bister för övrigt. Snyggt filmad dock, som vanligt.

Betyg: 2/5

She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.

Sunrise: A Song Of Two Humans (1927)

Bedårande.

Första gången jag hörde om Sunrise: a song of two humans var i podden Filmspotting då Sam och Adam hade med den på sitt stumfilmsmaraton. Killarna var lyriska över filmen och jag blev väldigt nyfiken. Kan detta vara den jag söker?

Filmen är regisserad av tysken F.W. Murnau. Flera framstående tyska regissörer arbetade i Hollywood på 20- och 30-talen. Andra exempel är Fritz Lang och Ernst Lubitsch (vilka båda snart kommer besöka Decennier).

När man pratar om en så gammal film som denna tycker jag att det kan vara relevant att lite kort beskriva handlingen och vilken typ av film det är. Det underlättar för er, mina kära läsare, att bestämma er för om ni vill söka upp filmen i fråga för en tittning. Och jag tror nog att vi kan säga att preskriptionstiden för spoilers har gått ut.

Sunrise: a song of two humans är en förödande vacker kärleksskildring om ett gift par spelade av Janet Gaynor och George O'Brien. Det är dåliga tider och mannen är svart i sinnet på grund av ekonomiska problem. Han har en amorös affär och medryckt i den nya kvinnans löften om ett bättre liv planerar han att mörda sin fru genom att dränka henne ute på sjön. Han vill fly verkligheten och starta om i storstan. Men allt ändras då han och frun igen ser varandra i samma ljus som de såg varandra den dag de gifte sig. De spenderar en underbar kväll tillsammans i storstan, men på väg hem över sjön blir de överraskade av en häftig storm och ekan kapsejsar och frun försvinner i vågorna... Men nej, jag vill inte avslöja allt om handlingen. Se den om du har en chans.

Stumfilm är ju stum som namnet antyder och handling förs inte fram genom dialog som ofta sker i modern film. Här får vi istället följa varje känsla och tanke genom skådespelarnas ansiktsuttryck. Det är helt fantastiskt spännande, medryckande, berörande och vackert att se deras känslor i bild. Det är som den blinde på vinprovning. Övriga sinnen förstärks då ett av dem stängs av. Nu fokuseras allt på de två huvudkaraktärernas skådespeleri. Mästerlig filmkonst.

O'Brien är lysande och hans karaktär går från nedtryckt med nedböjt huvud och tung gång till återuppvaknad sprallighet och charmig. Men jag tycker ändå att Gaynor är snäppet bättre. Den lilla scenen i början av filmen... Hon ser sin man komma in i huset till middagen men när hon hämtat maten har han redan tagit jackan och gått ut igen. Hennes besvikna blick var så lågmält spelad att hennes smärta inte gick att missa. Eller hennes minspel när mannen bjuder ut henne till en båttur på sjön. Hennes genuina glädje över att hans ska ta med henne på utflykt då hon tror att han ser henne igen som han en gång gjorde förr. Efter en så lång tids mörker...

Den lömska kvinnan, ond, nylonstrumpor

Ibland vill jag ha hård actionfilm, hysterisk komedi, fantasieggande sf-film eller ryslig thriller. Men ibland suktar jag helt enkelt efter en ljuvlig kärleksfilm. Sunrise: a song of two humans är ett rent kärleksdrama i sin puraste form. Den smakar mycket, det är sött, fylligt, men också bittert och strävt. Det är inte en film som handlar om inledningen på förhållandet. Sådana finns det allt för många av. Nej, detta är en film om ett par som varit ihop länge, som redan är gifta, och som redan har stött på hårda dagar. Lågan i deras förhållande håller på att falna och den flämtar som stearinljuset i korsdraget. Men om denna film är att lita på finns det hopp. Kärleken kan övervinna allt, till och med vädrets makter.

Detta var med ganska bred marginal den bästa filmupplevelsen hittills från 20-talet. Den får ett mycket högt betyg och den skulle till och med kunna få ett ännu högre betyg vid en återtitt.

Jag ger Sunrise: a song of two humans fyra äkta känslor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Movies-Noir har skrivit om filmen vid tidigare tillfälle, kolla här.

I mars 2023 såg jag om filmen och då gav jag den betyget 4+/5. Jag och Måns poddade om den i Shinypodden Filmskolan.