fredag 9 maj 2014

Advise & Consent (1962)



Robert Leffingwell: Son, this is a Washington, D.C. kind of lie. It's when the other person knows you're lying, and also knows you know he knows.

Det är väl egentligen ganska orimligt att jag skulle älska alla filmer av Otto Preminger! Nu var det tredje gången gillt i Decennier-projektet då vi tog oss an sextiotalsfilmen Advise & consent. Tidigare har jag fascinerats och avgudat Laura från 1944 och Anatomy of a murder från 1959.

Advise & consent är ett politiskt drama som utspelas på kullen i Washington. Filmen handlar om maktspelet bakom kulisserna dagarna efter presidenten utsett sin kandidat till ny utrikesminister. Ämnet var det inget fel på, jag är allt som oftast mycket intresserad av filmer som denna. Andra verk i ämnet som man kan nämna är serien The West Wing samt filmer som Knife Fight och Game change. Dessutom kan man sannerligen lyfta fram en annan film från detta projekt, Mr. Smith goes to Washington. På ytan påminner den tematiskt om Advise & consent, men tonen i dem båda är helt olika. Om Mr Smith är idealisk och "kusinen från landet" är Advise & consent bistrare och mycket mer cynisk, lite modernare helt enkelt.


Advise & consent är bra gjord helt klart, men jag blev aldrig riktigt indragen av historien eller kände någon större sympati för karaktärerna. Därmed faller filmens effektivitet betänkligt. Den är ganska torr även om den inte saknar en viss humor, som en glimt i ögat.

Jag blev dock lite uttråkad av alla procedurer i kammaren. Politiskt drama eller thriller är som bäst är när man får följa de smarta aktörernas spel. Visst pågår ett spel i denna film, men jag saknar scenerna då man får se hur de olika karaktärerna är smarta och hur de utmanövrerar sina motståndare. Det som var som bäst i The West Wing, scener med Josh, Tobey och C.J och de övriga när de gör sin grej, saknas i Advise & content. I stället får vi veta resultaten av de smartas drag via dialog och det är inte lika uppfyllande.


Första halvan av filmen var trevande men det tog sig rejält under andra halvan. Jag tänkte på hur lik denna film är en rättegångsfilm som Anatomy of a murder men hur mycket bättre den senare var.

OK, en bra gjord film som tyvärr inte berörde mig så mycket. Helt ok får bli slutresultatet. Jag ger Advise & consent två föregångare till Frank Underwood av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla nu in vad Movies-Noir och Jojjenito tyckte om denna politiska soppa, är de röda eller är de blå?

I helgen kommer det bli Peter Sellers-tema inom sextiotalstemat! Birdy nam nam!


Walter Pidgeon och Gene Tierney

8 kommentarer:

  1. Det blev alltså inte 3 av 3 när det gäller Preminger. Jag förstår dina invändningar. Det är en ganska torr film med många karaktärer så det kan vara lite svårt att känna nåt med dem. Själv gillade jag den, men visst det är ingen toppfilm så betyget blev en trea, en stark sån. (Jag gav förresten både Laura och Anatomy of a Murder samma betyg.) Haha, visst var det där citatet ganska träffande. Funderade på att nämna det i min text men jag svamlade om så mycket annat att det inte kom med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kan ju också berott på min egen dagsform.

      Laura var förhäxande mysteriös och Anatomy of a murder var som en anatomilektion i hur en fett bra Hollywoodfilm kan vara...

      Citatet var ganska givet! Och sant än idag tror jag.

      Radera
  2. Trist att den inte fångade dig mer. Inte någon av de bästa politiska filmerna som jag är inne på i min text, men jag drogs sakta men säkert in i det hela.

    Personligen gillade jag flera prestationer även om det kanske inte fanns några direkt minnesvärda karaktärer.

    Glad att jag såg (om) den ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den var helt ok (betyg 2 täcker in helt ok hos mig). Jag är också glad att jag sett den då Otto P varit en av projektets stora "finds" för mig.

      Radera
  3. Det ligger absolut nära att jämföra den med Anatomy of a Murder, de är båda filmer där Preminger utforskar en institution, i ena rättsväsendet, i andra kongressen. I filmen efter Advise and Consent, The Cardinal, ger han sig på katolska kyrkan. Men hans bästa 60-tals film (efter Advise.. som jag tycker är fantastisk) är thrillern Bunny Lake is Missing, från 1965. Tips!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset och för besöket! :-)

      Det var ju du som riktade in mig mot Preminger från första början, eller en av dem som gjorde det i alla fall. Tack för det.

      Det är möjligt att jag skulle gilla denna också mer vid en omtitt, men vet aldrig. Det är helt klart att den är bra gjord, det var något med innehållet som inte gjorde så mycket för mig.

      Nu är min lista för sextiotalet full. Men det kommer nya projekt och nya tillfällen...

      Radera
    2. Bunny Lake is Missing är ett bra tips. Ingen perfekt film, men en som jag tycker skulle kunna göras riktigt bra som remake...

      Radera
    3. Aha, bifall till tipset. Tack båda! :-)

      Radera