Top Gun (1986)

Wow, det var länge sedan jag såg denna film senast. Vilken nostalgi! 

Japp, nostalgin var den tydligaste känslan jag tog med mig från titten. Vissa scener kom jag ihåg som om det vore igår, medan vissa delar hade jag helt glömt.

Först och främst måste jag hylla regissören Tony Scott. För att stå i skuggan av sin bror gjorde han förbaskat bra filmer. Hans filmografi är i princip lika stark som brorsans hans. Sen vill jag också kasta ut en hyllning till castingen i filmen som har en massa härliga skådisar i mindre roller som Michael Ironside, Tom Skerritt med flera.

Det som tydligast står ut från filmen efter alla dessa år är flygscenerna där F-14 planen sladdar genom luften. Lika coolt nu som då. Det andra är konkurrensen mellan Maverick och Ice Man. Tom Cruise må vara vår sista superstjärna inom filmen värld, men i denna envig går Val Kilmer vinnande ur striden tycker jag.

”Top Gun” utspelar sig i en mansdominerad värld, helt klart. Därför är det kul att de två kvinnliga karaktärerna briljerar. Kelly McGillis är ju läcker! Jag har inga problem som helst att köpa att kvinnotjusaren Maverick faller för henne. Hon var också bra i ”Witness” som kom ut året före. Men det var ännu roligare att återse Meg Ryan i en mycket tidig roll som fru ”Goose”. Hon spelar en bonnig och glad småstadstjej. Vilket lättar upp bland alla stridspittar. Jag kommer fortfarande ihåg att jag la märke till henne när filmen var ny. Det var ungefär som när Sandra Bullock dök upp på kartan (för mig) via den underskattade ”Speed” från 1994.

Filmens svagaste del måste vara när ”Goose” dör och efterspelet. Det är svårt att inte jämföra med Richard Geres ”militärer tränar sig”-film ”An officer and a gentleman” från 1992. Där hanteras den behövliga svackan som tvingar huvudpersonen att ta ett svårt beslut mycket bättre. I alla fall mer dramatiskt.

Så ”Top Gun” inleds bra, och har en hel del bra scener utspridda under filmen. Tyvärr kände jag att den var lite seg i mitten. Men med nostalgin sprutande ur öronen på mig är det svårt att sätta ett betyg. Hur bedöma de olika känslorna, sortera nuet med det så älskade åttiotalet? Nja, den får nog en stark trea i alla fall.

Betyg: 3+/5

Innerspace (1987)

Filmen som vi kallade 24-timmarsjakten är en rolig liten actionkomedi från folket kring Steven Spielberg. Dennis Quaid spelar Tuck, en stridspilot på dekis som deltar i ett experiment där han och hans farkost förminskas för att föras in i kroppen på en kanin. Meg Ryan är hans frustrerade flickvän Lydia och den underbare Martin Short spelar den hypokondriske och mycket nervöse kassabiträdet Jack Putter.

Givetvis går allt åt fanders. Förminskningen lyckas bra men företagets konkurrenter anfaller labbet och för att hindra de onda männen injekteras Tuck i en levande människa istället för kaninen. Tuck hamnar under huden på den orolige Jack som just bestämt sig att åka på en avslappnande semester. Låt oss säga att Jacks närmaste dygn blir allt annat än lugnt.

Lika delar action och humor. Den första delen är såklart inte så viktig så länge scenerna inte blir allt för kackiga. Vi får en schysste action med en mycket bra skurk i Mr Igoe, mannen med en mekanisk hand/blåslampa/dildo osv. Under filmens sista del får vi en frejdig biljakt som säkert kan roa de som gillar sådant.

Filmens behållning är dock humorn och det allra mesta av det står Martin Short. Scenerna när han inser att det finns en pytteliten människa inuti honom är komiskt guld. Jag skrattade så att tårarna rann även vid denna titt. Martin Short är ett komiskt geni och han funkar ihop med vem han än spelar emot, i denna film Meg Ryan och Dennis Quaid. Ändå gör han inte sin Jack allt för absurd. Han är överdriven men precis på rätt sida av gränsen till det orimliga.

En av filmens styrkor är också filmens skurkar. De fyra skurkarna är alla härliga karaktärer. Vi har redan nämnde Mr Igoe som hårdingen spelad förträffligt av Vernon Wells (utan mohikanfrisyr denna gång). Chefen är Mr Scrimshaw spelas av Kevin McCarthy och hans högra hand Dr Canker spelas av den rödhåriga Fiona Lewis. Till sist har vi Robert Picardo i rollen som den underbare "The Cowboy", han med bootsen. Vilken lirare! Jacks chef Mr Wormwood och kollegan Wendy är också mycket lustiga.

Detta var en favorit från förr. Den är inte lika tung som fler av titlarna på topplistan men om några av filmerna där uppe skulle slinta lite skulle den kanske kunna utmana om en plats. Jag ger Innerspace fyra slalomglasögon av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, varför klämmer Scrimshaw orkidén? Lustig scen...

PPS, känner ni igen Vernon Wells, Mr. Igoe, från The Road Warrior...?