Breakheart Pass (1975)

Breakhart Pass är en film som jag kanske såg när jag var ung. Det känns så i alla fall. Den bygger på boken med samma namn av Alistair MacLean. Jag känner till den som Mot Fort Humboldt, både bok och film.

Detta är en film som är lika bra som western som Alistair MacLeans böcker är. Duglig underhållning och njutbart i det lilla. Det är en film som inte har ambitioner att vara en Bond-film utan gärna tar en mer anspråkslös position.

Men jag var nöjd. Det är en western vilket är ett stort plus. Också en tågfilm vilket sätter gränser på location och ofta skapar tajta spännande filmer. Den påminner lite om Mordet på Orientexpressent från 1974. Det är en spänannde mysteriefilm men saknar djupet och elegansen av Agathas bok som grund. Denna film är också en ensamblefilm men vi får nöja oss med B- och C-listan istället för A-listan som Sidney Lumet hade att tillgå i sin film från året före.

Här ser vi Charles Bronson som John Deakin och han är alltid intressant om än inte världens bästa skådis. Andra namn som känns igen är Richard Crenna, Charles Durning, Ben Johnson och Ed Lauter.

Handlingen kretsar runt ett tåg som fraktar soldater och medicin till ett fort i ödemarken där en difteriepidemi brutit ut. Med på tåget åker delstatens guvenör och hans unga sällskapsdam. Plus den mystiske John Deakon i Charles Bronsons tysta och bistra skepnad.

När man kan sin Alistair MacLean vet man att det alltid finns en förrädare som lurar i vassen. Det blir som väntat mystik, mord, elaka män, sabotage, indianer, snälla soldater och en stor summa pengar någonstans bortom nästa krök. Spännande!

Betyg: 3/5

Wagon Master (1950)

John Ford hann med ytterligare en western, mellan She Wore a Yellow Ribbon och Rio Grande, en film som kanske hamnar lite i skymundan av kvalleri-trilogin men som uppskattas av många fans.

Ben johnson och Harry Carey Jr. spelar två unga hästhandlare som tar på sig ansvaret att föra ett vagntåg med mormoner genom den farliga öknen till deras destination vid San Juan River.

På vägen hotar indianer men också ett skurkband av vitingar på flykten undan en sheriff med hans posse samt till slut en ensam vagn med en brokig skara hustlers.

Filmen är intressant. Inte mist för attd en får mig att drömma mig bort till The Wheel of Time flera gåner. Våra mormoner är pacifister och påminner med sitt vagntåg om The Tuatha'an som också kallas  Tinkers eller The Travelling People. De var ju också pacifister in absurdum. Samma sak här, trots att de blir både utnyttjade och hotade till livet av skurkarna vägrar de försvara sig. De unga hästpojkarna Travis och Sandy måste ta ställning till hur de vill förhålla sig till detta.

Sister Ledyard håller ordning på folket i tåget när det blir oro. Vi känner igen Jane Darwell från The Grapes of Wrath, ännu en återkommande skådespelare i en Ford-film. Sister Ledyard påminner mig om den gamla damen Ila i WoT.

Den andra gången jag kommer att tänka på The wheel of Time är när tåget stöter på Dr. A. Locksley Hall (Alan Mowbray, skådespelaren från My Darling Clementine) och hans nattfjärilar. Deras vagn har fått hjulhaveri, den tidens punka.

Till detta kommer Shiloh Clegg och hans brorsöner i The Cleggs gang och stör. Det lustigaste med detta gämg som påminner om bröderna Dalton i Tintin är att vi får träffa en ung James Arness (Zebulon!) i rollen som Floyd Clegg.

Denna film hade en annan tonalitet än kavalleri-trilogin. Ford skippar den burleska spalsticken under inledningen och hela filmen får en allvarligare ton. Men den är ändå klart underhållande när de väl kommer iväg. Naturen är som i alla dessa filmer spektakulär och trots, eller på grund av, avsaknade av John Wayne kan alla små roller blomstra ut i symbios.

Rekommenderas!

Betyg: 3/5

Rio Grande (1950)

Rio Grande är tredje och sista delen av den informella kavalleri-trilogin. Här spelar John Wayne  Lt. Col. Kirby Yorke som har problem med apacherna igen.

Hur många familjer slogs i spillror under inbördeskriget? 

Det mest intressanta i denna film är vad som hände femton år tidigare under inbördeskriget. Kirby och hans mannar under General Sheridan blev beordrade att bränna ner den magnifika gården Bridedale i the Shanandoah Valley. 

Striderna där var intensiva. Jubal Early och hans sydstatsarmé hade intagit dalen och gjorde raider till Washington DC med plundring och annnat. När Sheridan slog tillbaka och tryckte undan Early körde de med brända markens taktik. York och hans mannar blev beordrade till det omöjliga då det var hans fru Kathleens (Maureen O'Hara) familj som ägde Bridesdale. 

Kathleen sa nej och York hade inte träffat sin fru eller deras lille pojke sedan dess.

Men nu 15 år senare har sonen Jeff (Claude Jarman Jr.) tagit värvning och blivit placerad på det lilla fort där York är chef. Kathleen dyker snart upp för att rädda sin underårige son från militärens käftar. 

Detta var en bra film som kommer upp i samma nivå som Fort Apache. Problemen med indianerna är inte i fokus som det känns som i denna film även om filen innehåller bra mycket mer action är både Fort Apache och She Wore a Yellow Ribbon. Blårockarna blir attackerade, de jagar apacherna ner till Mexikanska gränsen, under transport till säkrare plats blir alla barnen kidnappade av apacherna och York, Jeff och de övriga måste rädda barnen. Bra grejer.

Men det är ändå relationen mellan York, frun och sonen som driver dramat. Ska York ge sonen fördelar i det militära (nej), kommer York och Kathleen sluta freda och tänds kärlekens flamma för dem igen (ja), har filmen en del busisk och slapstick (ja).

En hel del humor får såklart plats. Victor McLagen spelar Sgt. Maj. Quincannon som Kathleen kallar för "arsenist" (pyroman) hela tiden. Quincannon vet inte vad det betyder vilket är något av ett running joke filmen igenom.

McLagen är för övrigt med i alla tre filmerna i trilogin och i She Wore a Yellow Ribbon spelar han en karaktär med samma namn till och med, då Top Sgt. Quincannon. I Fort Apache var han Sgt. Festus Mulcahy. I Fort Apache finns också en Sergeant Quincannon men där spelas han av Dick Foran. Så vi kan nog sluta oss till att John Ford också såg att filmerna hörde ihop lite...

Rio Grande är en mycket bra avslutning på trilogin i vilket fall.

John Waynes tre karaktärer är inte samma men om man så vill kan de ses som samma stereotyp och med tanke på deras ålder i filmerna skulle filmerna kunnas ses i ordningen Fort Apache, Rio Grande och sist She Wore a Yellow Ribbon. 

Betyg, 3,5/5

She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

The Last Picture Show (1971)

Västra Texas under en tynande ekonomi 1951-1952. Invånarna i den lilla staden blickar bakåt, aldrig framåt. Precis då som nu. Make America great again. Den enda musiken som spelas i radion är gammal countrymusik från 30- och 40-talen, ingen ny rockabilly. Filmen har för övrigt ingen traditionell filmmusik. Allt är bare bone. De få som vunnit i lotteriet om olja, precis som under guldrushen, blir stenrika och betydelsefulla. De övriga 99 procenten blir alkoholister och får arbeta som servitris resten av livet.



Filmen är till och med filmad i svartvitt som om den söker en svunnen tid. Allt är melankoliskt och den påminner mig något otroligt om den makalösa tv-serien Friday Night Lights. Filmen är dock något mindre fokuserad på den lokala skolans fotbollslag. Istället får vi följa de två vännerna Sonny och Duane spelade av Timothy Bottoms och Jeff Bridges. Den vidriga och förföriska maran spelas av Cybill Shepherd i hennes debutroll på vita duken. Oscarsvinnande Ben Johnson spelar den gamle vise mannen Sam the Lion och tillika oscarsvinnande Cloris Leachman spelar Ruth Popper. Filmen nominerades till ytterligare sex oscars. Inte för att det betyder speciellt mycket. Ungefär lika avgörande som Billys sopande av gatan under sandstormarna...



Nej, det händer inte mycket i filmen, det måste erkännas. Värdena ligger i känslan och den nakna humanismen som genomsyrar filmen. Detta är så nära på riktigt det kan bli känns det som i flera scener. Man känner ibland igen sig eller så känner man intuitivt att det är äkta. Det finns inte många falska toner i filmen. Jag fann livsödena mycket gripande. Jag grät för Ruth, hejade på Sonny, kände Sam the Lions vemod, förstod Duane trots hans svaghet. Och så "the queen bitch" Jacy, henne stod jag inte ut med.

I slutet tar Duane värvning och skeppas av till kriget i Korea. Ännu en skrämmande likhet med idag. Vem vet, de unga männen utan hopp för framtiden i västra Texas av idag får kanske snart ta värvning och skeppas av mot Korea de också. Jag tror vi alla önskar att Duane undvek att bli skjuten och kom hem igen...

Jag ger The last picture show fyra nedlagda biografer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, var inte Duane extremt lik Riley Finn ändå?