My Fair Lady (1964)

Well, I'm dashed!

Musikal? Denna film slank in i detta projekt då jag blev övertalad av min kompis Frans om dess förträfflighet. Han utlovade att den skulle driva med det brittiska som jag så ofta har svårt för. Han sa också att den var en romantisk komedi och att den inte alls hade så mycket musikal i sig. Nehe, där blev man ju lite blåst. Den är en musikal i dess minsta beståndsdelar. Varenda gen i denna film ÄR musikal. Komedi, not so much. Romantisk film? Nä, nä, nä. Snarare är den "romantiska" storyn heeeelt absurd.

Filmen är regisserad av veteranen George Cukor som givit oss följande tre guldkorn; Holiday, The Philadelphia story och Adam's rib. Detta borde ju betyda något, men han gjorde mig mycket besviken med denna film. Helt otroligt att mannen bakom Adam's rib ens gjort denna gubbslemsfilm...

Ok, låt oss ta några steg tillbaka. Denna film skulle egentligen inte platsa i Decennier då jag inte gått och suktat efter att se den en längre tid. Men nu kom det sig så att Frans var på besök precis när jag var sugen att se några av 60-talsfilmerna. Jag hade sedan tidigare bett om Frans tips från sagda decennium, allt för att inte missa några guldkorn. Vad filmen har är Audrey Hepburn och eftersom jag bara sett hennes två mest kända filmer ville jag bredda mig lite. Dessutom är grundstoryn Pygmalion intressant. Filmer på samma tema är Eddie Murphy's Ombytta roller och Julia Robert's Pretty Woman.

Men ack, detta med musikal. Jag gillar inte formen. Ge mig antingen en musikföreställning eller en film, men blanda inte. Självklart kan jag bli positivt överraskad om musikalen har bra karaktärer, manus och genomförande. Exempel kan vara Singin in the rain eller Hair. I ett tidigare filmspanartema blev jag utmanad av Sofia att se musikalen Les parapluies de Cherbourg och den var ojämn men bra i slutändan. All dialog sjungs i den men den har i alla fall äkta känslor och en och annan bra låt. Jag gillar också vissa multiformatmusikaler som The wall och Hedwig and the angry inch där man leker med filmformatet som sådant och blandar musik med drama och animerat.

Men detta var inte min kopp av te. Filmen är extremt lång, nästan 3 timmar. Det tog mig tre sittningar att ta mig igenom den. Lustigt nog är den också uppdelad i tre lika långa delar. Den första delen täcker in inledningen och studietiden. Eliza är inte speciellt bedårande. Skrikig och med en vidrig dialekt. Detta är givetvis meningen men den delen kunde varit så mycket kortare. Andra delen är på hästkapplöpningen samt den stora balen. Denna del är något bättre, den kändes inte så förtvivlat lång i alla fall. Det fanns en lustig ungersk antagonist i den delen som var lite kul. Den tredje delen är efterspelet då Eliza känner sig orolig om sin framtid och hon och Professor Higgins kör sin romantiska balett. Här kommer de sunkiga könsrollerna med i spelet på ett extra tydligt sätt.

Först och främst är den romantiska historien helt sanslös icke trovärdig. Kvinnosynen är under all kritik och att Eliza väljer Higgins i slutet är vedervärdigt. Och kom inte och säg att det är en satir över förlegade könsroller. Det finns inte en uns av satir i denna film. Fail eller Fail alltså (idén alternativt genomförande).

Det andra stora problemet jag har med filmen är alla dessa förbenade sånger. De är pompösa och trista. De skulle kanske kunna passa på en sommarrevy i Västergötland. De är hemska helt enkelt. Dessutom är dialogen teatralisk och helt orealistisk. Inte undra på att New Hollywood och den nya franska vågen tog fart under 60-talet om det var filmer som denna som var dominerande i inledningen av decenniet...

Så, mina onda aningar om filmen på grund av att den var en musikal blev tyvärr besannade denna gång. Grundhistorien är så intressant att det ändå var kul att ha sett filmen, men det är inte en film jag kommer se om någon dag snart...

Jag ger My fair lady ett "Eouwww" av fem möjliga.

Betyg: 1/5 

Denna dag tar sig Christian sig an en annan film. Jag följde Eliza's kamp om att bli från från sin socialklass, Christian följer Elsa som föddes fri.