The Greatest Night in Pop (2024)

The Greatest Night In Pop är en musikdokumentär av Bao Nguyen om natten då We Are The World spelades in. Lionel Ritchie är vår ciceron under filmen som blandar nyinspelade intervjuer med helt fantastiska klipp från natten då allt hände.

Lionel Ritchie, Michael Jackson och Quincy Jones låg bakom idén som det verkar. De ville väl matcha britternas Do They Know It's Christmas från året före. På grund av den långa lista av storstjärnor som bjöds in blev det svårt att hitta ett datum som passade alla. I alla fall tills en genial idé föddes att de skulle lura in alla stjärnorna i en studio under natten efter den stora American Music Awards med just Lionel Ritchie som programledare den 28:e januari 1985. Och så blev det. Rafflande!

Det är underbart att få se bilder från inspelningen. Det känns lite som att man är som en fluga på väggen. Det är kul att få se hur charmig Lionel Ritchie är, både 1985 och i nutid. Han blir en klar vinnare i denna dox. 

Man får se hur taffligt Bob Dylan beter sig. Obekväm mycket. Man lider med Shiela E som endast bjöds in för att de hoppades att Prince skulle dyka upp på grund av vänskapen med henne, men alla fick tji där. 

Eller hur Stevie Wonder sent om natten fick för sig att de skulle sjuna på swahili och hur countrylegenden Waylon Jennings då fick nog och reste sig upp och gick hem. Cyndi Lauper var också skön. Huey Lewis var stark. Någon annan blev packad som en a-lagare på Hertig Johans Torg. Kul grejjer.

Som musikintresserad vad detta en mycket kul dokumentär. Klart sevärd för de av er som har liknande böjelse som jag.

Betyg: 3/5

Jojje har också sett filmen, läs hans revy här.

Neil Young, London (2019)

Neil Young and The Promise of the Real + Bob Dylan and his band, Hyde Park, London fredagen den 12:e juli 2019

Men vad är detta? Jag har ju glömt att skriva om sommarens stora konsertupplevelse. Nåväl, i mitten av juli drog jag och Sir Per över till London för att gå på den stora konserten i Hyde Park med Neil Young och Bob Dylan med flera. Detta skulle bli den trettonde konserten jag sett med Neil varav Sir Per varit med på åtta av dem.

Det blev en under förutsättningarna bra resa. Dagarna före konserten strosade vi mest runt i stan och kollade i skivbutiker. Jag hittade bland annat en japansk vinylutgåva av Journey through the past som jag var mycket nöjd med. Vi bodde nära norra delen av Hyde Park vilket var där konserten skulle hållas.

Trots att de boende i område har protesterat emot "oljud" från parken får man arrangera en handfull av den största varianten i parken och ett gäng av mindre storlek. Detta var en av de få största arrangemangen. De hade avgränsat ett stort område, ungefär lika stort som Way Out West-området i Göteborg. Där fanns tre scener på området där den största var "The Old Oak Stage", vilken var en av de vackraste scenerna jag sett.



Det var ett tidigt inträde men vi valde att anlända på eftermiddagen för att fokusera på de två huvudshowerna, Neil Young and The Promise of Real samt Bob Dylan med band. Väl inne på området insåg vi hur långt bort de flesta stod. Lyckligtvis hade vi Gold Circle tickets och kunde med ett leende på läpparna gå in nästan allra längst fram. Därifrån såg vi bra. När vi skulle köpa tishor, mat eller dryck fick vi gå ut i det stora området bland alla vanlisar och området var verkligen brutalt stort! En del stod säker en kilometer från scenen! Det fanns gigantiska skärmar utplacerade ute i publiken för de olyckliga.

Runt om i området fanns det ett stort antal mat och öltält med varierande logistik på kösystemet. När vi skulle köpa öl skojjade de till det och hade tre personer som hanterade kön bredvid oss och ingen som behandlade vår kö. Uppfriskande experiment! "Lugn och fin nu, vi är på semester..."

Efter alla förband hade spelat klart kom Neil så äntligen in runt sextiden. Det var ovanligt att se honom spela näst sist! Något som han också verkade tycka. Hans show inleddes med tre låtar i rad från Ragged glory vilket var helt underbart. Senare spelade de ytterligare en låt från skivan!

Neils konsert var helt ok, efter de inledande sångerna tappade de i tempo lite för att avsluta starkt. Det var som alltid en bra show, Neil levererar ju som känt alltid. Showen var dock inte i närheten av den i Dalhalla 2016 som jag och Sir Per avnjöt tillsammans. I Hyde Park spelade Neil tre sånger som jag inte sett live förut så jag var tämligen nöjd.

Under extranumret inledde Neil den fantastiska Roll another number mitt i solljuset. Han kom inte så långt in i låten. Texten lyder: "It's too dark to put the keys in my ignition...". Efter denna första textrad avbröt han låten och utropade att det var för ljust för att spela den sången! LOL. Sedan kastade de sig in i en kaotisk Piece of crap istället. Fun for all around.

Efter Neil's konsert var jag i princip nöjd med dagen men vi skulle givetvis stanna och se Bob också. Vilket visade sig bli en helt bisarr upplevelse. Jag antar att die hard fans som sett hans kända låtar till leda kanske uppskattade denna konsert men för mig som novis var det inget bra alls. Bob och hans band spelade alla låtar i en slags monotont rockabillytempo som tog bort låtarnas individuella melodier. Jag har ju ändå lyssnat en del på Dylan men jag kände inte igen en enda låt förutom de där jag kände igen textrader. Till exempel Blowin' in the wind som jag hört så många gånger kändes igen mot slutet då jag råkade uppfatta några kända textrader.

Problemet med Dylan nu för tiden är ju att han i princip inte kan sjunga. Han bräker fram texterna i ett slags mumlande med skrovlig röst. Helt bisarrt. Sir Per som hade sett fram emot Bobs show mer än jag hade ett förvildat uttryck i ansiktet, förvirringen var total.

Bob tilltalade aldrig publiken och satt mest bakom en stor flygel och spelade. Han gick fram till scenkanten två gånger och ställde sig i en slags pose och blickade ut mot publiken som om han sa här är jag och sedan gick han tillbaka och gömde sig bakom pianot. Hans band var dock mycket bra rent musikaliskt.

Både Neil och Bob är egensinniga gamla gubbar som gör som de vill. Ingen av dem prioriterar att "gulla" med publiken, men vi hoppades ändå att de skulle köra åtminstone en låt ihop. Men icke. Det blev inget med det. Eat a peach.



Neil Young set list:

1. Mansion on the hill
2. Over and over (första gången jag såg den live)
3. Country home
4. Everybody knows this is nowhere (första gången jag såg den live)
5. Alabama
6. Walk on (första gången jag såg den live)
7. Winterlong
8. Words
9. Heart of gold
10. From Hank to Hendrix
11. Old man
12. Throw your hatered down
13. Love and only love
14. Rockin' in the free world
15. Like a hurricane
16. I've been waiting for you
17. Roll another number (ofullständig)
18. Piece of crap

Bob Dylan setlist:

1. Ballad of a thin man
2. It ain't me, babe
3. Highway 61 revisited
4. Simple twist of fate
5. Can't wait
6. When I paint my masterpiece
7. Honest with me
8. Tryin' to get to Heaven
9. Make you feel my love
10. Pay in blood
11. Like a rolling stone
12. Early Roman kings
13. Girl from the north country
14. Love sick
15. Thunder of the mountain
16. Soon after midnight
17. Gotta serve somebody
18. Blowin' in the wind
19. It takes a lot to laugh, it takes a train to cry

Pat Garrett & Billy the Kid (1973)

Sam Peckinpah är en säregen regissör. Han är känd för sina våldsamma filmer, men han kör alltid med "teaterblod" som är så ljust rött så att det ser ut som att det är använt som för ett skämt. I denna långsamma western får vi återigen se det ljusröda blodet. Denna film är dock inte lika våldsam som flera av hans andra filmer. Istället är det en inre resa filmens huvudperson Pat Garrett gör. Som nybliven sheriff får han i uppdrag att jaga rätt på sin gamle vapendragare och tillika berömde bandit Billy the Kid. Det blir en lång resa med en sorgsen och vemodig stämning till det bittra slutet.

"Mama take this badge from me
I can't use it anymore
It's getting dark too dark to see
Feels like I'm knockin' on heaven's door..."

Damn, jag har alltid uppfattat att sången har ett western-tema men att den ackompanjerar filmens sorgligaste scen och att texten är tagen direkt från scenen kände jag inte till. Pat Garrett har "shanghajjat" Sheriff Baker (Slim Pickens) att bistå honom i jakten på en revolverman på grund av någon gammal skuld. Baker blir skjuten i magen och han drar sig undan, likt ett djur som ska dö, ner mot en flod. Hans fru Mama Baker (Katy Jurado) följer efter honom. Hon faller ner på knä några meter ifrån sin älskade. Stora tysta tårar rinner nedför hennes kinder till tonerna av Dylans ikoniska sång. Filmens starkaste scen och en av de sorgligaste scenerna jag sett på länge...



Dylan bidrar inte bara med ett spektakulärt bra soundtrack. Han spelar också den enigmatiske Alias. Och han gör det med bravur. Det är kanske inte så konstigt att han lyckas i denna roll ändå. Kris Kristofferson som också är mest känd för sin musik spelar Billy the Kid. Vi kommer ihåg Kris från filmen Convoy och han är aktiv än idag. Detta var dock en av hans första roller och han är väldigt bra och väldigt rund om kinderna. Kristoffersons Billy är magnetisk och jag köper att folk flockades runt honom. På ett konstigt sätt är han både kallblodig i sitt mördande och godhjärtad i sin lojalitet mot de sina. Damn, alla är bra i denna film. Inte minst James Coburn som Pat. Han ger karaktären en tyngd samtidigt som han underspelar på ett ljuvligt sätt. Garrett är trött och hårdnad. I slutänden är han extremt illojal vilket aldrig kan hyllas. Den enda sekvensen som känns konstig är när Garrett hinner med att både misshandla en prostituerad, ha sex med henne och låta sig tvättas av fyra nakna glädjeflickor i en och samma scen.

Harry Dean Stanton dyker upp i en mindre roll också. Gillar hans höga hatt.

Jag gillar filmen skarpt och ger den fyra eror som gått ur tiden av fem möjlig.

Betyg: 4/5