Vad är då franska nya vågen? Improviserade lågbudgetfilmer inspelade i vänners lägenheter med kompisar som skådespelare. Filmer inspelad i långa tagningar med enkel kamerapryttlar, långt från de stora filmbolagens artificiella studiomiljöer? Existentiella djupa filmer? Jag vet inte jag. Om beskrivningarna ovan stämmer blir man inte direkt sugen...
Bande à part passar i alla fall in på mycket av det jag skrev ovan. Filmad i svartvitt får vi följa de tre huvudkaraktärerna på till synes slumpmässiga utflykter i Paris förorter. Två ynglingar träffar en ung flicka på en engelskakurs och då de får reda på att hon bor hos en rik moster formar de en lömsk plan. Ynglingarna börjar ivrigt och i huller och buller uppvakta flickan för att kunna manipulera henne till att stjäla pengarna tillsammans med dem.
Ok, jag hade inte speciellt kul med denna film. Handlingen är banal. Jag har mycket svårt att se den existentiella ångesten i denna film. Killarna beter sig som om de vore 15 år, bland annat kunde jag inte släppa att de springer hela tiden, som om de vore barn. I verkligheten var skådespelarna 27 respektive 28 år när filmen spelades in så det blir lite tokigt. Flickan som spelas av Jean-Luc Godard's fru vid tiden, Anna Karina var 24 år och hon spelar en oskuldsfull tonåring. Ok, detta är kanske inte filmens största fel. Man kan leva med fel ålder på skådespelarna om karaktärerna är intressanta och skådespelarna är bra. Tyvärr framställs killarna som coola och eftersom jag inte går på det blir det mest fånigt.
Filmens "production value" gör inte någon som vill ha låga diton besviken i alla fall. Filmen har otroligt usel kvalité på ljud och bild. Framför allt ljudet är skräpigt och skramligt. Kan detta verkligen varit meningen?
Filmens stöt var inte spännande, budskapet i filmen barnsligt och skådespelarna var cirka 10 år för gamla.
Vad var bra då? Det finns en scen där de tre dansar på ett kafé som var fantastiskt härlig. Den scenen fick mig att sätta mig rakt upp i fåtöljen. Den kom som en blixt från en klar himmel eftersom Godard precis innan fånat sig med en tyst minut där allt (eländigt) ljud stängts av. Den scenen inte så lite pretto för övrigt.
Det var kul ändå att ha sett en film av Jean-Luc Godard även om inte denna föll mig på läppen.
Jag ger Bande à part två kortsiktiga planer av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Fredag under decenniermånaderna betyder gemensam bloggning med Movies-Noir och Jojjenito. Vad tyckte de, var bandet isär eller ihop?
Det där med skådespelare som uppenbarligen är mycket äldre än de karaktärer som ska spelas, vad är det med det där egentligen? Det är jätteirriterande kan jag tycka. Det finns ju massor med duktiga skådespelare i rätt ålder, varför inte välja dessa? Det är lite samma sorts problematik som det varit i många år i svensk film när det vankas en "invandrarroll " och denne invandrare alltid spelas av Rafael Edholm. Nu har detta tack och lov förändrats lite på senare år. Undrar dock om Godard himself var nöjd med sina skådespelarval? Troligtvis ett ja på den va, speciellt om kvinnan var hans fru...
SvaraRaderaOch det vara ett av de mindre problemen med filmen. Speciellt när de två männen betedde sig så barnsligt blev deras ålder mer i fokus. frågan är om allt detta var meningen eller om killarnas fåneriet är ett misstag i arbetet...
RaderaDet där fåniga känner jag igen från Godards À bout de souffle. Skrev så här i den texten. Passar in på Bande à part också.
Radera"Njae, jag tyckte filmen kändes ganska fånig bitvis. Michel kändes barnslig och inte cool (kan vara meningen, vad vet jag?)."
Frågan är om detta någonsin ansetts som cool? Däremot är Alain Delon i Le Samouraï cool. Den kommer upp senare i Decennier.
Radera"Improviserade lågbudgetfilmer inspelade i vänners lägenheter med kompisar som skådespelare. Filmer inspelad i långa tagningar med enkel kamerapryttlar, långt från de stora filmbolagens artificiella studiomiljöer?"
SvaraRadera"Filmad i svartvitt får vi följa de tre huvudkaraktärerna på till synes slumpmässiga utflykter"
"Killarna beter sig som om de vore 15 år, bland annat kunde jag inte släppa att de springer hela tiden, som om de vore barn."
Varför tänker jag på Frances Ha när jag läser detta? ;)
LOL, inspirerad spaning. Eller vilken Woody Allen-film som helst... Noah Baumbach...
RaderaNåväl, det är ju inte formen som är sämst med Bande a part, utan hur det är utfört och innehållet och avsaknaden av bra karaktärer...
Frances Ha har också musik av Georges Delerue, som tonsatte många av de franska nya vågen-filmerna. (Dock inte Bande à part.) Inte nyskriven, men Baumbach har lånat musik från filmer av både Truffaut och Godard. Wes Anderson brukar för övrigt låna musik från Truffaut.
Radera@Fredrik, intressant! Musiken i en film är ett område jag ofta inte ha så bra koll på. Men både Noah Baumbach och Wes Anderson brukar ha bra musik så det var intressant trivia du gav.
RaderaTänkte faktiskt inte på det under filmens gång, men framgick det hur gamla de skulle vara? Visst beter de sig som om de vore yngre än de är, men jag tänkte att killarna var runt 22-25 och hon något år yngre.
SvaraRaderaDetta var vi helt överens om - inte bra. Danssekvensen var en av få höjdpunkter, håller med. En annan grej som satte sig var när Anna Karina tittar rakt in i kameran en stund mitt i en scen. Spolade tillbaka ett par gånger för att se om det var planerat eller inte. Verkade vara det, men kom vid ett väldigt oväntat tillfälle.
Mitt betyg var farligt nära en etta. Fick en svag tvåa till slut, men det är i princip samma sak ;)
Mitt betyg var också nära en etta, men dels för några bra scener och dels för att det ändå var intressant att se hur nya vågen-filmer ser ut gav jag den en tvåa.
RaderaVid sidan om dansscenen som verkligen var härlig gillade jag scenen när de sprang genom Louvren. Vederkvickande scen.