The Quiet Man (1952)

The Quiet Man är en fascinerande film. Impetuous! Homeric!

På ytan verkar den vara en lättsam och pajjig komedi, men under densamma lurar en satir, en stark kritik mot det irländska samhället, och det amerikanska också.

Filmen inleds med en längre scen som taget ur en Disney-film, det är grälla färger och känlsan i scenen är drömsk och romantisk. John Waynes karaktär Sean kommer hem till Irland efter att ha levt i USA under nästan hela sitt liv. Hans mamma tog med honom som sexåring på båten västerut. Vi får nu se det lilla samhället via hans minne och de fantasier han byggt upp. 

Filmningen och känslan filmen ger påminner mig starkt om Hitchcocks The Trouble With Harry, vilket nu för tiden ger positiva vibbar.

Också den långa slutscenen känns som en dröm. John Wayne och Victor McLaglen slåss som blådårar framför ögonen på alla byborna. Grunden för slagsmålet är en konflikt om en fastighet och om en kvinna. Mary Kate spelas av Maureen O'Hara och här i färgfilm ser vi (jag) för första gången hennes vilda röda hår i sin fulla prakt. 

Det skämtas om hennes röda hår. Det är på grund av håret hon är så vresig och arg (stark?) och därmed är en ungmö som fortfarande bor hemma hos sin bror. Hon ber om ursäkt för att hon är arg och för att hon har rött hår. Ilskan under ytan är inte bara Mary Kates.

Jag upplever mitten av filmen som en mix av drama, romantik och en illa dold ilska hos Ford. Hans släkt kom från Irland och denna film omtalas som hans drömprojekt. Martin Scorsese kallar den "ett mästerverk". Ford visar upp en komplex bild över samhället, allt står inte rätt till. Å ena sidan hjälper både byborna och de lokala prästerna till med att få ihop de älskande, men det är också ett strängt och regelstyrt samhälle som visas upp. 

Sean frågar "Red" om lov att få gifta sig med hans syster men får nej. Amerikanen rycker på axlarna och tänker att detta steg endast var en formalitet ändå och skit samma att brodern (förmyndaren?) säger nej, men icke... Den lokale äktenskapsförmedlaren ger honom den ledsna nyheten:

”This Ireland, Sean, not America.”
”If her brother says no. She couldn’t, and wouldn’t.”

Irland, vilket rövhål till land.

Min känsla från filmen är att den hela tiden är två saker samtidigt, dels det vi ser på duken, dels budskapet under ytan. Det är en satir över samhället, patriarken och det låsta systemet. Hur samhällssystemet tvingar sig på in i folkets liv. Synen på kvinnan. Hennes värde, hennes ägodelar byggda av 300 års drömmar, hennes pengar som hon tjänat ihop under 15 års hårt slit, allt summeras upp till hennes stolthet. Sean ser inte denna stolthet, han har sin egen mörka hemlighet och börda som hon i sin tur inte ser. 

Om de bara hade pratat med varandra hade mycket av smärtan kunnat undvikas. Mary Kate respekterar inte sin make, och Sean förstår inte vad hennes frihet består av och hur viktig den är för henne.

Allt blir bra till slut. Ingen anledning till oro!

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Rio Grande (1950)

Rio Grande är tredje och sista delen av den informella kavalleri-trilogin. Här spelar John Wayne  Lt. Col. Kirby Yorke som har problem med apacherna igen.

Hur många familjer slogs i spillror under inbördeskriget? 

Det mest intressanta i denna film är vad som hände femton år tidigare under inbördeskriget. Kirby och hans mannar under General Sheridan blev beordrade att bränna ner den magnifika gården Bridedale i the Shanandoah Valley. 

Striderna där var intensiva. Jubal Early och hans sydstatsarmé hade intagit dalen och gjorde raider till Washington DC med plundring och annnat. När Sheridan slog tillbaka och tryckte undan Early körde de med brända markens taktik. York och hans mannar blev beordrade till det omöjliga då det var hans fru Kathleens (Maureen O'Hara) familj som ägde Bridesdale. 

Kathleen sa nej och York hade inte träffat sin fru eller deras lille pojke sedan dess.

Men nu 15 år senare har sonen Jeff (Claude Jarman Jr.) tagit värvning och blivit placerad på det lilla fort där York är chef. Kathleen dyker snart upp för att rädda sin underårige son från militärens käftar. 

Detta var en bra film som kommer upp i samma nivå som Fort Apache. Problemen med indianerna är inte i fokus som det känns som i denna film även om filen innehåller bra mycket mer action är både Fort Apache och She Wore a Yellow Ribbon. Blårockarna blir attackerade, de jagar apacherna ner till Mexikanska gränsen, under transport till säkrare plats blir alla barnen kidnappade av apacherna och York, Jeff och de övriga måste rädda barnen. Bra grejer.

Men det är ändå relationen mellan York, frun och sonen som driver dramat. Ska York ge sonen fördelar i det militära (nej), kommer York och Kathleen sluta freda och tänds kärlekens flamma för dem igen (ja), har filmen en del busisk och slapstick (ja).

En hel del humor får såklart plats. Victor McLagen spelar Sgt. Maj. Quincannon som Kathleen kallar för "arsenist" (pyroman) hela tiden. Quincannon vet inte vad det betyder vilket är något av ett running joke filmen igenom.

McLagen är för övrigt med i alla tre filmerna i trilogin och i She Wore a Yellow Ribbon spelar han en karaktär med samma namn till och med, då Top Sgt. Quincannon. I Fort Apache var han Sgt. Festus Mulcahy. I Fort Apache finns också en Sergeant Quincannon men där spelas han av Dick Foran. Så vi kan nog sluta oss till att John Ford också såg att filmerna hörde ihop lite...

Rio Grande är en mycket bra avslutning på trilogin i vilket fall.

John Waynes tre karaktärer är inte samma men om man så vill kan de ses som samma stereotyp och med tanke på deras ålder i filmerna skulle filmerna kunnas ses i ordningen Fort Apache, Rio Grande och sist She Wore a Yellow Ribbon. 

Betyg, 3,5/5

She Wore a Yellow Ribbon (1949)

I den andra filmen ur trilogin spelar John Wayne Captain Nathan Brittles vid det lilla fortet Fort Starke. Det är dagen före hans pensionering och han får i uppdrag av Major Allshard att ge sig ut på patrull. Han ska hantera en grupp Chayenne och Arapaho som brutit sig ut från reservatet och hotar att störa den bräckliga freden mellan de vita och indianerna. Brittles ska också eskortera majorens fru och dotter till en diligensstation i närheten så att de kan ta sig i säkerhet österut i landet. Väl framme vid stationen finner de den nedbränd och diligensen slagen i spillror. Nu är goda råd dyra!

Brittles måste arbeta övertid för att hantera situationen, han försöker förhandla med sin gamle vän Chief Pony That Walks men tiden för förhandlingar är förbi för indianerna.

Filmen är nog så bra men ändå som den lite svagare andra delen av en trilogi. Den förbleknar lätt i jämförelse med Fort Apache och Rio Grande. Den stora skillnaden är att birollerna vid sidan av John Wayne inte ger ett bestående intryck. Flera av de mindre kända skådespelarna från Fort Apache är med i denna film, förutom Shirley Temple eller Henry Fonda och det är ett stort avbräck. Här får vi ett underutvecklat triangeldrama mellan dottern och två yngre officerare som knappast fick hjärtat att rusa.

Filmens styrkor är den fantastiska naturen och miljön i Monument Valley samt en superstabil John Wayne. Men detta förblir dock en "minor Ford" vid närmare eftertanke.

Betyg: 2/5

Fort Apache (1948)

 

Colonel Owen Thursday: "What a country! Mule Creek! Dead Man's Squaw! Schmitz's Wells! Hangman's Flats! Hassayampa! End of the rainbow: Fort Apache"

Fort Apache från 1948 är den första filmen i John Fords Kavalleri-trilogi. John Wayne spelar huvudrollerna i alla tre filmerna men det är inte samma person han spelar, men samma typ av person kan man säga, en pragmatisk och kapabel officer i kavalleriet.

I Fort Apache spelar han Captain Kirby York som har tillfälligt befäl över ett litet fort ute på kanten av den civiliserade delen av western. De lugna dagarna får ett stopp när Lieutenant Colonel Owen Thursday anländer med sin dotter miss Philadelphia. Thursday som spelas av Henry Fonda tar över befälet av fortet. Dottern blir förtjust i en ung men fattig officer.

Col. Thursday gillar inte apacher och han söker ära i sin roll som officer i kavalleriet. Han pratar om Gen. Custer och verkar mycket sugen på att få dra sitt svärd och anfalla med trumpetarens fulla lungor som stöd. Cap. York å sin sida förstår apacherna, behandlar dem med respekt och har redan börjat förhandla med dem.

Filmens nerv kommer från de två officerarnas olika personligheter och den konflikt som uppstår dem emellan över hur de ska ta sig an apacherna som är på krigsstigen.

Col. Thursday har också konflikt med sin lite för unga dotter Philadelphia som vill bli uppvaktad av den stilige Second Lieutenant Michael Shannon "Mickey" O'Rourke. Philadelphia spelas av Shirley Temple och hon är något av en sensation för mig. Otroligt underhållande att beskåda. Jag kände till henne som en barnskådis men här är hon 19-20 år gammal, ett år före hon la sin skådespelarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik istället. Filmen är väl värd att tittas på enkom på grund av henne.

En nervig Henry Fonda som den egoistiske narcissisten Col. Thursday är också en fröjd att beskåda, speciellt i relation till den lugne och trygge John Wayne.

En bra western som blev än bättre under andra titten. Nästa titt kan den kanske bli uppjackad en nivå.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss i Shinypodden då vi pratar om denna film, finns där poddar finns, eller här.