fredag 23 maj 2014

The Graduate (1967)




Mrs. Robinson, you're trying to seduce me.

Jag var mycket glad och förväntansfull när vi bestämde oss för att välja The graduate som en av de gemensamma filmerna för sextiotalet. Det skulle bli en omtitt för mig för jag hade redan sett den för länge sedan när jag var en liten grabb. Trodde jag i alla fall. Jag har nog sett inledningen men efter de första scenerna kände jag inte igen mig alls. Därför var det extra kul att denna film valdes. Nu har jag sett den helt och hållet.

We're going to have a conversation. Denna line som jag hört så många gånger...


Det var när min gamle kompis Per var på besök och det vankades filmvisning som jag föreslog denna film och Per var inte sen att ropa ja. Jag och Per som delade dubblett under de första tre åren under tilden på Uppsala Universitet såg nu denna film om Ben Braddock som just gått ur college. Det var passande på något sätt. Vi har minnena från studietiden gemensamt och även om det var länge sedan vi själva våndades inför vad som skulle hända efter studierna var det lätt att sätta sig in i Bens situation.


The graduate är en otroligt bra film. Nästan perfekt kan man tycka en bra bit in i filmen. Handlingen är mycket enkel, som så ofta i de allra bästa filmerna. Istället är det suveräna skådespelarinsatser, ett fantastiskt underhållande manus och en så otroligt tydlig och skön känsla i filmen som gör den till det guldkorn den är.


Handlingen är enkel som sagt. Ben blir förförd av Mrs Robinson, upptäcker sedan Mrs Robinsons dotter Elaine, blir kär i henne och får då problem eftersom han just bangat hennes mamma under flera veckor... romantik, humor och en klassisk coming of age-historia. Bens föräldrar är välvilliga men ack så fel ute hela tiden. Inledningsscenen då Bens examen ska firas är så bra. Föräldrarna vill honom väl lika mycket som att de vill visa upp honom som en trofé för sina vänner och bekanta. Ben vill bara försvinna in på sitt rum och vara i fred.

Lustigt skuggspel uppe i mitten
Nästa sekvens när Mrs. Robinson förför Ben är minst lika bra. Den absurd situationen är komisk och den dialogen är underbar, så bra att jag och Per flera gånger skrattade rakt ut och tittade på varandra med uppskattande förvåning i blicken.


Filmens andra halva är lite, lite svagare. Det är när Ben åker till Berkley för att leta reda på Elaine. Det är fortfarande bra, speciellt scenerna med Bens misstänksamme värd, men jag tycker tempot sackar lite. Men filmen tar bra fart i slutet och då får vi en rejäl pay off med spänning, humor och romantik en salig röra.

De allra sista sekunderna i bussen kände jag såklart igen, det är en scen som man har sett i andra sammanhang flera gånger om tror jag. Minspelet mellan Ben och Elaine är lite intressant. Hon ser så glad ut men han fallerar att besvara glädjen och hennes leende falnar litet. Hela scenen känns lite konstig. Det finns säkert långa analyser ute där på internet om hur denna scen kan/ska tolkas. Skriv gärna av er i kommentarsfältet om ni vet mer.


Simon och Garfunkel står för den ikoniska filmmusiken. Mina föräldrar hade den på LP och det är en av de första LP-skivorna som rörde vid mig.


Detta är en underbar film! Detta är typen av filmupplevelser som Decennier-projektet är till för! Jag blir glad och jag ger The graduate fyra dykardräkter av fem möjliga, med en bullet för framtida höjning.

Betyg: 4/5 


Klarade mina Decennierbröder av mandomsprovet? Tog de examen och hur blev betygen? En femma och en fyra kanske? Kolla här: Movies-Noir och Jojjenito.



16 kommentarer:

  1. Hmm, uppenbarligen har jag missat något här... Jag tyckte filmen var ok men den gav mig inget.

    En pedofil-LP, alltså... Vill du prata om det? (Sorry, kunde inte låta bli... ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Såklart du inte gillar den... Du har väl ett hjärta av sten enligt egen utsago? ;-)

      Eller är jag helt ute och cyklar här...?

      Radera
    2. Skönt! Nej! Sorry!

      Radera
  2. Kul att den gick hem så pass starkt hos dig men nog trodde jag på en fullpoängare. Måste vara vääääldigt nära en femma va? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ganska nära. Känslan finns där, men filmen är som bäst i inledningen (scenerna med Ben och Mrs Robinson) och sedan tappar den lite (de med Ben och Elaine). Nä, det är allt en bit kvar till femman.

      Radera
  3. Pang på spiken!
    En härlig känsla i rullen...som kanske tyvärr tappar lite mot slutet. Eller är det att man liksom så pass långt in i handlingen tagit till sig den något annorlunda relations-situationen?...och därmed blir lite...blasé?

    HUR SOM är det ju dock en mycket bra film, på nåt sätt också riktigt symbolisk för sin tid. Och de där slutscenerna...visst har man funderat på dom!? Minspelet. Tankarna.

    Lysande musik såklart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Superkänsla! Häli film!

      Men nä du, blasé vill jag inte sträcka mig...

      Radera
  4. Jag kan köpa att den är starkare inledningsvis än under senare delen av filmen. Men det har nog mest att göra med att den går från att vara lättsam och väldigt rolig till att bli allvarligare. Humorn finns inte längre kvar, men det passar också huvudpersonens resa. Han har liksom växt upp och börjar förstå att livet inte bara är en dans på rosor.

    Detta är utan tvekan den film som vi delat ut högst snittbetyg till under decennier :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt i det första du säger men jag håller absolut inte med om att filmen inte kunde fortsatt varit lika kvick och fyndig bara för att karaktärerna växte upp... Det just under karaktärernas resa som humorn skulle bevarats!

      Radera
    2. Fast det är som Jojjenito skriver i sin kommentar här nedan att allvaret hinner ikapp dem. Tillvaron är inte så simpel längre och då tycker jag även att det är bra att filmen inte fortsätter vara kvick och underhållande som den var med Mrs. Robinson.

      Radera
    3. Jag var nog otydlig i mitt svar. Karaktärerna upplever absolut att allvaret hinner ikapp dem. Men tonen i filmen måste inte vara samma som tonen som karaktärer i filmen upplever. Det finns många roliga, lustiga eller underfundiga filmer om karaktärer som lever ett miserabelt liv och är allt annat än lustiga eller underfundiga själva. Så det var den skillnaden som jag försökte belysa.

      Men efter lite mer funderande är det kanske inte filmens ton under andra halvan som drar ner, utan helt enkelt att Ben+Elaine inte funkar lika bra som ett par, det som Jojjenito är inne på i sin uppdaterade text.

      Men, men, detta är finlir, filmen är riktigt bra och den sällar sig de allra bästa från 60-talet.

      Radera
  5. Ja, jag kände också igen de där orden... "We're going to have a conversation". Aha, det var från den HÄR filmen tänkte jag direkt. Hade inte snappat upp det tidigare.

    Håller med, andra halvan är lite svagare men fortfarande väldigt bra.

    Slutet tolkade jag som att de liksom hade gjort sin grej, gjort sitt uppror och nu var det resten av livet som väntade men då inte nödvändigtvis med varandra, och båda inser det ungefär samtidigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade inte heller en aning om var det kom ifrån. Ryckte till och började småle när jag hörde orden. Och du vet "Miss Lamont, round tones, round tones" är ju från Singin' in the rain.

      Glimrande tolkning av slutet. När man ser en enkel lösning så är den oftast sann. Jag står bakom den nu. Tack!

      Radera
  6. Sådär nu har jag sett den men jag blev nog inte så blown-away som jag hoppats. En ganska sorglig historia om folk som var väldigt obalanserade (Benjamin och Mrs Robinson) eller totala mähän (Elaine) men håller med om att den var rolig första halvtimmen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan ju lätt bli så med en klassiker man gått och väntat med att se. Antingen blir det magplask eller så håller den ihop benen och landar i en rak "spik"...

      Radera