Förra året visades Inside out på Malmö filmdagar. Jag var superexalterad tills filmen startade och det visade sig att de visade filmen för en fullsatt salong med vuxna människor med dubbade röster. Jag blev minst sagt förvånad och inte så lite förgrymmad. Det är en otroligt stor skillnad att se Pixar-filmer med originalrösterna istället för svenska skådespelare som uttalar mer eller mindre dåligt översatta skämt och meningar. Dagen efter hade filmbolaget fått höra feedback från besökarna och snabbt skakat fram en kopia med originalrösterna men då var det liksom för sent kunde jag tycka. I år hade de lärt sig och gav publiken chansen att välja själv och Finding Dory visades i båda versionerna. Jag valde att se den med svenska röster... Nej, inte riktigt.
Förväntningarna på en uppföljare, speciellt en Pixar-film, är att få ungefär samma sak som erbjöds i första bjudningen och det är precis vad vi får med Finding Dory. Går det ens att skilja den åt från Finding Nemo? Knappast. Jo kanske lite då. Denna gång är det Dorys mamma och pappa som tappats bort. Filmen har också Sigourney Weaver vilket är ett fall framåt. Men den största skillnaden är att detta är mer en "fängelsefilm" än en "road movie". Det vinner den på.
Det är svårt att skilja Finding Dory från Nemo, jag blandar ihop scenerna. Det har ju gått hela fyra dagar sedan jag såg filmen. Men jag gillade den nya huvudpersonen Hank den agile bläckfisken. Äventyret är mer frejdigt i Dory jämfört med Nemo. Filmen är tajtare känns det som. Den är dock precis som sin föregångare mer riktad till en yngre publik skulle jag säga. Den är för mig lite intetsägande om än overklig. Skämtet om att Dory har dåligt närminne börjar också att falna.
Sen fanns ju den där scenen i slutet med skalen också. Fin scen, dammigt i salongen.
Summa summarum blir att Finding Dory är ett fall framåt, den är starkare än Finding Nemo, men den är ändock endast "helt ok" med ett plus i min bok. Jag ger den två snäckskal som leder dig hem av fem möjliga.
Betyg: 2/5
