lördag 17 maj 2014

Persona (1966)



Jag hade besök av en gammal god vän och efter middagen blev det film, en sextiotals film  som kommer senare på bloggen. Efter avnjuten film hamnade vi en mycket intressant konversation om betygen och närmare bestämt relativa betyg kontra absoluta betyg. Japp, min gode vän är också teknisk fysiker och intresserad av matematiken i betygssystemet. Jag vidhåller att ambitionen är att ha absoluta betyg, men visst kan jag som operfekt människa låta mig påverkas av filmer jag sett. Här vill jag påminna er om min sneda betygsskala där den gamla skolans trea ligger över tvåan i min skala bara för att ge utrymme för att kunna differentiera mellan de bra filmerna. Samtidigt är det lurigt eftersom tycke och smak också rör på sig. St Elmo's fire som jag och Steffo pratade om häromveckan, den var bra då, men hur står den sig nu?


Nåväl, i min konversation med Per förtydligade jag att femmorna i mitt betygssystem är vikt åt de personliga favoriterna, de filmer som jag känner i magen är "Henke-filmer". Det ska ganska mycket till för att en film ska få femma efter första titten. Det är långt från unikt, men många filmer som får en stark fyra är kandidater att uppgraderas vid senare tillfälle efter de setts om. Men ibland kommer man över filmer som trots att de inte passar in i den gängse bilden över hur en femma ska va ändå slår sig in där.


Persona. Jag blev mycket fascinerad av filmen och ser den som ett mäterverk samtidigt som jag inte blev underhållen på ett sätt som jag ofta blir av de filmer jag ger ett högsta betyg. Om du inte sett Persona kommer kanske följande text inte ge så mycket och framför allt vara mycket spoilerrik. Läs vidare efter eget omdöme.

Jag såg Persona under perfekta förhållanden en söndagsmorgon. Jag hade vaknat med en dundrande huvudvärk och efter ett mycket irriterande telefonsamtal var jag på ett rasande risigt humör. Perfekt för den svenska svårmodens fader Bergman. Bibbi Andersson spelar sjuksköterskan Alma som tar hans om den kända skådespelerskan Elisabet Vogler, spelad av den mästerliga Liv Ullman. De två kvinnorna spenderar en sommar i en sommarstuga vid havet. Vågar man gissa att det är på Bergmans Gotland?


Elisabet har gått in i väggen eller något. Hennes symptom är att hon slutat prata. Hon nickar och skakar på huvudet så helt avstängd är hon inte. Alma pratar för dem båda då hon antagligen känner sig "tvingad" att prata, ni vet hur tryckande det kan bli när det är tyst mellan två personer. Alma pratar och pratar, vilket leder till mer och mer personliga utläggningar.

Alma berättar om sina svagheter i form av dåligt självförtroende och inre demoner (det är ju ändå en Bergman-film!). Hon anser sig inte räcka till som sjuksköterska, hon är osäker på sig själv som mor, hon brottas med tanken att hon inte älskar den man hon ska gifta sig med och hon berättar lustfyllt om ett gruppsex hon varit med om på stranden.


Mäktig film! Det verkar som att folk ser handlingen som ett mysterium. Jag surfade lite på internet efter titten. För mig är det helt självklart vad filmen går ut på. Visst, jag kanske har fel, men precis som i forskning inom teoretisk fysik är det så att ser man en enkel lösning på det man studerar då är det allt som oftast den sanna lösningen... Jag ser en enkel förklaring av filmens händelser och idé. Då är det antagligen så.

Det är klart att Alma är Elisabets persona. De är samma person och Alma är där för att synliggöra Elisabets inre monolog för oss åskådare. I slutet av filmen smälter Bergman till och med samman deras ansikten. En annan scen är tillsammans med en man och båda kvinnorna är med i bild men den spelas som att det är en scen mellan man och hustru, endast två personer.


Det är Alma som ifrågasätter sig själv, sitt liv, sina val och sina svagheter. En intressant scen är när Alma blir så arg att hon nästan häller en kastrull med kokande vatten över Elisabet. Hur långt i kampen mot de inre demonerna har du kommit om din inre persona nästan vill ta livet av dig? Tunga saker. Elisabet skriker till och visar med ett av de få orden att hennes gräns är nådd. Hon tar ställning på ett sätt där som verkar ganska sunt.

Båda skådespelerskorna är otroligt bra. Bibbi Andersson med all dialog (monolog) vilket måste vara mycket svårt. Hon känns aldrig falsk eller teatralisk för en sekund. Encroyable. Och sedan Liv Ullman som bara har sin kropp och ansiktsuttryck att tillgå. En ännu större bedrift skulle jag vilja påstå. Magnifique.


Nåväl, denna Bergman-film var en fröjd för hjärnan. Jag känner inte att jag älskar den med magen som jag ofta gör med mina "femmor", nu är det mer intellektet som stimulerats. Men detta är en älskvärd film, en prestation av stora mått.

Jag ger Persona fem livskriser av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, Roger Ebert har skrivit om filmen och han har en mycket vacker beskrivning av den svenska sommarnatten: In a Swedish summer, night is a finger drawn by twilight between one day and the next, and soft pale light floods the room. 


Imorgon kommer ännu en svensk film, i en sambloggning med Fiffi.

Christian har idag tagit sig an en annan legendarisk regissör.


10 kommentarer:

  1. När jag läser min text om Persona tar jag inte upp teorier eller att den skulle vara svår att förstå. Ändå har jag inte gått in så mycket på vad man egentligen får se. Minns alltså inte om jag kom till samma slutsats som du gör, men när jag läser din text säger det mig åtminstone något ;)

    Jättekul att du fångades av filmen. Jag tycker nog det är hans bästa film av de jag sett och jag håller med om att den både är fascinerande, välspelad och snygg (vet inte om du noterade det iofs).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut snygg! Kolla in bilderna, första, tredje, fjärde, sjätte, alla är svinsnygga...

      Radera
  2. Fasiken vad roligt att du gillade Persona :) - min absoluta favvo från dämonregissören. Din tolkning är jag väl också inne på. Men när jag ser filmen så ser jag mest det snygga, det intensiva, skådespeleriet och bryr mig inte så mycket om vem som är vem. Jag sitter mest och njuter.

    http://jojjenito.wordpress.com/2010/09/22/persona/

    Fasiken, nu blir jag lite sen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, jag fångades av denna film precis som du. Fantastisk film, snygg och förunderlig.

      Radera
  3. Gillar filmen det var här det vände i mitt o Bergmans förhållande. Jag insåg att han faktiskt kunde göra ganska underhållande filmer dock långt till toppbetyg hos mig.
    http://filmitch.wordpress.com/2012/04/28/persona-1966-sverige/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog en film som de flesta filmintresserade gillar. Och du gav ju den hela 6, dvs en mer än mig! ;-)

      Dialogen/monologen känns äkta, det är skönt, en teatralisk ton skulle sänkt denna film.

      Radera
  4. Trevlig läsning. Det är alltid roligt när klassiker lever upp till (och överträffar?) de tunga förväntningarna.

    Det är ju en lite cineastfriande skapelse med fjärde väggen-utmanande scener som är extremt effektiva. Jag är särskilt förtjust i den scen som först utspelas med kameran riktad mot den ena personen och sedan upprepas med kameran på den andra. Deras respektive ansikten ger monologen helt olika mening. En sådan effekt är svår att uppnå utanför filmens värld och det känns att man ser ett verk av någon som verkligen förstår sitt verktyg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med och jag kommer ihåg scenen väl. Närbilder på Alma och Elisabet och scenen spelas upp två gånger i rad. Najs.

      Radera
  5. Jahapp, då var det väl jag som fick bli tjurighetsminister den här gången. Persona tog jag mig igenom och tyckte var rätt intressant, men långt ifrån någon höjdare. Och personligen är jag helt övertygad om att de faktiskt är två enskilda personer.

    http://bilderord.wordpress.com/2011/08/31/persona-1966/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du tyckte den var intressant, trist att du inte hade mer glädje av den och encroyable att du ser kvinnorna som två olika personer. :-)

      Radera