Visar inlägg med etikett Sarah Silverman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sarah Silverman. Visa alla inlägg

onsdag 13 september 2023

Heartbreakers (2001)



Heartbreakers är en romantisk komedi med stor potential som tyvärr misslyckas tämligen hårt. Filmen är något av en "Mess": Den vet inte riktigt vilken genre den ska tillhöra. Är det en hesit-komedi likt Rivierans Guldgossar (1988), eller ska det vara en mysig romantisk komedi där de två unga vackra tu får varandra. Eller ska den vara en crazykomedi med vansinniga biroller?

Filmen är lite av varje och förutom att den är alldeles för lång är den varken rolig, bitsk eller ens gullig. Förutom att både Jason Lee och Jennifer Love Hewitt är vackra och gulliga ihop. Love Hewitt är otroligt snygg och det kommer en skådespelerska långt med. I alla fall till en viss gräns, sedan måste hon ha glimten i ögat och en charm som förmedlas ut genom duken. Hon har det i massor. Samspelet med Jason Lee som alltid är charmig vad han än gör som det verkar är filmens behållning för mig. De delarna av filmen följer också den klassiska romantiska komedins regler.

Det måste ha varit en hit för produktionen att få Sigourney Weaver i huvudrollen som mamma Conners. Ni vet, mamma och dotter Conners är "conners", get it? Men tyvärr tycker jag inte att Sigourney passar i rollen. Hon har inte charmen alls och jag tycker inte att hon är speciellt bra som förförisk "man eater". Vet inte om det är för att jag ser Ellen Ripley för mycket. Hon var ju bra som antagonisten till Melanie Griffith i Working Girl men den rollen var mer en "entitled bitch". Hon är inte charmig, snarare hård, kall och något av en bad-ass... 

Sen måste man ju i alla fall nämna Gene Hackman denna gigant till skådespelare. Vad tusan gjorde han här? Inget intressant eller innovativt i alla fall och framför allt inget roligt. Hela partiet när mamma Conners skulle ragga upp Mr Chain Smoking var ofantligt tråkigt. Även mini-giganten Ray Liotta är med på några hörn och han är i alla fall rolig av och till (i andra halvan av filmen, inte så mycket i inledningen).

Trist på en hyfsat intressant idé till film. En svag tvåa. Jennifer och Jason räddar den från skämsbetyget!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.



söndag 25 februari 2018

Evolution (2001)


Nurse Tate: I'll get the lubricant...
Dr. Paulson: There's no time for lubricant!
Harry Block: There's ALWAYS time for lubricant!

Nu var det dags att se om en film som legat och rumlat i mitt huvud ända sedan jag såg den någon gång för cirka 15 år sedan. Ivan Reitmans Evolution med David Duchovny, Julianne Moore, Orlando Jones och Seann William Scott i huvudrollerna. Detta är en vetenskapskomedi om de dråpliga händelserna efter ett meteoritnedslag som för med sig en utomjordisk organism som utvecklas i en rasande fart här på jorden. Den nya kompisen hotar att ta över allt liv på jorden inom någon måndag om inte vetenskapspersonerna hittar ett sätt att stoppa den.

Duchovny spelar en avdankad före detta specialist för armén som nu får chansen att få upprättelse. Hans karaktär påminner mig mer om Hank Moody än Fox Mulder. Julianne Moore spelar en högt ställd vetenskapskvinna med en skarp hjärna men klumpig som tusan. Orlando Jones står för mycket av den fysiska humorn som side kick till Duchovny. Till sist har vi den sköne Seann William Scott i sin vanliga roll.




Typ av humor?
Detta är en ren komedi även om den har en avspänd inställning till vetenskapen. Som om man tar känslan från Ghostbusters, lite galna idéer från Men in Black, en nypa av handlingen från Outbreak och adderar lite av personligheten från Hank Moody till mixen.

Mycket av humorn är fantastiskt svårtolkad. Är det ok att den svarte Orlando Jones är en sådan pajas och att han råkar ut för alla missöden i filmen. Tänker speciellt på scenen när de måste få ut insekten ur hans kropp. Alla som gillar scenen med Fletch hos doktor Dolan kommer stortrivas. Även Julianne Moores karaktär får en att både skratta och oroligt vrida på sig i soffan. Får man ha skämt om att den kvinnliga vetenskapsmannen är klumpig och snubblar på sina höga klackar hela tiden? Det är allt annat än tillrättalagt och passivt i alla fall. Jag gillar utmaningen och finner vissa av nämnda scener som roliga medan andra inte känns som att de sätts perfekt.

Till de fyra huvudkaraktärerna finns flera roliga biroller här. Ty Burrells Flemming den lismande hjälpredan åt den onde generalen är kul. Sara Silverman är med i en enda scen och nailar sin arga ex-flickvän perfekt. Dan Akroyd sveper in som Arizonas guvernör och gör något liknande som han gjorde i Grosse Pointe Blank.




Filmkvalité vs. humorkvalité
Har den något hjärta då? Jomenvisst det finns ett ganska varmt hjärta bakom allt. Det är en snäll film även om vissa av de mer hejdlösa scenerna får en att undra om hur politiskt korrekt det är. Som film är nog ändå allt värde i humorbitarna. Den har inte jättemycket annat att erbjuda. Specialeffekterna är inte usla men lär inte gå till historien som banbrytande heller. Självklart finns det en stor och härlig kärlekshistoria mitt i allt schampo. Den biten är mysig men även här är den mer av ordinära sorten.




Manus vs. skådespelare
Idén är rolig, manus inte extraordinärt men skådespelarna är mycket bra. Vi fick också känslan av att en hel del av dialogen kan ha varit improviserad. Orlando Jones är den som testar gränserna. Hans Harry är som en snällare och mindre Rudy Rhod. Både Julianne Moore och framför allt David Duchovny är favoriter och de sörjer för att jag inte har trist en enda sekund under filmen.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: rädda världen med schampoo så blir det bra för alla inblandade!

Två stereotyper: måste vara den elake, arerogante och sexistiske generalen som inte drar sig för att använda napalm mot rymdvarelserna. Den andre är huvudpersonen (Duchovny) som är jättesmart och duktig på sitt jobb men som inte kan hantera eller acceptera auktoriteter och därmed hamnar i trubbel.

Tre tropes:

a. Återanvända karaktärsegenskaper från skådespelares roller i andra filmer/serier. Duchovnys Ira litar inte på myndigheterna.. som om han vore Fox Mulder.

b. Den svarte killen dör först. I en rolig scen utbrister Harry att "the black dude dies first!". Skojar med tropen...

c. Klumpiga söta tjejen: Julianne Moores Allison lyckas snubbla på sanden. Intressant nog var det Julianne Moores idé att addera klumpigheten till Allisons karaktär.



Favoritkarakärer?
Gillar alla fyra i huvudrollerna. Seann Williams Scott är brysk och slängig men han är skön och har hjärtat på rätt ställe. Orland Jones känner jag ju igen men jag kan inte erinra mig var jag sett honom förr. Han är som en lillebror till Eddie Murphy, en skön prick. Julianne Moore har jag gillat sedan hennes rödhåriga kalufs oväntat dök upp i Short Cuts. Hon är bra också. David Duchovny är en av mina fravoriter. Han ÄR Hank.




Trivia från imdb.com

David Duchovny turned down a role in Star Wars: Episode II - Attack of the Clones (2002) to appear in this movie.

Initially written as a serious science-fiction thriller, Ivan Reitman hired David Diamond and David Weissman to re-write the project as a comedy.



Omtittningspotential?
En viss omtittningspotential. Skulle speciellt gärna se om den med den store Frans nåpgon gång!


Slutomdöme
Mysig och rätt så¨rolig film med flera sköna skådespelare. Ivan Reitman vet vad han gör när det kommer till komedi. Inte världens bästa komedi men väl värd att vårda i arkivet.


Betyg: 3/5










måndag 20 februari 2017

Popstar: Never Stop Never Stopping (2016)


Det är svårt det här med att värdera tips man får på komedier. Humor är ju så otroligt personligt. Satiren och musikdokumentärs-spoofen Popstar: Never stop never stopping dök nyligen upp på två topplistor över 2016 års bästa filmer. Jag lystrar alltid lite extra när nya komedier hyllas. Klart jag ville se filmen före jag drar strecket i sanden för 2016 sammanfattningen som kommer lite senare.

Ja, men detta var väl helt ok? Överlag blev jag såklart lite besviken då den inte alls levde upp till den nivå jag hade hoppats. Det är inte en ny Vacation (2015) om man säger så. Filmen passar nog mer till dem av er som gillar den gamla godingen This is Spinal Tap som också är en allmänt hyllad satir och musikdokumentär-spoof. Det är en annan film jag inte är jätteförtjust i så jag borde kanske varit varnad? Men eftersom jag inte kände till att filmerna påminde om varandra så blev jag inte förvarnad i tid.


Andy Samberg spelar en popstjärna som gjort solokarriär efter några år som del i ett pojkband. Managers, de gamla vännerna i pojkbandet, massmedia, publicister, nya konkurrenter... Detta är som en lång radda med SNL-bits uppradade efter varandra. Vi får också en herrans massa interna skämt från branschen och ännu fler cameos från dagens musikelit, mestadels från hipp hopp och annat modernt.

Det är småroligt mest hela tiden och riktigt kul i några få scener. Jag är kanske inte tillräckligt insatt eller intresserad av modern R'n'B-musik för att vara rätt publik för denna film. Undrar däremot om inte Jojjenito skulle gilla detta en hel del.

Några få dagar efter jag såg filmen kommer jag knappt ihåg en enda scen. Justin Timberlake spelar en bifigur i filmen och han är rolig. N ä, detta var kanske inte för mig ändå. Jag ger Popstar: Never stop never stopping två smash hits av fem möjliga.

Betyg: 2/5

fredag 13 november 2015

I Smile Back (2015)




Filmerna på Filmfestivalen innebär, om man har tur, ett stort avsteg från vanliga generiska Hollywoodrullar. Det är lite själva poängen med festivalen som jag ser det. Och även om jag älskar variationen från vardagens filmer, kan jag känna mig mentalt utmattad efter en intensiv festival. Det är bland annat filmer som I smile back som gör att jag kan känna mig som en mörbankad bit kött i huvudet ibland. Den är som ett hårt slag i magen som gör så att man tappar andan och att ögonen tåras. Efter smällen undrar man liksom vad hände. Det gäller att vara på rätt humör när man tar sig an en film som denna och slänga sig in i de deprimerades avgrundssvarta tillvaro.

Sarah Silverman gör här en modig och fantastisk insats som den djupt deprimerade kvinnan Laney. Hon är gift med en till synes omtänksam man som arbetar hårt, de har två små barn, hon har en massa pengar och på pappret ett bra liv. Men det är något som saknas henne. Rejält deprimerad är hon i alla fall, och hon lyckas inte hålla ihop sitt liv. Istället blir det turer ut i drickande, otrohet och alla möjliga missbruk.


Jag kom till filmen efter att jag sett något glatt och inspirerande och det tog mig en bra stund att känslomässigt kalibrera om till denna film. Men när jag väl kommit in i Laneys värld var jag där för att stanna. Filmen var otroligt tät. Den påminner mig flyktigt om två filmer jag sett på filmfestivalen de senaste åren... Kumiko The treausre hunter om en deprimerad japansk flicka som letar efter skatten från filmen Fargo. Kumiko slöt sig inom sitt skal och lät ingen komma in. Den andra filmen är Tim Heideckers The Comedy om en rejält deprimerad man som inte brydde sig ett skvatt och som på köpet betedde sig ganska absurt i vissa situationer. Hello Laney...

Sarah Silverman bevisar än en gång att de som är skolade inom humorn lätt kan ta klivet över till drama. Här har Silverman några vassa och helt hysteriska scener där hennes stand-up persona kanske tittar fram en aningen, men under större delen av filmen känner vi inte igen henne från tidigare. Jag gillar denna typ av tunga prestationer från skådespelare jag bara sett i helt andra roller tidigare.


I smile back? Jasså gör du det? Jag undrar hur många som ser Sarah Silvermans namn och en film med ordet "smile" i titeln och går rakt in i fällan. Lika många som gick in i fällan med The Comedy? Varför den heter I smile back får åskådaren spekulera i, det sägs inte i någon dialog såvitt jag uppfattade. Jag tror titeln refererar till sättet Laney hanterar de flesta situationer hon ställs inför... Tills hon exploderar.

Slutet är något helt vansinnigt mörkt. Det är jobbigt och tufft att se filmen rakt igenom. Men på ett sätt är det ändå underbart, och trots att hela filmen känns totalt oharmonisk, vet man att nu har filmfestivalen kommit. Jag kände mig nästan renad på något underligt sätt när eftertexterna började rulla. Känslorna... Let em in.

Jag ger I smile back tre lunchpåsar av fem möjliga. 3 plus menar jag då. Eller är den kanske värd en fyra...?

Betyg: 3/5 

Filmen visas redan idag på filmfestivalen och dessutom imorgon samt den 22:a november.

måndag 4 maj 2015

The School Of Rock (2003)



The School of Rock? Denna film har skapat en del förvirring hos mig genom åren. Jag har blandat ihop filmen regissör. Cameron Crowe eller Richard Linklater? Javisst, det är den senare. Tyvärr. Linklaters forte är pratfilmer och indyfilmer. När det handlar om dramakomedier med ett stort hjärta som handlar om musiker är uppenbarligen Cameron Crowe bättre.

Ok, nu var det alltså Linklater. Vad har han då att erbjuda i denna film? Framför allt två irriterande skådespelare. Först och främt har vi en absurt överspelande Jack Black. Han beter sig som en sinnesstörd med sprattelsjuka. Man vill bara skicka honom till psyket och en dos med elchocker. Sen har vi tjej som alltid får spela andrafiolen - Joan Cusack. Hon brukar aldrig vara speciellt bra och här är hon tämligen usel. Hennes finaste stunder är kanske Grosse Pointe Blank och Sixteen candles?


Filmen hade trots allt potential. En udda vikarie i en John Keating-liknande roll ruskar om ett gäng ung studenter och visar dem musik som en konstart. Men filmen saknar allt som Döda poeters sällskap hade. Humorn är allt för simpel, allvaret är i princip obefintligt och slutet är för tamt. Och då är det ändå de sista tjugo minuterna som lyfter filmen lite i alla fall. Lyfter den upp från bottenskrapet.



Nej Richard, detta var inte ok. Gå hem och fortsätt att filma på Boyhood 2 istället! Manhood?

Jag ger The school of rock med nöd och näppe två livekonserter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

tisdag 3 juni 2014

A Million Ways To Die In The West (2014)


Albert: C/o her vagina.

Seth MacFarlane, vilken dåre. Jag älskar hans humor som allt som oftast flyttar gränsen för skämten långt bortom pk-linjen. Man pratar om "subversive comedy". Jag tror man kan klassa hans humorsmak som detta, "omstörtande" och "samhällsfientlig". Haha, I like it. En annan filmmakare som har dessa tendenser är Kevin Smith vars filmer ofta är kul och lite skönt galna på gränsen.

Jag och filmspanarbrodern Jojjenito utnyttjade klämdagen i fredags med två filmer varav denna var den senare av de två. Premiärkvällen på stora Rigoletto. Jag förundrades lite över att en hel del av publiken var mycket ung. Filmen hade tydligen bara 11-årsgräns trots en del råa skämt.


Eftersom jag älskade hans förra film Ted hade jag förhoppningar om denna. Tyvärr hade jag sett trailern och i värsta fall skulle det visa sig att alla filmens roligaste skämt visats i trailern. Nu var det lyckligtvis inte så.

Men du, om du inte sett filmen och inte vill höra en enda liten detalj om skämt eller annat från filmen ska du kanske vänta med att läsa vidare.

Milda spoilers nedan. Läses på egen risk.


Lustig promo-poster med tanke på ryktet om Liam Neesons "member" (gigantisk)

A million ways to die in the West är en mycket rolig film, men den är inte lika bra som Ted som känns som en mer helgjuten film. Som vanligt var det en massa sexskämt och dem brukar jag uppskatta. Tyvärr kör han med några prut, kiss och bajs-skämt också och de kunde vi gärna varit utan. De är helt enkelt inte kul. Alls. Men de flesta riktigt roliga skämten handlar om Vilda Västern.


Vad jag gillar med filmen är att den utspelas i vilda västern på 1880-talet. Alla som bor och lever där känner inte till något annat, förutom vår huvudperson Albert. Han har inte rest i tiden, men han ser som om han vore en storstadsmänniska från vår nutid hur svinigt och skitigt allt är. Han ser allt det sjaskiga för vad det är och kan med stor sarkasm kommentera det han ser. Och han förstår dessutom med rätta att alla och allt kan döda honom, för det finns en miljon olika sätt att dö på i Vilda Västern.

Några av de roligaste skämten är om att medellivslängden har "gått upp till 35 år", om varför folk aldrig ler på gamla fotografier, Ryan Renolds, om mustascher, om att svarta män älskar svarta damers bakdelar, om att hålla på sig tills man gift sig osv. Mest av allt är alla de olika sätt folk dör på hysteriskt. Jag skrattade högt flera gånger och det måste vara det viktigaste och bästa betyget en renodlad komedi kan få.


Jag har också några problem med filmen. Den är för lång, de hade gärna kunnat dra ner den med 15 minuter. Och även om jag gilla Seth var han inte helgjuten som filmens hjälte, karaktären var lite grund. Filmen hade kanske för många parallella trådar igång. Bland annat tyckte jag att de antingen skulle haft med mer av Liam Neeson, eller mindre. Och vad gjorde Giovanni Ribisi i filmen? Förutom om det skämtet mellan honom och Sarah Silverman. MacFarlanes teknik är förvisso ofta att dra ut skämten tills de blir roliga för att de är så överdrivna...


Filmens största stjärna var helt klart Charlize Theron. Hon var otroligt vacker och påminde mig mycket om en ung Sharon Stone. Hotness. Hon är ju suverän som skådespelare och jag tyckte att hon spelade hatten av alla andra i denna film. Och hon klarade komedi hur galant som helst, precis som Rose Byrne gjorde i Neighbours, en annan mycket rolig komedi som nyligen gick på bio.


Jag gillar denna typ av humor. Jag hade mycket roligt på visningen, satt mest och småskrattade och brast ut i gapflabb lite då och då. Denna typ av komedier känner jag mig svältfödd på så i valet mellan två betyg väljer jag det högre.

Jag ger A million ways to die in the West fyra sätt att dö på av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag och Jojjenito hade en förträffligt trevlig bioeftermiddag. Hoppas att han inte dog i vilda västern utan att han såg humorn. Sedan tidigare har Fiffi och Movies-Noir sett filmen.