Förra året visades Inside out på Malmö filmdagar. Jag var superexalterad tills filmen startade och det visade sig att de visade filmen för en fullsatt salong med vuxna människor med dubbade röster. Jag blev minst sagt förvånad och inte så lite förgrymmad. Det är en otroligt stor skillnad att se Pixar-filmer med originalrösterna istället för svenska skådespelare som uttalar mer eller mindre dåligt översatta skämt och meningar. Dagen efter hade filmbolaget fått höra feedback från besökarna och snabbt skakat fram en kopia med originalrösterna men då var det liksom för sent kunde jag tycka. I år hade de lärt sig och gav publiken chansen att välja själv och Finding Dory visades i båda versionerna. Jag valde att se den med svenska röster... Nej, inte riktigt.
Förväntningarna på en uppföljare, speciellt en Pixar-film, är att få ungefär samma sak som erbjöds i första bjudningen och det är precis vad vi får med Finding Dory. Går det ens att skilja den åt från Finding Nemo? Knappast. Jo kanske lite då. Denna gång är det Dorys mamma och pappa som tappats bort. Filmen har också Sigourney Weaver vilket är ett fall framåt. Men den största skillnaden är att detta är mer en "fängelsefilm" än en "road movie". Det vinner den på.
Det är svårt att skilja Finding Dory från Nemo, jag blandar ihop scenerna. Det har ju gått hela fyra dagar sedan jag såg filmen. Men jag gillade den nya huvudpersonen Hank den agile bläckfisken. Äventyret är mer frejdigt i Dory jämfört med Nemo. Filmen är tajtare känns det som. Den är dock precis som sin föregångare mer riktad till en yngre publik skulle jag säga. Den är för mig lite intetsägande om än overklig. Skämtet om att Dory har dåligt närminne börjar också att falna.
Sen fanns ju den där scenen i slutet med skalen också. Fin scen, dammigt i salongen.
Summa summarum blir att Finding Dory är ett fall framåt, den är starkare än Finding Nemo, men den är ändock endast "helt ok" med ett plus i min bok. Jag ger den två snäckskal som leder dig hem av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Håller med. Blandar också ihop scener. Helt ok film, men det finns liksom inte så mycket att säga om den.
SvaraRaderaLustigt det här med originalrösterna eller svensk dubbning. Givetvis föredrar jag originalrösterna men om den bara hade visats på svenska så hade jag ändå inte tvekat att se den. Är väl inte lika känslig för det här, men det kanske beror på att jag bara sett Inside Out dubbat på svenska och där tyckte jag det funkade riktigt bra.
Fast när jag tänker efter så har jag ibland sett anime-filmer dubbat med amerikanska skådisar och det har inte funkat alls. Totalt fel känsla.
Jo, jag är kanske överdrivet känslig då det gäller dubbade filmer, men har aldrig gillat dem. Det värsta är alla de förändringar av materialet som översättarna tvingas till. Det är väl en sak med drama, action eller till och med skräck men, då det handlar om animerade komedier med en massa referenser bygger de ju så mycket på det skrivna manuset och de oftast mycket bra skådespelarna som läser in rösterna. Det är som att gå och se Seinfeld eller Amy Schumer på scen göra stand up comedy, men istället få se en svensk komiker som drar hela showen på svenska. Bra grejjer? Nä, såklart inte!
RaderaJag håller ju med dig om att originalröster är att föredra, men har också full förståelse för att man dubbar. De är ju ändå i första hand barnfilmer.
SvaraRaderaHåller nog inte med om att uppföljaren är bättre än originalet, tycker att det blir lite tröttsamt att den i så hög utsträckning bygger på Dorys taskiga minne (som du ju också nämner). Marlins reella sökande efter Nemo blev bättre är Dorys sökande i sitt eget minne.
Ja det är en viktig poäng du tar upp. Det är mer förståeligt att barnfilmer är dubbade. Men jag ser inte Pixar-filmerna som enkom barnfilmer. Jag vill se Pixar som de var gjorda, med rätt manus och rätt röster.
RaderaFilmerna är väldigt lika, svårt att skilja dem!