Agatha Christie's Poirot - Series 13 (2013)

 

Så har jag till slut sett den sista säsongen av Agatha Christie's Poirot, David Succhets livsgärning och mästerverk. Jag har dragit mig för att se de sista fem filmerna som ett försök att dra ut på det oundvikliga.

De två första filmerna, Elephants Can Remember och The Big Four, blev dock stora besvikelser. För stora förväntningar kanske men också i högsta ovanligt att jag blev så oengagerad i Poirot. I Elephants Can Remember får vi återigen möte den underbara Ariadne Oliver framförd av Zoë Wanamaker. Tyvärr är historien dyster och så sorglig att jag inte alls kom i stämning att förtjusas över lösningen på mysteriet. 

Men det är den andra filmen, The Big Four, som är säsongens riktiga bottennapp. Vi får en dåligt genomförd "fake death" av Poirot och även om vi får återse Captain Hastings, poliskommissarie Japp, Miss Lemon och betjänten George blir filmen inte alls den nostalgiska höjdpunkt som man kunde hoppats på. Poirots beteende hjälper heller inte, även om han alltid varit egocentrisk och brysk tyckte jag det kändes malplacé. Det största problemet var dock att historian lovade mycket mer än vad den levererade. I slutändan var det ett fattigt och simpelt motiv bakom brotten.

Det är i den tredje filmen, Dead Man's Folly, som säsongen blir riktigt bra. Ariadne Oliver är tillbaka, denna gång för sista gången. Filmen är mycket bra och en klar favorit från Series 13. Historien är mörk men miljöerna, karaktärerna där huset och trädgården nästan känns som två av dem och Poirot är ljuvliga att följa.

Hela seriens näst sista film är The Labours Of Hercules. Denna film bygger på Christies bok med tolv noveller där Poirot berättar om hans tolv sista fall som privatdetektiv. Dessa tolv kopplas mer eller mindre hårt med den grekiska mytologins Herakles tolv stordåd. Filmen påminner mig om James Bond, Mordet på Orientexpressen och The Grand Budapest Hotel. 

Här får vi återigen möta Poirots livslånga kärlek Countess Vera Rossakoff som vi träffade i ett avsnitt tidigt i serien då Poirot blickade tillbaka till sin ungdoms tid i Belgien. Det blir ett avslut som bjöd på lika mycket vemod som chockerande överraskningar. Jag såg till min belåtenhet att Hercule fortfarande hade på sig smycket med blomman på sitt kavajslag, det han fick av henne alla dessa år tidigare. Små detaljer som gör en serie som denna så bra.

Men säsongens och kanske hela tv-seriens magnum opus är ändå Curtain: Poirot's Last Case. Vilken fantastisk avslutning! Det är inte mer än perfekt att jag när jag skriver dessa rader lyssnar på Mozarts Kyrie från den magnifika Requiem. Filmen skiljer sig från det mesta vi sett tidigare, och den har en annan tonalitet. Jag älskade att Hastings hade en så stor roll i den sista filmen. Det kändes värdigt och jag hyllar valet. 

25 år tog det att spela in hela serien vilket gör den så mäktig och speciell om än inte unik. Den täcker in en stor del av David Succhets liv som skådespelare. Vilken grej. Agatha Christie och showens manusförfattare har flera gånger lekt med Poirots moral och etik. Vad är rätt och fel? Inte alltid så lätt att säga. Några gånger under resan har Poirot tillåtit sig själv vara domare över rätt och fel till och med. Här i sista filmen sluts den cirkel också. 

Jag är glad och ledsen över att det är över. Jag har njutit av serien under höstar och vintrar, de årstider denna serien passar som bäst. På min stora dvd-box ligger bland annat smått och gott en underbar  dokumentär som de spelade in runt inspelningen av sista avsnittet och därefter, Being Poirot. Det blir som balsam för själen och som en avtrappning att få följa David Succhet prata om och säga "jag" om Poirot en hel timme till... Rekommenderas varmt till alla fans. 

Bra slut! Bra serie! Gött så...

Agatha Christie's Poirot - Series 12 (2010-2011)

Så har vi kommit till den näst sista säsongenav denna supermysiga tv-serie. Det är sannerligen som att umgås med gamla vänner när jag sätter mig ner med en kopp te och kollar på Poirot.

Denna säsong består av fyra långfilmer och säsongen domineras totalt av den tredje filmen "Murder on the Orient Express". Om jag inte misstar mig tror jag till och med att små fragment av musiken i "Murder on the Orient Express" spelas i de övriga tre filmerna. Och endast några få dagar efter att ha sett alla fyra i rask följd är det den som dröjer sig kvar i minnet. Den dominerar säsongen totalt.

Detta är den tredje versionen av Agatha Christies klassiska roman jag sett och jag inser nu att jag sett dem i den perfekta ordningen. 

Först såg jag versionen av Sidney Lumet från 1974, den med alla kända skådespelare av det lite äldre gardet. Den med Albert Finney, Lauren Bacall, Ingrid Bergman, Sean Connery och Vanessa Redgrave. Den versionen känns minst seriös av de tre, mest humor och en hel del "tongue in cheek". 

Sen såg jag Keneth Branaghs utskällda version med stjärnor som Michelle Pfeiffer, Dame Judi Dench, Penélope Cruz, Olivia Coleman, Daisy Ridley, Willem Dafoe och Johnny Depp. Där spelas Poirot upp som en bombastisk James Bond-agent vilket var chockerande, men filmen har också ett mörker som mest tydligt kommer fram under den tredje akten. Känslorna kändes riktiga och vidden av hur sorglig denna berättelse egentligen framställdes på ett bra sätt. Jag älskade slutet av den filmen. 

Och nu har jag sett denna version. I denna version ser vi färre stora stjärnor, mest kända är Jessica Chastain, Barbara Hershey, Toby Jones och Hugh Bonneville. Denna version är klart mörkast och den som följer bokförlagan bäst skulle jag gissa. Här brottas Poirot och vi åskådare med rätt och fel, brott och straff och till och med religionens roll därom. Poirot krossas av valet mellan att göra vad som är lagligt rätt och vad som är rätt rätt, helt enkelt, och vi krossas med honom.

Redan i inledningen ser vi Poirot i två korta scener i Egypten, som belyser det moraliska dilemmat han ställs inför på tåget senare i filmen. I den första pressar Poirot en ung militär till självmord. Mannen hade inte gjort något olagligt men han hade bedragit sin fru, skapat skandal för regementet samt ljugit för Poirot! Poirot gick så hårt åt honom att han tog en pistol och skjöt sig i tinningen vilket gav tydligt intryck på Hercule. I den andra scenen bevittnar Hercule och två av västerlänningarna som senare äntrade tåget hur en folkmassa ledde av en kränkt man stenar en otrogen kvinna. Jessica Chastains Mary Debenham försökte förtvivlat böna folkmassa om nåd för kvinnan. En liknande scen återkommer senare när hon bönar till Poirot om att släppa mördarna på tåget. Hercules svar till Mary angående den otrogna kvinnan var att hon visste reglerna i landet hon bodde i och att hon gjorde sitt val. Mary poängterade mycket rimligt att straff och brott inte var balanserade.

Filmen är långsam med en ton som nästan tagen från en skräckfilm. Musiken är oroväckande och inte så lite "creepy". Hercule låter sig störas av många små detaljer resan igenom, men det är sannolikt beroende på hans upplevelser i Egypten och hans undermedvetna som brottas med sin egen skuld i det första fallet och den allmänna skulden han kände rörande det andra fallet. 

I denna film läggs inte stor vikt på hur Poirot löser fallet, den fokuserar mer på de filosofiska frågorna. Poirot får heller inte en storslagen scen inför alla de misstänkta där han på sitt ibland pompösa och teatraliska sätt berättar om vem som är den skyldige. Istället får vi en mycket välspelad scen där Hercule nästan med gråten i halsen sammanfattar vad som hänt både före tågresan och under densamma. Han står på sig ett tag om att lagen måste följas men till slut krossas han under tyngden av brottet som signore Cassetti begått.

Sista scenen när Poirot vandrar bort längs spåret i snön är den emotionella höjdpunkten i tv-serien än så länge. Filmen är en solklar 5/5.

Som tidigare sagt förbleknar de övriga tre filmerna i skuggan av "Murder on the Orient Experss". Första filmen "Three act tragedy" inleds mycket humoristiskt med Sir Charles, en pensionerad hyllad skådespelare som vill utreda morden själv. Extremt lustig figur. Underbart speleri av Martin Shaw. Han är betuttade i unga skönheten Egg Lytton Gore (Kimberly Nixon). Mycket rolig under utredningsfasen, sedan sorglig och somber stämning. 

I andra filmen "Hallowe'en Party" återförenas Poirot med författarinnan Aradne Oliver förträffligt spelad av Zoë Wanamaker. Även denna film är på ytan lite smårolig men den döljer ett mörker som så ofta i filmerna under slutet av serien. Jag är nyfiken på vilken ton de kommer ge filmerna i sista säsongen.

Säsongens sista film "The Clocks" är den mest lättsamma av de fyra. Ett bra val att avrunda med den efter tredje filmen. En ung sekreterare blir anklagad för ett mord på en okänd man i huset dit hon kallats på uppdrag. Poirot får hjälp av unge MI6-agenten Colin Lamb på jakt efter tyska spioner samtidigt som de ska hitta mördaren. Är det unga sekreteraren eller någon helt annan? Många av intervjuerna av grannarna runt mordplatsen var otroligt lustiga. Jag njöt i fulla drag över filmen som till slut fick ett för "sena Poirot" överraskande lyckligt slut.

Jag rankar denna säsong högt. Två mysiga om än mörka filmer, ett mästerverk och till sist en underhållande och nästan ljus film som avrundning. Nu bara en säsong kvar!

Betyg: 4/5

Agatha Christie's Poirot - Series 11 (2008-2009)

Jag gillar Poirot! Denna serie är framför allt mysig på ett sitta framför en öppen spis med en eld som sprakar. Det är helt enkelt hemtrevligt att sätta sig ner och besöka Hercule och hans vänner närhelst jag tar mig an en ny film ur serien. Det är utdelningen man får av att investera så mycket tid med en serie. 

Säsong 11 består av fyra 90-minutersfilmer. När dagens nya långfilmer ofta är en bra bit norr om tvåtimmarsstrecket känns en film på en och en halv timme superkort. Allt är relativt.

Rent generellt sett känns hela säsongen lite annorlunda. Det verkar som att de bytt stajl med foto och filmningen. Allt känns lite mer pretto med konstiga ljussättningar och kameravinklar. Detta upplevde jag inte som ett framsteg. Jag gillade när serien tog stora kliv framåt i "production design", men dessa art-farty fasoner var inte helt lyckade. Denna kritik är dock mild och något jag bara tänkte på inledningsvis.

Vad som däremot kanske är mer noterbart är att manusskrivandet verkar ha blivit mer "kreativt". Lite som i den inledningsvis så lyckade moderna adaptionen om Sherlock med Benedict Cumberbatch i spetsen, har man tydligen modifierat, moderniserat och twistat till några av historierna under denna säsong. Jag har inte läst bokförlagorna så jag vet inte exakt men detta diskuteras i kommentarer om några av filmerna. Det känns dock rimligt då en av skaparna bakom Sherlock, Mark Gatiss, skrivit manus till en av filmerna under säsongen. Han deltar också som skådespelare i den fjärde filmen.

Den första filmen är "Mrs McGinty's Dead" som är helt ok, men inget spektakulärt. Den påminner mig lite om tv-serien "Morden i Midsomer" plus Poirot's obligatoriska slutscen då han samlar alla runt sig och på en pompöst sätt förklarar för alla, oss tittare inklusive, hur allt hängde ihop. Who dunnit? 

Ett pluspoäng till Poirots kompis Adriane Oliver, Agatha Christies alter ego och förträffligt spelad av Zoë Wanamaker. Hon har bra kemi med David Suchet. Kul detalj att Adrianes detektiv Sven Hjerson omnämns då hon ska sätta upp en teaterpjäs om honom. Också kul med Hercules otur med boendet i byn då han hamnat på en herrgård som kör B&B där det serveras dålig mat och Hercule klagar om "a current of cold air in my room...". Men överlag mörk och lite deprimerande känsla i filmen. Det var här jag upplevde de konstiga valen av filmvinklar etc.

Den andra filmen är "Cat Among the Pigeons" som utspelas på en internatskola för flickor. Manus pennat av Mark Gatiss och filmen är mycket lustig med flera vassa karaktärsporträtt och en bra dialog. Herr Gatiss är självironisk, som britt han är, när den franska lärarinnan uttalar sig om filmens elaka lärarinna: "Miss Springer is ugly and a vulgarian, a caricature of an English woman." Filmen osar lite av Harry Potter på grund av miljön den utspelas i vilket inte förminskas av att Katie Leung dyker upp i rollen som en av eleverna.

Den tredje filem heter "The Third Girl" och detta är en mycket hemsk historia. Det känns som att Agatha Christies historier blev rejält mörkare med tiden, mot slutet av hennes karriär. Filmen inleds dock med flera humoristiska inslag. Favoriten Adriane Oliver är med igen och denna gång samarbetar hon och Hercule fullt ut. Vi återbesöker också skämtet att i princip alla i hela filmen uttalar Hercule Poirots namn olika, och ingen korrekt. Det är ett återkommande skämt som nästan känns som ett "inside joke" inom produktionen. 

I första scenen möter vi Hercule när han äter frukost (te med socker och mjölk, kex med smör och sylt plus en croissant). Han studerar ett fint inbundet exemplar av hans bok "Crime fiction writers: A critical analysis by Hercule Poirot, the celebrated detective". Ett sällsamt namn på en bok! 

Men den främsta känslan från filmen är hur hemskt liv den tredje flickan levt och hur vacker kärleken kan vara. David Suchet bevisar än en gång hur mycket han lever sig in i karaktären och hans sista scen med en filosoferande Poirot var fantastisk.
"Are we looking at the greatest of mysteries that life ever throws out? The mystery that even I, Hercule Poirot, will never be able to solve. The nature of love."
...
"She smiles."

Hercule tårögd, publiken likaså.

Den fjärde och sista filmen är "Appointment with Death". Jag läste jag en kommentar om filmen på Letterboxd som lyder enligt följande: 

"One of my favourite Poirot novels but one of my least favourite Poirot adaptations. They changed everything that was interesting and clever in the novel and turned the story into an overly complex mess." 

Nåväl jag kan känna mig lite lättad att Christie kanske ändå inte skrev en så hemsk historia som denna. Det är som att manusförfattaren till filmen ville chocka publiken med ondska. 

Annars är filmen klart underhållande med en totalt felklädd Hercule som går omkring med sin vita kostym i tre delar och fluga ute i den obarmhärtiga solen i Syrien. Han befinner sig vid en utgrävning efter en MacGuffin. Filmen kryllar med kända skådespelare. Lord Byonton spelas av veteranen Tim Curry, hans son spelas av Mark Gatiss. Paul Freeman (Belloq från Raiders) spelar en polis! Sen har vi favoriten John Hannah som spelar doktor Gerard. Här är han i samma miljö som i The Mummy-filmerna och därför blir det lite lustigt när "fattigmans Rachel Weisz" Elizabeth McGovern också deltar. Det kunde blivit en reunion av hjältarna från The Mummy! 

Filmen är nog säsongens starkaste kort men jag blir bedrövad av det horribelt hemska ödet för styvbarnen som beskrivs i filmen. Komplexa känslor!

Överlag var detta inte den starkaste säsongen, men serien har en hög lägstanivå. Detta var förhoppningsvis "lugnet före stormen" inför de två sista säsongerna som innehåller fyra respektive fem filmer.

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 10 (2006)

 

Så har jag betat av den tionde säsongen av denna supermysiga serie. Efter att säsong 9 var så bra hade jag ganska höga förväntningar som delvis uppfylldes.

Serien är så mysig att det knappt har betydelse exakt hur intressanta de fyra filmerna är. Miljöerna är ofantligt mysiga, speciellt när det utspelas på 30-talet. Sir David Suchet är som sagt fantastisk som Poirot. Jag väljer att se serien i lagom takt. Det ska vara en lugn och trivsam sittning, gärna med ett glas portvin i handen. Det är så jag jobbar.

Under säsongen ser man några mycket kända och flera vagt kända skådespelare dyka upp vilket är ett resultat av större budget och en starkare produktion. De mest kända från denna säsong torde vara Elliot Gould och Michael Fassbinder. Sedan ser jag flera brittiska karaktärsskådespelare som jag ofta inte kan namnet på.

Första filmen är "The mystery of the Blue Train" vilken jag tyckte var lite otydlig och mest kändes som en tidig version av något som senare skulle bli "Mordet på Orientexpressen". Vi har samma visa med tåg, ond bråd död och Poirot i sitt esse.

"Cards on the table", säsongens andra film var mycket stimulerande. I denna film bjuder en stenrik och excentrisk man in åtta personer, dels fyra som han tror har begått mord och kommit undan, dels fyra "sleuths", dvs detektiver. Vi har Poirot, en polisman, en Secret Service-snubbe samt Adriane Oliver, den mycket lustiga författarinnan av kriminalromaner. Ms Oliver är givetvis Agatha Christies alter ego, n'est-ce pas? 

De fyra potentiella mördarna spelar bridge i ett rum och kriminalarna spelar i ett annat rum. Sent om natten bringas värden om livet. Det är kul för en bridgspelare att se att själva mysteriet delvis löses med hjälp av hur partierna spelades. 

Båda de två återstående filmerna, "After the funeral" och "Taken at the flood" påminner starkt om Rian Johnsons "Knives out". Eller tvärtom såklart. De handlar om efterdyningarna av en rik person som dött och hur de efterlevande härjar för att vinna så mycket som möjligt. "After the funeral" var sinnrik och ganska roande, medan "Taken at the flood" som utspelas 1946 hade en mycket mer allvarlig och ödesdiger stämning. 

Av de två var "Taken at the Flood" klart bäst. Inledningen var lite lätt förvillande då regin var annorlunda. Jag fick en känsla att regissören försökte vara lite för konstnärlig, men allt eftersom historien utvecklades blev jag mer och mer indragen. Detta är ett mörker i alla fall inte jag är van vid från Agatha Christies värld. Efterkrigstiden i England var dock en mycket mörk tid, något vi i Sverige kanske inte riktigt kan förstå. Hela landet i ruiner. Friheten för Europa hade ett högt pris på sina platser. Slutet av filmen är ett av de starkaste i Poirot-serien jag upplevt. Jag har aldrig sett Poirot så arg! Jag älskade hans intensitet och medmänskliga patos. Mördaren hade gjort helt oförlåtliga synder enligt Hercule och jag kan inte annat än hålla med honom. Trots att jag är ateist. Moral handlar inte om religion som jag brukar säga.

Mycket njutbart som alltid, men en viss range mellan filmerna under säsongen.

Betyg: 3+/5

Cards on the table

 

Agatha Christie's Poirot - Series 9 (2003-2004)

 

Ny säsong och en massa ändringar. Serien har fått en ny vinjett och min känsla är att "production values" har gått upp som om de har fått mer pengar och satsar mer på avsnitten. Sedan flera säsonger tillbaka är alla avsnitt i långfilmsformat. Under Series 9 börjar också kända skådespelare dyka upp i filmerna, förutom mastern David Suchet själv förstås. Några kända namn som dyker upp under denna säsong är Aidan Gillen, Emily Blunt och Edward Fox.

Jag förväntar mig inte att avsnitten/filmerna i denna serie ska hänga ihop under en säsong då de ju är fristående, men några återkommande teman och känslor dyker ändå upp. Under denna säsong återkommer de ofta till frågor om lojalitet inom familjen samt att filmerna har en avsevärt mörkare ton generellt sett.

Säsongen bjuder på fyra filmer, som en rimlig middagsbjudning under Poirots era. Med fyra rätter alltså!

Den första heter "Five little pigs" och jag har nästan glömt den även om jag kommer ihåg att den var ganska bra. 

Andra filmen "Sad cypress" gjorde däremot ett starkare intryck på mig. Den är poetiskt berättad och jag upplevde den som melankolisk och sorglig samt mycket stark.

"Death on the Nile" dyker upp i denna säsong som film nummer tre. Jag gillade denna version skarpt och håller den som bättre än Ustinovs version från 1978. Den äldre filmen är mer "over the top" och har en massa kända skådespelare som drar fokus från handlingen ibland. Suchets version är mer finlir med mestadels okända skådespelare (för mig). Emily Blunt spelar Linnet Ridgeway-Doyle ypperligt, förstås. Men resten av casten är okänd. Jag fann den lågmäld och mer omtänksam, samt bitterljuv istället för prålig.

Säsongens sista "rätt" är också den bästa, "The Hollow". Denna film är utmanande. Den inleds med fokus på komedin. Får man gissa att Agatha Christie var satirisk över den brittiska överklassen här? Den store Frans anser det i alla fall och jag är benägen att hålla med honom. Speciellt då filmen svänger tvärt framemot slutet och blir rejält mörk och rent ut sagt mycket sorglig. Filmen tar åskådaren på en åktur, så är det.

Detta är min snuttefiltserie som jag avnjuter lite då och då när jag vill skölja mig ren. Och jag är den första att hylla att kvalitén har snäppts upp på alla fronter, bättre historier, bättre skådespelare och bättre "poduction values".

Betyg: 4/5

Agatha Christie's Poirot - Series 8 (2001)

Säsong 8 kom ut 2001 och är den sista säsongen som visas i 4:3. Från och med säsong 9 är det wide screen och dessutom höjs production values betydligt enligt ryktena. Jag ser fram emot de återstående fem säsongerna med totalt 21 långfilmer.

Nåväl i denna säsong har vi två filmer.

Murder in Mesopotamia utspelas vid en arkeologisk utgrävning utanför Bagdad. Filmen var en besvikelse. Agatha Christie kör ju med hyss där delar av lösningen inte är tillgängliga för oss i publiken. Därför blir Poirots pompösa genomgång av lösningen allt som oftast lite av en happening. I detta äventyr har hon lagt in inte bara ett villospår utan tvenne sådana; dels mordet på den lokale knarklangaren samt självmordet, dels den falske prästen som stal artefakter. Karaktärerna i filmen var inte speciellt intressanta. Hela historien bygger på att Louise Leidner skulle vara så vacker och förförisk att ingen man kunde undgå bli förälskad i henne. Men skådespelerskan de valt uppfyllde sannerligen inte någondera av de två karaktärsdragen vilket gjorde hela historien platt. Höjdpunkterna för mig blev istället när Hercule jagade myggor om natten och Captain Hastings påstådda expertis inom kvinnlig psykologi (när Hastings ger Hercule tips om Countess Rossakoff). Grevinnan syns inte till men blåser Hercule på hotellnotan, stackarn. Betyg tvåa.

Evil Under the Sun var mycket bättre. Det utspelas på det fantastiska hotellet Bigbury-on-Sea på Burgh Island utanför södra kusten av Devon. Man når hotellet i en monstruös maskin som bär människor över sundet när det är fyllt av tidvatten. Hercule är ordinerad dit av sin läkare för uppfriskande havsluft och en strikt diet. Han måste gå ner i vikt efter en incident på Captain Hastings nyöppnade restaurang. I slutändan berodde Hercules sjukdom på osanitär olägenhet på restaurangen! Mysteriet är invecklat och kul att följa. Karaktärerna var medelintressanta. Jag blir verkligen sugen på att besöka hotellet någon gång! Betyg trea.

  

Betyg (hela säsongen): 2/5

Agatha Christie's Poirot - Series 7 (2000)

De fyra filmerna i säsong sex var utspridda över ett drygt år december 1994 till februari 1996. Sen dröjde det ända till januari och februari 2000 för nästa säsong.

Säsong sju består av två filmer. De är båda ganska bra!

The Murder of Roger Ackroyd utspelar sin när Poirot varit pensionerad under ett år. Han har flyttat ut på landsbygden vilken uppenbarligen inte passar hans lilla grå celler. Hela filmen dryper av Poirots hat till folket i den lilla byn han bor i. Poirots ilska över förruttnelsen och förljugenheten är tydlig i dialogen. "Idiots in tweed" som han säger. Han hatar att alla ler utåt men ljuger som borstbindare.

Mordoffret kallas av Poirot för "the vulgarian" och då är han ändå Poirots vän! Dialogen rent generellt är intrikat.

Filmen är ganska stel och lite trist tills Poirots gamle vän Inspector Japp kommer med. Deras glädje när de återförenas är mysig och hela filmen lever upp av deras gemensamma energi. De är så fina ihop. Kul när Japp omedvetet imiterar Poirots miner och nickningar när han famlar i mörkret som mest.

Under filmen läser Poirot från någons dagbok vilket senare visar sig vara mördarens dagbok. Jag fattade aldrig vad poängen med detta var. Enligt säkra källor framkom detta bättre i originalboken och att det handlade om en "otillförlitlig" berättare vilket eventuellt var en nymodighet när Agatha Christie införde det. Det genomfördes inte speciellt bra i filmen i vilket fall.

Den andra filmen var ett klart steg upp. Nu har vi kommit till punkten när Poirot avslutat sin pensionering och är tillbaka i London.

Filmen heter Lord Edgware Dies. Här får vi umgås med Miss Lemon, Captain Hastings (som är gift!) och Inspector Japp. Mycket trivsamt.

Poirot blir betuttad i en blond skönhet, Lady Edgeware. Vi får ett mysterium som inte går av för hackor med en imitatör, förmådda damer, panka yngre män, en elaka äldre lord och en vänskaplig dito. Allt utspelas i teatervärlden och som vi alla vet är ingen ärlig i den världen. Alla vill få foten före sin nästa!

Poirot blir till och med rejält arg i denna film. Han söker och avslöjar mördaren med dubbel frenesi på grund av hans personliga känslor i fallet. Quelle spectaculaire!

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 6 (1994-1996)

Den sjätte säsongen består av fyra långfilmer. Alla resterande säsonger består av långfilmer och enligt multipla källor stiger kvaliteten mot slut, vilket låter supernajs för det är bra redan nu. Serien är småputtrigt mysig. Mysterierna är inte det viktigaste, ibland är de bättre och ibland sämre, men det är inte dem som jag ser den för. Det är stämningen i serien, den lågmälda humorn, de sköna miljöerna och alla afternoon tea.

Alla fyra återkommande huvudkaraktärer är bra men David Suchet som Poirot och Hugh Frasers Arthur Hastings är bäst. Jag gillar de avsnitt där Poirot och Hastings är på resande fot, inom England eller utomlands mest.

Första filmen heter Hercule Poirot's Christmas och den är bra. Filmen inleds med att Hercule ser fram emot en fridfull julhelg för sig själv, hans bok och ett glas vin. Men då hade han inte räknat med att han bor i England med deras erkänt usla plumming. Husets central heating går sönder och Hercule fryser, otroligt lustigt. Lyckligtvis blir han bjuden till ett fint stort hus där dessutom ett mord begås.

Hickory Dickory Dock gav inte något bestående intryck på mig förutom att det var en barnramsa som sjöngs som inte hade något med handlingen att göra. De hade också hyss för sig med kameratekniken under filmen vilket inte adderade direkt.

Tredje filmen heter Murder on the Links och är säsongens starkaste tycker jag nog. Poirot och Hastings är i Frankrike och när ett mord begås blir det tävling om vem som kan lösa mordet snabbast mellan Poirot och hans franske kollega Monsieur Giraud, en välmående och mustig herre som bolmar på en Sherlock Holmes-pipa hela tiden. Giraud bettar sin pipa mot Poirots mustasch. Quelle extraordinaire! Mordfallet är svårt då flera personer beter sig konstigt då de skyddar älskande som de tror är skyldiga. Så vi får icke sanningsenliga vittnen och andra lömska ting som gör det mer komplicerat. Dessutom går Arthur och kärar ner sig i en vacker dam mitt upp i allt, Bella Duveen. Hercule är så fin när han hjälper Arthur is slutscenen, hjärtat ökar takten lite där.

I den fjärde och sista filmen åker Poirot och Hastings till kusten för att beskåda ett försök att slå världsrekord med motorbåt. Det efterföljande mordet har aspekter av seanser, andar från döda och att Poirot skaffar sig en hund! Monsieur Bob! Lustigt avsnitt!

Jag gillade detta skarpt. Småputtrigt! Mysigt! Inte allt för kämpigt.

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 5 (1993)

Säsong fyra bestod av tre långfilmer, men här i säsong fem gick man åter till korta avsnitt om 50 minuter vardera. Säsongen har åtta avsnitt. Vid det här laget är karaktärerna och deras inbördes relationer så väl etablerade att det är en ren fröjd att följa Hercule, Captain Hastings, Miss Lemon och Inspector Japp på deras äventyr.

Jag vet inte om det är vanan av deras sällskap som gjorde det men jag fann denna säsong den starkaste hittills. I det andra avsnittet intresserar sig Poirot av en klients belgiska bronsminiatyrer, mycket lustigt. Det tredje avsnittet "Yellow Iris" är riktigt bra, ett mysterium som löper över flera år och Poirot blir helt klart känslomässigt involverad i fallet, något som kommer bli än mer tydligt senare under säsongen. I Iris diskuterar Captain Hastings och Hercule den brittiska maten, jag skrattar högt över Poirots spydiga kommentarer. Avsnittet avslutas dock med att de båda avnjuter varsin "fish and chips".

"The case of the missing will", det fjärde avsnittet, är ett av de bästa korta avsnitten i hela serien. Våra hjältar blir involverade i ett fall där jämlikhet mellan könen och dolda familjerelationer gör mysteriet till ett extra svårlöst fall.

Men det är det sjätte avsnittet "The chocolate box" som firar de största triumferna. Vi tas tillbaka 20 år till en ung Poirot hemma i Belgien. Den ljuvliga och platoniska kärleken mellan Hercule och Mademoiselle Virginie är mycket fin. Hennes fina brosch syns i flera avsnitt, se bilderna nedan för scenen när Hercule får den i present. Fint.

Hur de fått honom att se yngre och smalare ut fattar jag ej!

Allt som alt var säsongen den starkaste hittills även om de två sista avsnitten tappade lite och håller den från att hämta in ett finare betyg.

Betyg: 3+/5

Hercule 20 år smalare, med den älskvärda Virginie

Virginie ger Hercule en brosch

20 år senare, samma brosch, men nu med en liten blå blomma

Agatha Christie's Poirot - Series 4 (1992)

Den fjärde säsongen av Agatha Christie's Poirot är den första korta säsongen som bara består av långfilmer, tre närmare bestämt. Ordningen på avsnitten/filmerna är intressant då de inleder med den bästa och följer upp med den näst bästa och har den svagaste sist. Udda ordning om ni frågar mig. Jag skulle avslutat med den starkaste filmen.

Alla tre filmerna bygger på romaner. Den första är den välkända "The A B C murders". Här utmanas Poirot på en intellektuell kamp av en till synes vansinnig seriemördare. Hjärnornas kamp påminner lite om dem emellan Sherlock och Moriarty faktiskt. Morden sker på lite olika ställen i södra England. Mysteriet i filmen är ganska knepigt och för en gång skull får vi följa den misstänkte parallellt med utredningen vilket inte hör till det normala hos Poirot-filmerna. Dessutom är Alexandre bonaparte Cust en mycket complex och intressant karaktär. Han spelas av Donald Sumpter känd från GoT. Men som vanligt är det humorn som firar de största triumferna. Poirot går med ännu kortare steg! Där finns en underbar lite bihistoria om den uppstoppade kajmanen som Captain Hastings har med sig till Poirot från sin resa i Sydamerika. I en kul scen uttrycker Hercule förvåning över mördarens skryt över att vara intellektuellt överlägsen. Alla i rummet skrattar gott åt Hercule, men bara då han inte ser. Kul detalj. I en annan scen om kvällen är Chief Inspector japp stressad och utropar förargat "And I haven't even had my tea yet". Bara i England!

Den andra filmen heter "Death in the coulds". Boken den bygger på heter "Death in the air". Poirot är på semester i Paris och i planet på väg hem till London sker ett mord. Sedan sker mordutredningen om vartannat i London och Paris. Vi får lära oss att Hercule är flygrädd! Filmen är småkul. Christie signalerar kanske ett avståndstagande mot adeln då den unga och arroganta Lady Horbury är svinig mot alla runt sig. Eller kan det vara något filmteamet adderat? Det finns som vanligt en massa humoristiska scener, bland annat när Japp dominerar sin franske kollega som en alfahanne, och scenen när fransosen får upprättelse.

Den tredje och sista filmen heter som den gamla engelska barnramsan "One, Two, Buckle My Shoe". Filmen inleds med en flashback till Indien 1925. Sedan utspelas resten i London i mitten av 30-talet som de resten av serien. Mysteriet är hyfsat komplext men filmen som sådan är kanske snäppet svagare. Jag har inte riktigt förstått kopplingen mellan historien och namnet på boken, och filmen. Kan det vara den simpla kopplingen att ett spänne på en kvinnosko hade en del i lösningen som Hercule listade ut?

Säsongen var såklart annorlunda med de tre långfilmerna. De höjde sig inte nämnvärt kvalitetsmässigt över de kortare avsnitten. Lår oss se hur det utvecklas framöver i serien.

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 3 (1990-1991)

Tredje säsongen av Agatha Christie's Poirot består av en långfilm plus tio avsnitt om ca 50 minuter. Säsongen inleds med filmen "The Mysterious Affair at Styles" och den bygger på boken med samma namn från 1920 där Hercule Poirot introduceras. Poirots första fall alltså. Den utspelas i slutet av första världskriget. Resterande avsnitt kommer från novellsamlingarna Poirot Investigates från 1924, Poirot's Early cases som publicerades 1974 och utspelas mellan 1923 och 1935 samt The Adventures of the Christmas Pudding från 1960.

Styrkan i serien ligger i miljöerna, tidskänslan (i tv-serien utspelas det mesta i mitten av 30-talet), samspelet mellan karaktärerna och den underbara lågmälda humorn. Mysterierna är kluriga men vi som åskådare får oftast inte se väsentliga detaljer, scener klipps just när Hercule får syn på något viktigt och liknande, vilket leder till att detaljerna i lösningen ofta är okända för oss. Därför blir det oftast något av en "happening" när Poirot avslöjar allt. Det är lite trist eftersom det förtar intresset för mysterierna för mig. Istället är det afternoon tea, Poirots klanderfria stil och uppförande och humorn som studsar fritt mellan Hercule, Captain Hastings och Chief Inspector Japp som lyfter serien.

Säsongens intressantaste avsnitt kan vara Hercule's första case "The Mysterious Affair at Styles", det lurigaste mordet i "The mystery of the Spanish chest" samt "The double clue" där Poirot blir betuttad i den ryska Countess Vera Rossakoff.

Nästa säsong är den första som enkom består av långfilmer, tre till antalet. On y va!

Betyg: 3/5

Agatha Christie's Poirot - Series 2 (1990)

Agatha Christie's Poirot är en mysig serie som jag tittar på lite då och då. Det är en perfekt förströelse när jag vill se äldre brittiska miljöer och välkända karaktärer. Under de första två säsongerna har min tittning inte gått så snabbt, jag avnjuter varje avsnitt som en lyxpralin. I senare säsonger kommer de gå från 50-minutersavsnitt till långfilmsformat och enligt ihärdiga rykten kommer kvalitén på serien höjas. Jag ser fram emot det med stor frenesi. Inte för att det är dåligt nu, utan för att det redan är bra.



Serien var David Suchets drömprojekt. Han spelar Poirot på ett innerligt sätt och är den klart bästa Poirot jag sett. Humorn, om än en finstilt sådan, är alltid närvarande och beskrivningen av det brittiska samhället på 30-talet är suverän. Sköna miljöer och underfundiga karaktärer. Vad som saknas än så länge är kanske för oss åskådare att få komma ännu mer under huden på Hercule.

I säsongens, eller som de säger på öarna - "the series", sista avsnitt "The Adventure of the Western Star" får jag en vibb av att Hercule blir förälskad i den belgiska skådespelerskan. Avsnittet sticker genast ut som än mer känslosamt och det känns direkt i hjärtat. Avsnittet är en av säsongens bästa. Kan Hercule Poirot bli förälskad? Tja, om Sherlock kan så varför inte?

Säsongen består av nio avsnitt där det första är ett dubbelavsnitt dvs i långfilmsformatet. På vissa ställen kopplas långfilmen "The Mysterious Affair at Styles" till säsong 2 som ett tionde avsnitt, men detta ska tydligen vara fel. Jag har nu beställt en stor dvd-box med alla avsnitten från drottningens rike så jag får väl se vad ägarna av serien anser om avsnittet, sist i S2 eller först i S3. Spänningen! Olidligt!

I säsong är det tre avsnitt utöver det sista som jag vill lyfta fram. Säsongens första avsnitt "Peril at End House" är bra. Det är det där Poirot och Captain Hastings åker på sommarsemester och hjälper kvinnan Nick som utsätts för mordförsök. Härlig brittisk semestermiljö och en ganska komplex historia förnöjer. I andra avsnittet "The Veiled Lady" får vi motionera smilgroparna när Poirot klär ut sig som hantverkare och gör inbrott hos en utpressare för att söka reda på ett skandalöst brev. Mycket lustigt om ni frågar mig. Även i sjunde avsnittet "The Adventure of the Cheap Flat" uppstår munterheter när Poirot och Hastings hjälper ett ungt par som fått hyra en lägenhet i Poirots lägenhetsbyggnad för ett mycket fördelaktigt pris. Våra hjältar tar sig mellan lägenheterna via sopnedkastet! Som om Poirot vore en smidig inbrottstjuv! Never. Never!

Betyg: 3/5

The Falcon and the Snowman (1985)

The falcon and the snowman är en politisk thriller som bygger på verkliga händelser. Filmen utspelas under första halvan av sjuttiotalet och lånar en hel del från den erans paranoidthrillers. Filmen är regisserad av John Schlesinger som tidigare också regisserat en av genrens mest kända filmer i The Marathon man.

Timothy Hutton spelar den intelligente Chris som istället för att åka iväg till college tar jobb på en telestation där de hanterarkrypterad kommunikation inom CIA. Han får samvetskval när han inser att CIA inte är snälla pojkar. Det självklara valet blir därför att sälja hemligheter till Sovjetunionen. Klart som korvspad!

Till sin hjälp tar han den något korkade men ytterst narcissistiska kompisen Daulton spelad av en ung Sean Penn. I rollen som deras "handler" från KGB ser vi David Suchet från tiden före Poirot. Suchet är filmens bästa skådis skulle jag säga. Andra ansikten jag kände igen inkluderar Lori Singer (Short Cuts och Fame), Richard Dysart (The thing och L.A. law) samt hjälten Michael Ironside (Total recall, Starship troopers och V).



Själva anledningen till att jag såg filmen nu var för att Bowie sjöng den kända låten "This is not America" från filmen. Låten skriven av Pat Metheny och Bowie spelas under eftertexterna men låten dyker upp instrumentalt lite här och där i filmen, som ett avlägset ledmotiv som kryper fram i vissa scener. Filmen lyfte helt klart av att höra låten integrerad i filmen.

Jag gillar Timothy Hutton och han är bra i denna film. Sean Penn har aldrig varit en favorit och här är han hela tiden på gränsen till skrattretande. Nej, han är ingen favorit.

Schlesinger lyckas dock bra med tidsandan. Man kan lätt tro att filmen är inspelad på sjuttiotalet. Den lider lite av samma problem som de filmer den försöker efterapa lider av. Den är långsam och den är inte speciellt spännande. Man måste vara intresserad av genren för att gilla den här filmen tror jag.

För mig lyftes filmen ett snäpp när jag fick höra den gamla favoritlåten i sin rätta kontext. Filmen har en sorglig ton i slutet och låten passar perfekt som avslutningsmelodi efter filmen. Slutet gör att filmen växer och får betydelse. Den segar sig upp ett snäpp...

Jag ger The falcon and the snowman tre landsförräderier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.