The Ipcress File (1965)

Harry Palmer: You didn't come here to talk to me about button mushrooms and birds.

Idag har vi ännu en film som jag återbesökt, en omtitt inom Decennierprojektet. Jag har mycket vaga minnen från denna film. Jag kommer ihåg spiken, det är allt. Anledningen till att jag valde denna film var att jag tror, om nu inte mitt minne helt förråder mig, att detta var den första filmen för vuxna som jag fick se för mina föräldrar. Jag kommer ihåg ilningarna i kroppen när jag förstod att jag fick stanna uppe och titta på en agentfilm på tv. The var denna film, The Ipcress file.

Nu har jag sett om den och det var som att se den för första gången. Jag kom inte ihåg mycket förutom fragment från hjärntvättscenerna i slutet. Det första jag lägger märke till med denna film är att halva gänget som gjorde de älskade Bondfilmerna på sextiotalet ligger bakom filmatiseringen av denna välkända Len Deighton-thriller. Producent är Harry Slatzman (Bondproducenten), Peter Hunt har klippt filmen (han har klippt en massa tidiga Bond och regisserat OHMSS), Ken Adam står för Production design vilket bådar för sköna "villain lairs" (fast det fick vi faktiskt inte i denna), Art Direction står Peter Murton för på samma sätt som han gjorde för några Bond och till sist har John Barry komponerat en Bond-influerad filmmusik till denna film.

Hur står sig då denna film jämfört med Bond? Nåväl, Michael Caine i rollen som Harry Palmer är maskulin och lite bad-ass i filmen, även om dialogen i inledningen av filmen är styltig och tvingad, men han är ändå ingen Sean Connery. Denna film har en egen charm, men det är inte en Bondfilm på långa vägar. Istället har den lite mer spänning än vissa av de lite mer softare Bond och den har en skön stajl från the swinging sixties London.

Vad som är mest anmärkningsvärt från denna film blir inte spänningen utan kameraarbetet. Cinematografen Otto Heller har löpt amok under inspelningen. Var och varannan scen är filmad från ett golvperspektiv eller via lustiga vinklar som genom möbler, över axlar, genom springor eller genom glasrutor och till och med genom glasögon slängda på golvet. Antingen kan man se det som inspirerat och konstnärligt eller så tar det för mycket fokus från filmen och kan uppfattas som lite väl arty-farty. Tingeling.

Jag ger The Ipcress file tre förrädare av fem möjliga.

Betyg: 3/5