Indignation (2016)

Jag gillar filmer som utspelas i universitetsmiljö: Antagligen beror det på nostalgiska tankar om min egen tid i Uppsala eller så har det att göra med den starka läsupplevelsen jag fick med Donna Tartts The secret history. Dagens film Indignation utspelas till stor del på ett litet college i Ohio. Detta är en historisk film som utspelas under 50-talet samtidigt som Koreakriget. Logan Lerman spelar Marcus och Sarah Gadon spelar Olivia. Och båda är fantastiskt bra. Filmen bygger på Philip Roths bok från 2008 med samma namn. Jag undrar nu om boken är lika bra, eller ännu bättre än filmen. Böcker tenderar ju att vara det...

Filmen behandlar två teman. Dels utmanas Marcus av skolans rektor då han trots sin judiska bakgrund kommer ut som ateist. I ett land som hyllar sig själv för att acceptera var och ens rätt att tro på den religion han eller hon så väljer går det tydligen inte för sig att inte tro på någon religion alls. Vansinne om du frågar mig. Paret inleder en trevande relation men Olivias minst sagt fria syn på sex före äktenskapet är inte heller rekommendabelt under denna tidsera. Samma gäller i stora delar av världen än idag. I landet som hyllar sig själv för att människor är fria att uttrycka sig som de vill fördöms de som har sex utanför de traditionellt accepterade normerna.

Intensiv trots ett långsamt tempo. Upprörande trots att inget visas på duken. Sorglig. Känslorna flög omkring inne i mig när jag såg filmen. Den är samtidigt intellektuell och känslosam. Filmen inleds med en scen från nutiden och sedan är resten en tanke, en dröm, en slags återblick. Även en scen från kriget i Korea som ruvar över filmen som en våt filt får betydelse i slutet. Trots att detta är ett helt straight drama måste jag hylla de för sättet de låter historien vecklas ut inför oss i publiken.

Filmens starkaste scen är den första "duellen" mellan Marcus och The Dean, sliskigt spelad av Tracy Letts. Jag satt som på nålar när Marcus blev mer och mer pressad, upprörd och svettig! Scenen från Marcus och Olivias första dejt fick mig att vakna till i biofåtöljen och höja på ögonbrynet. De sista scenerna med en gammal Olivia på ålderdomshemmet framför tapeten fick mig att helt tappa andan när insikten öste ner över mig som en störtskur. Vemodigt och allt annat än upplyftande slut. Men jag måste säga att jag älskade filmen för det.

Jag rekommenderar filmen till er som är humanister, gillar dramafilm och vill leva med era sinnen öppna.

Jag ger Indignation fyra blommiga tapeter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Un homme à la hauteur (2016)

Un homme a la hauteur eller Kärleken är störst som den heter i Sverige är en riktigt rolig romantisk komedi om en kvinna mitt i karriären som efter en separation börjar dejta en charmig, älskvärd och framgångsrik arkitekt. Enda problemet är att han är kort, endast 136 centimeter kort. En handbredd hög som man säger.

Till skillnad från den svenska romantiska komedin som också visades på Malmö filmdagar är inte humorn farsartad i den franska filmen. Karaktärerna hanteras respektfullt och seriöst så att jag inte för en sekund slutar att tro på dem som karaktärer. Humorn är framför allt karaktärsdriven och som sådan bygger den på att vi som publik förstår och sympatiserar med karaktärerna. Det finns trots den stora risken att det skulle bli en massa fysisk humor väldigt få "dratta på ändan"-skämt. Filmens sämsta scen är när Dianes sekreterare träffar den korte Alexandre för första gången och behandlar honom som ett barn på grund av hans längd. Hon ger honom bland annat ett halvfullt glas med vatten (för att han inte ska spilla) samt med en jublande min ett sugrör (för att han ska få det roligare att dricka vattnet). Den scenen gick utanför ramen på typen av humorn som resten av filmen höll sig inom. Sekreteraren var annars en av filmens roligaste figurer så det var lite synd att just scenen med vattenglaset spelades "over the top". Jag undrade också hela filmen igenom om den mycket kortväxte Alexandre någon gång skulle dra en vits om att han inte är kort "down there", men det skämtet kom aldrig.

Alexandre spelas förträffligt av Jean Dujardin, vinnaren av oscar för bästa manliga huvudroll för sin roll i The Artist. Hans minspel är delikat och han förmedlar precis allt som rollen kräver med de minsta av gester och rörelser. Ändå förstår vi i publiken hans Alexandre till fullo. Det är en fröjd att se ett sådant skådespeleri. Diane spelas av Virginie Efira. Hon var en ny bekantskap för mig trodde jag tills jag såg att hon hade den näst största kvinnliga rollen efter Isabelle Huppert i Mon pire cauchemar. Virginie är i alla fall en intressant skådespelerska och hon gjorde rollen som Diane helt ok.

Filmen är mysig. Den situationsdrivna humorn är bra och jag följde handlingen med stort intresse. Några av skämten är lätta som fjädrar, många andra bygger på pinsamma eller jobbiga situationer. Filmen behandlar ett ämne som skulle kunna vara ännu mörkare men den tar aldrig den vägen. Det känns som att de skrapar lite på ytan men de tränger inte ner i problematiken på allvar. Därmed förblir denna film en lite mer lättviktig film än vad den kunde varit.

Filmen passar bäst till er som vill ha en kvalitativ och lite mer seriös romantisk komedi. Musiken i filmen var också mycket aptitlig. Däremot tyckte jag att den extremt stora och buffliga hunden bara var jobbig. Till sista undrade jag lite vilken stad de bodde i. Både havsutsikt och nära till landet. Kan det varit någonstans på Atlantkusten?

Jag ger Kärleken är störst tre barntröjjor av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar. Sofia såg också filmen och när hennes revy kommer upp kommer jag länka till den här. Här finner du Sofias revy.

L'avenir (2016)

L'avenir heter Dagen efter denna i Sverige.

Den uppskattade skådespelerskan Isabelle Huppert spelar huvudrollen i Dagen efter denna. Så, slut på revyn!

Mer behövs väl inte? Hehe, i vissa kretsar räcker detta för att folk ska gå och se filmen. Men nåväl, låt mig berätta lite mer om den. Huppert spelar Nathalie, en författare och gymnasielärare i filosofi med nästan vuxna barn som drabbas av livsavgörande events under filmens första halva. I efterdyningarna försöker hon hitta riktning och fart i det nya livet. Jag tror att filmen handlar om att lyckas starta om mitt i livet och finna ut vem man själv är. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga om filmen utan att avslöja handlingen.

Filmen är ett rakt drama. Den typen av film som det finns många av i Frankrike känns det som. Filmen är inte snustorr men den kan inte kallas komedi. Den är mer varm än kall, men de riktigt laddade eller tunga scenerna saknas. Samtidigt som jag kan njuta av Hupperts skådespeleri och fascineras över att hon upplevs så olika i olika scener filmen igenom blir jag aldrig helt engagerad i hennes öde eller filmen som helhet. Det är lite konstigt för filmen är som en kvinnligare fransk version av några av Woodys mer dramatiska dramer. Det handlar om den intellektuella eliten i någon storstad i västvärlden. Det borde falla mig på läppen, men det är något som saknas mig.

Filmen passar för alla som längtar efter ett modernt franskt drama med scener både från Paris och Provence.

Jag ger dagen efter denna två "fundamental events" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm

Julieta (2016)

Julieta är Pedro Almodóvars nya film. Jag är lite kluven inför hans filmer. Samtidigt som de har en unik känsla har jag inte blivit helt betuttad i de få jag sett. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas mig i Pedros filmer. Visst, han har ofta fokus på kvinnor i sina filmer, men det är inte det som är problemet. Jag älskar en regissör som till exempel Nicole Holofcener som gör filmer med kvinnor i fokus. Hennes filmer liknar dock favoriten Woody Allens filmer mer än Almodóvars. Det är något annat som är skevt. Det kanske har att göra med att jag ibland finner hans filmer lite tillgjorda...

En film om fragila människor

Såvitt jag förstår skriver Almodóvar alltid manus till sina filmer. Denna gång bygger dock den nya filmen på förlaga av författarinnan Alice Munro. Det känns som att det kanske var ett bra val! Julieta är en rakare och mindre tillkonstrad film. Den handlar om förhållandet mellan en kvinna och hennes vuxna dotter. Vi får i "nutid" och i långa tillbakablickar långsamt se hur och varför de två glidit ifrån varandra. Filmen spelas nästan som en thriller där vi i publiken nyfiket väntar på förklaringar om varför livet blivit som det blivit för filmens huvudperson Julieta.

Filmen behandlar väldigt generella mänskliga frågor som sorg, depressioner, livsval som ifrågasätts flera år senare och andra ofrånkompliga saker i våra liv. Jag var helt klart berörd av karaktärerna på duken. Filmen är mycket välgjord och Almodóvar har full kontroll på handlingen. Skådespelarna är också överlag bra. Adrian Ugarte och Emma Suárez som spelar den unga respektive den äldre Julieta är jättebra. De påminner om varandra så mycket att någon i gänget nästan trodde att det var samma skådespelerska som sminkats ung och gammal. Men nej.

Som alltid färgglatt i Pedros filmer

Vad jag kanske saknade lite var en tydligare resolution rörande dotterns val att fly från sin mor. Speciellt hur mycket den sektliknande gruppen hon hamnade hos hade med saken att göra. Självfallet är detta en film vars värde ligger i berättelsen, "resan", fram till slutet, men jag hade gärna fått lite mer kött på benen än vad jag fick nu. Ibland föredrar jag helt öppna slut, men denna gång gick jag ut från salongen lite otillfredsställd.

Detta var den första filmen för mig på Malmö filmdagar och som sådan var det en bra film. Den satte tonen inför flera emotionellt uttömmande filmer under de tre intensiva dagarna.

Jag ger Julieta tre livsomskakande förluster av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm

The Girl with All the Gifts (2016)

Bad ass. Damn, jag gillar denna brittiska zombiefilm! Jag gillar den skarpt, men det var inte givet innan titten... Detta är ju en genre där det kan vara svårt för filmmakarna att hitta nya vinklar. Jag kan tänka mig att vissa i publiken inte kan frigöra sig från att den liknar andra zombiefilmer, såsom 28 days later..., MEN, den bär på tillräckligt mycket nya idéer för att jag ska stormtrivas. The girl with all the gifts är en bra film helt klart.

Den inleds med en av de bästa scenerna i hela filmen. Vi kastas in i trånga betongrum och intensiv spänning, för att senare ta klivet ut i världen där de flesta redan blivit smittade till zombies. Jag tänkte direkt på Aliens när gruppen vi följer reduceras från många till bara ett fåtal. Andra halvan av filmen är lite av en road movie då våra hjältar försöker ta sig från en plats till en annan säkrare (?) plats i södra England. Vi får se ett post-apokalyptiskt London där naturen börjat ta över. Vi får flera tropes från zombie-filmer, ett exempel är när våra hjältar smyger sig igenom hordar av "sovande" zombisar.

I huvudrollerna ser vi Glenn Close (en tuffing i denna film), Paddy Considine, Gemma Arterton och det nya stjärnskottet Sennia Nanua som Melanie. Filmen är mycket bra gjord, regissören Colm McCarthy är en ny bekantskap för mig men jag ser att han regisserat både avsnitt i Dr Who och Sherlock så han har varit med i svängen i alla fall. Regin är tajt och nästan känslofri. Det är helt klart en actionorienterad zombie fiction detta, men vissa sekvenser hade nästan en dokumentär känsla över sig. Jag gillar fotot av Simon Dennis. En annan del av filmens förträfflighet beror på manus som bygger på boken med samma namn. Mike Carey som har skrivit romanen har också också skrivit filmmanuset så jag får anta att filmen representerar boken hyfsat väl. Jag har dock inte läst boken. Än.

Zombie-filmer skulle inte vara lika intressanta om de bara handlar om monster. Det är klart bättre när zombiesarna representerar något i vårt riktiga liv, ofta något vi fruktar. Det jag tolkar in i denna historia är en pinad moder Jord som tar ut sin hämnd på oss människor. Den sjukdom hon dragit på sig bekämpas med smitta. Right back at you, damn humans! Det är en vacker tanke att människan besegras av Jorden till slut. Vissa scener i slutet är otroligt tydliga men jag vill inte spoila dig här.

För detta är en film som jag starkt kan rekommendera till alla er som gillar genren eller åtminstone kan acceptera att se en film där allt inte är super-duper verkligt. Inom den värld som målas upp är filmen faktiskt väldigt realistisk, den begår inga irriterande logiska kullerbyttor alls såvitt jag kan bedöma, men man måste kunna acceptera själva premissen (zombies).

Nedan följer några spoilers-funderingar.

Varning spoilers nedan!

Fripp funderar:
- Var Sgt. Parks Melanies pappa? Fick en känsla av det och det skulle kunna förklara hans ilska mot henne i början av filmen... Det kanske står mer om det i boken?
- Kopplingen till Flugornas herre... Alla de där galna barnen... Kanske filmens svagaste element.
- Filmen inleds med Melanie i en bur, avslutas med någon annan i en bur. Symboliskt.
- Påminner inte Melanie lite om Ava i Ex machina då det gäller karaktärens roll i dramat?

Jag ger The girl with all the gifts fyra masker av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffi
Sofia

Café Society (2016)

Woody Allen gör i princip en film per år och det är rimligen för mycket för att alla filmer ska ha högsta kvalité. Men trots att standarden på hans filmer går upp och ner dras jag alltid till dem. Det finns något i Woodys berättelser, hans sätt att berätta dem och hans ofta intressanta och omväxlande casting som känns hemma för mig. Café Society är en av Woodys bättre filmer från de senare åren och jag njöt i stora drag av filmen. Den utspelas under 1930-talet i Hollywood och New York. Jag älskar den gulaktiga tonen i scenerna från det torra och varma Hollywood.

Woody är en filmmakare som oftast gör filmer som handlar om sig själv i någon form. Allt som oftast är det en intellektuell neurotisk judisk man so står i fokus. Notabla avvikelser från denna mall på senare tid är Match Point, Blue Jasmine och Vicky Christina Barcelona. Men oftast handlar det om honom själv. Eftersom han blir äldre med åren har hans huvudperson glidit upp i åldrarna och filmernas oftast unga kvinnliga karaktärer har då hamnat med en äldre man vilket jag vet upprör många. Därför är det nu skönt med omväxling när Woody valt att inte spela huvudrollen och därmed kunnat skriva om en ung man som kavaljer till filmens kvinnliga huvudperson. Hans alter ego är den unge Bobby som försöker göra karriär i Hollywood. Bobby spelas av Jesse Eisenberg och han gör det bra även om det känns som att Jesse spelar en ung Woody som spelar Bobby. Det är helt ok i min bok. Han får till Woodys manér perfekt i flera scener.

Som så ofta finns här en ung dam i centrum av handlingen. I denna film cirklar allt runt Kristen Stewarts Vonnie. Hon spelar sekreteraren till Bobbys morbror Phil Stern som också råkar vara en Hollywood-mogul. Vonnie måste välja mellan den rike och berömde Phil eller den unge och oprövade Bobby. Låt dramat och komedin starta!

Kristen Stewart är mycket bra som Vonnie. Jag får kanske backa från mina hårda ord om hennes talang som kanske har uttalats när Twilight-filmerna diskuterats. De är så gräsligt dåliga och hon gör ingen glad i dem heller, med sin sura och korkade min mest hela tiden. Men här lever hon upp som jag inte trodde att hon kunde. Det bästa är att hon inte spelar över i de viktiga scenerna. Man ser tankarna och känslorna nätt och jämnt och hennes Vonnie är fortfarande något av en enigma för mig när filmen slutar. Härligt nog, och till skillnad från Woodys vanliga stil, har filmen ett öppet slut om man så vill.

På tal om casting ser vi "Laura Palmer" dvs Sheryl Lee i en liten roll i filmen. Steve Carell spelar Phil Stern och han gör det bravur. Som vanligt visar det sig att skådespelare som är bra på humor är lika bra på drama. Det sägs ju att humor är det svåraste att spela.

Café Society är en romantisk komedi, javisst. Men den har bra mycket mer svärta och drama än vad en romantisk komedi med Hugh Grant brukar ha, om ni förstår vad jag menar? Woody har utvecklats lite och ger oss en komplex historia i det lilla och ett slut som är annorlunda än vad jag väntade mig från honom. Jag gillar filmen mycket på grund av de små ändringar han fört in jämfört med hans vanliga mall. Skådespelarna är bra och filmen lämnar mig med fler tankar än svar. Det är bra i detta fall.

Jag ger Cafe Society fyra livsval av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffi
Sofia

Toni Erdmann (2016)

Min pappa Toni Erdmann är en sådan där film som är svår att kategorisera. IMDB kallar den "komedi" och "drama" men det känns som att filmen är mer än så. Är det en svart komedi som vilar på en bädd av drama? Är det en dramafilm med en snutt komedi på ett hörn?  Nej, det går helt enkelt inte att klämma in filmen i begränsningen av en simpel kategorisering. Den är så mycket. Detta är en otroligt fin film om relationen om en äldre man och hans vuxna dotter. Det är en film man kan börja gråta av när man ser den och en film man lockas till skratt av.

Det är en sådan mångfacetterad film som ibland dyker upp på Stockholms filmfestival. Det är kul att en lite udda film går upp på vanlig bio också. Filmen är dessutom lång så vi får hoppas att de vanliga biobesökarna har tålamod nog att ta sig an denna film.

Denna tyska film som helt enkelt heter Toni Erdmann internationellt, och det förtydligande namnet Min pappa Toni Erdmann i Sverige, startar som en galen komedi. Inledningsscenen med brevbomben är hysterisk! Under andra akten transformerar den sig till ett sobert drama. Och under den avslutande tredje akten är den tillbaka som en bitvis bisarr mörk komedi med en stor dos av tragedi. Tålamodet som besökarna måste uppvisa betalar sig med råge. Jag var berörd, lite dammig runt ögonen och tärd av spänningen när filmen var över. Det är också den film jag tänkt mest på från de vi såg under Malmö Filmdagar tidigare i höstas.

Filmen handlar om läraren Winifred Conradi (Peter Simonischek) och hans dotter Ines (Sandra Hüller). Dottern håller på att göra karriär inom managementkonsultsvängen. "Jobba management." Hon är på uppdrag hos ett oljebolag i Rumänien där hon som konsult ska säga upp en massa folk. Winifred söker kontakt med sin mentalt avstängda dotter. Det går inte så bra så han bestämmer sig för att göra en "pop in", att helt enkelt överraska sin dotter på plats i Bukarest. Det går väl sisådär. Väl på plats hittar pappan på karaktären Toni Erdmann, "international business man", för att få access till dottern ännu mer. Resten är filmhistoria som man säger.

Filmen skapar så många tankar. Det är omöjligt att skriva om dem utan att spoila så läs inte vidare om du inte sett filmen än...

Spoilervarning!

Det är uppenbart att Ines inte är lycklig. Ser man henne le en enda gång i filmen? Nej. Pappan försöker medelst humorn hjälp nå henne. Är han kanske en pappa som alltid spelat clown så fort något allvarligt hänt? Det känns så. Relationen mellan far och dotter är filmens centrala nerv.

I övrigt berör filmen flera viktiga och aktuella frågor. Ett exempel är hur Ines kämpar på i en extremt mansdominerad miljö där sexuella undertoner ibland används i spelet. Detta lyfts inte upp av filmen och skrivs åskådaren på näsan, utan spelas bara i bakgrunden vilket gör att budskapet signaleras så mycket starkare.

Den andra politiska frågan som jag direkt tänkte på var det faktum att kunden ville ta in managementkonsulterna för att göra skitgörat med att säga upp en massa folk. Mer eller mer indirekt ser vi hur detta bryter ned Ines. Skillnaden mellan beslut i konferensrummen och hur det påverkar riktiga människor ute vid fälten finns i filmen utan att basuneras ut. Återigen tar filmen med dessa frågor på ett ickeforcerande sätt vilket jag uppskattar. Filmmakarna har uppvisat god disciplin i vad de valt att fokusera på!

Mest av allt är dock filmen en studie i psykologin hos Ines och Winifred, enskilt och dem emellan. Filmen innehåller flera minnesvärda scener som är känslosamma, knasiga eller spritt språngande galna. De som mest sticker ut på grund av att de är så hysteriska är scenen med den gröna bakelsen, sångframträdandet och nakenfesten. Alla av olika skäl favoriter och blivande klassikers från denna bångstyriga film.

Men allt är inte bara "goofy fun"... Filmen innehåller också ömma scener mellan far och dotter. Ett avsked och en omfamning som sa mer än tusen ord. Filmen blev också personlig för mig. Jag känner igen miljön med konsultandet från egen personlig erfarenhet och jag tycker att filmen träffar rätt i tonen och budskap. Då tänker jag givetvis inte på de lite mer spektakulära scenerna utan till synes små scener som berörde mig hård. En sådan scen var när Ines försade sig om strategierna när alla inklusive chefen hos kunden var ute på en drink efter jobbet. Men än mer kommer jag ihåg scenen när Ines lokala assistent Anca (Ingrid Bisu) ber om feedback på sin prestation och Ines säger åt henne att prata mer tyska. Senare, i en annan scen, behöver Ines en ny blus och Anca lånar ut sin. Små scener som säger så mycket om deras relation och maktförhållande.

En annan scen jag inte kunde frigöra mig från var den med Ines (eller var det Winifred?) som tittar ut genom fönstret på lyxhotellet och tittar ner på ett bostadshus på tomten bredvid och där ser en fattig kvinna kasta skräp som ännu fattigare barn river i för att hitta något... Matrester? Jag har för mig att det var direkt efter scenen med den gröna bakelsen vilket gör kombinationen av scenerna ännu mer bisarr...

Javisst är det en komedi, speciellt om man menar absurd komedi. Men framför allt är detta en dramafilm. Och som sådan är det en rejält sorglig film. Jag kände mig mycket ledsen under hela slutet. Jag fann mig själv sitta och fundera på Ines livsval och avsaknad av glädje i livet under filmens sista skälvande minuter. Under sista scenen hann jag till och med att tänka att om filmen slutar just nu så vore det det perfekta slutet. Det fanns flera riktningar filmen kunde ta åt oss men den slutade på det perfekta sättet. Det blev dammig i rummet flera gånger mot slutet av filmen.

Jag var nära att ge Toni Erdmann en trygg fyra men filmen är så unik att jag känner att jag kan stiga ut ur komfortzonen och ge den en femma redan efter första titten. Jag ger Toni Erdmann fem löständer av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Sofia
Fiffi
Jojje
Carl

Jag älskar dig - En skilsmässokomedi (2016)

Har du funderat på birollerna i en film eller en bok någon gång? Jag tycker det är intressant att fundera på att bifigurerna i en historia faktiskt är huvudpersonerna i sin egen historia, ur deras eget perspektiv. Huruvida en filmmakare eller författare tänker på detta är väldigt varierande. Hos James Cameron i hans film Aliens (1986) är flera av birollskaraktärerna uppenbarligen huvudpersonen i sina "liv". Jag tänker på Private Hudson, Carter Burke, Private Vasquez och Lieutenant Gorman och de andra. Jag gissar att ni håller med. Om man däremot tittar på de två fåniga "comic relifs" i Pirates of the Carribean, den med konstiga ögon och den tjocke. Vem kan tro att de är huvudpersoner någonstans, ens i sina egna liv? Det handlar om hur manusförfattare och skådespelare hanterar dessa roller.

Personligen har jag svårt med farsartade komedier och speciellt farsartade komedier med fåniga biroller. Speciellt där filmmakarna inte respekterar sina karaktärer. Ett minimum borde vara att låta även bikaraktärerna vara huvudpersonen i sitt liv. Att en karaktär endast existerar som comic releif eller annat verktyg för filmen handling är oftast kasst.

Problemet med en film som "Jag älskar dig - en skilsmässokomedi" är att filmmakarna inte haft respekt för någon av karaktärerna i filmen känns det som. Även huvudpersonerna är klyschor och skådespelarna spelar i många fall över grovt på ett fånigt och farsartat sätt. Det gäller speciellt Christine Meltzer och Martina Haag. De spelar båda över så att jag helt tappar kontakten med filmen. Den manliga huvudrollsinnehavaren Björn Kjellman lyckas presentera sin karaktär lite bättre även om även han spelar över ibland. Nour El Refai spelar en ganska stor biroll och hon gör kanske filmens bästa karaktär. Filmens två klyschiga älskare som levereras av Rodolfo Corsato och William Spetz är tyvärr också artificiella.

Generellt sett lyckas filmen inte skapa karaktärsdrivna skämt eftersom karaktärerna inte känns sanna. Josephine Bornebusch spelar i Solsidan en liknande roll som den Meltzer slaktade här, men Josephine gör det på ett mycket bättre sätt. Hon gör ett roligare porträtt eftersom hon inte försöker forcera det roliga i halsen på oss i publiken. Hon spelar sin Mickan "straight" och hon tar sin karaktär på största allvar. Sånt gillar jag.

Mina favoriter var småroller som Thomas Hanzons flörtande läkare och den lustige sekreteraren till Philip Zandéns företagsledare.

Fripp funderar: Men var inte Björn Kjellman lik Johan Ulvesson. Blir de samma person när de åldras? Filmens latinske älskare, var det en Javier Bardem light? Jag kunde inte skaka ifrån mig likheterna i alla fall.

Filmen faller på dåligt skrivet manus och mestadels dåliga skådespelarinsatser. Tyvärr är handlingen ingen vidare heller. Den erbjuder inget nytt under solen. Jag hade hoppats på en bra svensk romantisk komedi men jag blev besviken. Jag var uppenbarligen helt fel publik för den. Om du vill se en svensk komedi och kanske gillar någon av skådespelarna kan du ge den en chans. Men kom inte i efterhand och säg att jag inte varnade dig.

Jag ger jag älskar dig - en skilsmässokomedi ett föräldrasamtal från helvetet av fem.

Betyg: 1/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Sofia
Fiffi
Jojje

Love & Friendship (2016)

Jag är väl inte jätteförtjust i kostymfilmer om den brittiska adeln men Love & friendship är gjord av Whit Stillman som gjorde den milt underhållande Damsesl in distress med Greta Gerwig. Det räckte för mig i en "time slot" under Malmö filmdagar som i övrigt inte erbjöd någon film som jag var mer sugen på.

Filmen bygger på novellen Lady Susan av Jane Austen. Filmen är en komedi som gäckar mig lite. Den är extremt ironisk på flera plan. Enligt initierade källor skrev Austen ironiskt om de miljöer hennes historier utspelas i, dvs brittiska "stiff upper lip"-miljön. Men utöver denna ironi upplever jag att filmen i sig är ironisk på toppen av Austens grundmaterial. Ett exempel är att alla huvudkaraktärer, och det är ett stort antal, presenteras i inledningen av filmen med namn och en syrlig, komisk och ironisk undertext.

Ska vi försöka reda ut handlingen kanske? Det kändes som att handlingen inte hade någon betydelse men men. Lady Susan Vernon är en skandalomsusad änka med en tonårig dotter. Hon spelas fullständigt magnifikt av Kate Beckinsdale. Hatten av för Kate och det blir att hålla utkik efter henne mer i framtiden. Hon var verkligen något extra i denna film.

Lady Susan har i alla fall inga pengar men hon kompenserar det med ett dyrt leverne. För att klara detta nästlar hon in sig hos rika familjer och passar då också på att förföra husets herre. Åtminstone om man får tro på skvallret. Och under 1790-talet lyssnar societeten, precis som idag, mycket på skvallret. Dessutom måste Lady Susan lyckas gifta bort sin dotter Frederica, en ung dam som mest är i vägen för Lady Susan i hennes eskapader. Mer av handlingen fattade jag inte.

På ett sätt ser jag denna film som anti-tesen av en film som Suburra. Detta är en skröna och så långt från den realistiska verkligheten man kan komma. Love & friendship är heller inte speciellt direkt. Lite flummigt beskrivet är den som en behaglig bakgrundsfilm, lite som behaglig bakgrundsmusik kan vara. Det flimrar förbi en massa scener vara flertalet är hysteriska och många väldigt roliga, men filmen kommer aldrig i fokus för mig. Den förblir långt borta, motsatsen till en film "in your face".

Vi såg filmen efter en pastalunch på Vespa och det kan ha hänt att jag zonade ut lite i början av filmen, men desto längre den gick desto mer förtjust över Lady Susans upptåg blev jag. Mot slutet var jag såld. Jag gillade denna film mer och mer. Ironi är svårt och den kan verka på flera plan. Jag har fortfarande inte helt klart för mig om hur många plan denna film verkar på.

Jag ger Love & friendship tre hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Sofia

Fiffi

Carl från filmbloggarkollektivet Har du inte sett den? har också skrivit om filmen idag:
Carl