Rebel Ridge (2024)

Rebel Ridge är Jeremy Saulniers senaste film och därmed intressant per definition. Klart vi gillar Saulniers filmer. Hans tidigare filmer är Blue ruin, Green room och Hold the Dark. De är ofta skarpa och tämligen våldsamma små filmer om personer som hamnar i vanskliga situationer. Alla filmer är inte perfekta men de är alltid intressanta på ett eller annat sätt.

Rebel Ridge påminner mig mycket om tv-seiren Reacher med Alan Ritchson. De utspelar sig båda i södern i miljöer som påminner mycket om varandra, de har liknande struktur där en ensam utböling kommer in i en tajt community och rör runt, samt att de är båda våldsamma.

Men det är här som de skiljer sig också, i tonaliteten. Rebel Ridge är överraskande nog en film från Saulnier där våldsinnehållet tonats ner till en sådan grad att filmen känns mer eller mindre orealistisk. Vi har en huvudperson som verkligen mödar sig om att inte skada sina motståndare allt för mycket. Det är såklart en fin tanke, men hur realistiskt är det? Blodtörsten hos Saulniers fans blir inte stillad! Eller snarare, att tonaliteten blir mindre av Saulniers skarpa grymma verklighet, mer av en ofarlig serietidningsvärld.

Jag har inget emot att vår hjälte är duktig på slagsmål och listig som Rambo eller MacGyver. Men att han inte löser "problemet" med de mest effektiva verktygen känns korkat helt enkelt. Hela filmen känns lite för barntillåten, som om det är en tv-serie som femman visar på eftermiddagarna...

Huvudrollsinnehavaren Aaron Pierre var en intressant ny bekantskap. Isande genomträngande ögon, han är cool helt klart. Men den gamle silverräven Don Johnson är ändock filmens starkast lysande stjärna. Alla scener med honom var små höjdpunkter i filmen.

Spännande och överlag bra film. Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Green Room (2015)

Green Room är en dramathriller med en hel del våld, dvs en typisk Jeremy Saulnier-film. Den var ganska hypad när den kom ut som efterföljare till hans Blue Ruin och nu inför retrospektivet över 2015 års bästa filmer klippte jag den för att kolla om den var något för min nya topplista.

Filmen är bra, spännande och lite ruskig i partier. Vi får följa ett slarvigt punkband som råkar hamna ute på vischan för en hastigt ihopdragen spelning på en bar för nynazister. Anarkipunkarna och nynazisterna går inte ihop så bra och det slutar med dödande, tandagnissel, knivar, skjutvapen och mördarhundar. Punkare och nazister går åt i parti och minut. Några enstaka vandrar vidare i livet dagen efter med obra minnen och sargade kroppar.

Filmens styrka är också dess största svaghet, filmens lokation. Efter en kort inledning utspelas allt på en enda plats, baren ute på vischan. Stora delar av filmen utspelas dessutom endast inne i rummet där bandet förbereder sig inför spelningen, väntrummet, the green room. Filmen är samtidigt spännande men också lite långtråkig på grund av den snäva lokationen. Kanske skulle filmen ha vunnit på några karaktärer som man kunde sympatisera med? Jag vet inte, men detta är ofta avgörande för en film.

Jag kan inte klaga på skådespelarinsatserna men det kändes lite udda när endast "the bad guys" var intressanta, men med skådisar som Patrick Stewart och Macon Blair på den sidan är det kanske inte så konstigt. Punkarna och deras sida representerades av Anton Yelchin och Imogen Poots. Nej, det duger inte.

Men spänningen att få veta hur det går tar filmen en bra bit på vägen ändå. 

Betyg: 3/5

Hold the Dark (2018)

Hold the dark är en mörk och brutal thriller som utspelas i Alaska. En författare och expert på vargen kallas upp till en liten by i utkanten för att utreda ett barnarov.

Filmen är gjord av Jeremy Saulnier som gjorde den fantastiska Blue ruin vilket var en av toppfilmerna från 2013. Saulnier är en filmregissör att hålla koll på. I Hold the dark spelas huvudkaraktärerna av Jeffrey Wright, självaste Bernard från Westworld. Vår egen Alexander Skarsgård spelar den andra huvudrollen. Båda är riktigt bra i roller som inte kan ha varit jättelätta att spela. Mycket av filmen sker utan dialog och vi följer och förstår dem båda genom rent skådespeleri, miner och kroppsspråk. Skarsgård har en något distanserad spelstil ibland, men här passar det perfekt.

Filmen har olika influenser, brutalt våld från Blue ruin, en sökande huvudperson som från Winter's bone och inslag från ursprungsbefolkning i kalla miljöer från den svenska tv-serien Midnattsol. Handlingen är skymd och innehåller eventuellt övernaturliga inslag. Eller ej. Karaktärers bevekelsegrunder är i vilket fall höjda i dunkel på ett bra sätt. Filmen lämnar åskådaren med minst lika många frågor som svar vilket ibland är uselt men här funkar det bra. Vargen? Den mänskliga eller djuret?

Jag gillade filmen en hel del och det känns givet att betyget ska bli en fyra.

Betyg: 4/5

Blue Ruin (2013)

The keya are in the car... The keys are in the car...

Blue Ruin är en American Independent-film. Med låg budget och okända regissören Jeremy Saulnier hade den kanske lätt försvunnit i floden. Men nu gick den och vann The Golden Brick Award och då fick jag upp ögonen för den. Attans, vilken liten pärla som gömde sig därinne. Detta är en blodig och ibland komisk neo noir helt i bröderna Coens anda. Saulnier har sagt om sin film att historien kan liknas vid No country for old men, men istället för en effektiv och mycket kapabel mördare i Anton Chigurh är det en helt vanlig snubbe vi får följa i hans film. Huvudpersonen i Dwight är allt annat än en erfaren våldsman. Ändå hamnar han mitt i smeten i en hämnduppgörelse mellan två familjer som sträcker sig över flera generationer.

Blue ruin är dramatisk, spännande, skrämmande och ofantlig skrattframkallande. Vissa av situationerna är så absurda att de tenderar att bli komiska, en svart dödlig komik. Det är en film som skulle passat perfekt på Filmfestivalen, men där gick den väl inte... Filmen blandar mellan genrer på ett förträffligt sätt. Jag fann mig sittandes och undra hur jag skulle klara vissa av situationerna själv. Bara en sådan sak som hur skaffar man fram ett skjutvapen i dagens samhälle? Gå ner på plattan med en bunt pengar? Ringa Sir Per?

Vad som också är underbart med denna film är att ingen av karaktärerna i filmen, speciellt inte huvudpersonen, är speciellt vana med våldsdåd. Dwight har panik i princip varje scen i hela filmen. Han begår misstag på misstag, precis som vi alla skulle gjort om vi hamnat i den situation han befinner sig i. Men när hans systers familj hotas tar han mer och mer drastiska beslut. Den onda spiralen har inget slut som det verkar. Jag gillade också Dwights kompis, Ben, den enda som är utbildad att döda och en scen i filmen som utspelas på Bens ägor är en kandidat till årets scen på film.

Blue ruin, en positiv överraskning. Se den! Jag ger Blue ruin fyra lyckliga slut av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmbloggarbroder Steffo har också skrivit om Blue ruin idag. Hoppa över och kolla vad han tyckte vetja.

PS, detta är en 2013-film som är kvalificerad för min 2014-lista då den bara visades på filmfestivaler under 2013 och således är en 2014 i "min värld". Den hade premiär på bio i april/maj 2014 i de flesta länder, inklusive USA. I Sverige fick den ingen distribution och gick därmed direkt till dvd (november 2014).