Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Tom Cruise springer på film. Det är sedan gammalt. Här springer han på film med godingen Cobie Smulders känd från The Avengers. Detta är fantastisk underhållning för stunden, å ena sidan. Å andra sidan är den kanske inte så mycket en film för de av oss som vill fundera och fnula på filmen i efterhand. Som förströelse en fredagskväll då det gäller att kämpa mot tyngderna på ögonlocken är filmen dock perfekt.

Den första Jack Reacher-filmen från 2012 var en nyhet och positiv överraskning för mig. Kul med en ny bad ass-hjälte på film. Jag läste till och med en Jack Reacher roman på semestern efter jag sett filmen. Det kan bli fler böcker också för den delen. Denna andra film om den något vresige enstöringen och före detta militärpolisen Jack Reacher är i samma klass som den första filmen.

Jag gillar filmens actioninnehåll som påminner mig lite om de tidiga Jason Bourne-filmerna. Vi får följa Reacher och se hur han är mästerlig i det han är bäst på; närstrid, att skugga någon och att upptäcka att han blir skuggad, att förutspå de onda männens nästa drag, att vara en bad ass som utan vapen kan besegra fyra beväpnade män i ett mindre rum. Vissa actionfilmer, och framför allt superhjältefilmer, tenderar att bli för storslagna i sina actionscener. Här hålls det tämligen realistiskt för att vara Hollywood och scenerna är små i jämförelse med monstrositeten i vissa uppblåsta actionfilmer (tänk F&F bland andra). Jag gillar detta som omväxling.

I första filmen körde Reacher ett solorace. Här samarbetar han med Cobie Smulders Turner och dessutom får de unga Samantha på halsen. Hon spelas av Danika Yarosh. Det funkar hyfsat bra, men jag tänker att man kanske vill ha Reacher som en enstöring som hoppar in och räddar dagen för att sedan dra vidare in i natten som en annan Bruce Banner. Men givet att vi nu fick följa en trio under stora delar av filmen tyckte jag ändå att Reachers relation till Samantha var den mest intressanta. Cruises tveksamma kram i slutscenen var intressant då det kändes som skådespelarens privatliv nästan sipprade upp till ytan. Det gav scenen en extra dimension.

Allt som allt en gedigen fredagsunderhållning men inte en film som kommer gå till historien som den bästa i genren, men inte heller den sämsta för den delen.

Jag ger Jack Reacher: Never go back tre hopp från taket av fem möjliga.

Betyg: 3/5