MCU rewatch: Black Panther (2018)

Jag hade ju tänkt se om alla MCU-filmer från de senaste två åren innan Infinity-sagan och MCU-faserna avslutas med Avenger: Endgame. Och nu hade turen kommit till Black Panther, en film som jag inte var ett stort fan av när den kom ut häromåret. Jag företog mig att se om den och försöka fokusera på vad som är bra i filmen. Lägga åt sidan att den har en extremt svag handling och svintrist huvudperson.

Men jag har nu efter några sittningar givit upp. Jag kom inte igenom filmen. Den är lika usel som jag kom ihåg den. Klart att jag hade kunnat se klart filmen, jag har ändå sett den andra filmen från MCU som jag ger en etta hela tre gånger, men det finns så mycket annat att se att jag stängde av. Kändes konstigt...

Först och främst finner jag hela konceptet med Wakanda som en teknologisk superstat som skrattretande. Det blir bara fånigt med blandningen av primitiva stamfolk från savannen med världens mest högteknologiska stat. Det finns sannerligen mycket i MCU som utmanar ens förmåga att acceptera det orealistiska eller fantastiska, och jag har tidigare funnit att filmer som Guardians och Doctor Strange tänjde på mina gränser, men här drogs tydligen min linje. Guardians och delar av Dr Strange utspelas lyckligtvis på andra ställen än på jorden i alla fall. Jag gillar de mer begränsade fantasyinslagen som vi får i de mer "realistiska" MCU-filmerna som Iron Man och Captain America. Visst en gubbe flyger omkring i en dräkt och en annan gubbe har en sköld som absorberar kraft, men resten av världen runt dem är mer eller mindre realistisk.

De hade gärna fått välja vad de ville ta fasta på, antingen en superteknologisk stat och ett folk som utvecklats i takt med den, eller ett naturfolk med alla de styrkor ett sådant kan bidra med. Helst det senare alternativet. Jag ser ju hellre fokus på karaktärerna än cool teknik om man nu ska välja. Jag har ingen aning om vad som finns i serieböckerna, men jag hade hellre sett Black Panther som en superhjälte som likt Buffy hade fått sina krafter från generationer av föregångare, spirande ur en era när människan levde närmare naturen och djuren. Blanda in lite mysticism och kanske en gen från pantern som djur, som huvudpersonerna i Cat People alltså. I drömsekvensen i Black Panther, som nästan skulle kunna vara en homage till Cat People, antyds det synsättet men de fullföljer inte den idén fullt ut tyvärr.

Vi hade fått en annan kontext visst, men den hade kunnat erbjuda minst lika många politiska vinklar som vi har idag, och vi hade sluppit detta spektakel. För övrigt tycker jag att filmen andas allt för mycket "viktiga politiska poänger 2018". Det är inte det som MCU är till för och om man ska blanda in politik borde det gjorts mindre övertydligt. Nu får vi en massa svarta karaktärer med överdrivet bred brytning och den minst trovärdiga tekniska experten sedan Dr Christmas Jones i The world is not enough.

Tyvärr alla fans av filmen Black Panther, jag gillar den inte. Jag är glad för att filmen har sin publik, även om det inte är jag. Lyckligtvis funkade karaktären Black Panther bättre i Avengers: Infinity War där han försvann lite mer in i bakgrunden (som i och för sig de flesta gjorde i den filmen). Hoppas att han och hans krigare får upprättelse i kommande filmer.

...äh, jackar upp betyget ett snäpp pga att Michael B Jordan är cool...

Betyg: 2/5

Us (2019)

För att vara en person som inte gillar skräckfilmer tyckte jag att Us var alldeles för lite av en skräckfilm. Jag tycker oftast att skräckisar är som bäst i inledningen när allt är oklart, när jag inte vet vad som händer, vad som är hotet eller varför. Det är det rysliga man vill åt. Men allt som oftast ändrar skräckfilmer karaktär någon gång under filmens gång och går från skräck till thrillerspänning och action. Det är den fasen när våra hjältar slåss för sina liv.

I Jordan Peeles första film Get out var filmen i skräck-mode under nästan hela löptiden och den var därmed riktigt ruggig under stora delar av filmen. I Peeles nya film Us switchar filmen från skräck till thriller och sedan action alldeles för tidigt. Det vi såg i den allt för korta första delen var bättre än resten och tyvärr var "resten" den större delen av filmen. Jag gillade scenerna från stranden i nutid och flash backen till Adelaides barndom. Jag älskade också de tidiga faserna av skuggornas "anfall". Scenen när den andra familjen stod tysta på uppfarten framför huset var ryslig på det bra sättet.

Men sedan blev filmen mindre mystisk och mer av typen "home invasion" för att sedan bli nästan som en vanlig "zombie"-film med en massa springa, smyga, hacka och hugga för att överleva. Den actionorienterade delen var dock absolut bra inledningsvis, men det blev allt längre filmen flöt på mindre och mindre intressant. Filmen tappade tempo någonstans där under andra halvan och mot slutet var jag inte alls spänd över vad som skulle hända. Om jag jämför hur det kändes under slutakten av Get out är det som natt och dag. När den stora switchen i Us kom i dagern var jag inte intresserad längre. Det är trist att konstatera att jag fann Us lite tråkig i slutet. Synd att Peele inte byggde mer av spänningen på att våra hjältar fajtades mot skuggor av sig själv som, i teorin, skulle kunna vara lika starka som de själva.

Peele blandar med en lekfull lätthet genrer. Skräck, humor och samhällskommentarer blandas hej vilt. Det är kanske hans största styrka och i Get out funkade det väldigt bra. Känslan av att inte vara välkommen eller att inte höra till förmedlades suveränt i Get out. Att han sedan erbjöd en skräckinjagande förklaringsmodell adderade en extra udd till hans samhällskommentar. I Us försöker han sig på ett liknande trick, men det fungerar inte alls lika bra. Denna gång handlar det om samhällsklasser istället för rasfrågan. Hela storyn i Us uppdagas under filmens senare delar och den är direkt svag. Ologisk om än överförklarad. Han pekar svepande med hela armen över huvudet på publiken. I Get out var han mer precis med sina kommentarer. Och de gick fram för att hans film visade hur det är. Det är detaljerna som avgör och gör stor skillnad.

Filmen innehåller så många logiska luckor att jag inte ens ids börja diskutera dem. Jag kan bara konstatera att filmen antagligen blivit mycket bättre om han valt att ge skuggorna en mer personlig bakgrund och det bara varit familjen Wilson som råkat illa ut. Nu tar han ett brett men suddigt grepp om allt och alla. Och han försökte dessutom ge en förklaring till skuggorna vilket i mina ögon försvagade hela filmens mystik. Det hade varit mer skrämmande att lämna vissa saker oförklarade.

Jag tror tyvärr att Peele råkat ut för de i musikvärlden så kända svårigheterna med att skapa en uppföljare till en hyllad debut... "Den svåra andra skivan". Problem som TV-Serien True detective upplevde. Problem som författarinnan Donna Tartt nästan blivit en symbol för.

Behållningen med Us blir till slut dess första tredjedel samt dess humor. Speciellt Tim Heidecker och Elisabeth Moss var klart underhållande i sina skuggversioner. Skådespeleriet var överlag bra hos huvudpersonerna. Lupita Nyong'o har den showiga rollen och hon var ok, men inte mer. Jag borde kanske inte spoila hela filmen, SPOILER ALERT filmen och Westworld S2, men det hon gör i denna roll gjordes bättre av Tessa Thompson i andra säsongen av Westworld från förra året.

Svårbedömt med betyget, men jag hamnar på en stark tvåa. Jag var alldeles för oengagerad av filmen när den slutade för ett betyg som börjar på trean. Visningen var dock bra. Det var extra kul när en man i publiken ropade till vid någon jump scare-scen. Sådant är alltid lustigt.

Betyg: 2+/5

Filmen sågs med ett gäng filmspanare som följdes upp med en trevlig middag full av filmsnack. Gösta? Nej Hasse! Läs andras tankar om filmen:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Filmitch

Black Panther (2018)

Jag anade oråd redan när man hörde om tweets om att "Black panther" skulle vara den bästa MCU-filmen hittills. Oh no, tänkte jag. Undrar hur illa det kan vara? Illa visade det sig.

Marvel Cinematic Universe är för mig ren underhållning, ren eskapism. Om filmerna inte underhåller så duger de inte i mina ögon. Nu när Ryan Coogler fick chansen att göra en superhjältefilm med svarta huvudpersoner verkar det som att det var minst lika viktigt, för honom och publiken, att göra en "viktig" film som att göra en bra superhjältefilm. Trycket måste varit stort på honom att lyckas med det som Patty Jenkins lyckades med i Wonder woman. Där fick vi en suverän huvudkaraktär i en hyfsad story och slutresultatet blev väldigt underhållande där aspekten att små flickor runt om i världen äntligen fått en kvinnlig superhjälte att identifiera sig med och heja på kom med som en välkommen krydda. Det var inte anledningen till att filmen blev bra, men det var en krydda som adderade lite. Nu hoppas jag bara att vi snarast får en egen film om Black widow, en av de mest intressanta karaktärerna i MCU sedan länge.



Coogler hade nu chansen, men också pressen, att göra något liknande för svarta som har varit underrepresenterade i Hollywood i huvud- och hjälteroller genom tiderna. Ok, Blade, right, men i stort. Tyvärr blev filmen pretentiös, allvarlig och väldigt dålig. Den kommer säkert gå bra på bio ändå för suget efter en svart superhjälte är stort, men det betyder inte att jag automatiskt måste gilla den.

Det mesta i denna Marvel-film är undermåligt och jag hade riktigt tråkigt under titten, något som jag mycket sällan har då jag brukar lapa i mig av ovan nämnda verklighetsflykt med hull och hår. Black panther är svårplacerad i universat. Marvel-filmerna kan i stort delas in i två grupper. Dels har vi de hyfsat "realistiska", de som i alla fall är smått förankrade i vår värld och utspelas här. Där räknar jag in filmer som Ant Man, Iron Man och Spider Man (alla Man-filmerna alltså). Även Captain America-filmerna finns i vår verklighet i någon mening. Sen har vi "space"-filmerna med Thor, Guardians of the Galaxy och Dr Strange is spetsen. Den första gruppen har "små" fiender, en elak industriman verkar vara favoritfienden. I den andra gruppen är hela världar i fara... svart eter, levande planeter, andra dimensioner, ja "space"-saker som får en att tänka "fantasy". Avengers hamnade någon stans mitt emellan grupperna, men den serien verkar röra sig mot "space"-grenen mer och mer.



Var hamnar Black panther då? Den innehåller både och. Den utspelas på jorden och har en otydlig "liten" fiende. Det stora hotet filmen igenom är att Wakanda ska upptäckas... ehh, och senare att deras vapenteknik ska användas för revolution av svarta världen över. Det finns dock teknologier i filmen som helt klart passar mer in på "space"-gruppen. Det är en mix som jag inte känner funkar. Jag hade hoppats och trott på att denna film skulle vara i den första gruppen mer entydigt.

Tyvärr är det inte mycket som funkar bra i filmen. Actionscenerna är både dåligt koreograferade och slarvigt regisserade. Antingen är det ganska meningslösa fajter där de pucklar på varandra eller så är det sekvenser där det är svårt att se vad som händer. När man ser bra action vägleds åskådaren hela tiden och man vet var alla befinner sig och hur fajten framskrider. Och bra actionfilm får en som åskådare att dra efter andan, klia sig i huvudet och bli imponerad av både karaktärerna och filmmakarna. Se om inledningen av Bondfilmen Casino Reale om ni undrar vad jag menar. Eller någon av actionscenerna i Captain America-filmerna, speciellt andra eller tredje.



För en film som denna är humorn ofta en viktig parameter för att ta udden av alla storsvulstiga tendenser. Här är det dock en mycket svag humor som är allt för slätstruken och försiktig, antagligen för att inte på något sätt störa filmens "viktiga budskap". Humor som är snäll är oftast tandlös, det behövs lite motsträv för att humorn ska bita. Humorn i denna film är bedrövlig. Jag saknar Tony Starks elaka humor. Ni vet den humor som gjort att hälften av mina kompisar älskar honom (jag själv inklusive) och resten hatar honom mer eller mindre. Ingen kommer ogilla denna film för dess vassa humor, men tyvärr kommer rimligen ingen älska filmen för dess humor heller. "I need a blanket". Puh, vem skriver sådana lines? Det var lite kul när någon av tjejerna kallade Dr Watson "coloniser" dock.

Jag såg tyvärr filmen i 3D. Den sågs på IMAX i Solna där biljetten kostade 240 kr i "normalpris". Det är skandalöst vad dyrt det har blivit att se film på bio. Om biobesökandet minskar har jag en klar favorit bland potentiella orsaker. Jag hade inga problem med skärpa eller känsla av sjösjuka, men det som syntes på bilden var absurt konstigt ibland. I många scener såg människor eller saker ut att ha helt fel proportioner. Som att människorna var små leksaker utställda i ett rum. Jag fann mig många gånger sitta och fundera över det dåliga genomförandet av 3D'n och det är aldrig ett bra tecken för en film att man tas ur handlingen och funderar på annat...



Dödsstöten för mig är att jag inte tycker att huvudkaraktären är bra eller intressant över huvud taget. Tänk vilken skillnad mot Gal Gadots Wonder woman... Istället var Erik Killmonger i Michael B Jordan's tolkning filmens behållning. Jag kände för hans backstory. Heck, han fick i alla fall en backstory! Ett tag in i filmen, lite lätt uttråkad, satt jag och funderade på om storyn kunde leda till att Erik kom ut vinnande. Tyvärr fanns inte många andra att hänga upp skurketiketten på så jag fick inse att han inte skulle kunna komma över på de godas sida.

Det är för mig fortfarande mycket grumligt vad storyn i filmen var... Det enda jag kommer ihåg var att filmens crescendo var ett ointressant och rörigt Sagan om ringen-slag där jag inte brydde mig det minsta om vem eller vilka som vann. Inte bra uppbyggnad av stakes heller alltså... Det fanns en scen mellan W'Kabi, killen på olifant... noshörningen, och hans käresta, en av kungens personliga livvakt. Där hoppades jag att försoningen skulle grunda sig i deras relation, i äkta känslor om än så på pappret, men nej. Det slutade i ett stolt nationalistiskt uttalande. Ok...? Om jag hade haft chansen skulle jag skrikit Get out till Daniel istället. Bättra att vänta på ett manus där han får chansen att använda sin skådespelartalang. Nu hamnade han i den film som mycket väl kan gå till historien som Marvels motsvarighet till "the prequels"! Ni vet vilka jag menar!



Jag blir helt enkelt inte förförd av karaktärerna. Jag saknar något i hur de framställs. Allt som sker i filmen känns som att det finns där för att fösa åskådarna till slutet och dess "viktiga budskap". Jag får ingen personlig feeling från dem, förutom Erik K då. Jag saknar långsamma scener där vi spenderar tid med karaktärerna bara för att de är viktiga, något med mer hjärta och smärta på en personlig nivå.  T'Challas våndor över sin fars brott kändes bara patetiskt.

Nej detta var verkligen inte bra. Jag brukar nästan alltid efter en MCU-film känna mig sugen att se om den, oavsett om jag ger den ett högt eller lågt initialt betyg, men denna gång vete katten. Jag tror inte att jag är sugen på att se om den alls. Tyvärr. Jag hade gärna sett att denna film hade lyft serien och tagit MCU i en riktning som överraskade positivt. Så blev det nu inte.

Betyg: 1/5

Andra som skriver om Black panther idag:
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito