Evolution (2001)

Nurse Tate: I'll get the lubricant...
Dr. Paulson: There's no time for lubricant!
Harry Block: There's ALWAYS time for lubricant!

Nu var det dags att se om en film som legat och rumlat i mitt huvud ända sedan jag såg den någon gång för cirka 15 år sedan. Ivan Reitmans Evolution med David Duchovny, Julianne Moore, Orlando Jones och Seann William Scott i huvudrollerna. Detta är en vetenskapskomedi om de dråpliga händelserna efter ett meteoritnedslag som för med sig en utomjordisk organism som utvecklas i en rasande fart här på jorden. Den nya kompisen hotar att ta över allt liv på jorden inom någon måndag om inte vetenskapspersonerna hittar ett sätt att stoppa den.

Duchovny spelar en avdankad före detta specialist för armén som nu får chansen att få upprättelse. Hans karaktär påminner mig mer om Hank Moody än Fox Mulder. Julianne Moore spelar en högt ställd vetenskapskvinna med en skarp hjärna men klumpig som tusan. Orlando Jones står för mycket av den fysiska humorn som side kick till Duchovny. Till sist har vi den sköne Seann William Scott i sin vanliga roll.




Typ av humor?
Detta är en ren komedi även om den har en avspänd inställning till vetenskapen. Som om man tar känslan från Ghostbusters, lite galna idéer från Men in Black, en nypa av handlingen från Outbreak och adderar lite av personligheten från Hank Moody till mixen.

Mycket av humorn är fantastiskt svårtolkad. Är det ok att den svarte Orlando Jones är en sådan pajas och att han råkar ut för alla missöden i filmen. Tänker speciellt på scenen när de måste få ut insekten ur hans kropp. Alla som gillar scenen med Fletch hos doktor Dolan kommer stortrivas. Även Julianne Moores karaktär får en att både skratta och oroligt vrida på sig i soffan. Får man ha skämt om att den kvinnliga vetenskapsmannen är klumpig och snubblar på sina höga klackar hela tiden? Det är allt annat än tillrättalagt och passivt i alla fall. Jag gillar utmaningen och finner vissa av nämnda scener som roliga medan andra inte känns som att de sätts perfekt.

Till de fyra huvudkaraktärerna finns flera roliga biroller här. Ty Burrells Flemming den lismande hjälpredan åt den onde generalen är kul. Sara Silverman är med i en enda scen och nailar sin arga ex-flickvän perfekt. Dan Akroyd sveper in som Arizonas guvernör och gör något liknande som han gjorde i Grosse Pointe Blank.

Filmkvalité vs. humorkvalité
Har den något hjärta då? Jomenvisst det finns ett ganska varmt hjärta bakom allt. Det är en snäll film även om vissa av de mer hejdlösa scenerna får en att undra om hur politiskt korrekt det är. Som film är nog ändå allt värde i humorbitarna. Den har inte jättemycket annat att erbjuda. Specialeffekterna är inte usla men lär inte gå till historien som banbrytande heller. Självklart finns det en stor och härlig kärlekshistoria mitt i allt schampo. Den biten är mysig men även här är den mer av ordinära sorten.

Manus vs. skådespelare
Idén är rolig, manus inte extraordinärt men skådespelarna är mycket bra. Vi fick också känslan av att en hel del av dialogen kan ha varit improviserad. Orlando Jones är den som testar gränserna. Hans Harry är som en snällare och mindre Rudy Rhod. Både Julianne Moore och framför allt David Duchovny är favoriter och de sörjer för att jag inte har trist en enda sekund under filmen.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: rädda världen med schampoo så blir det bra för alla inblandade!

Två stereotyper: måste vara den elake, arerogante och sexistiske generalen som inte drar sig för att använda napalm mot rymdvarelserna. Den andre är huvudpersonen (Duchovny) som är jättesmart och duktig på sitt jobb men som inte kan hantera eller acceptera auktoriteter och därmed hamnar i trubbel.

Tre tropes:

a. Återanvända karaktärsegenskaper från skådespelares roller i andra filmer/serier. Duchovnys Ira litar inte på myndigheterna.. som om han vore Fox Mulder.

b. Den svarte killen dör först. I en rolig scen utbrister Harry att "the black dude dies first!". Skojar med tropen...

c. Klumpiga söta tjejen: Julianne Moores Allison lyckas snubbla på sanden. Intressant nog var det Julianne Moores idé att addera klumpigheten till Allisons karaktär.

Favoritkarakärer?
Gillar alla fyra i huvudrollerna. Seann Williams Scott är brysk och slängig men han är skön och har hjärtat på rätt ställe. Orland Jones känner jag ju igen men jag kan inte erinra mig var jag sett honom förr. Han är som en lillebror till Eddie Murphy, en skön prick. Julianne Moore har jag gillat sedan hennes rödhåriga kalufs oväntat dök upp i Short Cuts. Hon är bra också. David Duchovny är en av mina fravoriter. Han ÄR Hank.

Trivia från imdb.com

David Duchovny turned down a role in Star Wars: Episode II - Attack of the Clones (2002) to appear in this movie.

Initially written as a serious science-fiction thriller, Ivan Reitman hired David Diamond and David Weissman to re-write the project as a comedy.

Omtittningspotential?
En viss omtittningspotential. Skulle speciellt gärna se om den med den store Frans nåpgon gång!


Slutomdöme
Mysig och rätt så¨rolig film med flera sköna skådespelare. Ivan Reitman vet vad han gör när det kommer till komedi. Inte världens bästa komedi men väl värd att vårda i arkivet.


Betyg: 3/5

Californication - Season 7 (2014)

Ännu en favoritserie som avslutats. Det är alltid lite trist när de tar slut. Precis som med Dexter hade dock denna serie långsamt dalat från den extremt höga nivå den hade inledningsvis. Nu fick vi i alla fall en planerad sistasäsong.

Det är svårt att skriva om detta utan att avge spoilers så akta dig om du är känslig.

Tyvärr var detta kanske seriens svagaste säsong. Jag gillade inte alls tråden med Levon, Hanks okända och oäkta son. Levon och Julia (Heather Graham) var ett trist inslag där seriens skapare Tom Kapinos försökte sig på vanligt relationsdrama istället för den hejdlöshet som gjorde Californication så bra. Serien är Hank och hans komplexa inre liv. Punkt slut. Försök inte göra något av serien som den inte är.

Istället blev det mest intressanta under större delen av säsongen Charlie och Marcy's irrfärder. Konkurrensen mellan Charlies lilla slaka och Stu's stora hårda var vederkvickande.

En liten undanskymd favorit under denna säsong var Terry. Man eller kvinna?

Säsongen hämtar sig avsevärt mot slutet då hela serien började knytas ihop. De sista två tre avsnitten då Becca kommer hem och då Hanks uppvaktande av Karen till slut återigen blir huvudtråd var en liten återgång till svunna storhetstider.

Jag kan inte säga att jag inte kände ett sting av separationsångest när serien tog slut men jag tycker att det var i god tid. Det fanns nog inte mycket mer att kräma ut ur karaktären Hank Moody.

Betyg: 3/5

Chaplin (1992)

Charlie Chaplin (om the little tramp): A tramp, a gentleman, a poet, a dreamer, a lonely fellow always hopeful of romance and adventure.


Månadens Filmspanartema blev biografier, eller bio-pics som vi säger. Detta är en intressant genre, tycker jag, för att den återkommer gång på gång till premiärbiograferna trots att filmerna allt som oftast är ganska tråkiga. En biografi om en viktig eller känd person må vara viktig eller pocka om uppmärksamhet på grund av den kända personen i fråga, men varför måste filmerna vara så torra och trista? Jag hade konstigt nog en del i valet av tema, och med tanke på att jag med säkerhet kan säga att jag inte gillar genren så det blev kanske lite tokigt där.

Jag hade som vanligt tänkt slå till med en personlig topplista över de bästa filmerna som passade in på temat. Jag hade till och med börjar fundera på hur kriterierna skulle vara, det finns några tydliga undergenrer som biografier från sportens värld till exempel. Jag hade nog tänkt välja biografier där det står klart och tydligt att en persons liv eller gärning står i fokus.

Men så fick jag ett bra tips på en biografi jag inte sett av filmspanaren Fiffi från Fiffis Filmtajm. Eftersom jag blivit så stormigt förtjust i Charlie Chaplins filmer under det pågående Decennier-projektet så tipsade hon om Richard Attenborough's bio-pic Chaplin med Robert Downey Jr i huvudrollen som den lille trampens fader. Sagt och gjort jag har nu tagit mig igenom den 2,5 timmar långa filmen.

Chaplin är en mycket bra bio-pic. Tror jag. Hantverket från alla inblandade är av yppersta klass. Ett stabilt om än omodernt regisserande. Ett fin foto av svensken Sven Nykvist (och det betyder väl att det är bra per automatik). Skådespelarinsatserna är jättebra. Jag har alltid gillat Robert Downey Jr och här är han i sitt esse. Han är fortfarande ung och påminner mig om hans tidiga filmer. Samtidigt spelades denna film in bara några år före han åkte fast för heroin- och kokainmissbruk och jag tycker nog att man kan se en äldre människas smärta bakom ögonen på honom redan i denna film. Som storfilm kryllar den av kända skådespelare i stora och små roller. Jag la märke till bra insatser från Anthony Hopkins, Kevin Kline och givetvis Moira Kelly.

Men ack vad tråkig filmen var i många partier. Och så lång, så lång. När det hade gått en timme satt jag och skruvade på mig i fåtöljen. Hur långsamt kan klockan gå undrade jag. Men visst det var intressant att få lära sig lite mer om Chaplins uppväxt och liv. Denna film följer lyckligtvis Chaplins autobiografi väl så att man kan nog lita på sanningshalten till en hög grad. Och det är intressant att få veta mer om Chaplin.

Filmens slut tar sig en hel del. Problemen med FBI med J. Edgar Hoover i spetsen och McCarthy-tiden är alltid intressant. Filmens sista del med hans sista fru Oona samt de med Anthony Hopkins och en gammalsminkad Downey Jr var mycket bra. Bitterljuva. Och sista scenen med Chaplin på oscarsgalan 1972 då han fick motta en hedersoscar var filmens höjdpunkt för mig. Det blev dammig till och med! Vi fick se montaget av scener från The kid, The Circus, The gold rush och City Lights. Det var väl attans då att denna bio-pic inte kom till liv förrän efter drygt 2 timmar och att filmens bästa scenerna var då vi fick se "riktiga" filmsnuttar av mästaren själv.

Men till slut blev Chaplin ändå kanske en av de bättre renodlade biografier jag sett så jag skickar ett tack i Fiffis riktning.

Men jag ger Chaplin tre stumfilmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Glöm nu inte att kolla vilka förunderliga biografier mina filmspanarvänner har valt att skriva om:
Filmr (Steffo), Except Fear (Jimmy), Har du inte sett den? (Erik, Johan och Markus), Jojjenito (Johan), Filmitch (Johan), Mode+Film (Rebecca), Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia) samt Fiffis filmtajm.

Men du, visst ska vi ha med en lista också? Javisst!

Min bio-pic-lista

10. Private parts (1997) Om radioprataren Howard Stern. Kul.

9. American splendor (2003) Om serietecknaren Harvey Pekar. Annorlunda.

8. Frida (2002) Om artisten Frida Kahlo. Innerlig.

7. Julie & Julia (2009) Om kokboksförfattaren Julia Child och kokboksläsaren Julie Powell. Smaskig.

6. All the president's men (1976) Om journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward. Spännande.

5. Capote (2004) Om författaren Truman Capote. Välspelad.

4. Erin Brockovich (2000) Om juristen Erin Brockovich. Segerns sötma.

3. Good night, and good luck (2005) Om journalisten Edward R. Murrow. Skräckinjagande.

2. Moneyball (2011) Om MLB-managern Billy Beane. Överraskande bra.

1. Amadeus (1984) Om kompositören Wolfgang Amadeus Mozart. Superbra. (nostalgipick?)

Californication - Season 6 (2013)

Efter filmfrossan i Malmö var det skönt med lite tv-seriefrossa hemma. Och jag hade en sådan tur att jag hade senaste säsongen av Californication väntandes på mig. Det går inte att skriva något vettigt om denna serie utan att spoila så jag uppmanar alla som inte sett säsongen än att vänta med att läsa min text under följande bild.

SPOILERS BELOW!

Detta var en konstig säsong. Den är ljusare men sorgligare än tidigare säsonger. Jag kände känslor av sorg när serien var slut. Inte bara för att det var slut på avsnitten, utan sorg för flera av karaktärerna i serien. Tyvärr har den lite för mycket galenskap av fel sort för att kunna konkurrera med de bästa säsongerna i serien. Var detta den svagaste av dem alla? Ja, antagligen. Det fanns bra saker men också en hel del som jag inte riktigt gillade.

En bra sak: Faith. Säsongens sensation, Faith. Musan som är nästan lika skön som Penny Lane. Maggie Grace spelade henne innerligt. De flesta karaktärer i serien är så bra att jag bara antar att de spelas nära skådespelarnas personliga jag. Faith/Maggie Grace är en av dem.

En dålig sak: Atticus. Han är dock inte en av de bra karaktärerna. Jag gillade aldrig honom under någon del av säsongen. Dock var hans livvakt Krull lite kul. Han spelades av den gamle gitarristen i Sex Pistols, Steve Jones

En bra sak: Becca var kul. Speciellt ironiskt att hon växer upp till en yngre och mer kvinnlig variant av Hank. Sådan far, sådan dotter.

En dålig sak: Karen. Vad har de gjort med Karen? Hon var inte alls älskvärd i denna säsong och det var första gången jag inte hoppades att Hank skulle få tillbaka henne. Jag ville nog att Hank skulle behålla Faith. Det hade varit evig lycka och slutet av serien, men uppenbarligen ska de göra minst en säsong till. Men nu måste det nog snart vara slut. Kan Kapinos ha så många fler idéer?

En bra sak: Stu's cock cage! Hi-larious. Jag gillade både Stuarts och Charlies svansande efter Marcy. Runkle är en kul karaktär att följa. Han är motsatsen till Hank, försöker alltid ljuga sig ur dåliga situationer och han är nervös över vad alla andra tycker hela tiden.

En dålig sak: Avslutningen på tråden om Ophelias, den manshatande feministen. Hon spelas av den där tjejen från New York med den jobbiga rösten. Kommer ni ihåg henne från Vänner? Här spelar hon en hyperdryg karaktär, och det var roligt att följa henne trots att de gick över gränsen med galenskap i och med hennes karaktär. Men det blev ett snop(p)et avslut på hennes historia. Jag hade nog hoppats på ett större avfärdande av henne. Jag ville att hon skulle fullständigt krossas. Men hon kommer kanske tillbaka i nästa säsong?

Till sist, en bra sak: Hank är som vanlig helt underbar. Alltid full eller hög men aldrig oärlig. Karln kan ju inte ljuga och han är helt transparent om allt. Det är så många gånger man tänker att nu måste han väl ändå dra en nödlögn för annars kommer han hamna än mer i skiten. Men han kör sin stil fullt ut. Respekt.

Andra bra saker i säsongen: Richard Bates (professorn med den stora dicken), Marilyn Manson, Rob Lowe.

Betyg: 3/5