torsdag 29 maj 2014

Breakfast At Tiffany's (1961)



Holly Golightly: I'm like cat here, a no-name slob. We belong to nobody, and nobody belongs to us. We don't even belong to each other.

Ännu en omtittningsfilm från sextiotalet. Jag har återbesökt den ljuvliga Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany's. Jag har för mig att jag gillade denna film en hel del då jag såg den för länge sedan. Sedan dess har jag hört mer om filmen och själv tänkt att jag skulle vilja se om den för att se om den är som jag kom ihåg den. Sagt och gjort.

Ja, men den är ju vad den är. Lite så är det. Audrey Hepburn spelar Holly Golightly (hysteriskt namn), en tös som festar sig genom natten på Manhattan. Hon avverkar middagskavaljeer i samma takt som en annan byter underkläder. Hon dejtar rats eller super-rats men inget är på allvar, allt är flyktigt och till synes sorglöst. Men det intressanta med filmen är att detta är långt från en romantisk komedi, trots att det är en romantisk film och att det är en komedi. Holly bär på ett stort mörker och egentligen är detta en ganska sorglig historia. Det är en tragedi om en desperat och måhända trasig flicka som spelar den enda roll hon tror sig kunna spela.


Filmen bygger på en roman av Truman Capote och detta är ett fall där jag tror att boken antagligen är bättre än filmen. Mörkret under ytan behandlas antagligen mycket bättre i bokform.

Om man inte är observant kan denna film bara ses som en komedi. Jag såg den antagligen som sådan senast jag såg den. Partyscenen från Hollys lägenhet är den enda scenen jag kom ihåg sedan förra titten. Hennes lägenhet är fylld av partyglada människor och den har en skön sextiotalsvajb. Kvinnan med sin armbandsklocka runt ankeln är kul. Det är en härlig partyscen som kommer tidigt i filmen före man som åskådare börjat fånga vibbarna från Holly.


George Peppards Paul Varjak är perfekt castad. Paul är en trygg, stabil och framför allt tråkig man. Som perfekt för den oroligt sökande och instabile Holly. Först tyckte jag att han var tråkig och därmed inte så intressant men allt eftersom filmen flöt på började jag inse att han var mycket noggrant designad. Filmens inslag av klassisk romantisk komedi kommer i dagen då vi våndas över huruvida de tu ska få varandra.


Ett plus: Scenen när Holly och Paul spenderar en dag på Manhattan och gör saker de aldrig gjort förut är suverän, speciellt delen när de besöker Tiffany's.

Ett minus: Mickey Rooneys överdrivna japan är usel och helt meningslös för filmen. En slags slap stick-humor som inte alls passar in i filmens ton. Mycket konstig ingrediens.


Som summering kan jag konstatera att vi egentligen får all nödvändig info om vem Holly är från scenen i slutet av filmen då hon kastar ut katten i regnet. I ren panik över prospektet att stilla sig och "tvingas" sluta fly gör hon sig av med katten! Encroyable! Stackars katten Cat. Inte solid, Holly!


Jag tycker Audrey Hepburn gör denna komplexa karaktär bra. Det tog ett tag innan jag fångade svärtan under ytan men väl där blev jag fast. Hennes karaktär är söndrig och det skaver på ett intressant sätt. Det känns som att filmen ändå inte vågar gå hela vägen, den är lite avrundad och försiktig helt enkelt. Det är därför jag misstänker att boken är intressantare.

Breakfast at Tiffany's är mer än vad man först kan tro och jag ger den tre super-rats av fem möjliga.

Betyg: 3/5

6 kommentarer:

  1. Sett den två gånger och tyckte den var bättre första gången. Tycker precis likadant om Mickey Rooneys karaktär - funkade inte alls.

    Filmen tyckte jag funkade bättre när den blev mer dramatisk än när den försökte vara komisk i början. Skrev så här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japanen var fel och det var ännu mer fel att låta en icke-japan spela den rollen. Tycker ja'rå.

      Radera
  2. Är det samma katt som i Inside Llewyn Davis?

    SvaraRadera
  3. Jag kan intyga att boken är bättre och jag gjorde dessutom givetvis misstaget att läsa den innan jag såg filmen. Men visst, en stadig trea skulle jag nog kunna sträcka mig till att den är värd. Det som sänker filmen är just det att man försökt göra både en komedi och behålla bokens svärta. Funkar inte så bra...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du kunde konfirmera min misstanke. Svärtan försvinner i en något malplacerad komedivibb i filmen. Synd ändå. Bättre om de gjort filmen dramatisk med humoristiska inslag än som nu, komedi med dramatiska inslag.

      Radera