Lolita (1962)

Humbert Humbert: I want you to live with me and die with me and everything with me!

Fasen, jag vill ju så gärna älska Kubrick's filmer. Jag ser ju med mina egna ögon att film efter film är otroligt bra gjorda. Det känns ända ut i fingertopparna att det är film-filmer. Men var gång känns det som att jag dunkar huvudet mot en stenvägg. Snart börjar väl blodet rinna ner i ögonen på mig. Jag saknar värmen i hans filmer. De är så kliniska och kalla tycker jag. De attraherar min hjärna på en viss nivå, men de lämnar ofta mage och hjärta i fred.

Så var det också med Lolita, en film jag länge tänkt att jag ville se. I och med Decennier gjorde jag slag i saken. Lolita bygger på den kända romanen av Vladimir Nabokov och författaren har skrivit manus till filmen också. Ett mycket brännande ämne, förhållandet mellan en allt för ung flicka med en allt för gammal man lockar ju. Hur skulle Kubrick förvalta en historia som denna? Inte speciellt utmanande måste jag säga. Jag blev rejält besviken.

En trevlig stund i trädgården

Jag har förvisso inte läst boken, men jag antar att en del av styrkan i berättelsen är hur Lolita tar efter sin förföriska mor och använder alla knep hon kan för att förföra och förleda män av alla dess slag. Detta kommer inte fram i filmen speciellt bra. Jag hade velat se mer av historien från Lolitas perspektiv. Nu får vi bara se händelserna ur huvudpersonen Professor Humbert Humbert's perspektiv. Mer antyds än visas och min förutfattade mening om historien behövs för att fylla i hålen. Oklart hur bra det var egentligen. Upplever jag filmen på rätt sätt ens?

Lyckliga familjen

Jag har börjat misstänka att Stanley Kubrick var mycket dålig på casting... James Mason som Professor Humbert är ett eländigt dåligt val. Kirk Douglas i Paths of glory var urtrist och till och med Tom Cruise var inte klockren i huvudrollen i Eyes wide shut, vilket överraskar då Tompa i princip aldrig gör en besviken. Det känns som att Kubrick valde paret Cruise-Kidman mer för att de var ett par än för att de passade perfekt in i de rollerna.

Slutet, eller är det början?

James Mason är i alla fall trist i Lolita, på gränsen till rent ut sagt dålig. Flickan som spelade Lolita, Sue Lyon var helt ok, men man fick inte se henne förföra Humbert. Det mesta av vad hon gjorde fick inte plats i filmen. Filmens klarast lysande stjärna är istället Peter Seller som gör en sällsam insats som Clare Quilty. Han är fantastisk i alla scener han är med i. Två år senare fick han paradrollerna i Dr Strangelove så man kan väl se hans arbete i Lolita som början på ett bra samarbete.

Filmens höjdpunkt, Peter Sellers

Fripp funderar:
- Det var kul i alla fall att se Miss Moneypenny i en liten roll utanför Bond-världen.
- Lolita skickades till något slags "girl scout camp" med det eggande namnet "Camp Climax"
- Lolitas mamma tyckte det var lämpligt att ha en bild på dottern på nattduksbordet bredvid sängen, som hon delade med Humbert...

Filmens struktur är det inget fel på. Den inleder med sista scenen och sedan är resten en tillbakablick där vi får se vad som ledde fram till det ödesdigra slutet. Men mitt intresse falnar sakta och sen allt snabbare. Professor Humbert's intressanta resa från en till synes respektabel torr brittisk "gentleman" till fullkomligt psykisk störd stalker, helt förhäxad under Lolitas spell borde varit så mycket mer engagerande tycker jag. Jag är underväldigad av mästaren.

Jag ger Lolita två nagellack av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Idag tar sig Christian an en klassisk western. Hopp från hög klippa! Svårt läge där i den den fantastiska slutscenen...