The Graduate (1967)

Mrs. Robinson, you're trying to seduce me.

Jag var mycket glad och förväntansfull när vi bestämde oss för att välja The graduate som en av de gemensamma filmerna för sextiotalet. Det skulle bli en omtitt för mig för jag hade redan sett den för länge sedan när jag var en liten grabb. Trodde jag i alla fall. Jag har nog sett inledningen men efter de första scenerna kände jag inte igen mig alls. Därför var det extra kul att denna film valdes. Nu har jag sett den helt och hållet.

We're going to have a conversation. Denna line som jag hört så många gånger...

Det var när min gamle kompis Per var på besök och det vankades filmvisning som jag föreslog denna film och Per var inte sen att ropa ja. Jag och Per som delade dubblett under de första tre åren under tilden på Uppsala Universitet såg nu denna film om Ben Braddock som just gått ur college. Det var passande på något sätt. Vi har minnena från studietiden gemensamt och även om det var länge sedan vi själva våndades inför vad som skulle hända efter studierna var det lätt att sätta sig in i Bens situation.

The graduate är en otroligt bra film. Nästan perfekt kan man tycka en bra bit in i filmen. Handlingen är mycket enkel, som så ofta i de allra bästa filmerna. Istället är det suveräna skådespelarinsatser, ett fantastiskt underhållande manus och en så otroligt tydlig och skön känsla i filmen som gör den till det guldkorn den är.

Handlingen är enkel som sagt. Ben blir förförd av Mrs Robinson, upptäcker sedan Mrs Robinsons dotter Elaine, blir kär i henne och får då problem eftersom han just bangat hennes mamma under flera veckor... romantik, humor och en klassisk coming of age-historia. Bens föräldrar är välvilliga men ack så fel ute hela tiden. Inledningsscenen då Bens examen ska firas är så bra. Föräldrarna vill honom väl lika mycket som att de vill visa upp honom som en trofé för sina vänner och bekanta. Ben vill bara försvinna in på sitt rum och vara i fred.

Lustigt skuggspel uppe i mitten

Nästa sekvens när Mrs. Robinson förför Ben är minst lika bra. Den absurd situationen är komisk och den dialogen är underbar, så bra att jag och Per flera gånger skrattade rakt ut och tittade på varandra med uppskattande förvåning i blicken.

Filmens andra halva är lite, lite svagare. Det är när Ben åker till Berkley för att leta reda på Elaine. Det är fortfarande bra, speciellt scenerna med Bens misstänksamme värd, men jag tycker tempot sackar lite. Men filmen tar bra fart i slutet och då får vi en rejäl pay off med spänning, humor och romantik en salig röra.

De allra sista sekunderna i bussen kände jag såklart igen, det är en scen som man har sett i andra sammanhang flera gånger om tror jag. Minspelet mellan Ben och Elaine är lite intressant. Hon ser så glad ut men han fallerar att besvara glädjen och hennes leende falnar litet. Hela scenen känns lite konstig. Det finns säkert långa analyser ute där på internet om hur denna scen kan/ska tolkas. Skriv gärna av er i kommentarsfältet om ni vet mer.

Simon och Garfunkel står för den ikoniska filmmusiken. Mina föräldrar hade den på LP och det är en av de första LP-skivorna som rörde vid mig.

Detta är en underbar film! Detta är typen av filmupplevelser som Decennier-projektet är till för! Jag blir glad och jag ger The graduate fyra dykardräkter av fem möjliga, med en bullet för framtida höjning.

Betyg: 4/5 


Klarade mina Decennierbröder av mandomsprovet? Tog de examen och hur blev betygen? En femma och en fyra kanske? Kolla här: Movies-Noir och Jojjenito.