lördag 31 maj 2014

Night Of The Living Dead (1968)

 

Ben: Now get the hell down in the cellar. You can be the boss down there, but I'm boss up here!

Fram till för inte så länge sedan hade jag inte sett en enda zombiefilm i hela mitt liv. Min ingång till genren blev via komedier som Shaun of the dead, Zombieland, Warm bodies och The World's End. När jag dessutom fullkomligt älskade förra årets World War Z började jag tänka att jag kanske skulle ta och se några av klassikerna ur genren.


Nu när jag betar av missade filmer från sextiotalet kändes George A. Romero Night of the living dead som ett bra val. Sagt och gjort, snart startade den stämningsfulla inledningsscenen i sprakande svartvitt med den stora jänkaren som kommer gungandes längst den lilla landsvägen.

Den första scenen var lite spännande men så snart zombien dök upp var all spänning som borta från filmen. Istället var det en lätt road nyfikenhet som dominerade mitt sinne. Efter ett kort tag började jag undra om detta var en film som klassas som en skräckfilm eller det kanske var en komedi? Det var för mig lite oklart. Jag undrade också om detta var den första zombiefilmen som gjorts och efter några snabba sms till två förväntade experter ur filmspanargänget hade jag två svar.


Jojjenito svarade att White Zombie är före men att Night of the living dead kanske är den första där zombiesarna kommer till liv. Jojjenito lyfte också upp att filmen inte bara är en dramaskräckis men också innehåller en hel del samhällskritik. Jag antar han menar i form av kontemporär samhällskommentar.


Sofia menade att Night of the living dead är först om man menar i den moderna zombiebemärkelsen men hon hävdade att den fått mycket inspiration från I am legend. Hon pekar också på en blandning av skräckis och samhällskritik och då speciellt gruppdynamiken som spelas upp.


Jag ser filmen mer som ett drama än skräckis och de lustiga inslagen var kanske inte menade. Gruppen vi får följa instängda i huset över natten är intressant där givetvis det faktum att det är den svarte mannen som tar befälet och är starkast som kanske var mest uppseendeväckande när filmen kom ut i slutet av sextiotalet. Jag antar också att det faktum att mannen slår den vita hysteriska tjejen var uppseendeväckande. Bra grejjer det, man ska gå mot normer och gällande pk-pinnar.


Skräck eller actioninnehållet är inte speciellt upphetsande. Förutom det faktum att folk dör lite till höger och vänster. Däremot var slutet mycket intressant.

Skådespelarna är helt ok men långt ifrån det man skriver hem om från denna film. En del av situationerna var mycket humoristiska och man hoppas att de var planerade som det, kanske i form av satir över det som var förhärskande inom spänningsfilm vid den tiden.


Det var kul att ha sett filmen, men jag hoppas på bättre spänning från uppföljarna... Vi ska ju i sinom tid jobba vidare till sjuttiotalet.

Jag ger Night of the living dead två långsamma zombies av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir avslutar sextiotalet med en riktigt rivig western signerad Sam Peckinpah...

8 kommentarer:

  1. Mja, du kanske inte ska hoppas för mycket på uppföljarna. Jag tycker absolut att Romeros trilogi har sitt värde, men särskilt läskiga är de inte (utom möjligen trean i vissa partier).

    Jag skulle också vilka tillägga att White Zombies zombies tydligt hör hemma på voodoo-arenan. De är mer eller mindre hypnotiserade och kan tex inte smitta.

    http://bilderord.wordpress.com/2013/03/15/x2-night-of-the-living-dead-1968-och-1990/
    http://bilderord.wordpress.com/2011/09/24/white-zombie-1932/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag inte helt misstar mig är uppföljaren redan inbokad för Decennier 70-talet!

      :-)

      Radera
    2. Ah, då ska det bli spännande att se vad du tycker!

      Radera
    3. Spännande var ordet!

      Radera
  2. Precis som Sofia säger (och som jag skrev i mitt sms ;)) så är ju zombierna i White Zombie voododoo-zombier (hypnotiserade människor) medan zombierna i Night of the Living Dead är döda människor som kommer till "liv". Det är ju inte zombierna som kommer till liv, som du skrev, utan döda som blir "levande döda".

    Så din fråga har olika svar beroende på vilken typ av zombie du menar. Om du menar zombien som vi ser i The Walking Dead så är nog Night of the Living den första filmen. Om du menar zombier som springer... ja, då är det väl remaken på Dawn of the Dead som är svaret. Och om det är voodoo-zombien som avses, ja, då är svaret White Zombie.

    När det gäller uppföljarna så blir det inte mer skräck, snarare tvärtom. Men min favorit av de tre är faktiskt tvåan, Dawn of the Dead. Kanske inte så mycket ren skräck alltså men märkligt obehaglig ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aj då, jag kanske missrepresenterade ditt svar om zombierna... Bra att du rättade till det.

      Långsamma zombier ska det vara om jag uppfattat kännarna rätt...

      Radera
    2. Föredömlig utredning av Jojjenito där. Kännare och kännare... ;) De bokstavstroende brukar föredra de långsamma, själv är jag svag för de snabba om de bara görs på rätt sätt.

      Radera
    3. Applåd till Jojjenito. Inte bara filmspanarnas expert på svensk film, även en hejjare på zombier.

      Jag föredrar de långsamma i de fall man blir jag av dem... ;-)

      Radera